Tiden går och februari börjar gå mot sitt slut. Vad händer just nu? En del är personligt/ privat och en del går att dela.
Nya spisen! har kommit och det första jag gjorde var…. havrekakor! Mums! Med nötter och russin. Får nog göra fler, de tog slut snabbt!

Hyllor i hallen har kommit upp och äntligen kan jag packa upp mina handdukar, lakan, diabilder och annat ur kartongerna och få överblick över plats och utrymme. En del saker får inte plats. Sätter in annonser på spegel, bokhylla och skrivbord. Men skrivbordet behåller jag nog och hoppas få låna plats i någon grannes källarförråd. Med ett myrsteg i taget flyttar jag in. Det tar tid eftersom jag inte har så mycket energi.

Ibland får jag blommor. Här är lite rosor jag förärades av min syster.

Idag var jag ute och åkte skridskor på sjön. Det är så härligt med utsikten över sjön fast vägen ner kan kännas lång. Idag kom jag ut, för solen är en motor. Sen gick solen i moln, men då var jag redan ute. En bekant åkte skidor på sjön och vi gjorde sällskap ett par varv där. Fin eftermiddag. Hur länge kan jag klara att åka skridskor? Balansen är viktig. Jag är inte alls lika säker att stå på isen som förr. Jag övar varje dag på att stå på ett ben i taget. Idag klarade jag 70 sekunder. När jag började öva klarade jag bara 10-15 sekunder.
”If you don’t use it, you lose it!” Det gäller nog inte bara balansen…

Livet går vidare. Ibland stöter jag på ett citat, möjligtvis från Rumi, som känns sant i hjärtat. Här är ett av dem.

Your absence leaves a void, without you I can’t cope.
You have disturbed my sleep, you have wrecked my image.
You have set me apart.
Without you, I can’t cope.
(möjligtvis Rumi)

Som sagt. Livet går vidare. Vill du som läser det här skriva till mig, så är du välkommen att lämna en kommentar. Tack för idag. Imorgon är en ny dag.

Mina resväskor längtar ut i världen. Och jag har snart sportlov. Det skulle vara så bra för mig att resa någonstans och få miljöombyte och ny god energi, efter den tid som varit. Vart vill jag resa? Hm…
Helst ville jag till Danmark. Det känns som det är dags igen. Tänk om jag skulle? Vad skulle jag då göra där? Min fina, goda vän där gör annat. Jag har roligare om jag träffar någon där. Att vara själv i Danmark är ingen höjdare på vintern, det har jag tillräcklig erfarenhet av.
Eller ska jag resa till sol och värme? Inte själv. Men jag skulle behöva både sol och värme.
Ska jag åka till Göteborg? Jag var där ett sportlov för flera år sedan. Jag vet jag har en gästsäng stående där.
Jag skulle nog helst av allt behöva vila ut någonstans. Vara i naturen. Promenera. Kontemplera. Kanske ta in på ett vilohem då? I Sigtuna? Retreat? Det skulle kanske vara något för en trött kropp och själ.
Får se om något klarnar. Om solen visar sig mer. Och om dagarna blir längre. Om…
Här går solen ner mer i sydsydväst. Än så länge.

Lyssnar på ett klipp på facebook om Story Activist och Stories that matter. Funderar på hur det skulle kunna hänga ihop med mitt skrivande.

Jag har precis innan tänkt att historien om spisen, den kommer jag lägga till handlingarna och sedan glömma bort, så som jag gör med en del saker som blivit klara och avslutade.
Men tänk om jag skulle skriva om den istället? Och se vad den fyller för mening i mitt liv? Och kanske göra annorlunda till resten av livet? Hm…

Mitt liv har till stor del varit fylld av väntande. Väntan på att min pappa ska komma hem, möjligvis, minns inte. Väntan på att mina barns pappa ska komma hem och har sjungit Pappa kom hem med dem. Väntan på att någon jag älskar ska skriva. Någon ska ringa. Lönen ska komma. Skolan ska börja. Skolan ska sluta. Det ska bli sommarlov. Vinterlov. Fredag. Pensionering. Bli frisk. Bli klar med en utbildning. Bli klar med lägenhetsrenoveringen. Väntan på att allt ska bli BRA! Det mesta kan jag vänta på. Och livet går under tiden vidare och blir kortare och kortare. Det är något nytt att inse. Förut trodde jag att jag kunde vänta i all evig tid. Det tror jag inte längre. Tiden är utmätt. Jag känner det i kroppen, på ett helt annat sätt, än som en tanke.

Så här var det med spisen: Jag flyttade i december till en tvårummare i ett sextiotalshus med hiss. Allt behövde bytas i den. Helrenovering. Inget gick att behålla, allt var gammalt och trist. Också spisen. Jag beställde ny tvättmaskin, kyl/frys, diskmaskin och så en ny spis. Jättekul! Jag hoppades att det fanns trefas i huset, visste inte säkert. Nå.

Installationsdagen var helt galen. En fredag. Alla hantverkare skulle göra klart sitt. Jag skulle flytta in på söndagen, så det var verkligen i sista stund mycket skulle avslutas. Så kom leveransen. Putt, putt, in med allt på sina ställen av vitvaruaffärens killar. Snett och vint blev det. Nu kunde jag inte öppna fönstret i badrummet, men tvätta om jag hängde över luckan och skyddade badkarskanten från krock. Jag kunde diska i diskmaskin! Fast bänkskivan ovanför var inte fuktbehandlad än, det skulle jag göra, och slangarna var lite klämda och maskinen intryckt i ett för litet utrymme under. Bänkskivan hamnade på sniskan. Kylskåpet gick inte heller att trycka in helt mot väggen, det stod ut jämfört med skåpen runtomkring, som var helt nyinsatta. Inget var egentligen ok alltså.
Spisen var det enda som verkade ha kommit in rätt. Elektrikern gick ner till källaren för att se om det fanns trefas i elskåpen, det verkade inte så. Men spisen stod ju där när vi kom upp igen, så jag tänkte att allt var ok, jag hade ju beställt en trefas-spis. Elektrikern åkte hem utan fler avtal.

Så kom julafton. Jag hade inte använt spisen alls innan. Nu skulle jag koka julgröt. Så börjar jag märka att det inte kändes som den spis jag hade beställt. Det var FEL! Typiskt! Inte alls den jag ville ha och hade sett fram emot, till bakning och matlagning. En enkel variant av samma märke. Samma utseende. Men fel.
Efter julhelgen ringer jag affären. Jo, de ska byta den. Ok.
En man kommer med den riktiga 3-fas-spisen. Meeeen, den går ju inte att installera. Det är bara en-fas i huset. Och jag som skickade hem elektrikern…
Sen blir det invecklat att berätta alla turer. Mannen med spisen beställer en likadan, fast i enfas till mig. Jag känner mig inte nöjd. Jag går till affären och ber att få installera 3-fas och få den spis jag hade beställt.
Efter flera veckor av väntan i januari får jag en offert på trefasinstallation. 18 000 kr – OM det skulle fungera med rören. Inte säkert. Då är jag på ruta noll igen. Vad vill jag ha för spis? Går ner till affären och beställer ett annat märke, en mer spännande spis i enfas. Nu väntar jag på att den ska komma. Ingen kommer. Jag ringer. Jo, den ska komma, de ska boka tid med mig om leverans. Jag väntar på deras samtal. Jag väntar. Och väntar.
Så är mitt liv. Denna väntan.

Och under tiden? Jag lever mitt vardagsliv utan den ”riktiga” spisen. Vågar knappt använda den feliga spisen. Väntar på att allt ska bli rätt. Men tänk om livet aldrig blir ”rätt”?
Nej, livet spelar mig ett spratt här. Jag som trott att livet blir som JAG vill. Och så blir det som det blir. Jag förväntar mig det rätta. Och så blir det hela tiden fel.

Jag har något att lära mig här. Vet inte riktigt vad. Något om förväntningar. Istället för att ta det som det är. Vara tacksam för att jag har ett hem. En spis. En tvättmaskin, en kyl/frys, en diskmaskin. Jag är också tacksam. Jag längtar efter livet med bakning och matlagning i mitt fina kök. Att allt ska vara klart för att leva. Allt ska stå på sina rätta ställen. Ordning och reda. Bara börja leva.
Jag vet på ett helt annat sätt nu att livet tar slut, att livet är ändligt. Jag vet inte mer än så egentligen. Och att spisen ännu inte har kommit på plats.
Är det då förlorad tid? Eller är det tid att göra andra saker? Jag vet inte. Jag fortsätter att göra mina saker hemma och borta. Sorterar och gör i ordning. Står stilla, samtidigt som jag kommer vidare. Konstigt liv jag har.

Tillägg: Det är bara inte sant! Fast det är sant. Fel spis kom efter två veckors väntan.
Läser ett citat som tillskrivs Rumi:
The moment you accept the troubles you’ve been given,
the door opens.

Sant eller inte? Jag vet ingenting om något. Jag fortsätter att ha det som jag har det. Acceptans? Har inte något hopp om att dörrar skulle öppnas.
Livet bara är som det är.

Så börjar det likna något hemma, långsamt, med små steg i taget. Vardagsrummet har fått sina tapeter och vita tak. Skrivbordslådorna sitter på rätt sida efter fyra vändningar och tekniskt snurr i huvudet på mig. Skänken står på golvet. De viktiga pappren är åtkomliga så jag kan börja bokföra igen och göra bokslut. Fotopärmar står i bokhyllan. I det stora rummet är 3/5 är vardagsrum. 1/5 arbetsrum och 1/5 sovrum. Det lilla rummet ska rymma mina böcker, en gästsäng, piano och instrument och dessutom vara ett terapirum/massagerum. Jag får trolla!

Jag måste skratta åt hur det ser ut i köket bara. Där står badkaret och tronar. Hahaha… Tvättmaskinen har fått en stickkontakt och en ny väggkontakt är dragen till ett annat ställe i badrummet. Nu väntar jag på att rörmokaren ska komma och dra om rören. Innan dess är det bara extrabesvär att bära in badkaret igen. Och någon ska orka bära det med. Inte jag.

Jag gick på solskenspromenad idag, den första sedan jag flyttade. Det var härligt! Jag är så nöjd att jag flyttade, trots att det är färre rum.

I förrådet som jag har kvar på gamla stället och som ska tömmas i helgen, finns nu bara skräp som ska till återvinningscentralen i morgon, ett element och en dörr. Sedan är det bara att lämna nyckeln.
Men fy så trist att se att de tagit ner tre tallar utanför min gamla bostad. TUR att jag slapp se det. Mina fina träd, som jag hade sån glädje av när småfåglarna kom och ville ha nötter. Insynsskydd och som gav snöskulpturer i vintern. Borta, borta. Kommer aldrig mer igen. Ingen planterar nya tallar, trots att det är just det som trivs i den sandiga jorden här på sandstensåsen.

Tja, ibland måste ju träd fällas. Men det har aldrig varit min starka sida att se träd falla. Inte heller att separera, flytta och göra mig av med saker. Det är helt klart en röd, smärtsam tråd i mitt liv. Jag samlar inga nya saker längre, men förvaltar möbler, porslin, hus och fotografier. Vem tar över det efter mig? Det blir nog ingen.
Kärlekssorgen är också kvar. När lämnar den mig? Eller är det jag som lämnar den? Antagligen. Den kommer nog finnas kvar i resten av mitt liv. Eller tills jag blir förälskad igen och vågar ge bort mitt sargade hjärta. Fast troligen inte.

Nå, jag fortsätter att boa. Letar passande lampor. Vill inte ha vad som helst. Hittade en badrumslampa, ska byta väggfästet bara. Kanske kan lampaffären laga min trasiga plafond. Jag tar den med mig till stan på måndag. Jag ger inte upp än i alla fall. Annars kanske jag kan göra om metallramen till en drömfångare. Men när det blir, om det blir vet ingen.
Först får jag leva i mitt kaos ett tag till. Hoppas jag snart kan vila mer och få ordning på mitt liv. Det är viktigast av allt. Under tiden har jag det som jag har det. Okontrollerbart och oförutsägbart. Som livet också är till tider.

Just nu står inflyttningen stilla. Jag fick säga upp målarna, pga dåligt omdöme, både från min sida och deras. Därför är taket inte vitt och tapeterna ligger i en påse och jag väntar på att en annan målare ska komma. Därför kan jag inte möblera, packa upp lådor till skänken, hänga tavlor och få ordning på vardagsrummet. Med fullt av lådor i hallen, blir det ingen garderobsvägg med skjutdörrar än. Och det lilla rummet är fullt, bara plats att gå igenom där, när jag måste. Som en dominobricka som blev fellagd, det påverkar allt annat. Det är stopp i flödet så att säga.

Oturligt nog tog jag ner plafonden i vardagsrummet och satte dit en annan lampa. Innan dess hade målarna sagt: 1. Det är lamporna i plafonden som gör att taket ser gult ut. 2. Det är taket som är ojämnt, därför ser det inte vitt ut. 3. Det är Alcro som har blandat fel nyans.
Sen la jag plafonden på ett säkert ställe. Trodde jag. Glömde flytta den från en stol. Någon satte sig på lampan och glaset kraschade. Jättetråkigt! Nytt glas går inte att finna igen. Har frågat på Lamp-Gustaf, där den gjordes för minst 20 år sedan. Jag kan hänga upp metallramen som ett runt minne på väggen nu.
I uppackningen gick en blå vas sönder. Lådan ramlade ner i golvet. Krasch! Stolar är inte säkra, varken för flyttkartonger med vaser i eller för lampor. Det har jag nu lärt mig.

Jag undrar ofta nu hur jag kunde flytta från en fyra till en tvåa. Hur tänkte jag? Hiss. Natur. Utsikt. Nära tåg och buss. Ja, så tänkte jag. Men det är för litet för mig och mina saker. Vad ska bort-leken? har redan börjat. En taklampa och en vas. Fast de hade sina funktioner. Det tycker jag att alla mina saker har.

Inget händer. Inga hantverkare kommer och fixar. Ingen spis byts ut förrän elektriker har varit i huset och bytt till 3-fas-el, om jag har råd. Inga dörrar kommer förrän de blivit tillverkade på fabriken. Ingen tvättmaskin blir flyttad från badrumsfönstret och inget badkar flyttat till fönstret förrän HSB kommer och ändrar om ledning och avlopp heller. Hur tänkte de som stambytte badrummet? Inte alls antagligen.

Jag kunde stå stilla nu och inte röra mig av rädsla för att mer ska gå sönder. Istället köper jag färg och planerar att måla lite i köket. DET kanske jag kan roa mig med, när inget annat händer.

Om lidt er 2017 overstået.

30 september 2018: Idag tystnade en musiker. Sista sången är sjungen och spelad.
Kim Larsen dog idag, sista söndagen, sista dagen i september 2018. Tack för allt.

Om lidt
Om lidt bli’r her stille
Om lidt er det forbi
Fik du set det du ville
Fik du hørt din melodi

Forladt og alene
Danser cirkusprinsessen rundt
Går i stå på sin line
I et sanseløst sekund
Om lidt om lidt er vi borte
Vi ses måske igen

Om lidt bli’r her stille
Om lidt er det forbi
Fik du set det du ville
Fik du hørt din melodi
Om lidt, om lidt er vi borte
Vi ses måske igen

Om lidt, om lidt er vi borte
Vi ses måske igen

tekst og musik: Kim Larsen

Idag är det lördag och jag har inga avtal, inga tvingande saker att göra. Skönt! Äntligen lugnare. Lägenheten är såld och jag har bara en stor skräphhög, min cykel och lite saker i ett förråd att ta hand om under januari. Vad ska skänkas bort, slängas eller tas hem? Ingen fråga för dagen. Nu är jag ledig några dagar för att göra annat. Eller inget.

Jag funderar på mirakler. Finns det? Jo, vi lever, bara det är ett mirakel.
Men sen? Går det att önska sig ett mirakel? Det skulle väl vara något som till synes är helt ouppnåeligt då. Som att bli frisk från en obotlig sjukdom? Som att vakna upp från de döda? Som att få kontakt med någon man aldrig mer trodde skulle höra av sig? Som att… ja vad? Som att det helt oväntade händer.

Själva omöjligheten är en del av miraklet. Fast det blir en paradox, omöjligt är omöjligt. Miraklet gör det möjligt. En perfekt klocka går inte fel. Ja, så tänker jag idag.

Fler frågetecken – möjligheter till mirakler?
Jeansen? Passar jag i några längre eller ska jag ge bort alla?
Den borttappade nyckeln? Kommer jag återfinna den?
3-fas till spisen? Kan en elektriker fixa det åt mig, så att jag kan få en modern spis?
Målning av taket i vardagsrummet och tapetsering? Vem gör det? När?
Vad vill jag med resten av livet? Eller kan jag bara se framåt en dag i taget? Räcker det?
När kommer jag tillbaka till ett vardagsliv igen?
Är det en mening med att önska varandra ett gott nytt år, när det ändå blir som det blir?
Jag vet inte jag.

Jag har många frågor och få svar. Inget att göra med det.
Meditera över tingens tillstånd bara. Inte så bara förresten.

Jag tror inte jag orkar mer snart. Det har jag känt ett tag nu. Och sen händer något som tvingar mig att orka ett tag till.
Nu har jag i alla fall flyttat in i nya lägenheten. Allt är inte klart, en del är dåligt gjort. Det mesta bra. Småfel ska rättas till. Större fel göras om.
Dörrar och karmar är beställda, kommer senare. Skåp och hyllor i hallen kommer senare. I badrummet måste tvättmaskinen byta plats, eluttag och avlopp flyttas till den. Fast senare. Flyttlådor packas upp och jag är trött. Såååå trött.
I gamla lägenheten finns tavlor, lampor och en del annat ömtåligt kvar. Saker som ska ges bort måste bäras ner före tisdag. Och jag har så ont i fingertopparna av skärsår från flyttkartongerna och av naglar som brutits av. AJ!

Jag kan ju undra varför jag köper en för liten lägenhet utan klädkammare, men läget var så bra ju, och desperat. Får komma ihåg det när jag misströstar.

Julkänslan är noll. Har inte bakat, inte pyntat, inte fixat mat. Inte träffat barnbarnen på länge. Läget är verkligen under isen. Har aldrig varit med om det tidigare. Trist år. Hoppas nästa blir bättre.

Bästa julklappen fick jag idag, tack och lov. Uppacknings- och möbleringshjälp till lilla rummet. Precis vad jag behövde! Och en vacker julig bukett med tulpaner. Kanske finns det ett hopp där någonstans, att när jag ger upp, finns andra där för mig. Tusen tack ni goda människor!

Ingenting blir som planerat. Behöver man då planera? Ja, det är min fråga för dagen.
Jag har betalat diskmaskin, tvättmaskin, kyl/frys och spis idag. De ska levereras fredag förmiddag. Men om det finns elkontakter för inkoppling är osäkert. Det vete sjutton om en elektriker har hunnit till lägenheten då, för att dra om all el.
Hantverkarna jobbar på. Nya golvet i hall, kök och lilla rummet är snart lagt.
I vardagsrummet ska parketten slipas. Men om golvet håller för det, kan ingen garantera.
I värsta fall blir det nytt golv där med. Stålarna rinner iväg. Jag bestämmer och någon annan utför.
Rätt höjd på dörrarna fanns inte som jag trodde, ska beställas, tar 8-10 veckor. Bara att vänta.
Köket ska komma i moduler på onsdag. Har målaren då hunnit spackla och måla där i hörnet? Det blev ett missförstånd som jag inte kom på förrän idag.
Jag har fått hjälp att packa. Trots det är mycket kvar. Porslin i tre skåp och alla mina böcker. Inte klart på långa vägar. Hur ska jag orka? Jag är så trött. Har inga krafter kvar. Dessutom förkyld. Märker att det hela tar på mig mer än jag någonsin kunde tro. Men det är bara att vila emellan och sedan orka lite till. Jag sträcker ut min förmåga till det yttersta nu.
Gud vet vad jag sliter, saknar och längtar.

Det jag vet:
– Beställda saker och tjänster tillverkas/levereras/utförs. Ingen återvändo. Allt på en gång.
– Hantverkarna jobbar på. Jag kan inte göra något.
– Vitvarorna levereras på fredag oavsett el och vattentillgång.
– Flyttfirman kör möbler på söndag och resten på måndag.

Planen är att bo i nya lägenheten från och med söndag 17 december – Rumis dödsdag.
Har ingen julkänsla i mig. Blev förvånad över att det snöade idag. Va? Är det december?
Just nu tvivlar jag på allt och känner mig helt utan tillit till att allt, eller det mesta, kommer ordna sig.
Om en vecka vet jag.

Du måste finnas
Du fördrev mig Gud, från mitt hemland slets jag bort
Här är jag en flykting och en främling och det ödet finner jag mig i
Men du tog mitt barn och du tar mig från min man
Jag kan inte längre se en mening. Vad är det du vill? Vad ska jag tro?

Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej
Frågan är väckt och nu darrar min själ inför svaret
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig

Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute?
Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få?
Vem skulle trösta mig? Jag är så liten på jorden
Om du inte finns till, vad ska jag göra då?

Nej, du måste finnas, du måste! Jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns

Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke
Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så
Ordet är ”om”, om jag bett alla böner förgäves
Om du inte finns till, vad ska jag göra då?

Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta?
Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den?
Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden?
Om du inte fanns till, vem tog hand om mig sen?

Du måste finnas, du måste, jag lever mitt liv genom dig
Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav
Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns

Du måste finnas, du måste! Hur kan du då överge mig?
Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns

Text och musik: Björn Ulvaeus och Benny Andersson
till musikalen Kristina från Duvemåla 1995 och framförs av
huvudrollsfiguren Kristina Nilsson.

Till sist sätter jag en gräns för mitt letande efter en ny bostad. Jag väljer mellan två lägenheter med visningar samma dag. Jag bjuder på båda. En trea och en tvåa. Vad behöver jag mest just nu? Trivsel och närhet. Och snarast tillgång. Jag har bråttom nu.
Plötsligt ser jag mig i den ena lägenheten. Då är det bara att följa impulsen vidare. Bestämma mig. Jag är den enda som bjuder på den och konstigt var det väl inte; den måste helrenoveras. Hur ska jag klara det alldeles själv? Det går inte. Men hjälpen finns där runt hörnet. Jag är så tacksam för den.

Det är mycket att göra med planeringen. Men det kan jag klara. Bestämma och peka. Bara jag tar ett steg i taget så kommer det gå fint. Och jag har så god hjälp av de som ska renovera lägenheten. Av alla parametrar jag hade satt upp, passade lägenheten in på allt, utom att det är ett rum för litet och en våning för långt ner. Men det kan jag klara. Allt annat blir så himla bra.
Jag flyttar tvärs över ”orten”. Hur lång tid kan det ta att gå dit? 7 minuter? 5? Högst.
Huset har hiss. Det är en bra förening med ordning och reda.
Lägenheten har stora fönster och ska få en ny större balkong nästa år. Två rum och kök. Stambytt badrum med fönster. Duschrum. Två toaletter. Utsikt mot sjön, badplats, skog. Kvällssol. Nära till natur och promenadvägar.
Allt ska bytas ut. Nya golv, nytt kök. Ommålade tak och väggar. Nya dörrar. Allt ska bli precis som jag vill och önskar. Fantastiskt att ha en sån möjlighet att bestämma.
Om knappt en vecka, torsdag 30 november, skriver jag på kontraktet och får nycklarna! Gissa om jag ska gå dit direkt och känna att jag äntligen, efter flera år, förhoppningsvis kommer känna mig Välkommen hem!

Det finns inget bättre än att dra sig tillbaka och titta på denna teater/tv-version av Mumintrollet. Så enkel, så humoristisk och stillsam. Med bästa skådespelarna, med sång och musik. Precis som jag vill ha världen och livet. Enkelt och filosofiskt i ett Här och Nu. Alla har sin plats i systemet. Vackert och djupsinnigt.
Sätt på din näsa nu och titta på alla tretton delar! Njut!

https://youtu.be/sm7GROa4T6Y

Jag vet inte vad som händer just nu. Mitt liv skakas om. Och jag ska dessutom flytta.
Så händer det märkliga ting. Först hittar jag mina barnbarns bilder som de målade
28 oktober. På en öde ö och Hulken. Precis vad jag behöver se och vara glad åt. DESSUTOM… strax efter hittar jag ett kanelhjärta. Det har varit försvunnet sedan
18 november 2014.
Jag var i Köpenhamn. Jag skulle arbeta en helg på mitt gestaltinstitut. Jag var på Danmarks nationalmuseum för att se originalet till min guldring. Jag skulle möta en dansk väninna där, vi skulle arbeta tillsammans. Fantastiskt bara allt det.
Det är som sagt i tiden före jul. Museishopen sålde julpynt. Efter helgkursen skulle jag ge mig iväg till en man som betytt mycket för mig. Jag köpte ett större kanelhjärta till honom i present. Jag köpte ett mindre till mig. Vi sågs. Han hängde upp sitt kanelträhjärta i sitt arbetsrum. Han var glad. Han älskar kanel. Jag med. Jag älskade honom.
Jag kom hem. Hjärtat var…. borta! Fanns inte! Försvunnet. Glömt? Jag hade ingen aning. Jag tänkte på det då och då och att jag gärna skulle velat veta vart det tog vägen.
Åren gick.

Idag sorterar jag bland papper och kartonger som ska slängas. I en kartong ligger ett kuvert. I kuvertet känner jag något hårt; bäst att se efter vad det är. Som tur är. Jag kunde lika gärna ha slängt kuvertet. Men en ingivelse stoppade mig. Ja, det var mitt hjärta. I kanelträ. Fortfarande doftande som när jag köpte det. Och han fyller 75 år i morgon. Ja, se, det finns en tanke i det hela. Vi har ingen kontakt längre. Jag skulle önska att vi hade det. Och i min fantasi så ser jag det här som ett tecken. Ett tecken på att han kanske tänker på mig. Jag vet inte. Jag bara tror det. Jag vill tro det. Jag behöver tro det.

Solens strålar, in i mitt sovrum, rakt in på mig, bländade mig totalt i går, lördag morse,
kl 08.18.09. Hur stor var chansen att få vara med om det? Inte stor, eftersom jag så sällan är i mitt hus i norr. Jag hade inte heller dragit för gardinerna kvällen innan, eftersom jag badat i månskenet när jag somnade på fredagskvällen.
Månen var i sitt fullmåneläge lördag kl 06.24.29 enligt kalendern. Jag somnade alltså till fullmåneljuset på fredagen och vaknade till solljuset på lördagen.
Idag söndag, solens dag, är solljuset dolt ovan molnen.

”The wound is the place where the light enters you.”
Rumi

Så fick jag mig en hel dos av ljus i går. Jag tog emot och njöt den ovanliga stunden. Precis vad jag behövde, tänker jag. Gud vet att jag har sår, en del öppna, en del helade. Det finns plats för ljus i mitt liv helt klart. Också i alla andras liv, vill jag mena. Ljuset och mörkret finns i alla. Det är villkoren för livet, att mörkret och döden också finns.

Så blir vi påminda om det, denna allhelgonahelg.

Ibland skämtar naturen med oss, tänker jag när jag SER på bilden av is på en vattenpöl. Vad ser det ut som? Där kan fantasin ta över och både se en hund och annat, beroende på vilka ögon vi ser med. Att kunna växla mellan olika seenden är bra. Inte fixera sig vid ett bestämt mönster, en bestämd bild. Det förminskar världen, istället för att njuta dess djup och olikheter. Håll ögonen öppna, säger Rumi.

Mitt hjärta är så litet
att det nästan är osynligt.
Hur kan du lägga
så stora sorger i det?
”Se,” svarade Han,
”dina ögon är ännu mindre
och ändå ser du världen
genom dem.”
Rumi

Vilket fantastiskt ljus det är på höstdagar. Släpljuset ger världen nya dimensioner. Jag ser det jag sällan ser. Jag ser mer än jag sällan ser.
Jag är tacksam över såna dagar, när sol och skugga ger mig både lust och njutning att se.
I mig, i dig. Ljus och mörker. Sol och skugga.
Och ibland gråvädersdagar, som i den här dikten jag skrev 2008.

GRÅ NYANSER
Bakom den grå gardinen
av mulen himmel och höstvinterdis
finns ett ljus.
Jag vet det.
Hur skulle annars det grå synas?

I nyanser av grått syns världens ljus
mellan mörkaste mörka och ljusaste ljusa.
Jag vandrar ständigt mellan det svarta och vita
och stannar upp ibland,
ser hur vattendroppar speglar världen inuti sitt eget universum
och faller ner när världen blir för tung att bära.
Jag känner kylan mot min hud,
och vinden blåser i mitt hår.
Det finns mycket i det grå
i vanliga höstvinterdagar.
Dana

Surrealistiskt tillvaro just nu. Bara att gå med och följa dit strömmen tar mig.
Konstiga ställen. Märkliga upplevelser.
Som om jag lever två olika liv. Mitt vanliga liv och ett annat liv.
Jag går igenom dörrar där jag aldrig tidigare varit förut. Jag får gå tillbaka än så länge.
Ingen säger något. Det är som lufttomma rum, utan tid. Jag glömmer andas.
Dagar av väntan. Dagar av balans i en obalans. Dagar av tystnad.
Dagar att vara i det som är.