Idag har jag bestämt mig för att börja! Behovet har funnits i flera år, sedan jag flyttade in. Förra året rev jag bort persiennerna som var slitna och trasiga. Nu har jag skrapat, tvättat och sköljt. Medan allt torkar vilar jag. Samlar ihop mig. Funderar på hur mycket jag ska göra idag. Viktigast där nya persiennerna ska sitta… insidan och framsidan. Jag ska inte överarbeta det hela. Kanske svårt att låta bli? Ett steg i taget. Re-no är klart. Snart dags för -ve-ra.

I väntan på semester och ledighet, funderar jag över ordet sommarlov. Det vackraste ordet som finns enligt många. Jag håller med.
Medan jag väntar kokar jag rabarberkräm på mina rabarber från paradiset i norr.

De växer så det knakar och jag har hur mycket som helst. Jag ger bort en del och fryser in en del. Jag får nog göra saft av dem med.
Det var svårt att resa hem igen efter långhelgen, men tröst finns; snart är jag där igen.

Undrar om det går att ha semikolon där? Hm… Starkare än komma och svagare än punkt. Jag har inte kollat svenska skrivreglerna än, men lyssnade några minuter på radioprogrammet Språket, där experten redde ut det hela något.
Jag väntar också på att gästbloggare ska skriva inlägg. Jag har ett par spännande personer som tackat ja till det. Det vore kul att ha en treklöver åtminstone. Jag ska nog fråga ett par till, så det kan bli som en sommarbukett av gästskribenter att se fram emot.
Å, grönskan är hur vacker som helst. Men nej tack till maskrosor i gräsmattan. Ja tack till rödblära, daggkåpa och styvmorsvioler.

Jag grävde upp rödbläran från gräsmatteängen och satte den bredvid mina nya fina förgätmigejer. De fick plats vid honungsrosen. Vilt och odlat bredvid varandra tycker jag om. Utom maskrosor. Där är jag stenhård. Men vad hjälper väl det. Inte många har så mycket maskrosor i sin gräsmatta som jag…
Vad mer är värt att vänta på? Vad väntar du på? Eller är det bara bortkastad tid att vänta? Inte vet jag. Väntan är just nu i sina bästa stunder. Vänta bara!
Bilder kommer strax! Nu!

Å, så underbart jag har det. Nå, kanske inte helt… Ute skiner solen utbjudande och maskrosorna lyser ikapp med solen. De ska bort idag, hade jag tänkt mig. Tusen små, envisa rotogräs.

Under dagen kan jag lyssna på P1, som har många intressanta program att bjuda på. Kl 16 handlar ett om Tove Jansson. Hon skulle ha fyllt 100 år i år. Och kl 19.35 läser hon fjärde delen av sin självbiografi ”Stenhuggarens dotter”. Klart jag ska lyssna på hennes röst där.
Jag vaknade som om jag själv är ett ur på väckning kl 05.45. Så skönt att sätta sig själv på avstängningsknappen och somna om en timme till och ha hela långhelgen fri och kravlös. Jo, jag har med mig lite skoljobb hit. Men det är jag som bestämmer när och hur mycket jag jobbar. Härligt med frihet!
Ute i skogen, i Estland tror jag, finns fiskgjusar som ruvar på ägg och som filmas dygnet runt. Tre ägg ligger i boet. Vem får se dem kläckas?
http://pontu.eenet.ee/player/kalakotkas2.html

Det är lite att pyssla med här. Att blogga är också ett pyssel. Tråkigt nog har jag inte strömmande uppkoppling här. Jag får ransonera mitt trådlösa bredband. Det är jag inte van vid. Det kräver planering. Men lite ska väl huvudet få jobba.
Nä, nu ska jag upp och ut och jobba. Inte bara huvudet ska få sitt, utan också sinnena. Titta, lyssna, lukta, känna, smaka. Och intuitionen, är det som ett sjätte sinne möjligen?

Tusentals styvmorsvioler…. så vackert!

Nu har jag gjort mina tolv arbetsdagar i rad och med de dagarna i ryggen unnar mig nu en låååång sovmorgon. Ont i armen och axeln har jag, antagligen efter att jag övermodigt stött kula på friidrottsdagen i onsdags utan att värma upp innan. Jag sprang också 60 meter. Jag kom sist kan jag berätta.
Sommaren är här och med den all värme och blomning och växtkraft. Utanför mitt sovrumsfönster står de nya tallkottarna rakt upp som ljus i solen.

Efter jobbet igår åkte jag till en kollega i lekarbete. Att få se bakom kulisserna liksom, en annans hem och trädgård och få en inblick i andras liv är så spännande och gott. Vi har våra likheter, som när vi hela tiden är lekberedda med våra barnbarn. En bra ”yrkesskada” kan jag tycka!

Igår startade årets orgeldagar i kyrkan i Handen. En ung man, Johannes Skoog, bara 22 år gammal, spelade fantastiskt på orgeln. Hur går det till egentligen? Han spelade som om han gjort det ett helt långt liv.
Jag hade sällskap dit med två av mina gamla lärare och två gamla kollegor, 80, 80, 80 och 85 år gamla. I sinnet är de som 22… Som ombytta roller. Före konserten bjöd min älskade lågstadiefröken på middag. Där var också min käraste mellanstadielärare. Och så en till talpedagog som jag fått ärva material och spelidéer från. Så tre talpedagoger på ett och samma ställe var inte illa. Och den fjärde läraren i sällskapet är uppvuxen några kilometer från där jag har mitt fritidshus. Två an de andra har också sina rötter där i närheten. Hjärtat klappar för Ångermanland då. Och mitt i allt ringde en rar bybo, som med omtanke om mig, ville klippa gräset i min trädgård där. Cirklarna möts på olika sätt och blir till vackra mönster och harmoni.

Mitt hjärta klappar också för mitt arbete som specialpedagog. Det är verkligen en gåva att få träffa elever och tillsammans övervinna svårigheter av olika slag. Igår var en sån dag, när flera länkar kom på plats i det långa pärlbandet som fylls av livets utmaningar. Såna har vi alla.
Det var en dag av nåd. Jag hittar inga andra ord.

Thomas Cederström har konstutställning just nu på Hornsgatan 36. Det är abstrakt konst och jag hittade några favoriter där som jag gott kunde tänka mig att ha hemma.

Beskuren bild.

Gå dit! Upplev Thomas universum. Köp en tavla. Gå hem och måla själv!
Tack för inspirationen!

Suck! Stön! Pust!
Tänk att det kan vara så jobbigt att gå in här och skriva några rader nu i vårens tid. Det är nog färgernas fel. Behöver ta mig tid och finna de rätta färgerna. Eller byta till annat. Vilket som!
Annars har jag det bra i röran hemma. Det mesta är städat och röjt och i ganska bra ordning. Vissa ställen är överbelamrade med det jag tagit bort från de andra ställena. Haha… Jag gör i alla fall något ibland.
Och det blir ingen bild på röran här. Bäst att hålla fasaden ljuv och ordentlig. Sån är jag också. Jag är absolut ingen pedant. Inte heller den värsta skrotsamlaren. Tur det. Det är svårare att leva i ytterligheterna.

Så vad händer annars? Jobbar. Gläds åt blommorna ute. Fågelkvittret. Solen. Nå, den finns där bakom molnen. Firman är på uppåtgående och jag trivs med att ha det bästa i två världar, skolan och terapi- och massagefirman. Behöver bara få igång drömarbetet med, så vore jobblyckan total.

Jag har gått på massor av kurser i vår och nästa vecka går jag på en handledningskurs för specialpedagoger och sen direkt en helande massage-kurs. Det blir fint även om det blir lite mycket på samma vecka.
Fast hellre mycket än inget. Men idag väljer jag bort vernissagen. Hinner inte att både se guldet i livet och åka in till stan. Jag hinner se tavlorna som Thomas målat senare i veckan, när jag ändå är inne i stan. Hoppas han är där då. Det är inte lätt att välja rätt. Och ibland är det både lätt och rätt. Tjoho!

Det är inte svårt att se att jag är i Småland. Det är stenmurar vart jag än ser. Rösen och vindlande stensättningar, med små stenar, med större stenar, på helt olika sätt. Allt efter kreativiteten hos bönderna som byggt dem. De har säkert legat sömnlösa och undrat över hur de ska bygga vidare längs vägarna och i skogsbrynen. Här är en av de veckraste och bredaste murar jag sett. Som den småländska muren. Som kan ses från månen.

Varför heter det ”Inte för allt smör i Småland”? När det borde heta ”Inte för alla stenar i Småland”.

Tittut!

Nu är det maj! Äntligen sköna maj! Grönt och fint och ljuvligt med alla blommor. Men så kommer nattfrosten och tjuvar magnolior och blåbärsblommor. Men tillräckligt mycket blir nog kvar.
Idag blir det en utflykt till Mönsterås och havet. Det blir bra det! Att vara ute på äventyr är precis vad jag behöver. Kanske du med?

Här är tre stolta musiker som idag i kyrkan släppte en cd med sånger. Min fina körledare Mikael Fahlstedt, en fantastisk musiker, pianist och organist. Boo Egebjer som spelar saxofon som en gud. Å vad jag älskar detta instrument! Han har också skrivit Eskilsmässan, den är sååå bra! Han har gett mig ett smeknamn! Haha… Och Ann-Christine Wilund, som sjunger solo i min kyrka ibland. Hennes hemkyrka är annars Vendelsö kyrka, där jag en gång var med och sjöng Maria Magdalenas roll i Jesus Christ Superstar. Ja, det var inte igår, det var 1972.

Vad kul de har det med att sjunga och spela ihop. Jag vill också! Bara att hitta en pianist, en saxofonist, en basist, en gitarrist och en slagverkare. Så skulle jag kunna sjunga. Drömma kan jag ju! Nerver att sjunga offentligt har jag däremot inte. Att sjunga i kör är vad jag kan klara. Eller i skolan på skolavslutningar. Eller på mingel. Ungefär så. Lite blir jag inspirerad att spela in mina sånger mer. Men tja… kanske har tåget gått… Nu lyckönskar jag dessa tre och kommer lyssna på cd:n, smaka på sångerna och ta in dem i mitt system. En favorit har jag redan: Galder. Och några till.

Jag har ingen lust att skriva just nu, för jag blir så sur över hur sidan ser ut med färger som försvann och som jag inte kan återfinna. Inte får jag den hjälp jag behöver heller och jag är trött på att tjata på den som brukar hjälpa mig. Så då blir det inget skrivet.
Håll till godo med en sångtext, som jag inte hittar någon youtubeinspelning av som duger. Den kostar 12 kr att köpa på iTunes. Den är ok.
Om det börjar likna ett liv, det är jag inte säker på, men att jag lever, det gör jag. I alla fall då och då. Förutom när jag håller andan eller stänger av. Bästa stunderna är när jag är helt öppen för sinnesintrycken. Det är härligt att låta livet komma nära utan att ha någon plan. Bara att vara öppen och ta emot allt som finns omkring mig. I tacksamhet. Amen.

Det begynner å bli et liv av Ole Paus

Hvem kommer til meg når andre går bort,
hvem blir igjen?
Hvem våger se bak alt jeg har gjort,
og likevel kalle seg venn?
Hvem orker se meg som den jeg er,
og elske meg som en sønn?

Det begynner å bli et liv dette der, det begynner å ligne en bønn.

Hva var løgn, hva var sant?
Hvem kan gi svar?
Jeg ble en tyv, jeg tok det jeg fant,
og gikk førde så hvem jeg var.
Jeg gjemte det jeg stjal, i hjertets svarteste dypeste brønn.

Det begynner å bli et liv dette der, det begynner å ligne en bønn

Hvem venter på meg, hvem viser vei,
hvem skal gjøre meg hel?
Alt det jeg flyktet fra gjensøker meg,
som en gjemlengsel i min sjel.
Jeg ser hver tåre, hvert blikk, hvert smil, hver latter, hvert rop, hvert stønn.

Det begynner å bli et liv dette der, det begynner å ligne en bønn

Hvem vil ta meg inn til seg, når det blir kaldt,
hvem vil si: du er av meg – jeg elsker din sjel gjennom alt.
Hvem orker å se meg som den jeg er,
og elske meg som en sønn?

Det begynner å bli et liv dette der, det begynner å bli en bønn

Våren dröjer. Som vanligt kan den inte komma fort nog. Och sen när den är här, då tar den slut innan jag hunnit säga yxskaft. Jag köper tulpaner och annat för att behovet av blommor och vårkänsla är stort. Igår handlade jag gullvivor. De är så fina och de kan jag sätta ut i min trädgård nästa vecka.
Tänk att jag har en trädgård. Jag har nästan glömt bort det! Och snart är jag där! Och snart är sommarlivet här igen. Bara en vår kvar. Visst är det underbart! Först en vår och sen en sommar! Blommor, sol och värme. Bad och bad och bad! I år lovar jag mig själv att hoppa i spat redan första veckan uppe i Norrland. Jag minns från förra sommaren den känslan att jag badade för lite, och då var det ändå sommar och bad långt in i september. Ja, det gäller att passa på!

Vad kan jag passa på nu att göra? Se till att hostan går över. Låta byta ytterdörr. Ta fram sommardäcken. Fixa klart påskäggen till barnbarnen.
Jag har nästan alltid en massa att göra. Skriver listor med allt. Men en del saker klarar jag bara inte av själv. Att fixa till hemsidan, så att högerspalten syns överallt och i alla sökningar till exempel. Då behöver jag be om hjälp. Det är inte alltid så lätt. Men jag gör det lättare nu än förr. Ingen kan klara sig utan hjälp av andra. Inte heller jag. Jag gör dock inte alltid det som behövs. Jag gör det ”sen”. Det är uppskjutarsidan i mig som är stark. Kanske är jag som våren? Oberäknelig. Fram och tillbaka. Både kall och varm, solig, snöig och regnig. Plötsligt är jag bara här! Bäst att ta vara på tiden som är. Bäst att ta vara på mig. Nu. Ta vara på dig med i våren. Var glad!

Min samling av muminmuggar har blivit större sen 2007 och 2010. Ökar med ungefär en om året då. Jag är fortfarande glad för dem. Och nu senast glad för den jag fick av min dotter och hennes käraste. Det var Råddjuret. Som har en felknäppt rock och som samlar på knappar. Ja, jag samlar jag med. På muggar, på porslin och på bilder. Ungefär så. Jag liknar väl honom på bilden… hm… dags att göra något med mig kanske?
Nu vill jag väl mest ha tillbaka mitt lite längre hår, så jag kan sätta upp det i bak. Annars liknar jag väl både den ena och andra av mumintrollen. Alla kan nog känna igen sig i någon.
Tre av de äldsta muggarna har en svartskrapad yta. Inte vet jag varför. Har de stått i diskmaskinen förr kanske och gnagt mot varandra? Numera diskar jag dem för hand.
Nu ska jag sätta mig och titta på bilderna på muggarna. Vilka föreställer de egentligen? På Wikipedia går det att läsa om alla.

Äsch! Jag har glömt att fira att hemsidan har fyllt tio år för en dryg månad sedan. Men så är jag inte så mycket till att fira jämna år heller. Det är som det är. Tio år… tja… Jag tänkte jag skulle sluta skriva efter prick tio år, men nu är det ju kört. Jag fortsätter ett tag till då.

När jag var ung, sådär en 14-15-16, lärde jag mig sången Until it’s time for you to go.
Av vem minns jag inte. Kanske i skolan? Syrran? Benke? Jag vet att jag tyckte mycket om den. Jag har inte hört den i originalversionen vad jag minns, men här är den med Buffy Sainte Marie. Kan passa bra så här en Jungfru Marie Bebådelsedag.

Until It’s Time for You to Go
Text och musik: Buffy Sainte Marie

You’re not a dream, you’re not an angel, you’re a man
I’m not a queen, I’m a woman, take my hand
We’ll make a space in the lives that we’ve planned
And here we’ll stay, until it’s time for you to go

Yes, we’re different, worlds apart, we’re not the same
We laughed and played, at the start, like in a game
You could have stayed outside my heart, but in you came
And here you’ll stay until it’s time for you to go

Don’t ask why, don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now

This love of mine, has no beginning, it has no end
I was an oak, now I’m a willow, now I can bend
And though I’ll never, in my life, see you again
Still I’ll stay until it’s time for you to go

Don’t ask why of me, don’t ask how of me
Don’t ask forever of me
Love me, love me now

Jaha… ikväll är jag ute på facebook och botaniserar bland gemensamma vänner. Jag hittar några jag skulle vilja ha mer kontakt med och skickar iväg en förfrågan. Sen är det upp till dem att acceptera vänförfrågan. Jag accepterar inte alla. Kanske skulle jag göra det. Ja, varför inte! Samtidigt känns det för nära med en del. Jag vill inte dela allt med alla. Det var dock mer spännande och personligt förut, numera är det mer av reklam som fyller utrymmet och är jag verkligen vän med 125 stycken där? Jag undrar jag… inte känns det så. En del gör inga inlägg där och inte alls så många som 125 visar intresse för mina inlägg. Bäst att ta det hela med en nypa salt. Dessutom, en viktig insikt: Vänskap definieras INTE av facebook. Och ändå, ibland är det värmande att vara med, så jag vill inte gå ur än i alla fall. Särskilt när jag är långt ifrån mina vänner, är det skönt att säga något på någons inlägg eller gilla någons ord eller bild, så känns det som vi är lite närmare varandra. Att visa intresse är viktigt tycker jag. Likaväl som jag vill visa intresse för andra på fb, så vill jag att andra gör det till mig.

En del inlägg blir mer uppskattade än annat. Positivism är viktigt. Att säga som det är i depp är inte uppskattat. Natur är uppskattat. Personligt om ekonomi ska man nog inte prata högt om där. Eller för mycket av något. Men barnbarn är toppen! Vi som har barnbarn vet hur viktiga de är för oss.
Resor är också väldigt populärt. Men att prata om deklaration? Nä.

Vissa saker kan vem som helst se, ens egen bild till exempel. Och annat får bara vänner se. Eller vissa nära vänner. Om man har listor. Jag har inga listor. Men några är som bekanta. Om man lägger in hundra inlägg varje dag. Då vill jag begränsa mig. Likaså kan andra begränsa mig. Jag skrev mer förut. Mycket mindre nu.
Och ändå fyller facebook. Vad kan jag missa om jag inte slänger en blick där varje morgon middag kväll natt och timme sekund och….
Vad gör jag mindre idag då? Tja, något är det. Syr och stickar och läser mindre. Men det kan ju bli mer av det sen. När jag tröttnat helt på att vara uppkopplad och inkopplad och allt sånt. För det är verkligen inte avkopplande att hålla koll på facebook. Inte alls. Tvärtom. Men kul. När det är kul!