en del av mig

en del av mig är borta
jag har inte blivit lättare, för
tomrummen fylls av sten
som tynger min kropp och rörelser

en del av mig är tom
fastän stenen är där
stenen finns i kroppens katakomber
instängda och oåtkomliga

framtidens arkeologer
gräver fram resterna av mig:
stenar, stenar och enstaka snäckor
de förundras över förvandlingen
från människa till sten & pärlemor

en dag blir jag
sand
på en strand

Dana 16 november 2023

I detta NU
förändras jag
transformeras jag
och blir liksom genomskinlig.
Allt ljus går rätt igenom
som vore jag ett fönster med droppar på rutan,
som ett gammalt, handblåst glas,
fyllt av kallt, gott vatten att dricka,
för en som är törstig.

Ljuset bryts till regnbågens färger,
reflekteras mot väggen, mot himlen, mot haven.
Färgerna speglar mig som den jag är,
färgrik, mångsidig, skapande
och med färgerna kan jag måla världen
som jag ser den
precis som alla kan.

I detta NU är allt som det ska,
fullständigt, klart och lysande.
Det gamla är kvar i en höstrik dimma
som sakta löser upp sig och drar bort.

Kvar är ljuset
i mörkret
i spegeln på väggen
i rutan i fönstret
i glaset med vatten att dricka
för mig, som var törstig.

Dana 11/11 2023 kl 23.

Tänk vad modig jag är som ger mig ut i världen alldeles själv! Först till Göteborg, där min farbror och tre av mina kusiner tog väl hand om mig. Och inte glömma bort min farbrors fru och min ena kusins man. Det var bara toppen alltihop. Var uppe i nya hotell Draken och åkte hissen uppåt och neråt, flera gånger. Tittade på Göteborgskoloristerna på Konstmuseet. Tittade på de fantastiska quiltarna på Stadsmuseet som min kusin varit med och sytt och satt samman. Gått omkring på Kronhusets affärer och andra affärer. Köpte en ny klänning på Indiska. Fått bilen passad på. Mat. Eget rum. Kattsällskap. Guidning ner till båten. Spårvagnsåkning. Båtresa till Styrsö alldeles själv. Mötte där en ung kvinna som studerade gestaltande litteratur. Hennes adress tappade jag tyvärr bort, hon skulle ha fått min bok. Får ordna det på annat sätt.

Sen till Frederikshavn, Danmark. Vidare till Thyholm, Thyborøn, Hanstholm. Bodde på ett jättefint hotell med simbassäng. Där simmade jag nog i 1,5 timme på kvällen. Såg huset jag velat köpa och pratade med grannen Kai. Så fint att återse den lilla orten och honom.

Körde mest på landsvägar och nära kusten. Sen ner till Ringkøbing. Där var det ett centralt hotell, men ack så trist hotell och dag jag spenderade där. Men återigen, kom en diamant ur den tråkiga gråstenen. Jag gick förbi ett pyttelitet hus. Där växte en röd stockros, som jag nöp av en utblommad blomma från. En tant i andra änden av huset, började skälla på mig för att jag tittat in i huset. Det hade jag ju inte. Hon bad om ursäkt och jag med. Vi pratade länge och hade det bra där. Jag fick en gåva av henne, ett marmorägg. Jag gick vidare trött och utmattad av dagens tråkiga långpromenad i Ringkøbings omgivning. Sen vidare igen.

Mot Fredericia, där jag skulle se en vän från gestaltutbildningen i Fredensborg. Så gott och varmt att ses igen. Som om det varit igår, fast det var mer än 10 år sedan sist. Han lagade mat och dagen efter fick jag följa med till hans firma i Middelfart, där han tillverkar nyttiga och goda fruktbars. Så fascinerande att se tillverkningen. Men så iväg igen.

Mot Jyllinge. Spelade Kim Larsen, även om det nog inte var den Jyllingevej han sjöng om. Tittade på Jyllingestenarna. Precis den dagen hade de släppt nyheten om vem som ristat i alla fall den ena stenen och berättade om Thyra, som de nu vet mycket mer om. På tv visade de Gintberg på kanten, från Middelfart. Lustigt att det hände just samma dag.

Bokade en lägenhet centralt i Århus, där jag gått på kurs i tre veckor 2008. Jag borde fattat att det var en bluff. De tog mina pengar och det fanns ingen lägenhet där. Husvill! Körde mot området där jag bott 2008. Kom förbi vandrarhemmet där i skogen och fick rum där. Puh! Nu var det mörkt och kvällen sen. Bara att vila och ta nya tag.

Nu dags att köra vidare norrut, mot Skagen. Körde kustvägen, där Peter en gång 2009 hade kört mig från hans hus i Grenå. Könde igen lite, men inte allt. Jag hade väl ett annat fokus. Höll på att skriva klart min diktbok och skulle till Skagen och ta bilder till den. Nu var jag hungrig och hittade bästa restaurangen i Hals. Jättetrevlig man där som skötte stället. Vidare till Frederikshavn och bokade rum på samma hotell jag varit på två gånger tidigare. Och sen till….

Skagen! Mitt älskade Skagen! Long time, no see! Hade bokat en pyttelägenhet med allt jag kunde behöva. Mumintrollet och jag samsades i den stora dubbelsängen. Hall, kök, sovrum, vardagsrum i ett och toalett med dusch, uppe på andra våningen med en uteplats utanför dörren. Här stannade jag fyra nätter. Jag hittar fortfarande där ganska bra. Jag var volontär i Svenska sjömanskyrkan där, ett par, tre gånger på 1990-talet.

Skriver klart senare och lägger till fotografier.

För första gången på länge, om någonsin, har jag sått solrosor, tre olika sorter. Två förodlade, en sort direktsådd. Den direktsådda har inte lyckats så bra, men de andra dock, är till en stor glädje. Här är en bild. Jag ska sätta in fler bilder sen.
Nu behöver jag mest bara börja skriva här istället för på andra ställen. Behöver ha ett ställe, som är mitt och som jag inte behöver förvänta mig något med, mer än att bara vara till min egen glädje.

Idag var vi vid Teltow kanal Am Sieversufer i Berlin, där min mormors pappa blev funnen 2 juli 1923 kl 10, skjuten för egen hand.

Jag pratade till honom och tackade för allt han gav till sin familj, efter bästa förmåga. Ingen vet hur han mådde innan han tog detta steg. Arbetslös sättare och boktryckare, troligen sjuk med TBC, kanske fd soldat i världskriget, i tider av tysk ekonomi i kris. Han orkade inte mer.

Var hans sista dag i livet idag 1 juli, på kvällen, natten eller under morgonen 2 juli?
Hur mådde han? Ångestfylld? Ledsen? Deprimerad? Lugn efter att ha tagit sitt beslut?
Sov han hemma sin sista natt? Gick han ut tidigt på morgonen 2 juli? Stod han på en bro? Vad hände med vapnet? Var kom vapnet ifrån?
Hur sa han adjö till sin fru och dotter?
Många frågor snurrar i huvudet. Jag kommer aldrig att få svar. Ingen vet.

Jag var i alla fall där idag, som jag ville vara. Han är inte glömd. Han är återfunnen och återtar nu sin plats i familjeledet.
Christian Friedrich Rosenkranz
18 januari 1879 – 2 juli 1923

Han fick sex barn. Tre överlevde barndomen. Flyttade 1907, med sin familj, min mormor var 2 år då, till Berlin, från Tangermünde för att söka ett bättre och kanske lyckligare liv. Han var troligen deprimerad tidvis, med brustna illusioner och hade lämnat kyrkan. Jag önskar jag hade fått veta mer om honom. Glad att ha hittat i alla fall en bild på honom från 1910 med familjen på besök på kurhemmet, här med min mormor som då var 4 år.

Vad gör väl det om hundra år? finns som ett uttryck. Jag ska aldrig mer säga så.
För jo, det gör något, det som har hänt också för ett hundra år sedan. Minnena lever kvar på olika sätt, olika tolkade, olika minnesbilder finns.

För första gången någonsin, är jag i min trädgård hela maj månad.
För första gången arbetar jag mer än någonsin där.
Jag är trött. Och ändå fortsätter jag att slita. Jag är väl en arbetshäst. En trött häst.

Samtidigt är det fint att se hur allt växer och kommer upp i en viss ordning.
Fortfarande blommar vitsipporna. Men blåsipporna har blommat över och förgätmigejerna tar vid.

Ogräset backskärvfrö växer upp under lång tid. Från tidig vår till höst kan jag tro. Den fröar av sig väldigt lätt. Inte bra. Så blir det bara fler och fler om jag nu inte håller efter den. Går en runda varje dag och drar upp alla nya blommor som kommer upp. Likaså med hundkexet som börjar blomma nu. Jag håller efter dem. En vän sa att det symboliserar för munkar att plocka bort ogräs i mindet, så jag rensar till kontemplation och för att tömma tankarna. Tur att jag har mycket ogräs då!

Svalörten har visat sig på flera ställen. Styvmorsvioler finns också här och där. Men gullvivor bara på två, med få blommor.

Jag har sått ängsblommor på friland, men de tar tid att komma upp. Skulle ha sått dem redan i höstas. Och vad var det jag sådde på friland i höstas, massor av frön. Kan det vara trädgårdsnattviol? Jag trodde det var stockrosor i den påsen. Men ok, nu växer de där i alla fall i år. Jag har sått rätta fröerna nu. Hoppas de kan klara vintern här och blomma till nästa år.

Har satt potatis, och blasten stack upp ur jorden, som vore de vulkaner.

I höstas satte jag lite lökar här och var, som dessa två röda, som står vid en vit akleja och minner mig om goda dagar i Danmark. Kanske kan enkla tulpaner överleva vintrarna här? Själv tycker jag att vintrarna är för kalla och hårda i norr.

Många växter har frusit bort. Våren blev först varm och rosor, fläder, kaprifol vaknade upp. Sedan kom vintern tillbaka och det klarade de inte. Borta är rosen Lykkefund, som blommade i kaskader förra sommaren. Flädern är borta till hälften. Kaprifolerna har jag klippt ner och får se om det finns liv i det som är kvar. Jag tar hand om riset från flädern, de är bra att elda med.

Nu skördar jag rabarber, marockansk mynta, gräslök. Kokar lite sylt av rabarber, flädersaft och mynta.

Ett nytt sittställe finns med en bänk som kanske ska laseras står vid rundeln, där jag kan se solnedgången, innan grannens slyskog skymmer.

I sommar kommer en ny flaggstång monteras. Det blir konstigt. Har aldrig haft en flaggstång tidigare. Bäst att passa på att göra sånt, medan jag bor här. Morgondagen vet jag inget om. Det vet ingen. Planera för en morgondag kan man göra ändå; en sommarresa till Berlin är bokad. Dit vill jag, särskilt i år.
Innan dess får jag nog ta och laga cementtrappan med cementfix. Orkar jag? Vet inte.

Jag var i Aarhus i Danmark 6 juli 2008, när Leonard Cohen var där i Rådhusparken. Men jag var utanför och inte där. Fint minne ändå.

Länge sen jag skrev något. Har inte haft så mycket på hjärtat heller, även om det har varit stora saker som hänt. Nu börjar det mesta ha fått sin uppmärksamhet och avslutas mer och mer. Årsredovisning och tre deklarationer klara. Stenarbete beställt. Bouppteckningen i slutfasen. Dags att ta en covidvaccination. Och vänta på vår och värme, som inte vill riktigt än.
Har börjat träffa vänner. Det var länge sen sist. Svårt att lyssna på musik fortfarande. Men det kommer väl igång det med. Börjar lyssna på mammas musik och det river upp märker jag. Men det är nog bra med det ändå. Det får göra ont. Och i sorgen efter mamma vaknar annan sorg också. Efter vänner som är borta. Och efter viktig vän som inte vill ha kontakt med mig. Klart att det gör ont också. Mitt hjärta är som ihopkramat av sorg och tårarna är tätt inpå fortfarande ganska ofta. Jag andas in kärlek och ljus så gott jag kan, även om det tar emot att få ett flöde. Känner mig som om mitt jag är instängt i ett skal, som jag inte kan knäcka just än. Som en kyckling i ett ägg. Passande liknelse denna påskhelg.

När solen skiner är det lättare att vara. I det grå och kalla svårare. Har ingen längtan ut.
Vill inte. Behöver ändå.
Börjar titta framåt i tiden. Vad kan framtiden bjuda på? Nu är jag fri att resa som jag vill och vara ”borta” när jag vill. Eller ”hemma”. Var nu borta och hemma är.
En vår i norr väntar. En sommar i norr med. En resa till Berlin. En höst i norr. En resa till Danmark hade varit fint också. Kanske samtidigt när jag reser till Tyskland på en ny släktforskningsresa, fast då med bilen, så kan jag stanna här och var på vägen.
Känner väl inte att det är någon glad påsk direkt. Jag gör mitt bästa för att uppskatta det friska gula. En liten och en stor. Och snart blir det väl varmare och soligare. Hoppas det!

ÄNGLASÅNG av Stefan Andersson
Jag vaknade utur min sömn
Lämnade en vacker dröm
Till ljudet av en melodi
Som vågorna sjöng med uti
Och luften fylldes utav sång
Från alla de jag tycker om
Alla de som lämnat mig
Alla de som älskat mig

Tänk jag tycker att det låter som änglasång
Som sköra toner som dansar vid mitt öra
Änglasång
Som viskar ”Kom, vi går mot ljuset”

Och uti ljuset såg jag dig
Vart du gick, det vet jag ej
Jag ville följa med dig dit
Men hindrades av melodin
Så vacker att jag stanna’ till
Jag ville höra lite till
Och mellan oss ett öppet hav
Av tid och rum, en ocean

Tänk, jag tycker att det låter som änglasång
Som sköra toner som dansar vid mitt öra
Änglasång
Som viskar ”Kom, vi går mot ljuset”

Om jag blir kvar och du får gå
Vem ska ge mig trösten då?
Vem ska lära mig att se
När himmelen så faller ner?
När allt det som jag blivit lärd
Har rämnat och fallit isär
Kommer du va’ med mig då
Som en skugga i min ögonvrå?

Tänk, jag tycker att det låter som änglasång
Som sköra toner som dansar vid mitt öra
Änglasång
Som viskar ”Kom, vi går mot ljuset”

Vi går mot ljuset

Min mamma har lämnat mig i stor sorg och saknad torsdag 23 februari 2023 kl 16.22.
Jag var där vid hennes sida, höll hennes högra hand och såg hennes sista andetag.
Jag fattar inte riktigt att det har hänt. Men det är så.

Vilken tur att jag kunde komma hem från Tyskland och visa mamma mina bilder och bjuda henne på Baumkuchen och Schrippen från Salzwedel och marsipanhjärtan från Lübeck. Jag hann läsa lite ur tidningen från Salzwedel och en barnbok. Jag hann visa henne vägen som hon cyklade som 12-åring till Mittelschule, från Immekath till Klötze 1943. Hon hann rätta mitt uttal på Klötze och var så glad för allt jag upptäckt om släkten på min resa.
Vi hann åka rullstolstaxi till min bror och fika där. Mamma var helt tagen av att komma ut på äventyr igen.
Jag hann sova i soffan bredvid henne och jag skojade om att jag skulle flytta ihop med henne där. Det tyckte hon var en god idé. Jag hann ge henne havregrynsgröt till frukost hennes nästsista morgon.
Hon hann äta glass och risgrynsgröt sin sista kväll.
Och nu, är hon ute på helt andra äventyr. Mamma var levande in i det sista, utom det knappt sista dygnet. Det är något att vara tacksam för. Dödsprocessen behövde inte bli så utdragen.

Jag är inte rädd för döden när det är andra som dör. Men själv är jag nog det.
Just nu fungerar jag knappt på ett rationellt plan. Och på andra praktiska plan gör jag det.

Nu finns mammas soffa och elpiano hemma hos mig, jag har möblerat om och kommer göra fler förändringar senare. En hel massa annat finns också att ta hand om, gå igenom, sortera, tvätta, spara och ge bort. Det får ta sin tid. Jag har inte bråttom.
Min almanacka är tom och oskriven nu. Inga fler besök hos mamma. Ingen mer oro för framtiden när det gäller henne. Det värsta som skulle hända har nu hänt.
Mamma fick ett långt och rikt liv. Också ett traumatiskt liv, med att vara barn i krig.
Krig skadar alltid barn, då som nu.
Jag kommer fortsätta att släktforska, det blir bara så tomt att inte ha mamma att berätta för och fråga henne om det jag behöver veta. Jag får göra så gott jag kan. Det får räcka så.

– Jag älskar dig Dana!
– Jag älskar dig mamma!

Jag fick inte tillräckligt med tid, ensam med dig i livet. Men jag fick vara nära dig in i döden och efter döden, det var både respektfullt och fint att få dela tid med dig också efter livets slut och få bestämma hur du skulle ha det under natten och dagen efter.
Ha det nu så bra där du är.
Även om kroppen är död, så är du inte död för mig, men levande i mina minnen.
Om askan är det som blir kvar till sist, må det så vara.
Om du är i en familjegrav, under en gravsten, med dina föräldrar och syster eller i en minneslund har ju ingen betydelse egentligen, mer än för de levande.
Du är varken där eller där. Du är. Det räcker. Ingen behöver försöka övertyga mig om att du skulle vara ”friare” i en anonym minneslund, där man inte får vara med att lägga askan i jorden och inte får veta var askan är nergrävd, alldeles för anonymt för mig.
Den som vill övertyga mig om att det är fint och fritt, behöver nog mest tro på det, för att själv kunna känna sig fri. Det är bara så trist med minneslösa minneslundar utan namn. Rotlöst och dumt. Inget för en släktforskare som jag, som vill vara med hela vägen, också vid en gravsättning.
Ditt namn ska inte glömmas bort. Det kommer stå ristat i sten så länge jag lever.
Waltraud Gisela Müller.
Waltraud Gisela Fors.
Traudel Gisela Jernegrip. Gift med Rune just idag, fast för 44 år sedan.
Min mamma, vacker, tacksam och kärleksfull.
91 år, 11 månader och 23 dagar.
Född i Berlin 28 februari 1931 – död i Farsta 23 februari 2023 kl 16.22.

Klockan är från mina morföräldrar i Berlin. Den fanns där när mamma föddes.

Vilka är människor på bilderna? Det lär jag aldrig få veta.
Men jag vet att det är min mormors morfar August Ludwig Adolph Herbst, född 1819 i Klötze, som var fotografen.
Han sadlade om från att vara körsnär till fotograf på gamla da’r, från 1871 och framåt.
Jag vet inte än när han dog men troligtvis levde han år 1900 och dog troligen i Salzwedel.
Det är spännande att upptäcka okända öden. Dessa bilder finns på museet i Salzwedel. Kanske finns det fler bilder där ute. Hoppas det! Det vore roligt att få se fler.
 

Hurra, så fint det är här i norr!
Alla är så snälla och rara!
Snart flyttar jag hit!
Äntligen!

Det är så himla skönt att ha bytt parkeringsplats. Jag slipper ha bilen inträngd på sluttande mark och vara osäker på hur jag ska parkera och ge tillräckligt med plats till bilgrannarna bredvid. Jag märker det nu, att en obehaglig spänning släppt och att jag istället känner en glädje när jag kommer hem och ska parkera på nya stället. En frihet. Utrymme! Det hade jag väl inte trott skulle kännas så tydligt.

Utrymme behövs också när jag ska gå ner med granen till samlingsstället. Hur får jag ut min barrande gran bäst, genom trånga dörrar? Vågar inte slänga ner den från balkongen. Tänk om jag träffar grannarnas julpyntade balkonger? Det vill jag inte riskera.

Frihet? Jo, det har jag, även om jag inte använder den så ofta. Plikter finns och än så länge får det gå. Jag är fortfarande bunden av tider, av sånt jag tagit på mig, av saker, av tja…
det som inte är frihet. Att resa till Tyskland med nattåget är däremot en frihet jag ger mig i present. Jag behöver bara klara att hålla tågtiderna, så jag kommer med på resan. Jag känner både en förväntansspänning och en glädje. Hoppas jag klarar att sova på tåget utan att störa de andras utrymme med mina alla möjliga ljud. Och att de inte heller stör mig alltför mycket. Ömsesidig vilja till respekt är alltid bra att ha.

Och ibland skär det sig. Missförstånd kan råda. Vi är olika känsliga. Arga. Brusar upp.
Ja, jag kan i alla fall. Det är inte alltid ett väloljat maskineri mellan människor, inte heller mellan olika folk och stater. Jag kan inte alltid ställa tillrätta det som blev fel. Men jag kan ha en önskan om det. Våga ta ansvar. Tänka mig för hur jag beter mig i framtiden. Våga säga förlåt. Det betyder inte att jag måste hålla med om allt. Det är ok att tycka olika med, även om det kan kännas skönare att vara på samma tycka-lika-sida. Det behövs också. Kanske blir det mer krockar ju mer lika vi är? Hetsiga i humöret? Sårbara? Ja, säkert.
Största frågan är kanske om alla har lust att bli sams igen? Om vi förmår att be om ursäkt om rädslan och skammen kanske är större än något annat? Om bilden av oss själva som orättfärdigt behandlade är den vi hellre vill ha? Jag vet inte. Jag har inga svar. En förlåtelseprocess är också ett samarbete. Bådas vilja, Ansträngning och Stolthetsförlust. Ödmjukhet. Tillit. Våga släppa på garden och öppna sitt hjärta igen.
Jag önskar jag kunde bättre. Jag kan känna att en del av mig kapslades in, när jag blev ovän med en Mycket Viktig Människa. Sorgen är i mig alltid. Önskar jag kunde vrida tiden tillbaka och göra om. Mina vänner vill att jag går vidare och accepterar att personen är borta. Men jag är inte där. Inte än. Kanske kommer jag aldrig dit heller. Jag har en för stor del av hopp i mig. Vänskap och tro med. Kanske är det lättare när någon dör. Då är det mer tillåtet att sörja, länge, länge. Kommer jag någonsin få släppa den här känslan, om parkeringsflytten gav det glädjelyftet, vad kunde då inte det här göra för mig? Jag ler åt jämförelsen.

Vi behöver alla utrymme och en känsla av frihet i alla fall, även om vi bor grannar och har bilarna tätt inpå.
Tänk vad en ny parkeringsplats kan lämna för tankar i mig. Och en barrande gran.