Julaftonssmorgon. För många en tid av glädje och förväntning om en härlig helg tillsammans med sin familj, släkt, vänner. För andra en mer ansträngd tid, vare sig de firar med sin familj eller själv.
Vare sig det är på det ena eller andra sättet eller något annat sätt, så är tiden förgänglig och julen tar också slut. Både med tillfredsställelse över vad som varit eller med en utandning: Puh!

Idag gläds jag åt mina lunchgäster som kommer och äter gröt och skinkmacka. Jag gillar att fixa mat åt dem jag älskar. Får jag sällskap i köket är lyckan total. Det händer sällan dock.
Tiden från min födelsedag och fram till idag har varit fylld av ångest. Något har rört mig i djupet och stört. Har inte orkat fixa gran, som jag brukar älska att ha. Har ägnat mig åt att snickra, städa, se på tv och gå promenader. Prata med vänner. Hålla mig i rörelse helt enkelt och göra bra saker.

Och nu är julafton här. Paket är inslagna och namnade, ej rimmade. Skinkan griljerad och god. Bröd, gröt, sill, pepparkakor finns också. Ska sjunga i kyrkan i natt och i morgon bitti. Det mesta är bra.
Tänd ljus. Sprid ljus. God Jul alla.

Dagen före julafton gör jag klart det som väntat ett tag. Och det är väl inte så illa, eftersom adventstid betyder väntan.
I köket sätter jag upp en ny kakellist, eftersom den gamla inte går att använda där, hantverkarna i stambytet satte kakelraderna svajigt. Och eftersom jag har både grått, vitt och svart i köket, får listen vara svart den här gången. Kanske kan jag måla den sen med magnetfärg.
Jag känner mig kreativ och beslutsam. Jag hittar lösningar för att få den på plats, eftersom jag bara har två händer att hålla med. Jag är inte heller rädd för att borra. Blir fel, så blir det. Och det här ska bli klart idag.
Jag ska vara hemma på jullovet. Det är ovanligt. Inga resor varken norrut eller söderut. Så har jag tid att fixa med mitt hem, det som är kvar att göra efter stambytet. Med en suck, inser jag att det är det jag har att göra. Jag kan drömma och önska så mycket som helst, det blir inte som jag hade velat.
Tystnaden är här och jag får fylla den själv, med det jag kan påverka. Göra mitt bästa med tiden. Göra det bästa för mig och de och det som faktiskt finns här. Dagen före dopparedagen.

Hushållen i min kommun har fått en fin broschyr i brevlådan, om enkla miljötips för ett renare vatten.
Där tipsar de om att vi ska köpa miljömärkt tvättmedel, dosera för mjukt vatten och dammsuga innan vi våttorkar. Och i toan ska bara sånt vara som har med det att göra. Inget skräp dit.
De skriver att vi ska se till att inte använda gula och röda konstnärsfärger som innehåller kadmium och lämna färg, lacknafta och liknande till återvinningscentralen. Medicin ska till apoteket. Inget konstigt med det. Vi måste påminnas om det så att alla vet.
Men sen kommer det konstiga, för det är inte helt enkelt, det står:

Undvik produkter som är antibakteriellt behandlade.

Högfluorerande ämnen består av mycket svårnedbrytbara änmnen som PFOS och PFOA. De används som vatten- och smutsavvisande impregnering i arbets- och fritidskläder, skor och polish och släckskum. Förutom fluorisenade ämnen kan ämnesgruppen kallas fluorkarbonater, fluororganiska ämnen, perfluorföreningar , polyfluorerade ämnen ets. De skadar fortplantningen och orsakar sannolikt cancer.

Jag förstår ingenting! Vi vet och misstänker detta. Varför finns det kvar? Varför gör vi inte mer än så här och får en fin broschyr i brevlådan.
Som enskild konsument kan jag ha svårt att göra rätt, det är därför vi behöver ha kontrollorgan i samhället.
Men när jag själv ska läsa den pyttesmåiga texten på tandkrämen, för att kunna välja rätt, då fattar jag inte varför det är tillåtet att tillverka sånt. Jag är inte heller utbildad kemist, så att jag kan tolka allt som skrivs. Om allt nu redovisas.
Jag köper så mycket jag kan av ekologiska varor för jag kan välja. Alla har inte råd med det. Då måste andra välja bort det skadliga i affären. Det ska inte tillverkas mer. Det ska bort.

Och tills dess får jag ta med mig vattenbroschyren till affären, tillsammans med förstoringsglaset. Bättre att göra något än inget. Bojkotta de farliga produkterna. Välj miljövänligt.

Från ”Musik till tröst”

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.

Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand, steg för steg mot livets land.

När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid – inneslut den i din frid.

All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig famn
Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Psalm 217, text E Malmström (1937) musik G Ch Strattner (1691)

Näe! Vad sjutton ska jag göra på jullovet? Har planer, men vete tusan om jag har lust till det. Helst skulle jag vilja ta bilen och ge mig ut på en långtur. Kanske till Danmark. Inte så särskilt originellt bara. Vore Skagen och Göteborg originellare kanske? Varför inte resa någonstans där jag aldrig varit? Bornholm? Eller för länge sen Öland eller Gotland? Skulle jag hinna ner till Tyskland om jag gasar på? Från Danmark är det väl inte så långt dit heller.
Hm… jag får se. Gran eller inte? Resa eller inte?
Ett vet jag, jag reser inte norrut i år. Och jag reser inte till Norge. Men vem vet? Till Finland! Eller England! Frankrike! Italien! Spanien! Marocko! Det vore ju häftigt, på ett vanligt jullov. Oj oj!
Kan man hänga upp lampor i tallarna till glädje, så kan jag väl fantisera fritt. Eller hur!

Jag bakar lussekatter, för jag ska fira min födelsedag andra advent. Inte för att jag fyller år den dagen, men för att jag är hemma i lugn och ro. Och jag vill dessutom ha lussebullar till Lucia tredje advent. Vad passar väl då bättre än att baka lite innan dess!

Jag har bestämt mig för att baka en tårta. En rosa prinsesstårta. Det gillar de flesta! Jag gör en botten som blir riktigt fin och med egengjord hallonsylt från landet, det mesta är ekologiska ingredienser i tårtan. Men skalet är köpt, bara att kavla ut lite och lägga på. Jag gör en ros av lite rester som jag skurit bort.
Söndagskalasets mysterium kvarstår: Hur kommer det sig att min släkt börjar skära upp tårtan och äta av den utan att jag är med? Det är oartigt. Jag håller fortfarande på att fixa i köket. Och vem äter upp rosen? Ingen vill berätta det, men jag har mina aningar.

Sånt här blir jag mest rörd av. Mitt barnbarn som ritat….. och

…. pepparkakor som min dotter har bakat.

På självaste födelsedagen åker jag in till stan efter jobbet, med en kär vän. Vi går på terapibio och sen ut och äter lite och dricker lite vin. Promenaden till centralen, genom gamla stan är bedårande vacker, med Stockholm i ljus. Här är Tyska kyrkan.

Och här är inne på Centralen, nästan som en kyrka det med, medan jag väntar på pendeltåget hem.
Så fint att det finns människor som pyntar och julfixar till allas glädje. Så fint det blir ser jag. Ser du det med? Jag gläds åt traditionerna. Inte alltid orkar jag fixa. Men ibland gör jag det.
Jag går upp och tittar på Lucia på tv nu på morgonen. Det är vackert, så berörande vissa ögonblick och fina sånger och skön musik. Jag förvånas över applåderna bara. Är det en upplevelse av Lucia, musik, ljus och traditioner vi får, eller är det ett uppträdande? Nå, det är bara en undring. Jag vet vad jag tror.
God tredje advent och fin Lucia.

Så fort ett år gick och nu är det adventstid igen. Tomtarna har blivit synliga och i halvmörkret står de och planerar den närmaste tiden hos mig. Jag får inte veta något. Och jag tror inte att de såg att jag smög på dem. Det är ju så i juletider att vi har hemligheter och pysslar med sånt som ännu inte ska uppenbara sig för andra. Fast vad vet jag? Ingenting. Vad såg du? Ingenting. Vad gjorde du? Ingenting. Det är bästa svaret på alla nyfikna frågor. Och ibland också helt sant.

Igår började jag sätta upp ljusen inför advent. Inte tjuvstarta. Det är en vits att vänta och låta dagarna ha sin magiska tjusning. Barnet i mig gillar det här med advent, adventskalendern, S:t Nikolaus, födelsedag, Lucia, skolavslutning, fler födelsedagar och dagen före dopparedagen. Men sen? Jag vet ingenting – än. Du okända framtid.
Tomtarna stod nog och planerade något för mig, helt säkert så.
God första advent!

Här är en bild av den danske konstnären Bjørn Wiinblad. Jag såg hans bilder, målningar, keramik och fantastiska skapelser av olika slag, i somras, på konstmuseet Arken vid Ishøj, söder om København.
Bilden väcker olika känslor i mig. Den är på ett sätt sinnebilden av en förälskelse. Ungdom. Stor kärlek. Passion. Och samtidigt är det min bild av ett lyckligt, passionerat, kärleksfullt äktenskap.
Jag vet inte om det går att behålla känslan i så många år, i ett livslångt äktenskap. Inte utan arbete med att hålla relationen levande. Att välja varandra, varje dag och att vilja varandras bästa.

Jag har varit gift två gånger tidigare. Kanske blir det en tredje gång innan livet tar slut. Jag önskar jag vore gift igen. Och att jag hade en sån här relation med stor kärlek. Önska går ju. Sen gör jag inte så mycket mer med det hela. Kommer kärleken, så gör den. Kommer den inte, så tja… så lever jag i kärlek till mig själv, barnen, barnbarnen, vännerna, arbetet och naturen. Och så sätter jag upp bilden, så jag kan se på den varje dag och påminna mig om vad viktig kärleken är; att ge och få kärlek, i acceptans och med utrymme för hela sig.

Här är guldringar som finns på museum i Köpenhamn, från medeltidens Danmark. Jag såg dem för ganska precis ett år sedan. Kanske var deras bröllopsdag just idag? Grattis på bröllopsdagen i så fall.
Och för prick ett år sedan återsåg jag en av mitt livs största kärlekar. Det var fint. Så något finns att fira idag, för mig åtminstone. Och en kopia av den ena ringen har jag på mig.

På facebook såg jag en genial idé. Multiplikationsbilder i en trappa. Jag startade projektet på min skola, att fixa multiplikationstabellerna i trappan. Fast jag ändrade på färgordningen. Färgcirkeln appelerar mer till mitt sinne för process.
Så här blev den.
Barnen har haft roligt under tiden jag fixade den, det tog en dryg månad, nästan två. De har gissat nästa färg, slagit vad och varit nyfikna. Nu kan någon säga: ”Jag kan femman, nu ska jag ta fyran.”
Varje dag är det någon som säger något om siffrorna.
Ska jag göra om det här igen, skulle jag göra siffrorna i skolstil. Inget annat typsnitt gör siffrorna på skolsättet. Och det var en miss att jag inte gjorde det. Finns inte på min Mac i skolan. Finns inte för Macdatorer, än. Bara på app.
Och jag ska göra om de gula raderna, jag gjorde rutorna för stora där.
Annars är jag nöjd, särskilt som det är en så enkel idé. De är bäst. Synd att jag inte kom på den själv. Men jag är en bra härmare. Nu kommer säkert fler att göra den. Och alla barnen lär sig lätt som en plätt att rabbla tabellerna, eller hur!

Min kära danska vän tipsade om den här fina musiken med sångerskan Melody Gardot. Nu har jag köpt cdn The Absence och lyssnar om och om igen, för att ta in den i mig, med känsla, takt och sväng. Så bra! Så berörande. Tack!

Hur svårt kan det vara att komma på banan igen efter stambyte, ordna till det hantverkarna gjorde fel och förändra hemmet, så att det passar mitt liv nu? Jättesvårt!
Det är inte mycket som går på räls här, verkar det som.

Jag har sålt min soffa, en fin teservis och ett mazettifat. Det har gått bra, jag samlar erfarenheter. Har nog aldrig förr sålt mina ägodelar. Jag har varit den som köper, porslin mest. Och det inte mina barn vill ha, får fortsätta att gå till försäljning eller nåt. Jag har blandade känslor att sälja sånt jag haft länge. Sakerna är en del av min och min familjs historia. Och familjen finns inte längre. Inte som den var. De har sina egna familjer. Och jag bor fortfarande själv.

Hur vill jag ha mitt hem? är en ständig fråga jag återkommer till. Och var vill jag bo? Inte enkelt att svara på, för jag har inga svar. Tills dess bor jag här och långsamt, långsamt tar jag små steg till förändring. Det hade ju varit enklare om jag hade fixat det som behöver fixas under tiden, istället för att se tiden an. Mitt liv är väntan, har jag skrivit en dikt om en gång i tiden. Jag fastnade nog där.

Idag har jag börjat skrapa färg i köket, det som hantverkarna schabblade med. Jag ska spackla och slipa väggen. Måla den grå istället för vit. Göra något istället för att inte göra något. Ett val. Mitt val.

Tja… en uppdatering av livet kan behövas ibland, liksom uppdateringar av wordpress. Så blir det som det blir, det går fel. Sidolistens bilder och teman är borta och måste göras om. Allt är inte kompatibelt med varandra. Ungefär som stambytet och jag. Vi har inte passat ihop. Det som kan gå fel, har gått fel. Fortfarande upptäcker jag nya missar. Det är som att öppna Pandoras ask, nytt och nytt och nytt, fast negativt då. Och jag orkar inte prata om det mer, för det tar kraft och energi. Jag vill hellre gå vidare och se nya möjligheter än att vara i det gamla trista.
Det är enklare att uppdatera en hemsida i så fall. Bara att klicka på rätt knappar och ladda ner rätt program och ha en backup i närheten som kan hjälpa.
Tänk vad enkelt det vore om livet bara laddades ner från internet, välja tema och plats, allt sköts elektroniskt. Hahaha… ja ja… kanske är sånt liv redan här, när ”vi” redan lever genom datorernas innehåll som vi anpassar efter tycke och smak.
Men naturen, dansen, kärleken, baden, maten går inte att anpassa så, som tur är. Där får jag ta andra initiativ för att vara i dem.

Här är tomater som jag fick av en vän igår. Så många olika sorter det finns och så underbara smaker. Mmmm…

Idag var jag i Sollefteå och åt lunch på anrika hotell Appelberg. Där har jag inte varit tidigare. Efter en stund kom ett sällskap och satte sig bakom mig. Jag kunde inte låta bli att lyssna. En man berättade om morsealfabetet. Z översätts med Zorn-någonting som jag glömt, lång-kort-kort. A är affär, kort-lång. C var… hm.. minnet är kort, inte bara morsesignaler. Jag kommer ihåg att da betyder lång och di kort.
Det var som att få en aha-upplevelse. Jag har aldrig varken vetat eller förstått hur man lär sig morsealfabetet. Plötsligt förstod jag! Och det var kul!
Nu vill jag lära mig det hela, vad jag nu ska ha det till.. Som hjärngymnastik kanske.
Tack ni fyra som satt där vid bordet, för en bildande och skojig tjuvlyssnande lunch!

Här är en länk till wikipedia om det hela:

Något har hänt. Det känns som om jag inte kan lita på att det är sommarväder när det är sommar. Och inte har jag sommarlov heller, utan semester med för få semesterdagar att ta ut. Och jag räknar åren till jag blir pensionär. Det är lite för tidigt att tänka så. Fast jag längtar efter mitt oberoende. Om jag nu blir så gammal. Det finns alltid en utifallattfaktor att ta hänsyn till där.

Min ungdomsidol Robert Broberg dog i tisdags. Han blev 75 år. Och då var han sjuk de sista åren, vet inte hur länge. En underbar engelsk gestaltterapeut dog för två veckor sedan helt oväntat av en hjärtattack. Så påminnelserna om livets slut finns där. Jag får räkna med att det också kommer hända mig vid en tidpunkt. Dödens närvaro mitt i sommaren, ja, den finns där.

För att inte helt såsa in på existensens ofrånkomliga villkor, har jag som vanligt några projekt i nuet. Jordgubbarna ska få en pallkrage att växa i. Den ska målas idag och sättas på plats sen. Det blir fint att ha en egen plats för dem där. Lättare att skydda dem. Nu växer de under en rosenbuske, som en mellanstation, innan jag kom på hur och var de ska få plats här i min trädgård. Direkt i jorden fungerar inte, eftersom det växer så mycket ogräs runtikring och jag är inte här för att rensa jämt.

Den lila syrénbusken som jag satte bakom honungsrosen vid det gamla flaggstångsfundamentet, passade inte där, insåg jag efter tre år, när den precis börjat växa till sig och blomma. Istället ska jag sätta en doftande djupröd pion där och kanske en klematis. Syrénen är flyttad igår till ett annat ställe bredvid, där nässlorna blommade. Bort med nässlorna!
Nästa år ryker det sista nässelstället. Då blir insynen större, men jag får plantera annat istället.

Planer, planer. Planer för en framtid. Ja, jag ser framåt, trots att jag börjar fundera på att avveckla mitt hus i norr. Jag längtar söderut. Kanske sälja? Ge bort? Hyra ut? Jag vet inte. Jag som trodde jag ville bo här i alla fall ett helt år, när jag blir pensionär.
Men i år har något hänt. Jag har liksom inte flyttat in i huset. Kanske är det för att vädret varit så trist. Kanske för att jag vill umgås med mina barn och barnbarn mer på sommaren. Kanske för att jag vill se annat än huset här. Kanske för att grannarna bygger ett bautastort garage för industriverksamhet. Kanske för att bygden läggs ner. Kanske för att grannen som bott här alltid, har sålt och ska flytta.
Jag är inget bra på förändringar. Det vet jag gott. Men att jag då känner lust att göra en massa egna förändringar, det kan jag inte riktigt förstå. Kanske är andras förändringar puffen jag behöver för att komma vidare. Till vad? Vad vill jag? Något att fundera på i sommarens kalla och sällansoliga dagar. Idag blir det i alla fall hyfsat. Soldis och upp mot 20 grader varmt.
Men det regnar in vid skorstenen igen. Hoppas takläggaren kommer tillbaka och fixar det en gång för alla, jag har inte tid att leva med vattenskador i huset.