The Times They Are A-Changin’ av Bob Dylan
Come gather around people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You’ll be drenched to the bone
And if your breath to you is worth saving
Then you better start swimming or you’ll sink like a stone
For the times they are a-changing

Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won’t come again
And don’t speak too soon
For the wheel’s still in spin
And there’s no telling who that it’s naming
For the loser now will be later to win
Cause the times they are a-changing

Come senators, congressmen
Please heed the call
Don’t stand in the doorway
Don’t block up the hall
For he that gets hurt
Will be he who has stalled
There’s the battle outside raging
It’ll soon shake your windows and rattle your walls
For the times they are a-changing

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don’t criticize
What you can’t understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is rapidly aging
Please get out of the new one if you can’t lend your hand
Cause the times they are a-changing

The line it is drawn
The curse it is cast
The slowest now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is rapidly fading
And the first one now will later be last
Cause the times they are a-changing

Så mycket jag har att fixa! Alla resor som ska planeras och packas till, konserter och festplaner ska komma på plats i alla hörn och kanter. Mycket logistik. Många olika inbjudningar att skriva. En är redan ute på Facebook. Det var startpunkten, nu är jag tvungen att fixa resten med. Ingen återvändo!
Och mitt i allt är jag i en ko-lugn säng, med en katt som spinner och den har ingen tanke på tid och rum och planer hit och dit. Något att ta efter, att kunna slappna av oavsett vad som händer runtom och senare.
Marocko hägrar. Nu börjar jag ta in att jag ska dit. Det är så dags att få in det i mitt medvetande. En sak i taget, brukar jag kunna klara, men detta? Hundra-tusen-miljoner detaljer att ha koll på. Och när jag väl är i Marocko, då får jag ha mitt ko-lugna sinnelag med mig, för där är det bara att vara laid back, som kisse, och njuta sol och värme, folkliv och natur, stad och landsbygd, berg och hav i en salig blandning. Och jag vill absolut rida på en mulåsna. Och på en kamel. Och det pirrar i magen på mig, vad mycket jag har att uppleva och ta in. Släpp resten då! Marocko, here I come! Snart, snart är jag där.

Idag blev det klart att det blir både kaffekalas och orgelkonsert i kyrkan dagen efter min sextionde födelsedag. Underbart härligt och häftigt. Nu kan jag sätta igång och planera programmet och bjuda in alla som jag känner. Lycka, förväntan, glädje. Det kommer bli en toppeneftermiddag där!

Bildväv från Örgryte nya kyrka i Göteborg.

Tänk! Jag har varit i Rom!
Alla vägar bär till Rom – uppenbarligen också min väg.
Se Rom och sedan dö! Önskar inte det riktigt än. Jag har så mycket kvar att göra och uppleva. Det känns som jag precis står på tröskeln till friheten, med allt vad det kan innebära så den dörren vill jag gärna öppna på vid gavel och gå ut i världen genom.
Rom var fantastiskt på många sätt. Att det gamla finns kvar och står kvar. Inte så mycket omvälvande ny stadsplanering som här. Ingen cykelstad alls. Såg bara tre romare som cyklade och ungefär sex turister. Resten körde bil helt galet eller åkte motorcykel av olika slag. Bussarna gick lite då och då, såg inga tider för turlista. Hittade inga taxistolpar heller. Men det fanns taxibilar, vita.
Det mest fantastiska var att sjunga med våra tre kyrkokörer i Mariakyrkan. Jag blev helt vild av den upplevelsen. Att sjunga i Svenska kyrkan i Rom var en upplevelse av ett annat slag. Den förbeställda bussen kom inte och vi fick på olika sätt hitta dit och jag och tre andra gav oss iväg utan att veta adressen. Ett par kilometer senare kom vi i alla fall fram. Vi droppade in pö om pö till gudstjänsten. Jag var som tur var där från starten, om än andfådd.
Glassarna var bäst i godissväg. Lunchen på den ekologiska restaurangen bäst. Sen var det dåligt med god mat på kvällarna. Ingen var nöjd. Men den mättade hungern.
Att bo med utsikt till Peterskyrkan från hotellets takterass var häftigt. Att se Sixtinska kapellet en STOR upplevelse. Så stor att jag bara tog med mig tre olika bilder på händerna som nästan möts, i Michelangelos målning. En kopp, en tröja och en stor affisch. Jag kunde ju ha varierat mig, men icke. Jag fick med mig en kopp med änglar på. De såg jag bara där på koppen, vad det nu var för änglar. Botticellis änglar har jag hört talas om. Kanske de?
Vid flygplatsen i Rom, fanns en skulptur med den så berömda nakne mannen i en cirkel, ett träklot, av Leonardo da Vinci. Nå, han har inte gjort träskulpturen, men förlagan till skulpturen. Så vacker!
Här är en mängd bilder. Bara att titta och förundras över allt fint som finns i vår värld.

Jag såg Alperna för första gången. Jag hade tur att sitta vid fönstret både dit och hem och vädret var fint mestadels.

Peterskyrkan på gångavstånd från hotellet.

Vid spanska trappan.

Vid Fontana di Trevi. Såklart kastade jag i en slant och önskade mig det enda jag önskar mig. Och utan att veta om hur jag skulle göra, så gjorde jag det bakifrån och med vänster hand.

Här ligger önskeslanten.

Kupolen i Pantheon.

Tände ljus i Mariakyrkan, där vi också sedan hade en körkonsert.

Fantastiskt vackert och gott!

…så fyller jag jämna år. Sist var det 50, och vips är det 60! Jag förstår inte riktigt vart tiden tagit vägen däremellan. Tiden går att mäta med jobben, mitt förra jobb hade jag precis börjat då och ville inte fira det alls där. Och nu är jag på nästa och har snart varit där i 3 år och vill fira mer än någonsin! Så kan det vara.
Jag har avsatt ett halvår till att fira: Berlin med barnen. Ny telefon. Resa till Skåne och gå på museet Louisiana i Humlebäck i Danmark med vänner. Resa till Rom med kören. Gå en baskurs i familjekonstellationer. Och sen ”the big one!” Resa till Marocko! Sen avslutar jag firandet med att fylla 60 år på något sätt med familj och vänner är planen.
Jag önskar mig en studioinspelning av mina sånger, med en tekniker som kan spela in och med vänner som kan spela. Hoppas det blir av.
Jag är som ett barn, som räknar ner månaderna, veckorna, dagarna. Och jag gläder mig åt att komma över denna gräns. Över de sextio, snart pensionär. Vad underbart att få rå sig själv.
Men hur kul var det att höra på tv igår att de vill höja pensionsgränsen till 67? Jag som inte ens tror att jag kan orka arbeta i skolan till 65. Tidigast beslut om det 2020. Och vad med det? Jag fyller 65 år i slutet av 2021. Sicken otur jag har i så fall. Jag får väl lämna skolan innan i så fall.
Och så är det brist på speciallärare och specialpedagoger. Inom 10 år har 52 % av oss gått i pension. Dags att tänka på det nu, herr och fru Staten.
Mina sista 3-5 år kvar i yrket vill jag ha det som allra bäst, hur det nu ska gå till… jag jobbar och sliter och räcker inte till alla barn som behöver hjälp. Dag för dag, timme efter timme. Och ibland får jag skäll från föräldrar, som är missnöjda. Tur att barnen är glada mest i alla fall. Det är för deras skull jag är lärare, inte för föräldrarnas. Bra att minnas det. Och att det är chefen som leder och fördelar arbetet. Precis samma sak som på det glada 1970-talet, då vi hade strider med arbetsgivaren om vem som skulle bestämma.
♥ ♥ ♥
60 år… jag? Fattar det inte. Jag är ju lika ung som förr. Fast tröttare. Vingligare. Ser inte lika bra, Hör inte lika bra. Ont i benen. Rynkigare. Tyngre. Fast ändå snygg och glad. Jag ska klara av det, för jag vill klara av det. Jag vill bli sextio år och längtar till friheten, det gör jag! Peppar, peppar, att jag kommer dit. Inte alla gör det, jag vet. Det är något att skriva om en annan gång.

Jag skriver Nyhetsbrev just nu och funderar på vilka grupper jag vill starta i höst och hur jag vill nå ut till nya kunder. Jag har så mycket att erbjuda.
En drömgrupp vill jag ha i höst och en pedagoggrupp till januari nästa år till exempel. Och vilka vill komma på terapi och/eller avspänningsmassage? Går att kombinera. Eller terapi utanför terapirummet? Kanske hemma hos kunden? Alla kan ju inte klara att gå upp tre våningar i ett hus utan hiss.
Vill du ha nyhetsbrev från Dana gestaltterapi? Mejla till mig, så skriver jag in dig där. Eller gör det själv på gestaltsidan danagestalt.se
Det senaste nyhetsbrevet såg ut så här:

Välkommen att höra av dig!
Dana – gestaltterapeut

När sommarlovet äntligen står för dörren, känns tiden oändlig. Hela underbara, långa sommaren står där och bara väntar på de härliga sommardagarna med ledighet, sol, värme, bad, blommor, bär, mat och möten med vänner och annat ljuvligt. Förväntningarna är skyhöga, precis som slöjmolnen som drar förbi högt uppe på himlavalvet. Resten av himlen är helt blå såklart!
De underbara dagarna fyller med solen, värmen, baden, maten, kravlösheten, sovmorgnar, stunder att bara vara. Och så finns såklart också åska och regn, blåst och storm av olika slag, allt från storm i ett vattenglas, till konflikter, om det lutar åt det hållet.
Dag efter dag. Vecka efter vecka. Och så till slut, så kommer slutet av sommaren, då vågorna i älven och sjön skvalpande säger: snart är det höst, snart är det höst…
Då är det dags att packa trunken och fara hem till grottekvarnen. Den oändliga sommaren är slut. Bara stråk av den kan finnas kvar, vissa dagar och stunder.

Hösten kommer och känns även den oändlig, även om det finns tröst att få i skogen med dofter, lingon och svamp. Att behöva arbeta känns som en oändlig tid, som aldrig tar slut. Dagarna är långa och mörkare och tyngre ända fram till jullovet. Vid en viss tidpunkt blir dagarna och veckorna till ett pärlband, som blir längre och längre och till slut kommer ljuständartiden och julförberedelserna. Hösten är slut! Det är äntligen jul!

Och sen tar vintern ALDRIG slut. Det är bara oändligt kallt och kyligt och allt är grått och slaskigt när det inte är snö och is. Vad är det för mening med livet egentligen då? Fy så det kan dra ut på tiden innan snön töar och en liten blomma töar hjärtat och hoppet om liv återvänder.

Varför jobbar vi då under våren? Det är den tiden då livets alla under vaknar till liv. Och då jobbar vi som galningar för att bli klara med det oändliga jobbandet som aldrig vill ta slut. Jobb, jobb, jobb. Vad då för? Våren glider förbi som en tidningssvala. Oändligt kort. Varar över dagen bara. Men jobbet fyller oändligt mycket. Längtan efter sommaren är där som i en blinkning.

Och så börjar kretsloppet om igen, som om det aldrig har funnits ett förflutet. Som om det bara finns en framtid. Äntligen sommar.
Och nu? Detta nu! Tja.. nu är det en oändlig tid som ligger framför oss, innan den tiden kommer åter.
Hur ska jag klara det? Jag vet inte. Dag efter dag får gå, med en oändlig längtan.

Nyfiken i en strut, så tittar du ut!

Det Per säger om Pål, säger mer om Pål än det säger om Per.

Man ska inte kasta sten i glashus.

Man ska inte gå över ån efter vatten.

Den som gräver en grop åt andra, faller ofta själv däri.

Tala är silver, tiga är guld.

Hm…. undrar hur många ordspråk jag kan i huvudet?
Hur många är användbara numera?
Gör vi nya ordspråk eller lever vi med de gamla godingarna?

Äntligen har jag kommit till ro ute i trädgården. Jag kan sitta på marken, i lä och rensa och vara nära mina älskade blommor. Rosa Mundi! Fantastiskt fin. En vit, underbart vacker akleja, sådd med frön troligen från Danmark. Den växte gömd bland ogräset. En ny pion från förra året blommar med. Väldigt lik Rosa Mundi.

Det har blåst hela veckan, jag tror inte jag varit här en sommar tidigare med sån ihållande blåst upp mot 15 m/s. Till och med hammocken blåste omkull, en tvärslå i taket gick sönder och måste lagas. Jag hade precis gått förbi den och såg den falla bakåt. Tur att ingen satt i den. Eller otur. Då hade den kanske stått säkert…

Jag behöver inte starta några stora projekt, även om det trots allt är svårt att undvika arbete i ett gammalt hus. Gamla hus behöver ständigt tas om hand.
I år får Fönstermannen hjälpa till att renovera ett köksfönster och badrumsfönstren.

Småprojekt har jag. Att spela in musiken. Att slipa köksbordet och lacka om det. Annars är jag ganska nöjd med det som är inne i huset. Behöver inte göra mer. Källaren är sopad och jag har koll på vad som finns där. Garaget rensade jag förra sommaren och allt är i ordning där med.
Om någon vill köpa huset är jag beredd att sälja till rätt köpare. En som tycker om huset och trädgården och som vill fortsätta att renovera varsamt och göra klart. Jag kan vara nöjd med att jag har räddat ett fint hus från förfall. Grannarna runtom har i alla fall tre fina sidor att titta på och fint tak. Den fjärde sidan, har jag inte klarat av att renovera. Det får någon annan fixa. Troligen måste hela fasaden också där bytas ut. Tur att ingen bor åt det hållet och måste ha den sidan som ständig utsikt.

Jag var i Berlin för ett par veckor sedan, tillsammans med mina barn. Det var en härlig långhelg! Där fanns en affär som bara sålde sån här glass, den var så himla god och säkert väldigt nyttig!

Efter några dagar hemma blev jag sjuk och fick en ordentlig halsinfektion. När jag låg i feberyra och inte kunde äta, inte hade matlust, ville jag inget annat än att ha en isglass. Jag hade verkligen fantasier om hur gott det skulle vara.
En vän kom förbi med ett par isglassar. Med stor viljestyrka kunde jag äta den, det gjorde bara så ont att svälja. Min syster kom senare förbi med en hel låda pinnglass. Det blev min ”mat” i flera dagar.

Nu vill jag knappt se åt glass. Jag får ta och vänja mig vid det igen. Lite i taget. Jag testar ekologisk paketglass i strut. En om dagen kan jag nog klara om de inte blir för stora…

Varje sommar jag kommer upp till mitt hus i Norrland, möts jag av en överväldigande grönska, den känns som den kommer fortsätta att växa och växa och till sist ta över allt. Så blir det såklart inte. Så fort jag klippt ner rabarberblomstjälkarna, får jag bättre plats.
I år kom jag senare än jag brukar för jag var för sjuk för att ta mig hit. Och vad möts jag av? Jo, rosor som har dött. Som nakna skelett står de mitt i grönskan och påminner mig om att livet inte bara är grönska. Det är också en påminnelse om livets förgänglighet. Två stycken Aïcha har gett upp helt och den danska honungsrosen har fått sig en allvarlig knäck. Precis som jag fått i vår. Kanske är det en sympatihandling. Som en bild över min inre känsla, som jag inte kunde förklara förrän jag såg rosorna här. Precis så har en del av mig dött i vinter. En del av mig lever och med den fortsätter jag att leva vidare.
Något annat är borta för alltid, kan inte, ska inte ersättas med en ny blomma.
Och så är det bara att acceptera att det är som det är? Jag tror aldrig att jag kommer att kunna acceptera att det som hänt har hänt. Det kan jag acceptera.
Kanske är det sista sommaren här i huset. Min tid som förvaltare av denna plats börjar gå mot sitt slut.
Nu har jag en ny sommar här i norr, att bearbeta och reflektera i och samtidigt ansa och klippa bort det döda i trädgården. Jag ska sköta om mig själv och mitt inre hem, precis som mina yttre hem.
Jag ska ligga i hammocken och gunga och lösa korsord, lyssna på Sommar och vara i mitt hus och trädgård. Jag ska sjunga in en dikt av Rumi om jag får koll på tekniken. Göra klart. Gå vidare. Men att inte se tillbaka på det som var, nej, sån kommer jag aldrig bli. När jag behöver, kommer jag minnas det jag vill minnas och ge mitt hjärta tröst och med leenden minnas allt det goda som var.
And I will always love you. Faktiskt spelar Sommarprogrammet den just nu på radion.
Så är det.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte skrivit här på länge. Och det är lätt att förklara, hör bara:
Jag har haft så mycket att göra på jobbet.
Jag har haft annat att göra.
Jag är så upptagen med föreningen där jag är kassör.
Ingenting har dykt upp i mitt sinne att skriva om.
Jag har sorg.
Kreativiteten har gått andra vägar.
Plötsligt har tiden bara gått.
Jag har inte haft lust att skriva.
Hemsidan är inte lika viktig för mig numera.
Tiden räcker inte till.
Jag har ingen inspiration.
Jag har varit bortrest.

Ja så där kan jag skriva, och vad är sant av det? Allt. En gnutta sanning finns i allt. Men hade jag velat, så skulle jag. Jag ville inte alltså.
Nu är jag här. Sjuk. En bakterie i halsen knockade mig totalt i måndags. Först hade jag bara lite ont i halsen, ett par dagar innan, knappt märkbart. Sen BOOOM! Febern kom och var över 39,5, jag kunde inte äta, inte dricka, inte prata. Jag hade ont som jag aldrig någonsin haft i hela mitt liv. Vad gör en människa som lever själv i en sån situation? Jag ville ju inte heller smitta ner någon. Och ingen ville bli smittad. Jag bara låg i sängen och led.
Genom mina vänner på facebook, kunde jag i alla fall kommunicera något. Skönt att ha en kanal ut i världen, så att de visste att jag var sjuk. Men tänk om jag hade dött? Jag kände att jag kunde ha gjort det den måndagen. Andra dagen var något bättre, men svår. Då började jag ringa till sjukvården. Hade ingen ork att ta mig till andra sidan stan för att sitta på en akutmottagning som de föreslog. Tredje dagen hade jag bara lite feber och fick tid till närakuten, där jag bor! Underbart ställe! Konstaterat bakterier på höger tonsill och hög snabbsänka. Penicillin i 10 dagar. Jag överlevde. Jag dog inte den här gången.
Underbart är det att kunna andas igen. Och att börja kunna dricka och äta, fast jag har ingen matlust än. Jag har gått ner över 2 kilo på två dagar. Det är ju bra. Och istället för att börja semestern och resa norrut, ligger jag här som konvalescent hemma i lägenheten och är sjukskriven. Norrland får vänta. Sommaren får vänta. Semestern får vänta. Allt är på ”on hold” för mig. Men ni andra kan göra era saker och det är ju bra det.
Ursäkter är bara ursäkter. Sjukdom är sjukdom. Livet är ändligt.
Att vara sjuk, fick mig i alla fall att ha ro att skriva nu.
God sommar!

Vad konstigt och märkligt det är med inspiration. Plötsligt är den bara där. En mening. En musikslinga. På väg till jobbet, i onsdags tror jag det var. Jag sjöng den om och om igen. Spelade in den på mobilen. Lyssnade på den igen i går. Hittade en dikt av Rumi att sätta ihop den med. Inget svårt, jag tog den första som står på sidan om Rumi.

Allt började med ett rop från min krävande själ:
“Ge mig näring, för jag är hungrig, och skynda dig,
för tiden är ett skarpt svärd.”

I förmiddags spelade jag in en arbetskopia. Får se om det blir mer. Men jag är nöjd oavsett. Jag kan.
Att jag kunde ger också en mening, som landat i mig de sista veckorna. Att om jag skulle göra musik till Rumis dikter, så måste det vara i min språkdräkt, i min kulturella bakgrund. Därför har det varit svårt att komma vidare, för jag tänkte först och i flera år att det skulle låta arabiskt. Men det arabiska känner jag inte till. Men min egen musik kan jag vara i kontakt med.

Solen skiner. Blommorna blommar. Snart är det semester.
Igår var det fullmåne. Här är den.

Men, vart tar tiden vägen? Till det förflutna. Och var kommer den ifrån? Från framtiden.
Dag efter dag går och sällan skriver jag här. Hemsidan och bloggen har fallit i glömska måste jag erkänna. Inte trodde jag det skulle hända, men så är det.
Kanske är det så att saker och ting förändras omärkligt? Och det som verkade så självklart är det inte. Varken med vänner och Danmark och kärlek och talgoxar. Det enda som består till kvällen, är nog tiden. Tiden går och går. Oavsett om den räknas eller inte.
Jag arbetar mycket.
Jag letar ett hus. Har ännu inte funnit något.
Jag saknar hjärtats röst och tröst.

Vad händer mer? Ingenting tycker jag. Fast talgoxen utanför kommer och flyger runt fönstret och säger:
– Här är jag! Kom och ge mig en nöt!
Och jag öppnar fönstret, lägger nötter i handen och sträcker ut dem.
Talgoxen kommer ganska snabbt och tar sig en nöt direkt ur handen. Det är den tredje talgoxen som gör så. Eller den andra. Den första, som saknade en tars, dog den kalla vintern för ett par år sedan. Den här är lika modig. Och så finns en tredje som bara gjort det en gång. Tvåan och trean brukar vara i sällskap, men nu ligger den andra kanske och ruvar. Vad vet jag om talgoxars liv? Inte något.

I år kommer jag fylla 60 år. Det är också tid. Och jag som inte tycker om att fira tiden, ska resa ut i världen för att uppmärksamma året och ge mig själv resor som minnen för framtiden. Först ska mina barn och jag resa till Berlin i juni. Sedan ska kören och jag resa till Rom i september. Ovanligt av mig att resa i skock. Men så är det ju också en ovanlig resa. I november reser en vän och jag till Marocko. Vad mer annorlunda kan jag göra? Det toppar! Att få höra kamelerna grumsa i öknen är en dröm jag haft länge, länge.
Hoppas det kan bli så.

Livet går och tiden med den. Än så länge finns det mesta kvar av det igenkännerliga. Men en dag försvinner rötterna och platserna och människorna. Livets paradox. Och än så länge finns hemsidan kvar. Jag skriver väl då och då när andan faller på. Dag efter dag förgår och nya kommer. Just nu mellan hägg och syrén. Går inte att fånga tiden. Bara leva i den, oavsett vad som händer.

text: Py Bäckman
musik: Fredrik Kempe och Anders Hansson

Min plats på jorden
Här är allt så nära. Jag stannar här ett tag.
Tar det jag kan bära och det som är idag.
Jag vill bara andas, se färgerna igen.
Sol och regn som blandas med ro i skymningen.

Jag har orden och jag följer dem
till min plats på jorden.
Jag tror jag kommit hem.

Här skall dimman lätta och ljuset bryta in.
Lägga sig tillrätta på platsen som är min.

Jag har orden och jag följer dem
till min plats på jorden.
Jag tror jag kommit hem.

Får jag orden och jag följer dem
till min plats på jorden.
Då har jag kommit hem.

Hör du orden och du följer dem
till din plats på jorden.
Då har du kommit hem.

Här sjunger Py Bäckman sången på sin hemsida.