Ännu en söndag i lugn och ro. Har varit på utflykt till havet och tittat på ett hus. Huset var ganska skruttigt och trädgården med. Inget för mig, även om det är frestande att både bo nära havet och nära Handen.

Jag skulle kunna ha en båt där och jobba kvar där jag är. Men nackdelar finns med huset, som måste ses om och fixas med. Och jag skulle inte ha plats för mitt badkar där. Stor nackdel. Men så skulle jag ju ha havet att bada i istället…. ha ha ha… Fint var det att sitta mitt i kalla blåsten med varm choklad och hallonbulle och fantisera om att jag bodde där.

Söndag. Undrar var jag ska hitta mitt boende, det är som en följetong. I stort sett varje helg och ibland mitt i veckan går jag på visningar. Än är jag inte desperat i alla fall. Men funderar mycket på vad som är rätt just för mig och tiden jag är i. Fyller snart 61 år. Inte purung längre, fast jag känner mig ändå ganska ung. På hemvägen åkte jag förbi en antikaffär. Tänk vad mycket som finns i närheten och som jag aldrig tidigare sett förut. Där såg jag den tänkande sjöjunfrun, en porslinsmoj att sätta i en skål med vatten och stoppa blommor runtom i hålen. Gjord på Gefle porslinsfabrik. Jag köpte inget. Jag ska inte ha flera saker i mitt liv, förrän jag vet var de ska vara.

Men i veckan kunde jag inte låta bli att köpa en ny oljemålning. Lekande barn som gungar, målad av Lars Berg för länge sedan. Den påminde mig om barndomen, när vi gungade ute på gården. Och som jag ser mina barnbarn gunga ibland. Med fart. Vågat. Ibland övermodigt. Och härligt med farten och spänningen. Tavlan står kvar hemma hos konstnären tills jag har en vägg att hänga den på. Undrar var det blir… helst innan det blir dags för äldreboendet. Och mellan visningarna jobbar jag och går på undersökningar och uppföljningar. Har fullt sjå att ta hand om mig. Ingen nära relation i sikte. Det skulle ju vara fint med en kärlek att dela tankarna med. Men det verkar inte vara skrivet så på min livskarta. Jag vet inte mycket om min framtid. Det är där jag är just nu. I mitt Här och Nu.

I helgen har den här sången spelat i mitt inre. Bäst att få ut den här då.
Kärlek. Ömhet. Vänskap. Så viktiga delar av livet. Inte vet jag om jag kunde gjort annorlunda. Vet inte vad jag skulle gjort annorlunda. Det låg kanske inte alltid hos mig. Jag önskar jag kunde ha gjort bättre, bara jag hade vetat hur. Det är försent nu.
Och ändå, You Are Always On My Mind.

Always on My Mind

Maybe I didn’t treat you
Quite as good as I should have
Maybe I didn’t love you
Quite as often as I could have
Little things I should have said and done
I just never took the time
You were always on my mind
You were always on my mind

Maybe I didn’t hold you
All those lonely, lonely times
And I guess I never told you
I’m so happy that you’re mine
If I made you feel second best
Girl, I’m so sorry I was blind
You were always on my mind
You were always on my mind

Tell me, tell me that your sweet love hasn’t died
Give me, give me one more chance
To keep you satisfied, satisfied

Little things I should have said and done
I just never took the time
You were always on my mind
You were always on my mind

You were always on my mind

Maybe I didn’t treat you
Quite as good as I should have
Maybe I didn’t love you
Quite as often as I could have
Maybe I didn’t hold you
All those lonely, lonely times
And I guess I never told you
I’m so happy that you’re mine

Kanske blev det en turdag, denna fredag den trettonde. En rörmokare ringde och sa han kunde komma idag och titta på avloppet i köket som luktar mögel. Han själv luktade starkt av rök. Han såg direkt vad som kunde vara fel. Han fixade ett nytt vattenlås genom att dra i en utdragbar slang. Han visade mig var möglet satt fast. Utdragbara slangar är värdelösa. Där fastnar grejor. Men nu går lukten förhoppningsvis inte upp i kökshon i alla fall.

Sen ringde mäklaren och sa att hon för över pengar, kontantinsatsen för lägenheten, från säljaren, nu. Inte för att jag ska festa och köpa upp pengarna. Men ändå. De ska finnas till en kontantinsats till ny lägenhet eller hus. Det blir bra det!

Jag tittar på Hammerslag på DR TV och drömmer mig bort till Danmark. Jag får inte köpa hus där, det får bara danskar göra. Men ändå. Tänk om jag hade mött en spännande rar dansk man som jag kunde flytta ihop med där. DET hade varit toppen. Dagen är inte slut än. Erbjudandet kanske kommer innan det blir lördag. Hahahaha….

Obalans!!! Tvivel!!! Osäkerhet inför framtiden!!! Mitt liv… som en omålad, vit duk.
Om jag hade pengar kunde jag köpa mig trygghet i precis det rätta nya boendet eller två, som jag behöver. Det har jag inte. Så många andra har mer än jag och bjuder över.
Om jag var yngre kunde jag låta tiden gå utan att göra så mycket, ha is i magen och vänta. Det har jag inte tid till nu. 11 januari måste jag ha ett nytt boende.

Mod-rot. Mod-rötter.

Det är ofrånkomligt att känslorna svajar hit och dit. Jag är ingen stenstod, ingen maskin med på- och av-knapp.
Jag är människa, med rätt att känna. Minsta sak som blir fel eller annorlunda, får mig att skaka till och jag tappar balansen för en stund. Då är det bra att träna den. ”If you don’t use it, you loose it.” Vet inte vem som sa det. Varje dag under hösten har jag tränat att stå på ett ben i taget. På bara några veckor har jag fått en bättre balans. Precis vad jag behöver i dessa osäkra dagar. Känslorna får svaja med. Bara att följa med i vinden. Lättare sagt än gjort ibland. Känslorna är som en temperaturmätare. Det är väl det som är grejen. Att våga vara i dem. Att våga följa med. Att sippra ut det som behöver ut. Istället för att stänga till och förstenas.

Mod-fall. Mod-fälld. Mod-ig.

Vad passar väl bättre att fira Rumis 810:e födelsedag med nya översättningar av hans dikter? Jag har översatt dikter ur boken Rumi – kærlighedens digter (Aschehoug 2003) dikter och berättelser av Rumi, översatta och tolkade till danska av Folmer Blume Leide.

Tror du jag vet vad jag håller på med?
Att jag för ett ögonblick eller bara för ett halvt ögonblick vet
vilken vers som vill ut ur min mun?
Jag är inte mer än en penna i en skrivares hand.

Var stilla! Var stilla! För kärleken
uppför sig tvärtemot det normala;
här döljer sig meningen
om du talar för mycket.

I går kväll blev jag gripen av vanvett, kärleken sprang in i mig och sa:
– Jag kommer, ropa inte, riv inte sönder dina kläder, säg inget mer.
– Å kärlek, sa jag, jag är rädd för något annat.
– Där är intet annat, sa den, var stilla.
Jag ska viska hemligheter i ditt öra, du ska bara nicka och samtycka.
Säg bara något i all hemlighet.

Jag är lycklig i kväll,
förenad med Gud.
Fri från separationens smärta
virvlar och dansar jag med min Älskade.
Jag säger till mitt hjärta: Låt bli att bekymra dig,
jag har kastat bort nyckeln till morgondagen.

Fåglarna har flugit ut till friheten,
buren står tom.
Dina lyckliga sånger
gör att jag får korn på himlen.
Sluta aldrig att sjunga!

Vet du vad musiken säger?
”Kom, följ mig,
och du skall finna vägen.
Dina misstag kan också föra dig
till sanningen.
När du frågar,
kommer du att få svar.”

Som en luta

Du vilar i mina armar som en luta,
jag sjunger för dig som en älskare.
Vill du hellre kasta sten på en spegel?
Jag är din spegel och här är stenarna.

Det ser ut som om du är mikrokosmos
i verkligheten är du makrokosmos.
Grenen ser kanske ut som fruktens ursprung:
I verkligheten existerar grenen tack vare frukten.
Vilken trädgårdsmästare har överhuvudtaget
planterat ett träd
utan en önskan och hopp om frukt?
Det är därför trädet verkligen gror från frukten,
även om det ser ut som om frukten kommer från trädet.
Idén som kommer först, görs till verklighet sist –
särskilt den idén som tillhör evigheten.

Dansa, när du är helt öppen.
Dansa, när du har slitit av dig bandagen.
Dansa mitt i kampen.
Dansa i ditt blod.
Dansa, när du är helt fri.

När jag är med dig, stannar vi uppe hela natten.
När du inte är här, kan jag inte falla i sömn.

Prisa Gud för dessa sömnlösheter!
Och för skillnaden mellan dem.

Jag vände mig bort
från allt som var välbekant.
Nu är jag förlorad, och utan ett ställe att vara
vandrar jag omkring.
Som en idiot och utan musik
dansar och klappar jag i händerna.
Hur ska jag kunna leva utan Dig?
Du är överallt,
men jag kan inte finna Dig.

I detta gamla hus
har regnet bragt förruttnelse.
Mitt hjärta är i ruiner –
kärlek – kom in –
eller låt mig gå.

Den här vackra sången har jag nog haft på hemsidan tidigare. Värd att lyssna på igen och igen. Och Sinead och jag delar födelsedag. Hon är prick tio år yngre bara. Hon har det svårt i livet med bipolär sjukdom. Läser på nätet om henne och ser att hon publicerat en video om att hon är hemlös. Oavsett vad och hur hon lever, så är hennes sång här fantastisk.

Thank you for hearing me
Thank you for hearing me
Thank you for hearing me
Thank you for hearing me

Thank you for loving me
Thank you for loving me
Thank you for loving me
Thank you for loving me

Thank you for seeing me
Thank you for seeing me
Thank you for seeing me
Thank you for seeing me

And for not leaving me
And for not leaving me
And for not leaving me
And for not leaving me

Thank you for staying with me
Thank you for staying with me
Thank you for staying with me
Thank you for staying with me

Thanks for silence with me
Thanks for silence with me
Thanks for silence with me
Thanks for silence with me

Thank you for holding me
And saying ”I could be”
Thank you for saying ”Baby”
Thank you for holding me

Thank you for helping me
Thank you for helping me
Thank you for helping me
Thank you, thank you for helping me

Thank you for breaking my heart
Thank you for tearing me apart
Now I’ve a strong, strong heart
Thank you for breaking my heart

Text och musik: John Charles Reynolds och Sinéad O’Connor

Lägenheten är såld och jag ska flytta. Jag vet ännu inte vart. Kontraktet skrevs på igår, höstdagjämningen fredag 22 september. Sista dagen med min lägenhet är torsdag 11 januari 2018. Känns som bra datum. Dagen efter lämnar jag nycklarna till nya ägaren och överlåtelsen och allt blir klart om allt går som planerat.

Det är första gången i mitt liv som jag ska flytta själv. Jag flyttar inte TILL någon och jag flyttar inte FRÅN någon. Jag har inget hem som ska delas upp. Allt är mitt. Och därmed är också allt mitt ansvar. Och arbete. Det får gå. Och jag tror nog att jag får hjälp med. Tur det.

Idag har jag tagit isär hyllan på balkongen och packat krukorna i skåpet till kartonger. Bäst att passa på medan det är varmt ute. Att flytta mitt i vintern kan bli en utmaning. Och jag får väl börja rensa i mina skåp och lådor. Nu vet jag vad jag har att göra hela hösten. Rensa. Packa. Ingen tid att sakna. Ingen tid att längta. Bara jobba.

Jag har äntligen fått tillbaka de flesta bilderna och videofilmerna från den kraschade hårddisken. Nu finns de på datorn igen. Jag får rensa där med. Är det vad livet går ut på? Först samla. Sedan rensa. Var är livet då? Däremellan? Eller när jag kastar mig ut i det okända otrygga. Kanske är jag närmare livet då med. Närmare känslan av existensen. Trygghet kan vara som att vara död.
En sa att jag är modig. Ja, jag känner mig modig. Det är väl dags nu, en tid att våga vara vill, i livet och känna mig modig ett slag.

Näe, nu orkar jag inget mer. Jag är T R Ö T T! Så det så!

Jag har tittat på gamla danmarksbilder idag från september 2015. En mening kommer för mig ikväll: ’Jag saknar ditt väsen.’
Och sen vill jag säga det på engelska. Men vad är det rätta ordet då? Kanske finns det många:
– The essence.
– The being.
– The personality.
Jag skrattar till lite. För jag saknar också ’the ado’. Och lite annat.
Vilket djup i ordet ’väsen’ det finns. Much ado for nothing? Kanske var det så. Och ändå allt.

Danmark. Danskan. Dansken.
Baden, bokarna, böckerna.
Kaminen, kylan, köket.
Teet, fikat, vilan.
Morgonandakten, behovsinventeringen, besluten.
Allt.

Här är en av mina promenadvägar på lunchrasten i Jordbro. Där kan jag gå och tänka över dagen som gått och resten som kommer. Eller bara njuta ljuset, grönskan och höstvärmen.
Idag hade vi utedag med hela skolan och mer exemplariska elever kan jag bara inte tänka mig. De var toppen! Tillsammans med en kollega höll vi ställningarna på en station vid gravfältet. Vi hann prata om passioner i livet. Vad kan vi brinna för? Jag inser att jag saknar de passioner jag haft. Jag saknar min diktning. Kärleken. Att översätta Rumi. Musiken. Danmark.
Min väg här framöver i livet är otydligt skriven. Jag önskar att jag kunde finna en väg fram till glädje och flöde. Det vore så härligt att ha en något så när utstakad väg att gå. Kanske hittar jag passionen igen. I en trädgård kanske. I ett hus. I en gammal kärlek? Knappast troligt. Fast gärna.

Eller är det rallykörning jag ska ägna mig åt? Att åka snabbt på grusvägar i skogarna runtikring? Kanske det! Eller snickra mer? Det är roligt att hyvla i trä. Jag gillar att titta på den danske Frank som är bonde och snickrar på sin gård. Jag är fascinerad av hans sätt att arbeta i trä. Så påhittig och säker. Nå, nu är min list i alla fall klar för fastsättning i väggen. Jag limmar. Det blir bäst. Och jag kan vara nöjd med att listen äntligen är på plats, efter ett par år utan. Lite lim, silikon och sen klart. Tänk om livet skulle vara så enkelt att fixa.

Mitt inlägg på facebook passar lika bra här med. Tacksamheten fyller ikväll.
Det gör ont att tänka på alla som är mitt i naturkrafterna i världen. Tankarna går dit med.

Idag läggs min lägenhet ut till försäljning och jag har inget nytt ställe att bo på än. Det är klart det är en chansning, men så är det ibland i livet, att man får ta en chans till förändring, genom att kasta sig ut i det okända. Jag vågar. Jag gör det. Jag kommer hitta ett nytt ställe att bo på. Det intalar jag mig i alla fall.

Jag ska inte bo så här nära en landsväg. Bilarna kör både snabbt och ofta förbi där. Extra trafikstört läge dessutom med järnvägen som går förbi bara ett par hundra meter bort. Tågen mot Danmark…

Medan jag väntar på mitt rätta ställe, tittar jag på hus att bo i som pensionär. Jag ska absolut inte bo i huset på bilderna här. Jag kan dock fascineras av byggstilen och orden som är målade på eternitplattorna. Hur tänkte den som gjorde det?

Men jag vill så gärna ha ett hus med utsikt över landskapet, gärna över vatten och med mycket himmel. Helst inte så många grannar. Natur runtomkring. Lagom stort för mig utan att vara för litet. Kunde jag ha flyttat mitt norrlandshus närmare stan, så skulle jag ha valt det; ett hus med själ och djup, som jag känner utan och innan i stort sett. Med vackra fönster och dörrar. Rofyllda rum. Med en vacker trädgård, där jag kan ha mina rosor och rabarber. Dit mina barn och deras familjer med barnbarnen gärna kommer.
Det är ju drömmen om mitt bästa hus jag har.

Förr hade jag drömmen om att bo i Danmark ett år. Den har jag kvar. Visst. Men först får jag arbeta klart mina år i skolan. Sedan… då…. kan jag vara fri att göra som jag själv vill. Har jag fyra månader kvar att jobba eller fyra år? Det vet jag ännu inte. Något däremellan kanske. Sen ska jag sitta och fika både ofta och länge.

Nu ska jag först och främst leta efter en lägenhet i ett hus med hiss i ett centralt läge i förorten där jag bott sedan barndomen. Hoppas jag har råd med en trea. Ett rum ska jag ha till min firma. Ett vardagsrum. Ett sovrum. Utsikt över skog. Närhet till vatten och skog. Det kan väl inte vara så svårt att hitta? Håll tummarna för att jag får det jag söker. Annars vet jag inte vad jag gör. Jo, flyttar absolut. Jag ska inte bo kvar här. Så mycket vet jag.

Den som är nyfiken, längtar efter och saknar mig, får gärna höra av sig.
Både gamla vänner och gamla ovänner. Så spännande det kan bli!
Skypa, ring eller mejla. Vilket som. Bara du gör det!

Plötsligt kommer texten till mig och jag börjar sjunga något jag inte sjungit på länge. Jag hämtar gitarren, stämmer den och spelar:

Jag och Du

Jag vet inte vem du är eller hur du ser ut
Men vi stötte visst ihop häromdan
Folk är ju som folk är mest, precis som jag och du
Vi är två bland jättemånga, som har det likadant

Är du ensam framför teven om kvällen som jag
Tror du ännu på att ensam är stark
Eller har du börjat tvivla på att allt är som det ska
Ja då har maktens lögner börjat tappa mark

Jag vet inte vad du gör eller hur du trivs med det
Tycker du som jag att ibland har du fått nog
Känner du det som om tiden sakta rinner från dig
Har du slutat se nån mening med ditt knog

Låt inte hopplösheten få dig ner på knä
Se dig om – du är inte ensam
Och när man har fått sammanhanget klart för sig
Då leder många vägar bakåt, men bara en leder fram

Min vän, vår tid är ganska knapp, vi måste lita till varann
Det finns ju mer som för oss samman än som skiljer oss åt
Och när lägena skärps och vinden blåser kallt
Blir det varmare ju tätare vi står

Var mänska ska ha rätt att känna mening med sitt liv
Men för den rätten måste vi ta strid
Vi har levt alltför länge i kapitalets slaveri
När vi enade står samman ska den tiden va förbi

Jag vet inte vem du är eller hur du ser ut
Men vi stötte visst ihop häromdan
Folk är ju som folk är mest, precis som jag och du
Vi är två bland jättemånga, som har det likadant

Inspelad av Norrbottens Järn för länge, länge sedan. Text och musik: Ted Ström
Och här nedanför en senare liveversion.

Jag är så seg! Seg i betydelsen energilös. Kanske behöver jag vara det. Mycket som händer just nu.
Jag har bytt jobb, med nya ansikten, platser, namn att lära känna. Jag håller på att flytta, vet ännu inte vart. Lägenhetsfotograferingen var i torsdags och jag har många kartonger packade nu, sånt som inte skulle synas på bilderna och inte heller ska stå framme på visningen om tre veckor, 17 september.
Beslutet är taget. Det tog flera år att komma dit. Jag kommer sakna mina småfåglar utanför i tallarna. De kommer helt säkert sakna nötterna de får.

Jag är seg. Kommer inte upp ur sängen idag. Gör bara det jag måste göra. Och jag vet att det är bra att göra saker. Ett par gamla arbetskamrater var här i fredags. Det var fint. Vi såg hur många flygplan som helst flyga förbi över Handen. Inte tänker jag på att det var en inflygningsbana här. Planen kommer söderifrån. Jag brukar inte sitta på balkongen så ofta. Kanske dags att göra det mer, innan jag flyttar.

Jag är seeeg! Fast igår badade jag i Saltsjöbaden. Det var kallt. Jag blir lycklig av att bada. Och dubbellycklig av att bada tillsammans med vänner. Särskilt gestaltvänner. Att bada ger mig minnen på cellnivå. In i skattkistan med minnena. Jag minns mina bad i norr och i söder. Förra året var det vid Öresund på båda sidor. I norr i Ångermanland. Året innan dess var jag i vackra Odsherred på Själland. Och i Ångermanland igen och igen. När det gäller att bada är jag inte seg. Då kan jag nästan springa upp ur sängen. I år har det varit för lite bad. Får längta till nästa år nu.

Seg! Jag behöver ta fram borren och skruva fast lister vid trösklarna. Själv är bäste dräng? Så trist. Trist att vara själv. Längtar efter en vän. En nära vän. En trogen vän.
Bro, bro och breja, stockar och stenar, alla goda renar, ingen slipper här fram, här fram, förrän hon säger sin kärastes namn. Vad heter han? Ja vad heter han? Ingen aning. Kommer han förbi mig månntro? Jag tappar tron emellanåt. Segt och trist. Jag är seg och trist. Nå, i alla fall idag. Just nu. Kanske går jag upp snart och börjar göra något som är bra för mig. Rensa. Packa. Flytta. Fast vart? Hm…

Något som kommer närmare är pensioneringen. Där kan jag drömma. Tänk om… jag kunde gå i pension till våren. Då skulle jag flytta till ett hus direkt!