Å nej! Datorn är trasig! Och en tand är trasig. Och kroppen vill inte. Hur kunde det hända allt på en gång? Tja… det är som allt annat, en process över det hela. Och ibland blir det bara för mycket.
Nu har jag en lånedator, en PC, och jag är inte helt vän med den. Mina favoritsidor saknas och jag får improvisera och minnas inloggningar bäst det går. Nå, det går, i alla fall sådär! Och felet på Mac är ett fel som många vid det här laget har drabbats av, tangenter som låser sig och blir obrukbara till sist. De håller inte för längre tids användning. Konstigt, när nu datorn var så dyr. Apple har inte provat ut tangentbordet tillräckligt, det kommer stå dem dyrt och så höjer de priserna ännu mer. Och det finns tydligen människor i USA som har stämt företaget. Fast jag vill bara ha en brukbar dator tillbaka. Saknar den. Det är fjärde dygnet nu jag är utan den. Den väntar på reservdelar. Undrar om det blir samma kassa tangentbord igen? Hoppas inte.

Och så är det tänderna som knasar sig igen. De är min ömma punkt. Många års användning sätter sina spår. Man blir ju kompis med sina tandläkare till sist. Mina bästa vänner så att säga, som hjälper mig att fungera igen. Som vågar sätta ner foten, borren, på de rätta ställena. Tufft jobb. Jag skulle aldrig klara av det. Tur jag slipper. Otur att jag får vara patient. Tur igen att jag har bästa tandsköterskan, tacksamheten är stor! Och det är bara att hålla ut. När en tand är klar är det dags för nästa…

Renoveringen av lägenheten har både stannat upp och fortskrider. Skulle önska att den blev klar, så jag får ha det bra ett tag. Men så köpte jag fel diskbänk. Hur smart var det? Inget smart alls. Kostar pengar och tid för hantverkare. Skammens rodnad lyser här.

Jag längtar så mycket efter lugn och ro. Hoppas det blir bra veckor uppe i norr snart framöver, sommarlovet hägrar, fast alldeles för kort som vanligt. Än så länge är det arbete som gäller, bara att ta en dag i sänder och arbeta med det som är. Vill helst bara ligga i hammocken och lukta på blommor och bada och köpa en båt och må bra! Inget annat! Lugn och ro helt enkelt.

Dessutom ville jag gärna åka till Danmark en sväng, men det får nog vänta till hösten.

Eftersom det är jobbigt att få in bilder på den här datorn, så blir det bara text. Ord, ord, ord. Planer, planer, planer. Vara, vara, vara. Bli, bli, bli…… glad? nöjd? tillfreds? lycklig? lugn? Hoppas det!

Jag har en del saker kvar att göra i lägenheten. En del ska jag själv göra, t ex måla och sätta handtag i innerdörrarna. Annat ska HSB göra, t ex byta ett element. HSB har tagit fem månader på sig hittills och det enda som hänt är att ett element ligger på golvet i rätt rum. De har nog inga checklistor att följa inför ett jobb och verkar så ineffektiva. Det är konstigt. Inte som en annan firma. Jag ringde kl 15.45 i förrgår och önskade ett byte av badrumsdörr och karm. Kl 7.25 igår ringde de och sa att de kommer. Kl 13.30 var allt klart!

För att hålla reda på allt skriver jag mina listor och bockar av allteftersom något blir klart. De ger mig en överblick och jag slipper känna en stress av att missa något. Lycka är att skriva en ny lista med nya utmaningar. I love listor!

I förrgår tog jag mig tid att förbereda en målning i köket. Väggen ovanför min bakbänk skulle bli varmgrå, som resten av köksdelen. Pulsen går upp när jag ska göra något. Undrar om det beror på en rädsla för att misslyckas och göra fel? Troligen. Det är i alla fall en anspänning.
Först maska av med maskeringstejp, så jag inte målar på fel ställe runtom. Det brukar jag göra ändå. Sedan spackla lite. Och slipa. Därefter fixa rollen och öppna färgburken och sätta igång. Måla två gånger. Färgen torkar snabbt, så det blir gjort ganska fort sen, bara jag sätter igång. Och däremellan vila och göra annat. Det kan ta lång tid att komma till skott och sen att bli klar. Tur att jag bara behöver svara inför mig själv om och hur jag utför jobbet.

Ju äldre jag blir, desto svårare att sätta igång med ett projekt. Bästa igångsättningshjälpen är inte att ha en inre pådrivare, utan ibland räcker det att någon ska komma på besök. Då får jag lättare energi att sätta igång och fortsätta göra fint här.
Och nu ett par svängar ner till källaren för att ställa bort lite grejor. Får se om mer går att få in där… annars vet jag inte. Oj oj, där behöver också rensas. Igen!

Fortfarande gäller det för mig att fundera på, ta mina ägodelar och väga dem i handen, om de verkligen behöver vara kvar i mitt liv. Feng shui, som en yttre mental rensning, likaväl som en inre mental rensning, terapi, behövs emellanåt. Än så länge har jag inte saknat något jag har gjort mig av med. Bara en fin bokhylla. Lite. Tur att jag behöll mitt lilla skrivbord. Det ska till jobbet ett tag, tills jag vet var det passar bättre.

Den uppmärksamme läsaren, ser att det tillkommit en ny rubrik här ovanför. Mitt bokförlag ligger vilande och det har inte hänt något där på flera år. Hemsidan tog jag bort nu under våren. Jag vill ändå ha kvar förlaget, utifall att jag skriver en ny bok. En dag kan det ske under. Mirakler. När jag har tid att skriva och har något att säga, som vill ut.

Namnet Bella är delvis från blomman Bellis Perennis, som blommar så fint i gräsmattor, väldigt vanligt i Danmark. Inte helt ovanligt i mellersta och södra Sverige heller.

Igår kom en beställning på boken och jag blev glad för det. Hoppas det är en godhjärtad människa som köpt den. Jag fick i alla fall energi att göra en egen sida för förlaget här.
Jag har ett litet restlager kvar. Det skulle vara fint att få den utsåld. Det kan ske under. Mirakler. Vem vet?

Något jag har hållit på med hela vintern, är att finna plats till mina saker. Det är en utmaning att flytta från en fyrarummare till en tvårummare. Hur tänkte jag? Jag hade bråttom och kunde inte vänta längre. Läget här vid sjön och nära naturen blev viktigare än utrymmet. Så det finns en förklaring.
Att finna plats är också att hitta plats. Den kan vara fördold. Eller ännu inte funnen. Leta vidare alltså.

Sakerna jag har, ska ha en ny plats jämfört med där de fanns förut. Köket är annorlunda. Lådorna och skåpen färre. Skåpen är annorlunda byggda med hyllorna. Det saknas ett städskåp med plats för skurhink och skaft. Dammsugaren har ingen klädkammare längre. Inte jag heller. Saknar en. Balkongen är liten och trång. Jag hade en skänk med målarsaker och verktyg. Nu står den i källaren och luktar illa, efter att en fettlösande vätska runnit ur en trasig flaska. Dessutom har jag inte plats för den uppe. Så jag behöver nya ställen, som inte finns. Eller ha allt i källaren som är fullsmockad. Mer måste bort. Eller hitta nya ställen jag inte tänkt på innan.
Nu är i alla fall stapellådorna borta från köket. Alltid något. De är sorterade som elsaker, gardinsaker, upphängning, skruv och spik, handtag och allt möjligt. Nu kan jag se på köket med andra ögon. Flytta bordet. Det kan stå på olika sätt efter humör och behov.

Det är ju bara saker. Fast inte bara saker ska hitta sin plats. Också människan behöver hitta den. I jobbet, i vardagen, i livet. Jag, som bara har några år kvar till pensionen nu, kan undra över om jag verkligen varit på rätt plats. Försent att ångra mitt yrkesval nu. Men fri att se framåt och göra annorlunda om jag vill. Om jag förmår. Om jag orkar. Det känns viktigt att ta mig tid att tänka efter igen. Vad vill jag? Hur vet jag att det är det jag vill? Är jag verkligen på rätt plats i livet? Det vet jag inte. Jag har inte provat att göra annorlunda särskilt ofta.

Nu har jag i alla fall flyttat själv för första gången i mitt liv. Utan att vara tvungen för att någon annan säger det. Utan att ha någon annan att ta besluten tillsammans med. Själv. Det var väl på tiden!
Vad står min håg till?
Att skriva.
Att vara i en trädgård.
Att sköta om ett hus.
Och att vara med mina barn och barnbarn och deras familjer. De är en gåva.

Min dröm att bli gestaltterapeut tog jag på allvar. Jag är gestaltterapeut.
Min dröm att bo i Danmark en period finns kvar, men är för komplicerad att genomföra så länge jag arbetar.
Min dröm att finna en kärlek finns. Men vem är kärleken? Och var? Drömmen att laga mat, baka bullar och städa och pyssla om en kärleksfull man finns. Och att, så att säga, titta åt samma håll, dela tro och livsåskådning, natur och annat.

Kan det vara så att finna sin plats kan höra ihop med att göra sina drömmar sanna? Antagligen. Så när jag lever ut mina drömmar, då är jag på min rätta plats. Om jag inte vaknar upp ur drömmen och inser att jag är på fel plats. Hellre förr än senare.
Kanske kan pilgrimsretreaten på Wettershus Retreatgård till Kristi Himmelfärdshelgen ge fler svar. Temat är Dags att bryta upp. Jag vill vara öppen inför det. Dock är det en sak att säga det, en annan sak att göra det. To be or not to be. To do or not to do.

Jag ligger i sängen och tittar på mina fötter. De lever liksom sitt eget liv därnere. Just nu smeker de varandra, de turas om att ge och få, jag känner värmen som går från ena foten till den andra i en ömsesidighet. Båda vill den andra fotens bästa. De känner varandras smärtor. Varje sticka, varje förhårdnad, varje ömmande ställe och värk i den ena foten, känner den andra foten till. När den ena foten haltar, så saktar den andra ner sin fart och stöttar, så att de kommer i takt igen. Hela tiden är det en följsamhet mellan fötterna, för att vägen ska bli så lätt att gå som möjligt, i ett samspel, när de nu ändå går samma väg. Fötterna kan stå stadigt ihop. Och vingla till med. De går. Springer över stock och sten om det behövs. Och sen när de är stilla, finns smeksamheten mellan dem och de kan vila i varandras fot en stund.
Ibland känner fötterna av kroppens ambivalens och kan spegla den genom att stå än här, med den ena foten, och än där, med den andra. Får den ena foten leka en tåramsa, så vill den andra foten genast ha lika, annars blir det obalans. Det vet varenda barn. Och fötter behöver skötas om, ha sköna strumpor och passande skor, vara rena och torra, få omskötta naglar, filas av lite här och var, smörjas in för att må bra och fortsätta gå utan att ha alltför ont. Alla fötter får ont då och då. På dem vilar en hel kropp och vägen kan vara svår och mödosam att gå med. Men fötterna håller ändå ihop i vått och torrt.
Jag märker att jag kan se mina fötter som en liknelse för hur en relation kan vara. Mina fötter möter en annans. Kommer fötterna skynda sig fram i glädje över att få möta den andres fötter? Kommer vi att kunna dansa ihop, skutta, hoppa, gå barfota ihop och visa glädje? Eller blir det mest tramp på tårna och dans i otakt? Kan vi vilja ge och få av varandras fötter, smekas och ge värme ihop alla fyra fötter en stund? Kommer vi lämna varandra med lätta steg i glädje över att ha fått vara ihop ett tag? Eller är det tungt att behöva gå och lämna den andres fötter och aldrig mer få trampa gemensamma stigar? Eller möjligen känna lättnaden över att få slippa träffa just de tårna igen? Jag trampar kanske på någons ömma tå ibland med. Eller någon trampar på min.

Om jag träffar någon som kanske kan komma att bli viktig för mig i framtiden, då kommer jag vilja se hur det går från mina fötters sida sett. Det vore ett annorlunda sätt för mig. Kanske enklare och bättre. Fötterna kommer få välja sina nya lekkamrater. Jag litar till att de vet vad de gör, mina fötter ihop med någon annans. Det gäller för mig att se, lyssna och känna vad fötterna berättar. Kanske vill jag kyssa någons fötter sen och någon vill kanske kyssa mina. Vem vet?

Dana 21 juni 2006

Undrar om den här bonaden med dessa enkla ord kan spegla tiden vi är i just nu, när vi går från mörka vintern till ljusa sommaren. Säkert kan den det. Och kanske skildra ett terapiförlopp. Från det mörka, det som inte går att klara längre utan att behöva ta hjälp av en annan människa, en professionell terapeut, som kan hjälpa en att se skillnad. Till ljuset genom skuggorna av ens förflutna. Sen är livet i och för sig inte ett ständigt ljus, men med verktyg att klara av livet, så går det bättre och till och med bra. En del kan behöva gå i terapi då och då för att se ljuset mer stadigt. Men där finns alltid en natt. Sådan är livets gång, genom dygnet, årstiderna och livet med sorg och glädje i olika perioder.

Dessutom finns en andlig dimension, att vara i ett mörker, bli troende på ett eller annat vis och känna att det ger ljus åt tillvaron, existensen, att inte behöva känna sig ensam i det hela. Gud finns där. Och det kommer en ljus himmel, en befrielse, i livet efter detta. Som Jonatan i Astrid Lindgrens bok sa: Jag ser ljuset! Och som många med en nära dödenupplevelse också vittnat om.

Om detta vet vi inget förrän vi är där i gränslandet mellan liv och död.

Jag hittade bonaden i en antikaffär i Östersund för säg sjutton år sedan. Den hängde i några år i mitt fritidshus i Norrland. Sedan gav jag bort den till en kär vän. Han har den inte kvar, sa han, när jag frågade om den, och han visste inte vart den tagit vägen.
Jag kan undra vem som har den. Till tröst. Som en vacker påminnelse, en prydnad, med rosorna där. Den hängde med den mildgröna färgen vid sidan av min säng i mitt mildgröna sovrum förr. Skulle jag se den igen, skulle jag ta vara på den igen. Hoppas den är till nytta där den är.

Ljuset skulle också kunna skildras så här, som Rumi beskrivit:

När du kommer tillbaka i mitt hjärta,
oavsett hur långt bort jag har förirrat mig,
ser jag mig om och upptäcker vägen.

Om du kommer vid slutet av mitt liv
då jag bara har ett andetag kvar,
vill jag sitta upp och sjunga.

Var är den? Var är du? Här är jag. I ständig vandring mellan mörker och ljus.

Igår såg jag årets första vitsippor i backen där jag bor. Så vackert i kvällsljuset stod de där. Själv var jag på en cykeltur i kvällsljuset och det var stilla ute, inga tåg gick i helgen här utanför.

Här är en liten bukett från igår.

Anemone nemorosa L. Vad nu L står för. Hvid anemone på danska. Och så Wood Anemone. Buschwindröschen. Valkovuokko. I ranunkelfamiljen.

Och här är de på skrivbordet, med himlen som en spegel i det blå.

Och snart är det solnedgång igen. Varje kväll med sol är som att få se en ny tavla – varje dag.

Precis så är det, En Söndag I April. I år igen.
Jag har varit på 6-årskalas och tagit en cykeltur för att rekognosera inför skolveckan som kommer. Kan kalla det för motionstur med.
Hemma börjar det likna Ett Hem. Så fort jag borrade hål igår för gardinhållare i köket och satte upp mina gamla gardiner som legat på vänt sedan 2005, så kändes det som mitt hem. Det var länge sedan jag hade en sån känsla för min bostad. Kommer inte ihåg när det var så sist.

När jag öppnar balkongdörren på morgonen hör jag fågelkvittret. I morse kom en skata och gnagde på talgbollen på balkongräcket. Sedan kom en hackspett. Sånt gillar jag. Jag kan ligga i sängen och titta på det. Har aldrig haft så fin utsikt någongång någonsin. Jag kan se solnedgångar. Sjön. Issmältningen i sjön.

Idag har det mesta smält, bara en rand kvar längst bort. Sen är det fritt vatten igen. Ser ner till gamla badstranden, där lärde jag mig simma. Jag minns hur det var simskola. Torrsim i sanden. Kallt. Ingen sol. Ner i sjön och öva. Och glödjen att plötsligt en dag kunna simma ryggsim. Sen minns jag inget mer. Simningen blev en stor del av min barn- och ungdomstid. Jag lärde alla simsätten när jag tränade i Södertörns Simsällskap. SSS. Vi åkte första åren till Nynäshamn för att träna. Mörka, slingriga, farliga vägar dit och hem. Andras föräldrar körde. Sedan tränade vi i Skogås. Buss dit och hem oftast. Ögonen var röda av klor och jag grät när det sved extra mycket. Jag slutade simma långt innan simhallen på Torvalla i Handen blev klar. Ett tag tränade jag småungar i Skogås. Det var fint.
Kanske var mitt öde utstakat att arbeta med barn från tidig ålder. Jag var barnvakt tidigt åt mina föräldrars vänner och tjänade godispengar på det. Nu har jag arbetat i över 40 år med barn i skolan. Dessutom har jag två älskade barnbarn. I allt har jag jobbat i 44 år, sedan jag var 17. Jag längtar efter att få ledigt från skolan snart, att få det långa sommarlovet. Men än så länge är det några år kvar. Sju terminer. Men vem räknar…

Bäst att leva i nuet. Men emellanåt minns jag gamla tider. Jag planerar för framtiden varje dag. Inte alltid blir det som jag tänkt, men det blir till något att hålla mig till i tillvaron, en trygghet antar jag. En linje på livets karta.
När jag var ung hade jag ingen aning om att jag skulle möta så många barn som jag har gjort genom åren. Barnen är bäst. Det går inte att planera möten med barnen. Det blir som det blir. Kontakt. Glädje. Sorg. Frustration. Kunskaper. Kramar. Tillit. Vardagsarbete. Allt möjligt.
I morgon är en ny dag i skolan. Det blir en annorlunda vecka, så mycket vet jag. Hur annorlunda vet jag inte än. Jag har min planering som karta. Sen blir det som det blir. Ännu en dag. Ännu en vecka. Ännu en månad. Ännu ett sommarlov. I sju terminer till, om Gud vill och jag har kraft och ork och är frisk och inte kommer på annat jag skulle kunna göra med resten av livet, som påverkar planeringen. Önska kan jag ju alltid. Tänk att inte veta! Så spännande! Och tur det. Framtiden blir som den blir.

Are you lonesome tonight?
Do you miss me tonight?
Are you sorry we drifted apart?
Does your memory stray to a brighter sunny day
When I kissed you and called you sweetheart?
Do the chairs in your parlor seem empty and bare?
Do you gaze at your doorstep and picture me there?
Is your heart filled with pain, shall I come back again?
Tell me dear, are you lonesome tonight?

I wonder if you’re lonesome tonight
You know someone said that the world’s a stage
And each must play a part
Fate had me playing in love you as my sweet heart
Act one was when we met, I loved you at first glance
You read your line so cleverly and never missed a cue
Then came act two, you seemed to change and you acted strange
And why I’ll never know
Honey, you lied when you said you loved me
And I had no cause to doubt you
But I’d rather go on hearing your lies
Than go on living without you
Now the stage is bare and I’m standing there
With emptiness all around
And if you won’t come back to me
Then make them bring the curtain down

Is your heart filled with pain?
Shall I come back again?
Tell me dear, are you lonesome tonight?

text och musik: Lou Handman och Roy Turk

Jag har, precis som så många andra, blivit intresserad av DNA-testning för att utröna varifrån vi stammar ifrån. Jag beställde ett test från en firma först och igår från en annan. Så kan jag se vilken firma som är mest trovärdig.
På deras hemsidor kan man bygga upp sitt släktträd och jag slutar nästan andas för varje led bakåt jag kommer. En del kände jag till från min fars släktforskning, tacksam för hans arbete. Det gör det hela lite lättare. Han stammar från Norrland och sen Småland. Men idag kom jag ner till 1500-talets Skåne och då blev det bara för mycket. Jag kan inte riktigt uthärda så mycket ny information på en gång. Får ta det pö och pö där. Gå en tråd nedåt i taget. De flesta stannar på 1700-talet. Vilken tur att Sverige skrev upp allt i kyrkböcker, vilken skatt att få ta del av detta.
En del är felstavat. En del siffror kan vara oläsninga. Namn likaså. Men flera belägg styrker ändå en tråd med alla barn, födslar, dödslar och däremellan dop och giftermål.
Herregud så spännande!
Så nu vet jag vad jag kan göra när jag har tråkigt. Slå på datorn och vandra in i släktleden med deras datum och förundras över att någon föddes 1 april 1815 och en annan dog 8 december och en tredje… Här står det inte hur någon dog, inte heller kriminellt, lastbart leverne. Det får utrönas på annat sätt.
Däremot kan man få statistik på ena hemsidan. Lite kul det med. Oj vilken värld att dyka ner i. Förstår att den är förtrollande, jag blir som beroende. Och glad över alla månniskor som funnits tidigare, så att jag nu kan finnas här och göra mina saker.

Gode Gud, jag har inget liv.
Jag läser Kristina Lugn och blir med ens medveten.
Medveten om allt skit och trist och salighet och fans helvete.
Skurvatten på badrumsgolvet.
Borrhål i väggen.
Fel ska bli rätt och gör omvägen över punkterna c-ö
innan det blir rätt från a-b.
Irriterande livskvalité?
Förbannade skitliv.
Lugnet från dikterna är oroväckande stormigt.
Vattnet är fruset och snön tötäcker mark.
Solljuset avslöjar allt som skulle ha sett bäst ut i mörker.
Knasigheterna bara stolpar upp sig i en hög och jag orkar inte städa bort dem.
Gropen utanför är grävd och karlarna
som stått runtom
har gått hem.
Jag får vara kvar i min egen grop.
Gud bevare folket.
Och konungen.
Amen.

Undrar om snön någonsin kommer att töa bort? Blir det en ny vår? Kommer nya blommor slå ut och träden grönska igen? Hoppas det. Tulpanerna ger mig hopp om sol och värme. Det har blivit många tulpaner efter jul. Några buketter till blir det nog. För än är det vinter kvar, säger mor.

Ville få igång skivspelaren igår, men insåg att förstärkaren har gjort sitt. Behöver en ny. Istället dök jag ner i min låda med kassettband – självklart har jag en kassettbandspelare som fungerar – och hittade en gammal favorit: Jeff Lynne ”Armchar Theatre”. Och där, vad hör jag väl då? Åååå den är så vacker… så sann för mig och tänk att Jeff Lynne visste det när han skrev den. Möjligtvis är det så för andra med… haha… Now you’re gone.
”Sweet memories!”
”I was crazy about you.”
”You, you changed my life, but now you’re gone.
In my heart you were The One.”

https://youtu.be/Pbn7iq8m2uE

Now You’re Gone
I, I was crazy about you
I didn’t want to be without you
And I lost what I had and now you’re gone

You, you always meant the world to me
You, you never wanted much you see
And you, you changed my life but now you’re gone

In my heart you were the one
But now, now you’re gone

Your photograph brings back sweet memories
Something about you I don’t know what it is
Your face so young, the days so long
But now, you’re gone

In my heart you were the one
But now, you’re gone
Yeah, now you’re gone
Now you’re gone

För tre år sedan var jag i en god vardagslycka några dagar. Den här sången påminner mig om alla lyckliga dagar. Den är stark och mäktig och berör mig mycket. Så jag dyker ner i minnets skattkista och njuter alla livets goda kärleksminnen när jag hör den här, i musikens styrka och rörelse. Får se när jag dyker upp igen…

I don’t want to miss a thing

I could stay awake just to hear you breathing
Watch you smile while you are sleeping
While you’re far away dreaming
I could spend my life in this sweet surrender
I could stay lost in this moment forever
Every moment spent with you is a moment I treasure

Don’t want to close my eyes
I don’t want to fall asleep
’Cause I’d miss you baby
And I don’t want to miss a thing
’Cause even when I dream of you
The sweetest dream would never do
I’d still miss you baby
And I don’t want to miss a thing

Lying close to you feeling your heart beating
And I’m wondering what you’re dreaming
Wondering if it’s me you’re seeing
Then I kiss your eyes
And thank God we’re together
I just want to stay with you in this moment forever
Forever and ever

I don’t want to close my eyes
I don’t want to fall asleep
’Cause I’d miss you baby
And I don’t want to miss a thing
’Cause even when I dream of you
The sweetest dream would never do
I’d still miss you baby
And I don’t want to miss a thing

I don’t want to miss one smile
I don’t want to miss one kiss
I just want to be be with you right here with you just like this
I just want to hold you close
I feel your heart so close to mine
And just stay here in this moment for all the rest of time
Yeah, yeah, yeah…

I don’t want to close my eyes…