På mitt nya jobb går jag runt och hälsar på mina nya arbetskamrater.
– Hej, jag heter Dana.
– Åh, den som vet allt, säger en.
– Ja just det, kunskap! säger en annan
– Klok! säger en tredje.
Jag förstår att de förstår mitt namn. De kan persiska.

Jag pratar Rumi med en av dem. Jag berättar att jag hört dikten ”Vassflöjten” av Rumi
på persiska. Så vidunderligt vackert språk för en sådan vacker och tänkvärd dikt. Jag njöt. Rumis poesi måste ha blomstrat av bara farten i den persiska språkets vindlande, som musik.
Min arbetskamrat säger att hon ska lära mig persiska.
– Vi tar en rumidikt i veckan!
– Jaaaaaaa, svarar jag.

Mitt rum har fått tre skåp, i tre olika färger. Blågrönt, gult och grönt. Jag sätter upp mina bilder, som redan är i regnbågens färger. Jag har ett regnbågsrum. Såklart!
Igår började det ösregna, fast det inte skulle. Sen kom solen fram. Och på hemvägen lyste regnbågen som en bro på himlen. Undrar vart den bron går…
Bron mellan min danske rumivän och mig finns kvar i mitt minne. Jag saknar den så mycket. Bron mellan andra människor finns. Mellan mig och barnen. Och finns ingen där, så bygger vi en. Vi behöver broar också mellan oss och himlen. En del kallar det för en himmelsstege. Jag kallar det för en regnbåge.

Jag får fixa till lite hemma innan försäljningen kommer igång. Det som skulle ha blivit gjort för två år sedan blir mer klart nu. Jag sågar metallisterna som legat och väntat. Nu ska de bara borras fast i cementgolvet. Det får någon annan fixa.

Jag hugger loss lite kakel i köket, bakom spisen, i kaklet som de satte upp fult vid stambytet. Det gick bra. Men vad ska jag ha för list mellan bänkskivan och kaklet? Ingen aning än. Den som köper min lägenhet kommer nog riva ut hela mitt femtiotal och göra om allt ändå. Inget att lägga ner för mycket jobb på. Men det skulle kännas bättre om jag hade gjort fint ändå. En list har jag fixat på kortsidan i alla fall. Den ska bara oljas in och skruvas fast, det kan jag klara.

En rislampa behövde ett nytt sladdskydd och kapa sladd. Det gjorde jag idag. Vardagselektronik. Kul att klara sånt.
Tänk om fönsterfirman kan klara att göra klart det som redan skulle ha varit klart? En snickare kommer på lördag och byter ut fönsterbänkarna i alla fönster. Hoppas han klarar det. Idag såg jag repor i parketten i vardagsrummet. De måste ha släpat fönstren där. Inte kul att se, även om golvet är gammalt och gungigt.

Småsaker ska fixas. Undrar hur det blir i min nya lägenhet? Finns det något att göra bättre där? Hänga om kylskåpsdörren kanske. Och måla färg på väggarna som är kritvita nu. Om jag nu lyckas få högsta budet på lägenheten. Behöver verkligen komma till något nytt.

Jag drömmer fortfarande om att bo i Danmark. Kanske kan jag göra det när jag går i pension. Om jag säljer lägenheten och har mitt fritidshus ordnat. Om om om… Att göra är lättare, då ser jag resultat ganska direkt. Men om… där finns inga löften om något. Där kapar man banden och faller fritt. Eller flyger fritt. En föll och en flög kanske. Om jag hade haft vingar skulle jag flyga iväg dit nu! Emellanåt drömmer jag att jag är där. Då blir jag gladare. En tröst. Fast en dröm. Om det ändå vore sant! Vad jag skulle fixa där då!

Det är dags att flytta. Idag lämnade jag in mina nycklar och arbetsdator till min gamla skola. Alla mina skolsaker flyttas på tisdag till min nya skola.
Jag har med andra ord flyttat ut från jobbdatorn och flyttar så sakteliga in i min egen nya dator. Den är blank och fin och rymmer mycket. Jag har tack och lov fått filerna från förra datorn rekonstruerade av ett dataföretag och det är jag så tacksam för. Men bildfilerna fick jag inte styr på. Hoppas att datafirman kan ge svar på vad som felas.
Det är besvärligt att hitta till rätt länkar och ha alla lösenord på plats. Tack och lov fick jag tillbaka mina länkar igår och då blev det lätt som en plätt att komma till rätt wordpressinloggning igen. Puh!
Skönt att komma ”hem” till en egen dator igen. Vad jag har saknat mitt ställe, sedan förra datorn gick sönder och jag inte hade någon backup. Nu har jag!

Byta bostad ska jag dessutom. När jag kom hem från landet i tisdags natt, kände jag direkt att jag inte ska bo kvar längre i lägenheten, tre trappor upp utan hiss. Jag har haft planer ett längre tag på att flytta, men jag har inte vetat hur, i vilken ordning det blir. Nu vet jag. Lägenheten ska ut till försäljning inom en månad och jag ska leta ett nytt boende samtidigt. En del skulle nog ha börjat i en annan ände, men jag är inte som en del andra.
Spännande känns det. Nästa vecka kommer en stylist och veckan efter blir det fotografering.
Eftersom lägenheterna i området har haft fönsterbyte, har mina möbler och saker legat nerpackade och ihopstuvade under lakan hela sommaren. Det kändes redan som om jag hade packat och jag kände att jag är redo att ta steget iväg till något annat; en lägenhet med hiss.
Jag behöver plats till min gestaltfirma. Jag vill ha fönster i badrummet, så jag kan se himlen när jag badar. Badkaret tar jag med mig i flytten. Möblerna då? Tja… en del kan jag redan nu lämna. Annat får vara kvar tills jag är mogen att lämna. Jag har ju svårt med separationer, i alla fall en del. Jag får ge mig själv tid till det.
Och det jag tycker om och älskar har jag kvar. Saker kan vara en trygghet. Inte för att de är värdefulla i pengar, men för hjärtat och ögat. Sinnligt på ett eller annat sätt.

Nu tvättar jag alla lakan och skurar golv. Snart dags för gardintvättar. Men först ska fönsterbrädorna fixas till innan jag sätter upp gardinerna. Inte kan man ha en fönsterbräda med en trappa heller! Ser himla dumt ut. De nya ägarna ska i alla fall få ta över en lägenhet med fönsterbrädor som ser ut som de ska göra. I en nivå.

Jag ber till Gud varje dag att få kontakt igen. Att synas, bli sedd, bli accepterad som den jag är, så som jag accepterar den han är, och vill se honom, så som han vill bli sedd.
Drömmar kommer. Vackra drömmar, som den i natt. Ingen kan leva i drömmarna. Jo, det går. Fast det handlar om att leva i verkligheten. Och i den verkligheten ber jag om nåd.
Allt är nåd, sa Martin Lönnebos pappa när han dog. Jag vill tro det. Också när jag är ute och plockar bär, som jag har gjort idag. Tacksamhet. Absolut. Och jag ber om kontakt. Jag ber.
– Gode Gud, öppna hans hjärta. Öppna fönstret igen. Amen.

Emellanåt får jag idéer eller visioner av sånt jag vill göra, som att spela, sjunga, dikta, skriva, översätta, vandra, ordna i trädgården. En av passionerna har varit jobbet. Det kan jag förverkliga när jag jobbar. Sen önskar jag mig både pension och passion.
En annan passion har varit att sjunga in mina sånger. Det var jag fylld av förra sommaren. Än så länge inte alls denna. Studion står där den står. Väntar på lusten. Och en ny dator.
Skrivandet har jag haft paus med här, skriver och håller kontakt med andra mer på sociala medier. I alla fall ett av dem. Jag har idéer, men kommer inte till skott. Skriver mest till mig själv. Dagbok kallas det. Detta är också en dagbok. Den har jag dock mer på vänt just nu, parkerad. Får vara så. Men idag så…
Mejlen är ganska död numera. Där kommer mest fakturor, information och reklam. Mejlar ibland med de som inte är ute på sociala medier. De är få.
Telefonen rasslar till ibland. Mest sms. Varför inte ringa mer? Inte mindre. Jag behöver prata med andra.
Och så ska man förvarna. Först ett sms: Kan du prata nu? Och så invänta ett svar på när det passar. Så dumt. Förr ringde man ju bara. Det funkade fint. Nu ska vi både vara anträffbara alltid och inte.
Förut var det också skype med goda samtal. Vart tog de vägen? Ingen passion där längre.

Något jag verkligen skulle vilja ha mer av är att översätta från danska till svenska. Rumi finns fortfarande i hjärtat. Där finns fortfarande en möjlig passion. Men jag vet inte hur. Jag tyckte om arbetsgemenskapen där. Att utveckla något tillsammans. Att prata och fixa. Att skapa något nytt. Det tyckte jag verkligen om. Däri ligger längtan, till att finna en ny eller gammal väg igen, till skapandet. Jag är fortfarande stolt över dikterna jag översatt och att många söker till Rumi på hemsidan här.

I gamla oförrätter och konflikter finns energi bundet, det blir till hinder för att leva med lust och passion. En del tror att lösningen på konflikter är att göra sig av med människor, för att känna sig fri och glad. Jag tror i princip inte på att det är så relationer ska vara. Själv behöver jag dock ibland ett större tålamod och tid. En klok mening (av Platon?) som synts i tv-serien Skam har varit: ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always.” Och det är DET som är svårt att komma ihåg. Ibland är passionen för att hålla konflikter vid liv större. Egentligen vill jag bara leva i frid och ro med min omvärld. Det är det viktigaste. Vem vill inte det? Testningar och avsaknad av respekt för gränser är vad konflikter oftast handlar om. Jag förstår det bättre nu. Och efter en konflikt kan lugnet breda ut sig igen.

Mitt hus i Ångermanland älskar jag fortfarande högt. I år har jag investerat i en ny spis, ny tv och har målat klart i hallen nere. Det som har varit brunt och fult i alla sjutton år här, är nu ljust och fräscht. Taket är målat för första gången sedan huset byggdes för 85 år sedan. Konstigt! Bor jag här? kan jag tänka. Jag skulle ju inte fixa mer, hade jag bestämt, men det är svårt att avstå om lusten finns. Lusten är nyckeln, lösenordet till passionen, i alla fall för mig.

Behovsinventeringen säger: Gör det jag vill – om jag nu vet vad jag vill. Vandra i fjällen. Skriv. Fixa ett par sånger till youtube. Översätt Rumi. Ring en vän. Tvätta. Släng gamla kläder. Laga mat. Handla. Drick te. Baka. Tvätta bilen. Köp en båt. Öva tålamod. Fortsätt längta. Och gör det med passion och lust.

Polkagrisrosen har prinsessknoppar.

Rosorna blommar. Hammocken står beredd att gunga. Men solen och värmen är inte här. Det blåser och är bara 12 grader varmt ute. Alltså kallt. Har bara badat en gång och det var tre snabba 1-2-3 sekundlånga dopp. Tja… vad mer? Har sorterat ved och tagit in en massa vedkubbar att klyva. Veden behöver torka ett halvår till, eller till nästa sommar i alla fall. Känner mig som en skogsbonde och trädgårdsdokumenterare. Där lägger jag mest krut. Önskar jag hade mer av både lust och ork att göra mer. Till exempel rida på en strand. Eller köpa en båt att kajka ut med på Ångermanälven. Jag läser väldigt lite. Lyssnar på musik och ser på tv mer. Längtan och saknaden finns som en ständig följeslagare.
För två år sedan var jag hur lycklig som helst, både hemma och i Danmark. ”Livet går upp och livet går ner. Det beror på hur man ser.” har någon skrivit en sång om. Minns inte mer just nu av den. Tänk, förr kunde jag massor av låtar, för alla tillfällen. De dagarna är över. Nu glimmar det bara till ibland.
Jag har haft bilen på service och då handlade jag böcker på biblioteket för 2 kr styck. Det var billigt. Det betyder inte att jag kommer läsa dem. Men ge bort och ha som tittböcker går bra.
Jag önskar jag hade ett mer skrivande projekt igen. Har börjat göra i ordning en skrivarstuga på altanen. Men än har jag inte fått till det riktigt. Behöver skruva i fler skruvar. Sen är det bara att vänta på sol och värme. Och lust. Och ork. Och glädje. Och en kärlek. Men det är som det är. Får ha min inre kärlek. Och ta hand om mig. Det börjar bli dags nu att göra det. Livet är ändligt. Två vänner har dött på senaste tiden. Påminnelsen om vår dödlighet finns omkring oss, mer och mer ju äldre vi blir. Och 60 är inte det nya 50. Det är nu som kroppen mer tydligt visar sitt förfall. Och visst, alla blir inte 60. Undrar hur gammal jag blir? Klart jag tänker på döden mer nu än förr. Kanske är att vara 60 år, som att gå in i porten till ändligheten. Nu börjar det i alla fall bli mer verkligt, att livet tar slut en dag.

Jag har läst en av böckerna tidigare. Men bra böcker kan läsas om och om igen.

En tänkarstubbe. Där kan jag sitta och kontemplera om och när jag vill.

Honungsrosen börjar blomma nu.

Himla gott bröd bakat i nya spisen.

Har precis badat här.

Skriv förresten gärna kommentarer, du behöver inte uppge ditt riktiga namn. Det är skoj att få en reaktion på det jag skriver. Tack på förhand till dig som läser och skriver!

Går omkring i min trädgård och njuter av blommorna. Dessutom ska de skötas om, rabatterna rensas och gräset klippas. Långsamt tar jag mig an arbetet. Det är som om jag behöver en lång startsträcka, innan jag kommer igång. Helst i sol och värme.
Jag lyssnar på radion som jag tar med mig dit jag går. Sommar. Allvarligt talat. Tendens. Dagens dikt. Om att sköta om gamla hus. Trädgårdsdags. Det är många program som passar att lyssna på i stilla meditativ stämning.
Och när jag behöver vila sitter jag på olika ställen. Inne. Ute. I hammocken.
I trädgårdssoffan. Vid trädgårdsbordet. På trappan.
Allt har sin tid. Allt har sin plats. Är jag i fas med min tid? Är jag på rätt plats? Klart jag funderar. Svaret är nej. Jag är inte i fas. Jag är i otakt med mycket. Jag är på fel ställe. Men trädgården, blommorna och huset är i mitt hjärta. Svårt är det att skiljas från sitt jordiska paradis. En dag blir det så. Sådan är livets gång.

Finlands vita rosor blommar vidunderligt och troget.

Aklejor med frön från Danmark, Trosa och fröpåsar. Vilka är vilka? Spelar ingen roll längre.

En överlevare. Rosen dog och bredvid planteringsgropen dök denna vilda upp.

Höga och stolta står de där i rabatten som inte ville ta sig. I år har de överglänst sig själva. Otroligt vackra. Jag kysser dem så ofta jag kommer ihåg att göra det.

En plats för vila.

Och här är jag, min skugga. Lever på skuggsidan i näringsfattig jord. Också en överlevare, på sätt och vis.

Tänk om jag bara hade vetat hur svårt det skulle bli! Hade jag då givit mig in i det?
Det är dagens fundering.
En del saker visste jag: Att en katt bara lever ett visst antal år. Att föräldrar oftast går före till evigheten. Att jag en dag skulle växa upp och ta ansvar för mig själv. Ansvaret är för övrigt det som är svårast att förstå att jag har.

Inte visste jag att jag skulle bli så helt förälskad i mitt hus.
Inte visste jag att jag skulle bli så fast förälskad i honom.
Inte visste jag att jag en gång skulle bli över 60 år och snart pensionerad från mitt arbete.
Och att de dagar skulle komma då det var både dags och svårt att lämna allt.
Separationer är värst. Inte alla. Men en del.
Jag kommer nog aldrig över de värsta.

Tog fram hammocken idag från trädgårdsförrådet. Klarade det själv i år med. Jag är så stark! Tog fram kuddarna. Låg en stund och gungade och tänkte vad skönt det skulle bli att vila där hela sommaren.
Sen tittade jag på väderprognosen. Inte bra. Regn, regn, regn, regn. Sedan uppehåll två dagar. Sedan regn, regn, regn och regn. Då gick jag ut och la in dynorna i förrådet. Onödigt att de blir blöta.
Nå, jag har annat att göra inomhus. Bokföra. Deklarera. Betala ut pengar. Bokföra mera. Sy ett nattlinne. Börja planera min konstinstallation. Göra ett solskydd till altanen. Baka. Laga mat. Diska. Tvätta. Läsa.
Vem behöver gå ut och vara och rensa i trädgården? Suck… Jo, jag!

Att gå ner till sjön och bada är inte att tänka på heller. Är sjuk med hosta och snuva. Att resa någon annanstans inte heller. Drömma kan jag. Det gör jag. So be it!

Jaha… så är det sommarlov igen. Denna tid som jag brukar längta så mycket efter. Som är varm och god och fylld av längtan efter jord och blommor. Och just nu är det inte så. Har ingen lust. Ingen längtan. Utan riktning. Som jag brukar ha det emellanåt.
Danmark, denna längtan dit, nej. Danmark är för litet. Längtan norrut, nej. Vill inte. Längtan efter någon, nej. Finns ingen att längta efter.
Kanske har jag inte haft ro att tänka och känna efter vad jag vill – behovsinventering – som en dansk vän sa. Nej, antagligen inte. Dagarna har varit fulla av skola, söka jobb, avslutning och packning. Nu är det gjort. Kartongerna – alldeles för många – står packade och väntar på transport till hösten till nya skolan. Men nu då? Nix!
Dags att börja packa och fixa till fönsterbytet. Hack i häl på det andra. Ingen tid att andas och vila. Fast jag får ta pauser ändå, för jag är inte ung längre. Orken tryter oftare.

Kanske tar jag och cyklar en sväng i helgen. Behöver finna någon ny väg att ta mig fram på. Så länge jag kan cykla. Så länge jag vill något. Så länge jag orkar. Och hoppas, så här första dagen i resten av mitt liv, att sommaren kommer fylla mer än jag har förhoppningar om. Ungefär så.

Lite musik som passar morgonen kommer här. Allt är skört. Livet. Orden. Varandet. Jag. Du?

På skolan ska vi ha sommarfest innan sommarlovet. ”Kom som en sång” är temat. Kanske denna? Jag har trasiga skor.

Somliga går med trasiga skor text och musik: Cornelis Vreeswijk
Somliga går med trasiga skor
Säg, vad beror det på?
Gud fader som i himmelen bor
Kanske vill ha det så

Gud fader som i himmelen bor
Blundar och sover sött
Vem bryr sig om ett par trasiga skor
När man är gammal och trött?

Vem bryr sig om hur dagarna går?
De vandrar som dem vill
Medborgare om etthundra år
Finns du ej längre till

Då har nån annan tagit din stol
Det vet du inte av
Du känner varken regn eller sol
Ner i din mörka grav

Vem bryr sig om hur nätterna far?
Jag bryr mig inte ett spår
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår

Jag är en tvivelaktig figur
Duger ej mycket till
Bakom ett hörn står döden på lur
Han tar mig när han vill

Somliga går med trasiga skor
Tills de har slutat gå
Djävulen som i helvetet bor
Får sig ett gott skratt då

Idag lämnade jag in min avskedsansökan. Jag lämnar friskolan för att börja på kommunal skola igen. Det är 3,5 år sedan sist. Jag kommer dessutom tillbaka till min hemkommuns kommunala skolor efter, låt se… hm…. 19 år! Det är verkligen dags. Känns både sorgligt och skönt beslutsamt att ta steget vidare igen, till att sluta mina lärarår där jag började, så att säga. Jag är tacksam för åren jag haft på friskolan, jag har lärt mig mycket och haft det bra mest. Och ungarna… ungarna är alltid bäst!
Idag fick jag en present från en liten vän där, som stolt sa att han skrivit på kortet alldeles själv. Då blir jag glad. Jag tar med mig alla goda minnen och upplevelser. Det jag inte hinner veckan som kommer, får jag göra i sommar. Och så packa mina grejor. Det blir fullt upp där att fixa. Bara fem arbetsdagar kvar. Sen sommarlov.

Svanfamiljen simmade vid Sandemar strandängar i tisdags.

Jag måste säga att jag leker med elden ibland. Kanske är det ett behov att skapa spänning i mitt liv. Eller så är det bara ren och skär teknikrädsla. Att göra något nytt med nya apparater, tar tid för mig att komma igång. Så hade jag köpt en ny hårddisk att ha som backup. Gjorde jag då en? Nej. Jag väntade och väntade och väntade, trots att jag i bakhuvudet visste att min dator var gammal och trött.
Så kom den kvällen när skärmen blev vit och datorn inte ville mer. Jag förstod inte först vilken olycka som drabbat mig här. Som jag inte heller i vanliga livet fattar ibland.
Första datoraffären provade en hel natt att få fart på hårddisken. Inget resultat. Sedan fick jag tips om en discrenoverarfirma. De tog emot mig direkt och efter en timme fick jag ett kostnadsförslag. Det ska vi inte tala om här, en mindre förmögenhet. Men jag hoppas hoppas hoppas att de kan rädda mina filer och bilder. Hela mitt datorliv sedan 2004. Och alla lösenord är borta. Kontaktlistor. Hemsidor. Bilder. Musik. Allt.
Jag vet inte vad de kan rädda än.
Att jag kom in på hemsidan här, är mer tur än skicklighet. Och jag behöver lite tur. Kan jag behöva. Mycket tur förresten.
Och idiotin, att ha en backup och inte använda den? Att ha på känn och att inte följa intuitionen? Vilken läxa jag har fått. Och med dyra lärpengar och stor ångest får jag betala för min oansvarighet, dumhet, idiotiska blindhet.
Hoppas jag lär mig av detta.
Hoppas ni lär er av detta och att ni har backup. Jag är ett varnande exempel nu på hur det kan gå.