Nina Simone sjunger You don’t know what love is. Så vacker.

You don’t know what love is
Until you’ve learned the meaning of the blues
Until you’ve loved a love you had to loose
You don’t know what love is

You don’t know how lips hurt
Until you’ve kissed and had to pay the cost
Until you’ve flipped you’re heart and you have lost
You don’t know what love is

Do you know how a lost heart fears
The thought of reminiscing
And how lips have taste of tears
Loose the taste for kissing

You don’t know how hearts burn
For love that cannot live, yet never dies
Until you’ve faced each dawn with sleepless eyes
You don’t know what love is

You don’t know how hearts burn
For love that cannot live, yet never dies
Until you’ve faced each dawn with sleepless eyes
How could you know what love is, what love is
What love is

Text och musik: Don Raye och Gene De Paul

Idag är det söndag och snön hänger tungt på tallarna utanför fönstren. Tidigare snötyngd har brutit av flera grenar i vinter. Hoppas de klarar sig från mer knak.
Knak. Vilket ord! Onomatopoetiskt. Som om vi kan höra ljudet av det i ordet. Surr. Pysande. Klick. Kluck.
Och vad mer händer? Inget särskilt. Frånvaro av energi, planer och passion.
Bästa dagarna är med barnbarnen, med deras lek och fantasi, som hjärtat gläder sig åt, dansar och sjunger.
Sämsta dagarna är med besked om dödsfall och ensamhet, då skrumpnar hjärtat och jag tappar lusten.
Sorgen finns nära mig och lägger sordin på tillvaron. Så är det. Om jag släpper den vet jag inte. Kanske vill jag vara olycklig i resten av livet, jag kan tro det. Vi melankoliska kan ha det så.
Wikipedia: En sordin är en anordning för att skapa en dämpad klang hos ett musikinstrument. Huruvida man använder den beror på om man vill ha dämpat ljud eller inte – användning är alltså inte självklar. Oftast så används den inte.
Nå, ibland finns också glädjen. Inte glömma det. I rättvisans namn. Och oftast är det en balans mellan de två. Bäst att hålla sig där om jag kan bestämma.
Jullovet tar slut idag. Tillbaka till vardagslunken i skolan i morgon. Och tillbaka till firman med terapi och avspänningsmassage. Hurra, hurra! Något att vara glad för där. Jag uppfyllde min dröm och kan stolt arbeta som gestaltterapeut.
Framtiden har jag ännu inte klurat ut. Och inget händer utan mina beslut. Som det nu är, beslutar jag att ha det som jag har det, på alla plan. Overksamhet är också ett val.
Ansvar. Val. Frihet. Uppmärksamhet. Känslor. Andning. Tacksamhet. Njutning. Ok.
Kärlek? Nöjdhet? Separationer? Svårt.
Att hålla fast vid det som varit är lätt och svårast att släppa. Inga dörrar som stängs här och nya som öppnas. Jag vågar inte ta de stegen. Än. Någonsin? Vet inte.
60 år och 1 månad idag. Födelsedagsblomman från Margareta blommar så vackert.

Årets ABC utan att tänka efter alltför mycket. Det blir bra. Då är det mer pang på emellanåt. Det jag vill, det jag gör, den jag är. Sådan!

A – Alfred
B – bryta
C – cykla
D – drömma
E – engelska
F – flytta
G – gräva
H – husdjur
I – inne
J – julgran
K – krama
L – lust
M – minnen
N – njuta
O – orka
P – prestera
Q – qvinnan
R – Rumi
S – simma och skriva, inte samtidigt dock, men sjunga när jag simmar går fint!
T – Tuva
U – ute
V – vatten
X – okänd faktor
Y – ynklig
Z – zen
Å – åsna
Ä – älta
Ö – översätta

Hoppas att året leder till något slags lycka, i alla fall vissa stunder. Jag behöver det.

Så är det snart slut på 2016. Och det tycker många är skönt. Jag med. Läget i världen har varit svårt. Det blir nog inte lättare nästa år där. Men dags för lite påfyllning av nytt här. Att vara 60 år redan från början. Att vara singel som vanligt från början. Att ha firat som sjutton redan, för att kunna starta ett lugnt år 2017. Som jag tror. Som jag inte har en aning om. Än.
Husföreningen har redan gått ut med att det ska bytas fönster i alla lägenheter. Det renaste rummet kommer vara badrummet, för där är fönstret redan bytt. Något att se fram emot. Som jag väntat! Jag skojar. Men jag har inte målat fönster, mer än två sedan jag flyttade in 2005, så det är verkligen dags att få fint där och slippa stormen som drar in genom gliporna.
Nå, jag har firat 60-årsdagen halva året, sedan 8 juni. Berlin. Rom. Marocko. Konsert i kyrkan. Fest hemma. Allt som jag tänkte. Allt som jag ville. Allt som jag klarade. Och nu är det tid för vila.
Och årets början? Den var inte rolig. Det var det där som alltid är svårt, när en nära vänskapsrelation tar slut och inte går att reparera. Vi kunde inte bättre den här gången heller.

Jag har börjat sjunga in mina sånger under året. Just nu har jag tappat den farten, men kommer väl igen. En rumisång har det blivit. Kanske dags att få inspiration till en till snart. Jag har i alla fall börjat översätta lite mer Rumi nu. Det var flera år sedan sist. Och jag känner en glädje för det. Ett meditativt lugn. Det är skönt att jag har jullov igen och slipper semestertjänst.

Jag har mina funderingar över framtiden. De har ännu inte fått svar och ingenting är bestämt om något. Allt blir som det blir. Det enda som är svårt just nu är att gå i trappor. Där ligger jag risigt till med att bo tre trappor upp, utan hiss. Jag har under året fått tillgång till ett extra källarförråd. Det hjälper till när jag ska sortera ut mina saker inför en kommande flytt, när den nu blir av.

Nu är det i alla fall snart slut på 2016. Sammanfattningsvis:
Ett Jättesorgligt År OCH Ett Fantastiskt År. Båda delar.

Jag ser fram mot 2017 med en tillförsikt om att en del blir bra och en del inte så bra. Precis som livet är. Uppåt och neråt.
Längtar efter en kärlek. Den jag vill ha. Annars får det vara.
Det kommer bli förändringar i mitt liv. Så är det. En del styr jag över och annat inte.
Jag kommer gunga på vågorna. Njuta av det lilla. Jobba på att tag till. Sjunga och dansa. Vara öppen för kontakt. Gott Nytt År!

Här är tre nyöversatta dikter av Rumi. De är skrivna om och till Shams, mannen som betydde så mycket för Rumi. Himlens väg öppnades för Rumi i deras möten och han skrev poesi, som fortfarande fyller och berör världen.

I mitt hjärta
har du skrivit ord
med vacker handstil,
som bara Du och jag kan förstå.
Du lovade att visa
deras hemlighet en dag,
men nu förstår jag
att du bara retades med mig.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Dansa, när du är helt öppen.
Dansa, när du har slitit av dig bandagen.
Dansa mitt i kampen.
Dansa i ditt blod.
Dansa, när du är helt fri.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Några gånger startar jag ett rasande angrepp,
andra gånger ger jag kärlek;
jag vet aldrig, vilket ansikte du kommer möta mig med.
Du lever i mig nu och kastar min kropp
i den riktning som passar dig,
ända tills jag dör.

Hur vill jag tillbringa de sista tre dagarna år 2016? Dagarna kommer aldrig åter.
Kanske så här:

Jag är lycklig i kväll,
förenad med Gud.
Fri från separationens smärta
virvlar och dansar jag med min Älskade.
Jag säger till mitt hjärta: Låt bli att bekymra dig,
jag har kastat bort nyckeln till morgondagen.
Rumi

Det är bäst att baka klart klart pepparkaksdegen innan den torkar i kylskåpet och innan julen är slut. Bästa och hemliga familjereceptet från min svärmor ger tunna och knapriga kakor.
Jag lyckades inte så bra just i år med dem. Tog fel på ugnsvärmen och tiden, tittade inte på receptet där. Brände två plåtar, andra blev för ljusa. Nu är de sista pepparkakorna i alla fall klara att lägga ner i kakburken och njuta varje dag med minst tre kakor. Det är säkert nyttigt. Och julen varar fram till påska.

Mellandag är precis vad det är. Mellan jul och nyår. Bilden är från juldagen, en promenad i närheten här, tillsammans med en god vän. Bilden påminner om Danmark konstigt nog. Ljuset och löven på marken. Och så är det inte alls, det är Handen vid andra sidan gropen.
Mellandag. Jaja… Snart är det gamla året tillända och det nya tittar fram bakom kröken. Jag har ägnat några tankar över vad det nya året kan föra med sig, föutom en mer osäker värld, med en oberäknelig president i USA: hur kommer det påverka oss här i Sverige? Läget har aldrig varit så svajigt vad jag kan minnas förr.
Jag vill inte vara rädd och undvika världen utanför. Det som sker, det sker. Jag vill möta världen med en tillit till att vi är fler som vill ha fred och ro, än det är som vill ha terror och fasa. Det är min grundinställning. Vardagen kommer vara det som är grunden. Och händer det något, så åter tillbaka till vardagen. Livet går vidare oavsett vad som sker. Det är faktiskt så. Och det kan vara en trygghet att ha med sig, också att vi är hållna av Gud, med hjärtat i Guds hand. Det är också en livsinställning som ger mig tillit och ro.
Fred och ro. Tillit till att allt ordnar sig. Som det står på bonaden jag fick till min födelsedag:
Allt kommer att gå bra.

Granen står så grön och grann i stugan och den doftar skog. Glittret hänger ner och kulorna blänker i ljusskenet. Några julklappar ligger under, till barnbarnen. Ännu inget från mig, jag ska ordna det idag. Ett paket är till mig.
Jag har tittat på Selmas julkalender och tycker den är så spännande. Hur ska den väl sluta? Sista delen i morgon. Jag ser gärna mer av den en annan gång, för där kan man lära vad som är viktigt med julen. Att vara med de som är viktiga och att önska sig, inte saker, men en annan rikedom, som en puss på kinden av den man tycker om, och närhet och kärlek.
Ja, jag vet vad jag önskar mig, men det är en hemlighet. Önskningar ska inte avslöjas.
De ska bara vara.

Dan före dopparedan. Jag har ännu inte ordnat allt. Jag har knappt börjat. Gran och pepparkaksdeg.
Fortfarande ligger drivor av födelsedagskalaset kvar i högar och i påsar. Jag ordnar bara det jag förmår på en enda ledig dag. Mer kan jag inte klara. Behöver också tid att vila och njuta stunden.
Dock, utan en insats av arbete först, ingen vila sen. Bäst att börja göra något. Bättre än att göra inget. Fast jag är nog bättre på att tänka än att göra.

Fredagskväll och eftertänksamhet. För en vecka sedan var det fullt ös i kyrkan med orgelkonsert, körsång och saxofonsolo. Helt fantastiskt dag! Efteråt fest hemma. Tyvärr kunde inte alla få plats, men många var vi.
Det har tagit en vecka att diska, få undan mat, ge bort, frysa in och äta upp resterna. Presenterna är uppackade och listor skrivna. Blommorna börjar vissna, ska gå igenom dem och sortera ut de som fortfarande är fina.
Förunderligt och mäktigt. Allt. Enda saknaden är den som fortfarande kan röra mitt hjärta. Nu med bortavaron och tysnaden i en mörk sorg. Bra att tända ljus då.
Borta men inte glömd. Glömmer aldrig.

2016 börjar ta slut. Fyra arbetsdagar kvar. Mycket att göra. Men sen får jag vila. Har inget tryck på mig att göra något särskilt, skönt med kravlösheten. Hade gärna haft planer, men det har jag inga. Nu ska jag gå in i nya året med nya planer eller inga planer. Ska jag byta jobb? Ska jag gå fortsättningen av familjekonstellationskursen? Ska jag spara pengar till framtiden som pensionär och till en kontantinsats på ett hus? Jodå. Något blir det. Men vad? Ingen aning än. Jag ska vila från beslut ett tag.
Sista halvåret har varit fullt av planer och firande. Nu blir de oplanerat och ofirande.
2017 – snart är vi där.
Gode Gud, ta hand om mig och gör mina dagar lugna och fina. Ta hand om världen, som behöver någon som vakar över den. Stora förändringar kommer. Må vi så klara oss igenom prövningarna. Amen!

Så är äntligen dagen som jag väntat så länge på här. Idag, ikväll är det sextio år sedan jag föddes.
Jag blir hemma i lugn och ro. Jag ska ta hand om mig, kontemplera, bada, vara, baka tårta och ordna med maten till ikväll då mina barn och deras familjer kommer.
Det är att vara utan återvändo på många sätt att fylla sextio. Den största delen av livet har varit. Vill jag ändra på något, är det till största delen försent. Det är en tid av acceptans.
Det som har varit har varit.
Och hur vill jag leva mina sista år? kommer som en nyfiken fråga i mig. Framtiden står på glänt, dörren till min frihet är förhoppningsvis inom räckhåll. Jag vill gärna hinna vara pensionär med egen tid att leva. Det hägrar. Och var vill jag bo? Jag kan leka med tanken om att bo ett år i Norrland och ett år i Danmark. Och köpa ett hus med en trädgård. Och ägna tid och omsorg åt barnbarnen. Skaffa en katt. Eller till och med en hund?
Ja, fantasierna finns där.
Och det är idag jag fyller år. Jag är tacksam för att jag får vara med och uppleva det här skiftet. Nu är dagen här!

Jag går i strandkanten vid Atlanten, i Marocko, i november och njuter. Foto: A T

Nu är det sista dagen som femtionioåring. Jag ska jobba först och sen handla till middagen i morgon. Ikväll kommer en vän och vi ska prova ut en god whiskey, så där på kvällskvisten. Det blir fint.
Jag behöver nog stryka med, en duk och kökshanddukar. Kanske min festklänning med. Har inte bestämt mig än för vad jag ska ha på mig på konsertdagen på fredag. Kanske min långa svarta dansklänning. Den passar jag ju nästan i igen. Länge sen den fick komma ut ur garderoben. Undrar när jag fick eller köpte den…. hm… Jag vet jag hade den 1989/90. Länge sen.
Gamla kläder. Gammal kvinna. Jag är inte så mycket för att slänga grejor säger väl det. Inte favoritkläder i alla fall.
Sista dagen. Jag vill vara i den och vad jag än känner, så går tiden, tick-tack, tick-tack, tick-tack…

Bilder av Björn Wiinblad.

Nu är jag otålig! Jag vill ha kyssar och smek, skratt och lek, kontakt!!!
Ut med sjukdom och damm, och in med advent. Putsa fönster och skura golv. Pynta. Och lägga ut min nya, fina matta från Taznaght i Atlasbergen, Marocko.
Inte ska det väl det lilla vara så svårt? Inte att städa i alla fall. Krafterna börjar återvända nu. Men det andra får jag se mig i månen efter. En liten flirt i en gränd i Essaouira piggade upp. Men den var liten och mycket kort. Sekunder. Men ändå. Och han var för ung för mig – Prince of Desert… drömma går ju.
Drömmen om den stora kärleken finns fortfarande i mitt hjärta. Men till vilken glädje mer än som en ouppnåerlig vision? Och inget tjafs och tjat om vänskap på sociala medier heller. Nix! Öppenhet och kärlek, med hela mig och hela den andra fullt ut, annars får det vara. Och så är det inget heller. Här är tomt.
Kontaktlösheten i min sjukdomsvecka får mig att sörja igen. Jag blir påmind om det som varit. Typiskt! Jag som egentligen bara vill bli frisk och vara glad över min resa till Marocko! Ok, jag börjar NU!
Bara golvet torkat ska jag bädda och pynta i sovrummet och njuta friden. Äta fiskbullar och ris och dricka en liten något. Inte bäst, men tillräckligt bra.
God första advent!

Ibland går det bara inte som planerat. Och då stannar livet upp eller blir i alla fall annorlunda. Nu har jag drabbats av en elak matförgiftning. Sista dagen i Marrakech märkte jag att musklerna inte var som de brukade. Orken var låg. Jag fick verkligen anstränga mig att göra mina sista upptäckter där innan flygplanet skulle ta mig och de andra till Sverige igen. Jag var hungrig, men inget smakade. Jag höll i alla fall ut i alla köerna. På planet däckade jag ihop av ljuden från ett barn som roade andra runtomkring mig. Absolut inte mig. Och jag hade huvudvärk. Jag fick öronproppar och huvudvärkspiller och sov sen mest. Kom hem tack vare en förbeställd taxi, underbart!
Nästa morgon var det som om hela magen exploderat. Och därefter har det varit många toalettbesök, feber, huvudvärk, ingen matlust, sover mest.
Jag har inte varit utanför dörren sen jag kom hem i lördags natt. Världen utanför går mig förbi. Det är som om resan till Marocko inte har varit. Fast jag ser att den har det. Jag har foton. Jag har en fin matta, jag har massor av minnen. Det var inte så här det skulle vara. Men så blev det. En test av tålamod? Styrka? Uthållighet? Inte vet jag. Men det är i såna här lägen jag får öva mig på att be om hjälp. Tack kära ni som handlar åt mig.
Det är skönt att bo själv i såna här krislägen kan jag tycka. Jag behöver inte dela kök och toalett med någon. Min personlighet är inte på topp. Och samtidigt saknar jag en vän. Det är andra gången på ganska kort tid som jag blir jättesjuk och måste vara ensam i det. Det är singellivets baksida. Jag hade en vän en gång som hade en mejlkontakt med en granne varje dag. Kanske behöver jag nu skaffa mig någon sån vän, för att hålla en daglig kontakt, utifallatt något händer.
Nu ska jag sova. Sömn är en bra medicin. Jag ska bli frisk så jag kan börja finplanera mitt kalas. Och minnas att jag red både på dromedar i solnedgången i Essaouira och på mulåsna upp- och nerför ett berg i Imlil. Tålamod! Styrka! Uthållighet! Mod!
Visst har jag det!

Så blev det en ny dag. Inte likadan som igår. Inte som i förrgår.
Mörkret finns mitt i livet. Ljuset med. Allt. Tack för alla sångerna Leonard Cohen.
Och tack för ett fint avsked till oss.