– Vi håller om vår lilla, så hon inte faller.

– Här går Dana och pratar med oss.

– Vem säger att det är just jag som är annorlunda? Det kan lika gärna vara de andra!

– Jag saknar dig! Jag saknar dig! Jag saknar en del av mig!

– I oss ryms hela himlen ibland.

– Här är dansbanan! Dansa, dansa, dansa!

– Sten är inte bara sten, vi är geometriska former också. Vi är både beständiga och förändriga, i all evig tid. Amen.

– Aj, jag har gjort illa mig! Blodet rinner…

– Hur hamnade jag här, bland mina oslipade släktingar?

– Vi är hårda nog för att hålla i ett spindelnät!

– Kan inte vattnet spola in över oss, så får det spola in under oss.

– Gode Gud, du är också här…

– Lugnet finns, närmare än du tror.

– Skeppsbrott! Akta er för att gå på grund här!

– Aj, vad ont det gör att bli fastklämd här! Vi kommer inte loss!

– Om du inte vill bada i havet, kanske du kan bada här uppe… i den stilla Rotsjön.

– Här spolar vi bort allt som ligger löst! Här ska vi ha det rent och fint. Inget som sticker upp!

– Allt? Nåja, vi försvinner nog snart, vi med!

Jag vandrade på Rotsidan vid Höga kusten för några dagar sedan. Det är fascinerande att se stenarna och bergen. Det är som om de talar till mig. Här får du höra något av det.
– Hej Dana!
– Hej Rotsidan!

– Vill du lägga pussel med oss?

– Lager på lager…vi är som mackor som jätten Dum-Dum har brett.

– Här kan du gå i trappan ner till havet. Eller upp från.

– Vem tappade kulpåsen här? Plocka upp oss är du snäll!

– Hur hamnade vi här? Hoppsan! Det blev visst en blöt kväll…

Jag är i mitt hus i Ångermanland och det har inte varit den ron och glädjen som jag brukar känna här. Något har förändrats. Är det jag? Är det kvarteret? Är det byn? En del av allt är det.
Inte heller har jag min söta kisse kvar. Det var ju han och jag som reste hit och kände friheten från krav och den kreativa tillvaron i min trädgård och hus. Nu har jag tappat lusten.
Kanske är det för att jag är ensam här, utom när jag får besök såklart. Jag har ingen att dela det här med. Möjligen är det inte det som är felet heller, jag gillar att bestämma här.
Nu får jag fantasier i huvudet om att sälja huset. Flytta de saker jag vill ha kvar och lämna resten. Andra kan ju. Varför inte också jag? Klart jag kan!
Den största anledningen till att jag känner så här, är storgaraget som grannen bygger tvärs över vägen. Där fanns förut ett enplanshus. Nu blir det som två plan, med plats för lastbil och traktor. Som en industritomt. Och utsikten störd i solnedgångsväderstrecket.
Och grannen som tipsade om att min exman och jag skulle köpa det här huset, har sålt sitt hus. Även om vi inte umgås särskilt mycket längre, är hon ändå den som har känt mig i så många år tillbaka. Nya grannar kommer. Tja, jag har ingen aning om vilka de är. Det spelar mindre roll.
Tre anledningar hittills alltså.
Och det är långt att köra, mycket att sköta om, ett ansvar, som jag inte längre orkar ta. Det är inte hit jag kommer flytta när jag blir pensionär. Det är för långt hit från barn och barnbarn.
Jag behöver komma närmare. Längre söderut. Inga roliga tankar. Men så är det. Kanske har jag känt så förut. Men inte lika starkt.
Mitt älskade hus. Min älskade trädgård!

Ny sommar och nya projekt i fritidshuset fyller. Igår badade jag årets första utebad. Det var kallt, men uppfriskande och svalkande. Jag cyklade till badet och jag var varm när jag hoppade i. Och solen sken ända tills dess och det var ca 20 grader varmt i luften. I vattnet vet jag inte.
Det tar några dagar innan jag acklimatiserar mig och vänjer mig vid att vara här utan katt och sällskap. Det känns inte som förr. Och grannen håller på att bygga ett mastodontgarage till lastbil och traktor, ögat måste också vänja sig vid den skymda sikten för horisonten och solnedgångarna. Nå, bygden ska leva och jag får finna mig i det. Inte helt lätt. Jag gillar inte förändringar alltid.
Nå, men mer projekt då, mina projekt?

Hästmyrorna har börjat använda altanen vid ytterdörren som sin. Hur ska jag väl då kunna hindra dem? Jag funderar. Och de har också tagit över garagegolvet och gjort det till sitt. Här måste radikala grepp tas. Jag ska riva upp det löst lagda ”golvet”. Det består av brädor och linoleummattor. Det måste bort. Singel ska in. Det blir nog bäst. Tror inte att myror kan klara det underlaget då. Absolut inget trä i golvhöjd. Möjligtvis bor de i väggarna. Det finns alltid nya problem här. Och för varje år som Anticimex kommer och sprutar, så har de förökat sig till nästa år. Vad är det månne i giftet de sprutar? Myrmat?
”Någon” ska transportera bort det ruttna träet och mattan. Vem? Hm…
Ett köksprojekt är att slipa matbordet. Det är stort och lackat och jag har slitit hela dagen med att få bort lackytan, det tar sin tid. Sen får jag fundera på vad jag gör sen? Ny lack? Vitlasera? Annan färg? Jag tycker ju om färger…
I hallen ska jag måla trappan upp till övervåningen. Färgen köpte jag för flera år sedan. Sen har det inte blivit av. Springor ska tätas. Sedan måla allt med grå golvfärg. Det blir nog bra. Och jag får bo i vardagsrummet några dagar medan färgen torkar.
Sen orkar jag nog inte mer. Semester vill jag ju också ha. Jag får resa bort då, helt klart.

Den största lyckan i mitt liv är mina barnbarn. Idag ska jag träffa dem och fylla på lyckan, så att jag får fina minnen med mig till semestern.
Vi får nog handla glass, det är ju ändå sommar ute idag. Snart 19 grader och sol. Underbart.

Mer underbart är att bada med öppet fönster ut till tallar, sol och fåglar. Fint är det att ett par talgoxar vet att de får mat och kommer och pockar på uppmärksamhet och tar mat ur handen på mig. Dock nu lite för tätt inpå. En av dem letade mat, flög in i mitt rum, blev rädd när jag kom tillbaka med nöt och den krockade med fönstret på väg ut. Den kunde ha dött. Så öppna fönster är farligt för dem.

Första semesterdagen! Norrland….hoppas på en badsommar där igen. Danmark…. länge sen jag var där en sommar. Där är det säkert alltid badsomrar.
Förväntningar? Besvikelser? Eller infriade förväntningar? Det vet jag inte än. Det blir som det blir.

Blommorna här är från en gammal tomt i Handen som just nu byggs på.

Igår var det besiktning av utförda jobb i stambytet och extra beställningar. Det var verkligen inte kul.
Skönt att jag fick bekräftelse på fel som var gjorda. Hemskt att få ta irritationen och otrevligheter från byggchefer. Jag är ju faktiskt kund hos dem och de är ansvariga, hur knasigt de än tycker att det är. Den ena jämförde mig med en 80-årig gammal tant att då gjorde man annorlunda. Med mig som visste vad jag ville kunde man göra annorlunda. Nej, den jämförelsen haltar.
Felen finns där och ska åtgärdas. Men när och hur? Gör de bättre nästa gång? Kakla för fjärde gången i köket, blir det bättre då? Skyddar de mina ägodelar eller repas nästa diskbänk med och ska de måla med lack på den igen? Vilket slöseri med tid, pengar och resurser.
Och i badrummet ska handfatet flyttas 6 cm och komma på bättre plats utan att krocka med badkaret. Jag vill kunna stå rakt framför spegeln. Det kunde jag ju förut i mitt mindre badrum.
Jag förstår inte att de inte har haft koll. Chefen skyllde på att de hade 60-70 hushåll att hålla koll på. Mitt fel då, som tar upp tid för dem. ”Bara hos dig har det blivit fel”. Nä, det tror jag absolut inte på.
Jag kunde ha accepterat felen och betalat och gått vidare med livet. Men samtidigt startar mina morgnar numera med att säga fula saker och det är ingen bra väg att gå. Jag vill vara nöjd hellre och tänka nöjda tankar. Bra utförda arbeten = nöjda kunder. Inget annat.

Make You Feel My Love av Bob Dylan

When the rain is blowing in your face
And the whole world is on your case
I could offer you a warm embrace
To make you feel my love

When the evening shadows and the stars appear
And there is no one there to dry your tears
I could hold you for a million years
To make you feel my love

I know you haven’t made your mind up yet
But I would never do you wrong
I’ve known it from the moment that we met
No doubt in my mind where you belong

I’d go hungry, I’d go black and blue
I’d go crawling down the avenue
There’s nothing that I wouldn’t do
To make you feel my love

The storms are raging on the rollin’ sea
And on the highway of regret
The winds of change are blowing wild and free
You ain’t seen nothing like me yet

I could make you happy, make your dreams come true
Nothing that I wouldn’t do
Go to the ends of the earth for you
To make you feel my love

Nu har jag äntligen kommit en bit på väg till att få ordning i min lägenhet efter stambytet. Inget rum är helt klart. Ingen utsortering är klar heller. Men jag har målat väggen mot badrummet och tapetserat i hörnen med tapetrester som jag sparat i tio år. Den som spar, hon har! Det blir bra fram till den dag jag antingen flyttar eller tapetserar om.

Nu ska möbler flyttas, terapirum och gästrum ska skiljas åt. Terapirummet blir mer renodlat arbetsrum för gestaltterapi och avspänningsmassage. Bara ett stort skåp som inte kan flyttas blir kvar. Och så ställer jag in en bokhylla och fyller på med min gestaltlitteratur där. Väggarna ska målas om där och fönstret med. Det blir sen. Allt har sin tid. Just nu är det kaos som ska bli till ordning.
Köket är ett sorgebarn. Ännu har inte byggfirman gjort klart sitt åtagande att måla över kaklet som sitter över den nya diskbänken. De gör hela tiden fel och fel och fel som måste rättas till och kaklet har blivit uppsatt tre gånger nu. Det vore billigare att göra rätt från början kan jag tycka. Och sju veckor stambyte har blivit fjorton. På måndag börjar femtonde veckan. Får se om de behagar komma och slipa och måla det sista där då. Badrumsfönstret ska också bytas. Sen får jag ta resten av mina klagomål till besiktningen i mitten av juni.
Inte vet jag vad som händer med dem då. Jag tvivlar på att de flyttar på handfatet så att badkaret får bättre plats. Inte heller lär de fixa till de klinker som sticker upp fult på golvet. Eller byta ett dörrfoder. Om alla lister i lägenheten är fyra cm breda, varför sätter de då upp fem cm breda lister? Korkat. Det ser fult ut. Säger esteten Dana. Som själv gör fel och gör om och gör fel och gör om. Tålamod har varit en dygd. Jag är tålmodig, visst. Men det sägs att det inte längre är en dygd. Kanske är det bra det. Däremot är det sorgligt att se att hantverkarna inte får tid att göra saker bra. Snabbt ska det gå och utan mellankontroll. Ingen bryr sig om att det är fel. Bara jag bryr mig.

Nu börjar klippa gräset-säsongen. Det är både tungt och härligt. Om jag hade råd skulle jag investera i en klipprobot. Det får stå överst på önskelistan nu. Jag får så himla ont i händerna av att dra på gräsklipparen, även om jag inte blir sjuk av onda. Dessutom är det nog mer miljövänligt med en batteridriven elgräsklippare än en bensindriven klippare.

Jag ska inte bara titta ner i jorden när jag är ute i min trädgård,
utan också titta upp mot himlen. Vara i mina polariteter här. Mellan himmel och jord.
”En del av mig tillhör himlen. En del av mig tillhör jorden. Här är jag!”

Oj då, så tiden går! Skönt att tiden går! Och trist att tiden går.
Det beror på perspektivet helt enkelt. Eller så kan jag ha en förmåga att vara i alla tre tillstånden. Och möjligtvis fler, mångsidig som jag är.

Stambytet är fortfarande inte klart. Det var ingen som mätte avståndet i badrummet och jämförde det med ritningen. Så fick inte badkaret plats. Och rören ska flyttas och kakel ska bytas. Inget har hänt sedan sist där. Nya diskbänken är på plats, men hoppsan! Varför behövde hantverkaren trycka ner ena änden? Kanske för att andra änden var för låg? Utrustning som vattenpass är kanske gammalmodigt. Jag vet inte. Jag använder mitt ganska ofta. Och jag är gammalmodig. Observera min ironi här. Nu håller jag inne en del av betalningen, så får jag se om felen och det som är kvar att göra kommer fixas.

Själv har jag lagt nytt golv i hallen. Resterna av brädorna – kallas det brädor förresten – fick precis plats i klädkammaren. Bra återanvändning, istället för att slänga resterna. Där är det inte så himla perfekt med passningen. Jag bara la dem på rad. De går lätt att ta bort om någon vill det. Utifall att jag flyttar alltså. Men det lär jag inte göra i år i alla fall. Inte nästa heller. Nu vill jag njuta av ett större badrum. Och fint hallgolv.

Ett rum i taget ska bli klara att användas som vanligt. Köket ska bli rent igen. 27 skåp och lådor har jag. Bara när jag måste gå igenom allt vet jag sånt. För att bocka av hur duktig jag är när jag städar. Och fyra lådor och två skåp är kvar.
Förr i tiden var jag bra på att starta projekt, men inte att avsluta dem. Jag tror faktiskt jag har blivit bättre på det. Jag har förändrats. Precis som mitt hem. Märkligt hur det yttre och inre kan följas åt. Och nu ska jag ta och göra klart i köket, med bra musik som sällskap. Bara att jobba på. Tack och adjö, tills nästa gång.

Nya badrummet på väg att bli till. Bara lite kvar: dimmerlysknappen, en elkontakt, en annan större spegel, badkar på plats, ventilationslock, lampa, tröskel, dörr. Ungefär så. Snart klart! Underbart!

Köpte en bok på rea i kyrkan. Kyrkan är ibland ett försäljningsställe, precis som templen var det för länge, länge sedan med.
Boken heter Språk för en vuxen tro av Ylva Eggehorn från 1986. Jag tänkte den kunde passa mig, med stora bokstäver och ganska enkelt språk. Hon gör det enkla med finess i sitt skrivande, både här och i psalmer. Var inte rädd är en psalm hon har skrivit har jag för mig, en sån trösterik psalm med fina poetiska bilder.
Här skriver hon:
”Mitt gudsförhållande har med tiden blivit en personlig kärleksaffär med många överraskningsmoment. Passion och förtroendekriser vandrar tillsammans. Varför skiljer vi i vår teologiska tradition förresten Guds och människans kärlek så strängt åt? Så har jag aldrig läst Höga Visan.”

Redan Rumi skrev om kärlek till Gud, på samma sätt som om det var till en människa. Och det gjorde han också, till sin vän Shams.
Och om vi ska vara ”christlike” så är det helt i sin ordning. Kärlek till Gud innefattar också kärlek till människan. Till människor. Vi klarar oss inte utan den. Och ändå är den till tider också så svår att leva med. Jag önskar att den var enklare att förstå sig på. Och allt kan jag inte förstå. Det är också så. Här är en himmel, sedd från mitt vardagsrumsfönster uppe i Ångermanland. Mitt älskade hus. Inte så svårt att förstå den kärleken, när allt flyter på. Inte heller kärleken till mina barnbarn, som bara finns där. Men annat. Jättesvårt!

Idag är det söndag i april, som det brukar vara fyra-fem gånger varje år.
I år ska jag för ovanlighetens skull vara i Danmark två av årets fyra aprilsöndagar. Såklart ska jag spela Søndag i april av och med Anne Linnet varenda söndag! Bara måste! Och sjunga den själv. I min egen ickeofficiella översättning. Och nej, den finns inte på youtube. Än.
Jag ska vara co-leader i Danmark, på gestaltinstitutet där jag gick. Fast det är ett annat institut nu, samma namn, samma hus, ny ägare, nya lärare. Och jag är jag – examinerad gestaltterapeut. Skönt, jag slipper tänka på någon examen. Eller kanske ska jag ta och bli diplomerad i en framtid. Jag får se.
Har varit i kyrkan och läst med i en överlåtelsebön. Den var berörande. Jag fick känslan av att sådan är kärleken, både den gudomliga, mellan Gud och mig och den mänskliga, mellan honom och mig. Tråkigt nog har jag ingen sådan kärlek i mitt liv. Blir då kärleken till Gud en tröst eller en flykt? Ett värmande ställe att vara på när det är kallt utanför?
Där finns också ett ansvar, i en öppen kanal, levande samtal, böner, mellan oss. Inte bara en ensidighet. Som till tider såklart också kan finnas. Det är i alla fall inte Gud som vänder sig ifrån oss, som en kärlek kan göra.
Vi människor är ju inte helt perfekta. Bara mirakler och unika i de som vi är. Och till tider svaga, sårbara, trasiga. Varken mer eller mindre.

Du som ville mitt liv
och har skapat mig efter din vilja
allt i mig känner du och omsluter med ömhet,
det svaga likaväl som det starka,
det sjuka likaväl som det friska.
Därför överlämnar jag mig åt dig
utan fruktan och förbehåll.
Fyll mig med ditt goda,
så att jag blir till välsignelse.
Jag prisar din vishet,
du som tar till dig det svaga och skadade
och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Ett ljus är tänt för alla jag älskar.