Det kan ju inte vara fullmånens fel att jag köpte flera trikåtröjor kl 16.30 i fel storlek och måste byta i morgon och väl inte heller fullmånens fel att jag fick översvämning i badrummet när jag glömde sätta tillbaka tvättmaskinsslangen i badkaret. Också runt kl 17. Fullmåne kl 18.10. Nej, det måste vara min egen tankspriddhet, visst? Det enda som hjälper nu är att kolla in månen och yla.

Nå, den rubriken är väl en överdrift just nu då, men när barnbarnen är här och allt går på räls, då är det underbart, som i paradiset. Nu är de hemma igen och jag städar upp i rum efter rum. I morgon behöver jag ordning och reda igen för att börja en ny jobbvecka med skola, gestaltterapi och avspänningsmassage.
Solen skiner från klarblå himmel och blåsten har avtagit lite sen igår. Jag har hunnit med att gå till kyrkan en stund och till en konstutställning och har köpt en ny tavla. Den heter Drivis, men jag har nog döpt om den till Islossning. Kanske får den hänga i terapirummet eller någon annanstans. Jag har ju så svårt att hänga upp nya saker hemma. Helst skulle jag ha flyttbara krokar, så det inte skulle kännas så svårt att hänga upp nytt. Här är väggarna i betong överallt och jag har ingen större lust att ta fram slagborren och plugga hål. Jag får se hur jag löser det här. Jag har mer att hänga upp. Tre tavlor och en quilt. Oj oj, vad tänker jag på egentligen?
Nä, nu tar jag och sticker ut en stund igen. Tavlan ska hämtas. Och jag vill ha lite mer sol i fejan. Bananer och sol. Bra medicin. Snart är det sommar! Tjoho!

Ja så är det ofta i livet att medan en dörr stängs så öppnas en annan, en går och en annan kommer, jag kommer till ett ställe och har lämnat ett annat. Så är det hela tiden, med små hejsan och hejdå hela dagarna och STORA GODDAG GODDAG och ADJÖ ADJÖ emellanåt.The Beatles har skildrat det så bra i sången Hello Goodbye.
Varje dag är egentligen fyllda av dessa hej och hej då, godmorgon och godnatt. Vi tänker kanske inte bara på dem. Men de finns där. Vi är olika känsliga för förändringar. En del har svårt för små avsked hela tiden och en del blir knappt berörda ens av ett stort. Säger de. Eller de döljer kanske hur det egentligen känns. Samspelet blir lättare så.
Tack för igår käre vän, vi ses när våren blivit varmare igen. Jag längtar redan!
Och hej du bloggläsare och hej då. Till nästa gång! Hello Goodbye!

Jag har märkt då och då att jag gillar att berätta en historia. Inte så att jag hittar på och skarvar, nåja, det kan kanske hända, men jag tycker om att berätta en händelse på ett underhållande sätt. Bara de som lyssnar kan dock svara på om jag är underhållande.
För länge sen fanns det ett sånt program på tv, där författare fick berätta händelser för varandra, men om de var sanna eller inte, visste bara den som berättade. Skrönor. Något sånt skulle jag vilja vara med om.

Igår på teknikaffären, var jag med om något som skulle kunna bli en sån berättelse. Hör här!
Jag kom dit en lördag eftermiddag, ca 20 minuter innan stängningsdags. Det var ganska öde utanför. Dörren var stängd och det var mörkt innanför gliddörrarna. Jag blev osäker på om det verkligen var öppet. Ett par män var också på väg in, så jag tänkte nåja, det är nog öppet. Och det var det.
Därinne var det andra kunder, strökunder kan man säga. Ganska få i denna stora lokal. Jag letade upp var jag möjligen kunde finna den video/dvdspelaren som jag sett hemma att de skulle ha på lager och hittade ingen. Vem skulle jag nu fråga om det? Jag letade överallt, bakom hyllor i denna labyrint/serpentininredda butik. Var fanns nu försäljare? Hade de trots allt redan gått hem? De enda försäljarna jag såg var gjorda i papp. De stod uppställda här och där i naturlig storlek.
Till sist i en vindlande gång hittade jag till kassan och där bakom disken stod fyra personer och pratade med varandra. Jag undrade vad det var för affär som bara hade pappersförsäljare ute på golvet. Strax fick jag hjälp. Inte direkt. Nej, det hade nog inte passat.
Jag fick hjälp att hitta det jag ville ha. Vid en disk ute i affären slår försäljaren in uppgifter i datorn. Han erbjuder en försäkring på tre år. Jag avböjer. Han undrar vad det ska stå för namn på kvittot. Plötsligt ur min mun kommer det: ”Andersson.” Och vilket förnamn? ”Anna.”
Jag börjar känna bubbel av skratt inom mig. Busig. Men också ett allvar och en undran om vad det är för registrering av kunder de tillämpar. Jag är irriterad. Vad är det för sätt att fråga om namn? Får inte vem som helst köpa en VHS?
Jag lämnar butiken med min låda och en svajande känsla om vem som egentligen gör rätt. Jag som uppgivit ett påhittat namn eller butiken som tillämpar en registrering av namn?
Ja det är frågan. Såklart ska man inte luras. Men jag gjorde det nu. Plötsligt gör det ont i mig. Du ska inte ljuga, säger samvetet i mig. Min historia blir plötsligt skamfull. Det var inte meningen. Samtidigt så är det så här livet kan vara. Ur en till synes oväsentlig detalj, väcks något till liv i djupen. Spännande är det. Spännande att gå och handla. Inte alls odramatiskt. Som en dröm, där allt möjligt kan hända. Var det möjligen en dröm allt det här? Kanske det, kanske. Jag har ju precis vaknat.
God söndag! Sista dagen av sötebrödsdagarna. I morgon är det vardag igen. Skönt det med!

Jag har varit ledig hela veckan. Åkte till Göteborg och hälsade på släkt och vänner. Härligt att vara där utan att behöva passa tider och arbeta. Länge sen det hände där. Nu kunde jag vandra runt och lära mig hitta bättre i centrum, i Hagakvarteren och Majorna. Jag har gått och gått och gått! Även om jag var där mycket när jag var ung, så har en del förändrats. Och jag med. Jag var också ute på Blidö en sväng och åt köttbullar. Åkte en del båt med. Var på en stödkonsert för Arktis på Aftonstjärnan. Jättefint ställe. Fin musik. Lättsam stämning trots det allvarliga ämnet. Jag insåg att jag stöder Greenpeace helhjärtat. Heja, heja! Det är förskräckligt att så mycket is har försvunnit från Nordpolen.
När jag åkte hem med tåget såg jag att det skulle vara en rumikonsert på Musikaliska akademin. Jag bokade biljett och hann komma dit innan det började. Fyra devischer dansade och fem musiker spelade. Alla var från Konya, där Rumi levde och dog. Kanske åker jag dit en dag och tittar hur det ser ut där. Vem vet? Dessutom var det en som målade på kakel och en som skrev kalligrafi. Det skulle jag också vilja lära mig. Jag tycker ju om konstarten handstil. Öga-hand-koordinationen är viktig i allt konstnärligt skapande. Alternativt öga-fot.
Idag söndag blir det skridskoåkning i ishallen. Det får avsluta sportlovsveckan. Sätter in bilder sen. Nu ska jag sova.

Nya kyrkoherden i församlingen sa igår, söndagen 16 februari, att lyckan inte finns i saker. Jag håller med. Jag kan gå i affärer och tro att jag kanske blir lycklig eller lyckligare av att handla något nytt. När jag kommer hem igen, märker jag att sakerna bara är ett substitut, en dimridå, en saknad för något jag vill fylla tomrummet med.
Kyrkoherden sa, klok man, att lycka är att vara tillsammans med människor som man älskar. Läs det igen: Att vara tillsammans med människor som du älskar och som älskar dig, det är lycka. Det är sann lycka. Inget annat.
Så dagens ord blir alltså: Sök din lycka och finn den ibland människor du älskar, precis som de är och som älskar dig, precis som du är.
Ingen är perfekt. Tur det. Det skulle inte finnas lycka i världen om det bara fanns perfekta människor. Lyckan finns, där det finns kärlek.

Alla hjärtans dag är en dag som kan plåga oss alla som inte har någon hjärtans kär. Att bli sedd och bekräftad, få blommor och äta middag ihop med någon är viktiga saker. Att ha någon att uppvakta. Inte alltid så lätt att ta steget och visa kärlek till andra för en del. För mig. Det är en ömsesidig svårighet i vissa fall.
Men här är ett hjärta fyllt av ljus till alla mina kära. Till dig!

Hjäääälp! Jag drunknar i allt som behöver ordnas och göras och fixas och donas med! Det är som ett dominospel. En bänk ska bort. Den är trasig i ett benpar. Jag har en annan likadan bänk som ska vara kvar, med ful ovansida. Den ska bort, benparet bytas och den andra in. Ovanpå är en bokhylla full med saker som ska rensas. Ovanpå den plastlådor med grejor till bygge och sladdar. De ska vara kvar.
Jag har massor av teknska prylar som ska rensas ut och förvaras och lådor ska sparas. Var finns den platsen? Något måste bort. Något? Massor måste bort.
Tre lådor med porslin från sommarens kategoriseringsarbete ska plockas tillbaka och in i skåpen igen. Var finns den platsen nu? Borta!
Och leksaker från lekarbetet jag brukar ha i skolan är här hemma, till glädje för barnbarnen, för jag har inget lekarbete på jobbet just nu. Källarförrådet bågnar av skolsaker nu. Finns inte plats för en enda pryl till där.
Det ena är beroende av det andra. Herregud vad mycket pryar! Jag behöver inget mer alls. Bara nya mattor på flera ställen. Vad är det med mig egentligen?
Och säg, vad ska jag börja att ordna med?
Nästa år är det stambyte. Då ska jag packa ihop allt igen. Ska jag vänta tills dess? Neeeeeej! Då har jag redan drunknat i så fall. Flytta om och släng. Nu! Räcker det med en dag till det här? Antagligen inte, eftersom jag sitter här och skriver nu. Knas alltihop. Var är livet någonstans? Borta? Eller så sitter jag mitt i det.

Länge sen jag skrev här… Jag tycker om orden i rubriken. Det är också en boktitel. Ed MacBain skrev den boken i en serie om poliser i 87:e distriktet. Jag läste dem mycket för länge sen. Long time no see.
Numera gör jag annat. Ingen tid för deckare. Det känns som jag har läst precis så många deckare som får plats i hela min livstid. Om det nu finns ett sånt mått. Jag är totalt ointresserad av den ”nya” tidens deckare och intriger. Jag vet ingenting om dem. De må vara hur spännande som helst. Jag är ointresserad. Livets mysterier intresserar mig mer.
Ett av de mysterierna är hur jag så kategoriserat planerar vad jag ska göra och sen inte utför det. Det är verkligen konstigt. Samtidigt som andra människor tror att jag är så himla praktiskt lagd och alltid är igång. No, no, no!
Ett annat mysterium är hur barnen i skolan ska kunna lära sig vad matematik är bra för, när liksom grunden i tillvaron inte längre går att räkna ut med pengar i vardagsmatematiken. Barnen får ingen veckopeng. Ett så gammalt otidsenligt ord förresten: veckopeng. Föräldrarna betalar med kort och har inga kontanter hemma. Å så trist! Jag minns glädjen över att räkna ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar och kronor. Det var verkligen matte! Och skolan som vi hade, som är borta nu, den ledde alla Pisaundersökningar i världen. Skolan då, är som en mördad figur i en deckare. Kommer aldrig mer igen.
Ett till mysterium: Varför finns det inte stöd att låna i ishallen till alla de nya små skridskoåkarna? Jag tog med min pappas gamla träpall till ishallen igår och den var hårdvaluta, både för små och lite större barn. En del ville byta till sig den. En kille tog den helt sonika. Jag protesterade och blev bemött av en otrevlig liten röst som sa:
– Den är ju inte din!
Jo, du! (du lilla ouppfostrade valp!) Den är min och du behöver få lära dig att fråga fint, innan du tar andras saker. Sån var min första reaktion. Att inte bli trodd skapar känslor, också hos en gammal tant som jag.
Denna attityd, kaxighet och otrevlighet, var kommer den ifrån och vart har trevligheten och artigheten tagit vägen? Också ett mysterium. Jodå, den finns också, men en del barn, (och vuxna för den delen) saknar det där sociala kittet som behövs i samvaron med varandra. Glada och nöjda barn har inte den attityden. Ledsna och missnöjda barn kan ha den, mer än nog. Barnen verkar sakna tillit.
Ordet tack är undervärderat sedan lång tid tillbaka. Jag minns en tant i tobaksaffären som kunde använda ordet tack till massor av betydelser, med en varierande intonation.
– Tack? (Vad önskas?)
– Tack! (Ja det ska jag ordna!)
– Tack? (Något mer?)
– Tack, det blir fem kronor, tack!
– Tack, tack!
– Tack och adjö!
Hon var verkligen tackets mästare! Vart tog hon och hennes likar vägen? Ett mysterium!
Jag uppskattar det lilla ordet tack. Och här ska du få det av mig:
TACK! Tack, tack! Tusen tack! Tack för att du finns!

Äntligen är vintern här med snö och kyla. Det är så kul att vara ute och leka i backen och dra pulka. Och barnen är så glada med. Vilken fröjd att se pulkorna susa nerför backen, fyllda med både stora och små barn.
Jag har börjat flytta in mina saker på nya jobbet. Visst är jag tveksam till om jag verkligen kommer använda sakerna. Gamla facktidningar? Nej. Gamla läseböcker från 1940-talet? Nej. Gamla arbetshäften från 1980-talet? Nej. Gamla s-lådor från 1998? Nej. Jag jobbar inte så. Det är dags att ta ett till steg till att minska ner mängden saker i min ekorr-tillvaro som lärare. Men vad behöver jag då?
Absolut bollar. Men bollen jobbar jag med begreppen fram- och tillbaka. Jag och du. Räkna på olika sätt. Motorik. Relationen.
Några spel. Med spelen hör jag språket. Samspelet. Vinna och förlora, kan barnet det? Barnet behöver kanske få vinna tusen gånger först, innan det går att förlora med flaggan i topp.
Papper och pennor. Tuschpennor och färgpennor. Här ritar jag och åskådliggör jag något som behöver synas. Barnet blir delaktig i det hela. Väljer färg. Ritar med. Fyller i. Vi samskapar. Som att rita en karta över något som behöver bli synliggjort.
Och så finns det vissa läromedel som är mina favoriter. För barn som har svårt att lära sig läsa och koppla ljud och bokstav och skriva. Lästräna är bra till det.
Leksaker har jag haft nytta av från lekarbetsutrustningen. Just nu har jag inget lekarbete. Jag vet inte när jag kommer ha det igen. Än finns tråkigt nog ingen plats och möjlighet till det.
Vissa datorprogram finns också som grundträning för en del barn.
Och jag vill ha min egen gitarr på jobbet. Musik och sång fungerar också. Jag saknade verkligen min gamla svarta gitarr på gamla jobbet. Ingen spelar på den nu. Men det var skolan som betalade den och då är den skolans. Inte min. Jag vill ha en egen skolgitarr, även om jag inte spelar så mycket som jag gjorde förr. Händerna är stelare och fingrarna vill inte alltid. Men det möblerar ett rum så bra, om inte annat. Ett piano med. Men det kommer jag väl aldrig mer ha som del av min undervisning igen. Dock har jag haft det tidigare på en del ställen.
Och så finns allt det nya som ännu inte har blivit integrerat i min undervisning. iPads. Paddor. Läsplattor. Appar. Jag har bara inte orkat ta in det. Det får väl bli min nästa utmaning. Jag har en vän som är bra på sånt. Hon ska lära mig mer om det. Men ska jag köpa en egen? Eller ska jag få en på jobbet? Det är frågan. Vill jag samla på teknikprylar? Känns inte så. Tekniken förändras hela tiden. Men basen består. Ett tag till. Åtta år till. Har jag haft mina saker som stöd och trygghet i min skoltillvaro i alla dessa år, så kan jag nog ha kvar dem i åtta år till.
Vill jag byta spår i skolan? Jag har alltid jobbat med barnen i skolan. Jag är som ett helt paket med kompetens och utrustning. Mångsidig och skapande i mina bästa stunder. I lek och allvar. För kunskap och skapande. För mig hör allt ihop. Jag vill ha många möjligheter för att göra mötet med eleven meningsfullt. Att vara nyfiken och glad är steg till lärande. Både för eleverna och mig. Så ibland får jag jobba med vägen dit. Med bollen och lekglädjen som ett första steg.

”An apple a day, keeps the doctor away.” Särskilt om det är goda ekologiska äpplen!

Här är min fina gran. Granar blir aldrig bra i helfigur på bild. Den är mäktigare i verkligheten och det är ju det viktigaste. Den går ända upp till taket och jag fick ta bort en dryg halvmeter i toppen. Jag valde ut den redan i somras. Jag har en liten granodling och den här var först ut. Toppengran. Snäll och ljuvlig. Som en juvel som lyser i mitt vardagsrum. Hade det gått skulle jag haft kvar den ända till påsk. Men det går inte. I morgon är sista grandagen för den här gången. Jag längtar redan till nästa jul och nästa julgran.

A – ALLT UNDER HIMLENS FÄSTE
B – BARNBARN OCH BÅT
C – CAFà‰BESÖK
D – DRÖMMAR
E – EKOLOGISKT SÅ MYCKET DET BARA GÅR
F – FRIHET OCH FIRMA
G – GESTALTTERAPI SÅKLART I DANA GESTALTTERAPI
H – HANDLEDNINGSKURS
I – IS FÖR SKRIDSKOÅKNING
J – JOBBA PÅ EN NY SKOLA
K – KÖREN
L – LÄSA IGEN
M – MASSAGEKURS
N – NYFIKENHET
O – O
P – PLASTÅTERVINNING MYCKET VIKTIGT
Q – Q
R – RIDA
S – SPELA
T – TRÄNA, TRÄNA, TRÄNA
U – UTFORSKA VAR MINA FÖRDOMAR KOMMER IFRÅN
V – VINN PÅ LOTTERI
X – X?
Y – Y?
Z – ZEN
Å – ÅTERVINNING AV ALLT SOM BARA GÅR
Ä – ÄRTSOPPA
Ö – ÖPPENHET

Jag lyssnar på mina gamla stenkakor ibland, från tider som flytt och med människor som inte finns mer. Här är en refräng från en skiva i högen.
Klicka här och lyssna, tyvärr inte i ett nytt fönster:
Lys Assia: Das gibt’s nur einmal.

Das gibt’s nur einmal das kommt nicht wieder.
Das ist zu schön um wahr zu sein!
So wie ein Wunder fällt auf uns nieder
vom Paradies ein goldner Schein!
Das gibt’s nur einmal das kommt nie wieder
das ist vielleicht nur Träumerei!
Das kann das Leben nur einmal geben
vielleicht ist’s morgen schon vorbei!
Das kann das Leben nur einmal geben
denn jeder Frühling hat nur einen Mai!

ungefärlig betydelse med hjälp av Googles översättningshjälp:
Det är bara en gång som inte kommer tillbaka.
Det här är för bra för att vara sant!
Precis som ett mirakel faller ner på oss
av paradiset en gyllene glöd!
Det är bara en gång som inte kommer tillbaka
som kanske bara drömmar.
Detta kan ge livet en gång
kanske är morgondagen redan över!
Detta kan ge livet en gång
eftersom var och en bara har en vår i maj!

Lev i nuet! Dagen kommer inte tillbaka! Året 2013 har gått. Det nya året är kanske redan förbi i drömmen. Gott Nytt Nu. Eller Gott nytt Whatever…