Jag måste säga att jag leker med elden ibland. Kanske är det ett behov att skapa spänning i mitt liv. Eller så är det bara ren och skär teknikrädsla. Att göra något nytt med nya apparater, tar tid för mig att komma igång. Så hade jag köpt en ny hårddisk att ha som backup. Gjorde jag då en? Nej. Jag väntade och väntade och väntade, trots att jag i bakhuvudet visste att min dator var gammal och trött.
Så kom den kvällen när skärmen blev vit och datorn inte ville mer. Jag förstod inte först vilken olycka som drabbat mig här. Som jag inte heller i vanliga livet fattar ibland.
Första datoraffären provade en hel natt att få fart på hårddisken. Inget resultat. Sedan fick jag tips om en discrenoverarfirma. De tog emot mig direkt och efter en timme fick jag ett kostnadsförslag. Det ska vi inte tala om här, en mindre förmögenhet. Men jag hoppas hoppas hoppas att de kan rädda mina filer och bilder. Hela mitt datorliv sedan 2004. Och alla lösenord är borta. Kontaktlistor. Hemsidor. Bilder. Musik. Allt.
Jag vet inte vad de kan rädda än.
Att jag kom in på hemsidan här, är mer tur än skicklighet. Och jag behöver lite tur. Kan jag behöva. Mycket tur förresten.
Och idiotin, att ha en backup och inte använda den? Att ha på känn och att inte följa intuitionen? Vilken läxa jag har fått. Och med dyra lärpengar och stor ångest får jag betala för min oansvarighet, dumhet, idiotiska blindhet.
Hoppas jag lär mig av detta.
Hoppas ni lär er av detta och att ni har backup. Jag är ett varnande exempel nu på hur det kan gå.

Har planer på både det ena och det andra. Trots lånediskrimineringen som ett EU-direktiv slagit till med, kan jag låna pengar till ett hus på närmare håll, bara jag säljer min lägenhet. Inte så bara bara.
På lördag ska jag titta på ett renoveringsobjekt och se om det kan vara mitt rätta ställe under några år framöver. Hoppas det. Jag längtar efter ett hus och en trädgård som ligger närmare mina barnbarn och familj. Det vore toppen!
Hoppas det är ett lugnt område. Jag behöver det. Nära en sjö. Med goda grannar. Allt bra. Frid och ro. En ny lekplats. En ny lekstuga med gott om plats. Och så hitta ett billigt boende, ett rum att hyra medan jag jobbar mina sista år i skolan. Får se vad jag kan finna. Allt ska passa in.
Om det är lätt, är det rätt. Om det är svårt, är det hårt.
Skulle jag ha chansen att bo i Danmark ett år, skulle jag ta den. Jag kan behöva göra annorlunda saker, våga annorlunda. Våga kasta mig ut i det okända. Undrar hur det kan kännas att göra det själv? Har ingen aning. Får se hur det blir på lördag. Kanske blir det första steget till förändring.

Vilar glad. I din famn.
text: Kristina Lugn
musik: Benny Andersson

Sjön vilar tätt mot stranden.
Himlen oändligt blå.
Jag står med dig i handen.
Mörkret faller. Och du lyser så.
Vinden vill famna skogen.
Havet ger vågen ro.
Vännen vill vara trogen.
Där du vandrar vill min längtan bo.

Det är kärleken som bär
min förtröstan genom livet.
Så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn
tills jag är i din famn; vilar glad i din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.

Nära vill jag vara.
Lugn vid din varma själ.
Jag är en barnsång bara.
Den är enkel och menar så väl.

Det är kärleken som bär
min förtröstan genom livet.
Så jag söker dig, jag ropar överallt ditt namn
tills jag är i din famn; vilar glad i din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.
Vilar glad. I din famn.

Maj. Äntligen maj. Sol. Värme. Grönska. Blommor. Som jag har väntat! Demonstrationståget har gått förbi utanför och lämnar kvar bilden av de röda fanorna och blåsorkestertonerna här.

Vi har sjungit in våren igår i kyrkan. Jag blev så berörd när vi sjöng Vilar glad. I din famn. Den har jag inte tidigare sjungit. Knappt hört heller. Skriven av poeten och svenska akademiledamoten Kristina Lugn och tonsatt av Benny Andersson, till prinsessan Victorias och hennes prins bröllop.
Det är jobbigt ibland att sjunga om kärlek, när jag inte har någon famn att vila i.
När kärleken är slut. När ensamheten är för stor. När känslan är att vara utan hopp om mer. Jag får leva på minnen. För jag minns hur det var.

Vi sjöng också, tillsammans med publiken, Vårvindar friska. Versen här har jag sällan sjungit, den gjorde också ont i hjärteroten, fast på ett annat sätt:

Hjärtat vill brista – ack, när den sista gången jag hörde kärlekens röst:
Avskedets plåga, ögonens låga, mun emot mun vid klappande bröst.
Fjälldalen stod i blomstrande skrud.
Trasten slog drill på drill för sin brud;
Strömkarlen spelte,
sorgerna delte,
suckande, berg och dal.

Annars är livet som det är, stora beslut ska tas. Har ingen tätt inpå att prata och dela beslut med. Det känns svårt och trist. Men det får gå.
Var vill jag jobba? Hur länge till?
Var vill jag bo? Hur vill jag bo?
Där är jag inte fri att bestämma; banken hjälper mig att sätta gränsen.
Har hundra små beslut med; vad ska kastas, ges bort och slängas.

Och egentligen, det enda jag vill är att vila glad, i din famn. Hur svårt kan det vara?
Kom igen nu!

Kastanjeträden håller på att vakna till liv.

Käre vän.
Vad jag saknar dig! Och du har låtit mig förstå att du inte saknar mig ett dugg. Tvärtom.
Så fel det blev. Så otrevligt, så onödigt hårt.
Och jag kan inte ta kontakt med dig och du tar inte kontakt med mig.
Så sorgligt, att vi inte kan mötas igen. Att vi inte kan prata.
Jo, jag kan. Men inte du. Du vill inte.
Bara att acceptera. Bara att gå vidare. Jag gör det. Om än motvilligt. Då och då.

Önskar att vi hade kunnat klara av att vara vänner. Men nej.
Jag tänker på att vara öppen, genomskinlig, transparent.
Önskar jag kunde varit mer öppen. Men jag vågade inte.
Och du, du stängde dörren. Och fönstret. Och gick. Som du brukar.

Undrar hur vi hade gjort om vi hade gjort annorlunda. Mer tvärtom.
Du hade sökt upp mig. Jag hade svarat, såklart.
Du hade kommit och jag hade vågat säga hur jag har det.
Vi hade klarat av det som dök upp och vuxit tillsammans.
Kunnat skratta åt våra känsligheter. Kunnat ha roligt och lekt, som om vi båda vore barn.
Jag hade varit dig lojal in i döden. Kärleksfull. Glad i dig.
Du hade vågat dig innanför min osynliga mur. Och jag hade sagt:
Välkommen till mitt universum.

Men nu är det som det är med oss. Du och jag har en oavslutad relation.
I alla fall jag med dig. Den kommer aldrig bli klar. Och det får jag ta.

Käre vän, vi är gamla nu. Ha det bra i resten av livet.
Du hittar säkert någon ny som tycker om dina vanor och självklarheter.
Jag är ointresserad av andra. Har ingen lust. Ingen tillit.
Vill inget mer. Och det är ju sorgligt det.

Ta hand om dig. Och jag tar hand om mig.
Du är du och jag är jag. Som i gestaltbönen:

I do my thing and you do your thing.
I am not in this world to live up to your expectations,
And you are not in this world to live up to mine.
You are you, and I am I,
and if by chance we find each other, it’s beautiful.
If not, it can’t be helped.

Fritz Perls, ur ”Gestalt Therapy Verbatim”, 1969

Adjö min älskling. Kram och kyss.

Trädet talar:
Här står jag halv kvar…

för min vän rasade, när det stormade.

Mina grenar smeker dig, i saknad.

Gammal buddhistisk text, på danska:

Blandt de mange levende væsener, der ses om morgenen
er der nogen, der ikke er til at finde om eftermiddagen.

Blandt de mange levende væsener, der ses om eftermiddagen
er der nogen, der ikke er til at finde næste morgen.

♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Bland de många levande väsen, som syns om morgonen
är det någon, som inte är till att finna om eftermiddagen.
Bland de många levande väsen, som syns om eftermiddagen
är det någon, som inte är till att finna nästa morgon.

Håll Mitt Hjärta
text: Björn Skifs musik: Lasse Andersson och Peter Hallström

Håll mitt hjärta, håll min själ.
Lägg mitt huvud i ditt knä.
Säg att du menar och vill mig väl.
Håll mitt hjärta, håll min själ.

Som jag väntat alla år.
Du kan läka mina sår.
Ta mina händer och gör mig hel.
Ta mitt hjärta, ta min själ.

Håll mitt hjärta, håll min själ.
Låt mig bara stanna här.
Så allt jag ber dig, allt jag begär:
Håll mitt hjärta, håll min själ.
Håll min själ.

Vilken tung dag det blev. Dagen som kunde ha varit ljus, glad och lättsam. En vanlig tidig fredagseftermiddag, då stockholmare skulle hem, med påsklov i stadens skolor, hem från jobb, till fredagsmiddag och fredagsmys, passerande, shoppande och flanerande på Drottninggatan som plötsligt och oförutsett blir till mardröm. Gågatan, fri från trafik, blir direkt en farlig plats att vara på när lastbilsterroristen kör i vansinnesfärd en lång sträcka, mejande ner folk och in i varuhuset Åhléns. Bara för att skada och döda så många som helst. För att skrämma och terrorisera. För att bevisa något kanske. För att hämnas kanske. För att göra den amerikanske presidentens ord om Sverige nyligen, till en sanning kanske. Ingen vet än.

Jag vet bara att Drottninggatan har fått en dov förstämning att bära. Jag kommer aldrig kunna gå där igen utan att tänka på alla som satte livet till, som blev skadade, som blev chockade. Att vi har blivit traumatiserade, både som stockholmare och svenskar. Vi vill inte att sånt här ska hända i Sverige. Nu hände det. Som i Paris, Köpenhamn, Nice, Berlin, London och många fler ställen. Vi kan inte skydda oss mot meningslöst våld och terror. Men jag vägrar att låta mig skrämmas. Vi ska gå på Drottninggatan igen. Vi ska göra den till vår gågata igen. Med trängsel. Shopping. Flanerande. Men först ska vi sörja och tänka på alla som drabbades och såg det här. Frid över de som dog en plötslig, meningslös död.
Frid över alla som är kvar.

Jag är specialpedagog och stolt över det. Jag arbetar med elever. Måste jag då kalla mig för speciallärare? Nej. På mitt examensintyg står det specialpedagog. Är jag då anställd som specialpedagog? Jo, fast där kan vi vara oense. Obehörig speciallärare i så fall.

I ett inlägg på facebook nyligen, på Forum specialpedagogik läste jag:

”Ofta smyger det sig in elevärenden, en-till-en undervisning, vilket för vissa specialpedagoger är ok, medan det finns enligt min mening större behov i organisation att stödja lärare för att en-till-en undervisningen ska minska. Lärare behöver stöd i att bli medvetna om att det går att ordna i klassrummet och inte hos en tant i ett rum.”

Själva orden ”tant i ett rum” störde mig. Jag är en tant i ett rum. Jag är en viktig tant i ett viktigt rum. Dit kommer elever för att träna läsning och bokstäver och forma bokstäver och skrivning och matte och lägga pussel och måla och bolla och prata och leka och vara. Jobba med tal och språk. I min lilla värld får eleverna paus. Stöd. Tröst. Avlastning. Kunskaper. Fast paketerat på ett annorlunda sätt än i klassrummet. Jag möter eleven. Jag hinner se, förstå bättre och prata med eleven. Jag och eleven blir inte störda av annat som händer runtom. Det har vi inte tid med. Det är bara NU eleven går i sin årskurs. Sen är det en annan årskurs. Den här tiden kommer aldrig tillbaka. En del elever kommer hit mer, andra mindre. Andra går här en kortare tid, en del under flera år. Jag finns här för dem, oavsett vilket. Jag är en trygghet. En oas. Ett hopp. Också för föräldrar emellanåt.

En ny elev på mellanstadiet knackade i höstas på dörren och ville vara hos mig, ville inte vara i klassrummet. Ok. Jag ordnade plats och eleven lärde sig sakta, sakta att sitta ner på en stol och hålla en penna, att läsa högt ur en bok, att producera något, skriva ett ord, skriva två, skriva en mening. Sedan lära sig att meningar börjar med stor bokstav osv. Steg för steg fann eleven sig tillrätta i skolan och går nu i klassen med de andra. Fortfarande är det stora problem med att jobba, men hallå! jag har lagt en grund till en framtid här. Jag tvivlar på att jag hade kunnat klara det i ett klassrum och dessutom inte ha haft alla andra elever bredvid, som jag också hjälpte samtidigt. Elevernas behov är olika. Precis som lärares behov är olika. Jag har aldrig funnit mig tillrätta med att vara en extra person i klassrummet. Eller varit med i någon ledningsgrupp. Jag har jobbat mycket en-till en. För det har varit mest optimalt. Kort och intensivt arbete med många elever. Långt och tålamodsprövande arbete andra gånger. Också i grupper av olika slag.

Jag bara måste skriva om det här med tanten i rummet. Det är en känslig fråga. Jag är gammal. Visst. Är jag omodern? Är jag dålig? Gör jag fel? Klart att jag funderar över hur jag bäst kan vara till nytta. Än så länge har jag gjort så här. Jag har fem år kvar tills jag blir pensionär. Kommer jag kunna fortsätta mitt arbete på samma sätt som nu? Det vet jag inte.

Jag önskar jag hade forskat till exempel om det här, om vad som är bra och stöttande för elever, under mina hittills tjugofyra år som specialpedagog. Och haft mer handledning med personal jämsides med undervisningen. Räckt till bättre.

Men jag har alltid velat vara på elevens sida. I stort sett alltid funnits till hands. Varit flexibel och mött så många jag bara kunnat. Jodå, jag är med i elevhälsotemet också. Skriver utredningar och åtgärdsprogram tillsammans med pedagoger. Sånt tar också tid. Och är med på möten i mängd.

Vad är jag då? Om jag kallas för speciallärare eller specialpedagog spelar roll. För i skolans värld finns en hackordning. Den ska jag inte ta upp nu, men jag börjar nosa på orden bra bättre bäst, dålig sämre sämst, förstelärare och sistelärare, lärarlönelyft och lärarlönedissning, åldersdiskriminering. Ja fy, vad mycket som händer i skolans värld. Som en parallellprocess till betygssystemet.

Min bästa lön får jag av eleverna. I måndags satt en arg elev och skulle lugna ner sig och byta fokus med lite målning. En annan, liten elev ville också måla då. Att se dem sitta där och dela färger och vatten, vilken underbar bild av nöjdhet. Den tar jag med mig hem från jobbet. För vore jag inte denna tant i detta rum, skulle det inte ha hänt.

Texten är först publicerad på elevhalsan.se 22 mars 2017.

Jag vill bara skrika:
KOM TILLBAKA!
Men jag har fått nog av att ropa ut i intet.

Dana idag

Before you speak, let your words pass through three gates.
At the first gate, ask yourself, ”Is it true?”
At the second ask, ”Is it necessary?”
At the third gate ask, ”Is it kind?”
~ Sufi Saying

Innan du talar, låt dina ord passera genom tre portar.
Vid den första porten, fråga dig själv: Är det sant?
Fråga vid den andra porten: Är det nödvändigt?
Vid den tredje porten: Är det vänligt?

Sufisk visdomsord – i min översättning

Och har jag inte tillämpat självcensuren, trots att jag är både gammal och klok, så kan det vara på sin plats att be om ursäkt. Livet är för kort för att vara ovänner och demonisera varandra.

Danas visdomsord

Äntligen mars! Jag har varit ute på promenad i det nollgradiga vädret och är nöjd med att jag kom ut en sväng, det händer inte alla dagar. Men dock idag. Och så är våren inom räckhåll. Jag räknade ut att det är tjugo arbetsdagar i mars och sen fjorton i april. Det är något att se fram emot. Fast jag kommer nog upp lättare de dagar jag arbetar. Det finns något i mig som jag skulle vilja kalla för PLIKT. Den gör att jag kommer iväg till arbetet med eleverna. Den ser till att jag inte somnar om. Den ser till att jag får en lön varje månad. Utan plikt – inget arbete.
Undrar hur jag blev så plikttrogen… kanske var mina föräldrar också sådana. Man skulle jobba helt enkelt och förtjäna sin lediga tid. Plikt låter stängt och vasst, men jag tror det är något att vara glad för att ha. Ett ansvar.
Och ett ansvar är det att ha ett hus. Det är min plikt att ta hand om det, så länge som det är i min ägo. Likaså träden som finns här. Nu har en björk spruckit och det är risk för att det fäller sig själv i nästa storm. Min kära hängbjörk. Som stått där i alla år som huset funnits. Mina livsträd. Hur ska jag klara mig utan er här på landet? Jag vet inte hur. Men det är min plikt att se till att träden inte skadar varken folk eller egendom. En bit av dem kommer få vara kvar.
Vad mer? Jag drömmer mycket. Jag vill inte vakna. Det är fina drömmar. Morgnarna är värs med att behöva vakna och inte ha plikten jobbet att gå till. Hur ska det bli när jag är pensionär då? Ingen aning. Jag kommer kanske vända på dygnet, så att jag är vaken på natten och sover på dagen. Så slipper jag känna tvånget att vakna och gå upp på morgonen.
Gläds nu istället åt ”mars, april har knopp i håret”. Välkommen vår!

Jag har märkt att jag är avundsjuk ibland. Kanske är jag inte helt unik där. Troligen inte.
Speciellt när vi pratar lön på jobbet, då vaknar syster avundsjuka och gör sällskap med broder bitterhet. Så är jag igång att förgifta min dag. Behövs inte mer än att veta att någon tjänar mer än mig. Trots att jag är äldre. Trots att jag har jobbat i yrket i hundra år. Trots att jag har många fler studieår och kompetenser. Då gör det bara ont. Bäst är att inte veta.
Andra gånger jag kan känna avunden är när någon glatt kan berätta att de går i pension, trots att de inte är sextiofem år ännu. De har någon hemma att dela hyra och bil med. Någon att sova tillsammans med och prata och känna värme med. Fy så trist för mig! Och bra för dem!
Jag har varit ute i arbetslivet sedan jag var 17 år. I sommar har jag jobbat i 43 år. Och jag behöver jobba i fem år till. Så orättvist det är då att vara född i slutet av året. Jag och mina olyckskamrater får vänta med att bli 65, ända till december, medan den som är född tidigt på året, når drömmarnas mål redan då. Undrar om pensionsmyndigheterna har tänkt på det? Avundsjuk på alla som slipper jobba hela året ut.
Jag är avundsjuk på alla som har en kärlek. Fast jag har varit där. Tacksam för det.
Jag är avundsjuk på alla som lätt skaffar sig upplevelser i livet. Fast ibland gör jag roliga saker jag med.
Jag är avundsjuk på alla som kan vara glada jämt. Fast ibland är jag glad jag med.
Jag är avundsjuk på alla som kan spela piano enkelt och naturligt bra. Fast jag kan spela lite i alla fall.
Jag är avundsjuk på alla som har långt och vackert hår. Fast mitt hår gör mig till den jag är.
Ungefär så. Och sen finns annat som jag inte är avundsjuk alls på andra för. Kanske är det balansen till att inte avundsjukan egentligen tar över och styr mitt liv mer än då och då.
Ibland kan avunden hjälpa mig att få syn på det jag själv vill. Till exempel när några kurskamrater ville bli gestaltterapeuter. Då vaknade min dröm igen och jag kunde också gå den vägen och bli gestaltterapeut. Jag hade inte förstått vad mycket jag längtade efter det innan.
Och kanske finns det möjlighet att gå i pension tidigare jag med. Kanske behöver jag inte få världens högsta pension. Nå, det får jag ändå inte. Det viktigaste är att jag kan klara mig själv. Jag får fundera på den saken de närmaste åren. Kanske går åren snabbt och vips så är jag 65. Troligen.
Då kan jag ägna mig åt pianospel. Skaffa en peruk. Vara glad åt att vakna varje morgon utan väckarklocka. Göra sånt som inte behöver kosta så mycket. Träffa vänner. Skratta och vara glad åt ingenting. Strunta i att jämföra pension, tjänstepension och privat pensionssparande. Framför allt det.
Och vara glad åt att andra är glada och nöjda med livet. Låta din glädje blir min glädje. Unna dig att ha det bra. För det är inte självklart att vi har det bra. Din sorg är också min sorg. Kanske är andra avundsjuka på mig. Var inte det. Det är bortkastad energi. Ägna dig åt dina bästa saker istället. Jag med.

Jag längtar ständigt efter kärleksbrev. Jag har fått såna några gånger tidigare. Varför skulle det inte kunna hända igen? Men ack nej. Inga brev droppar in i brevlådan och mejlen är tom. Inga kärleksbrev där.
En del säger att för att få brev så måste man skicka brev själv. Men det fungerar inte heller. Men jag kan ju göra ett försök. Kanske hjälper det att skriva ett själv. Jag provar.

Käraste!
Du är den finaste i världen.
Du är i mina tankar, både dag och natt. Du är i min luft och i min andning. Du är som en ros, en tusensköna, en pion. Du är den vackraste blomman, som jag älskar så mycket.
Jag vill sova bredvid dig och känna din värme. Känna ditt hjärta slå. Höra hur du andas. Igår när du låg vid min sida, somnade jag trygg och lugn och sov så gott, så gott, hela natten. Du lindrar min oro och ger min dag mening.
Jag älskar att ta hand om dig och ditt hus. Älskar att laga mat åt dig och baka. Älskar att fixa och städa hos dig. Älskar att se din kropp röra sig. Älskar att höra din röst. Att få vara naken i din trädgård på sommaren, är som att vara i paradiset. Och jag vet att du ser mig.
Du är den finaste i världen.
När jag är med dig, slutar jag fungera, jag är bara så lycklig och andaktsfull och vet inte hur jag ska bete mig. Jag är som ett barn. Du är också som ett barn. Det är kanske det som gör mig så glad, att vi kan vara som barn med varandra. Ibland glada. Ibland arga. Ibland når vi inte alls fram till varandra. Och då är det som om världen stoppar upp och jag vet inte hur det blev så, jag som älskar dig så mycket.
Du är den finaste i världen.
Du är kropp. Du är tanke. Du är andning. Du är liv. Du är den som med ett enda ord kan få min värld att bli större och förändras. Du är en gåva. Inte bara till mig, utan också till andra. Du ger mig så mycket som jag sedan lång tid efter behöver fundera över. Jag överväldigas av känslor tillsammans med dig. Och det bästa jag vet är att ligga bredvid dig och känna närheten. Och du pratar och pratar och jag vill bara vara där. Med dig. Med din kropp.
Du är jorden, du är vattnet, du är luften, du är himlen, du är stjärnorna, du är månen, du är solen. Du är magi och mystik. Du är mitt allt.
Du är den finaste i världen.
Å, vad jag längtar efter dig. Jag vill så gärna ha dig i mitt liv.
Jag älskar dig. Nu och för alltid.
Kram och kyss och allt.
D D

Idag är det visset mörkt och kallt i min trädgård. Jag fångar ingen dag idag. Det är visserligen inte sommar ute, men lika grått och trist som här inne i mitt bröst. Sådana dagar finns och ska tas hand om. Göra något som jag behöver, ta hand om mig själv och såsa runt. Tur att jag har tid med det en vanlig händelselös söndag.
Monica Zetterlund ger sången för dagen och hennes kroppsspråk och stockholmsdialekt är härlig att se och lyssna på.

Mörka, tråkiga januari är snart äntligen slut. Ingen månad är så urtrist lång som den. Kanske är det så med starter att början är värst. Lika med terminsstarter, de känns också långa innan det sen rullar på.
Jag jobbar och har börjat sortera ut i högar av papper jag har i skolan. Sånt jag sparat i mitt långa lärarliv. Det börjar bli dags att rensa, också där. Men den radikalaste utrensningen blir när jag slutar jobba såklart. Och jag har ett extra förråd att ha saker i, det känns bra, mer stresslöst.
Stress är inte bra. Jag håller ut ganska bra. Bara ibland når den fram. Idag ska jag till exempel diska veckans disk. Skönt att ingen tjatar på mig om den. Och jag bara tittar på den varje dag under veckan och säger: imorgon! Den svarar inte emot. Helt ok och utan stress. Det är förresten inte alltid jag sparar disken. Det vill jag bara säga. Men ibland är det skönt att slippa och släppa kraven på att ha allt i ordning.

Ibland är det lättare att städa hos andra än hos sig själv. Jag hade en vän en gång, där ville jag både laga mat, baka, städa och putsa fönster. Fast diska kom nog inte först på listan där, om jag ska vara ärlig. Och det vill jag vara.
Ärlighet är ett personlighetsdrag hos mig som är starkt. Och som polaritet finns en tyst överenskommelse hos mig själv att vissa saker ska ingen annan mer än jag veta. Ärlighet behöver ju inte betyda att alla ska veta allt. Emellanåt önskar jag dock att jag inte alltid varit så ärlig. Jag skulle kanske ha varit tyst om vissa saker, men att vara ärlig mot mig själv är viktigare för mig, än att vara tyst mot andra. Jag har inte förstått att det är bra att kunna härbärgera vissa saker också mot vissa människor. Konstigt är det. Jag har inte förstått det förrän nu. Aha! En insikt!

Jag vill att andra ska våga vara ärliga mot mig, och våga säga det de känner och tycker och vet. Inte för att skada eller göra illa. Utan bara för att vi har en sån relation. En trygghet. En tillit.
Jag längtar efter en vän, där jag kan landa i den tryggheten, att vi tar hand om varandra, att vi ställer upp för varandra, att vi kan blotta struparna och ändå veta att vi är ok, som de vi är. En kärlek som vågar vara ärlig, som håller fast och inte släpper. Som krisrådens: Håll om, håll i, håll ut, håll tyst. Lägg därtill: Håll av. Och emellanåt också ärligt talat: håll med.

Här är Paul Simon som sjunger sin American Tune. Michael Moore på facebook hade en annan, yngre version av Paul Simon, på sitt inlägg om presidentens nya dekret att bara kristna flyktingar och inga muslimer ska få släppas in i USA. Ja, det är verkligen konstiga saker som händer i världen. Jag vill bara säga: Jag är kristen. Jag är jude. Jag är muslim. Jag är buddist. Jag är ateist. Jag är människa.

Tillägg: På bara en vecka, har den 45:e presidenten provocerat och piskat upp en främlingsfientlig stämning som upprör både inom USA och i världen. Vad är han ute efter? Inbördeskrig och världskrig? Kommer han vila i morgon söndag? Inte gott att veta.