Högg min egen gran idag och tog in den i stugan. Myskväll i huset, med granens ljus och glitter, kaminens eld och tv med fin musik. Skinkan är griljerad och god. Saffranslängden smaskig och gott att dricka till.
Adventsstjärnan lyser i takfönstret och rummen håller på att värmas upp. Adventsljusstakar och julpynt har fått komma fram ur sina gömmor. Det är jul. Idag med.
Kategoriarkiv: Dagbok
God Jul.
Ekorren vill också ha nötter, inte bara talgoxarna… Mums!
Och mums är också pepparkakorna jag bakade. Lite skoj får jag ju ha med kakorna. Längtan efter en gubbe finns emellanåt, men det får jag se mig i stjärnorna efter… Julmusik, julmat och ljus är goda påminnare om vad helgen kan betyda in i hjärtat. Utan gran och skinka är det inte riktig jul än. Men kanske i morgon. Får se vad som stundar då. God Jul!
Fullmånen i tisdags.
Jag målade den här i måndags. På tisdagen när jag åkte till jobbet, lyste fullmånen precis så här över grantopparna.
Det bor en konstnär i oss alla. Precis som det finns en sångfågel i alla med.
Jullov.
Igår var det äntligen slut på terminen och ett välförtjänt jullov väntar nu.
Det är alltid lika roligt att få presenter som tack och adjö. Jag vet att många kommer sakna mig på skolan och några från min gamla arbetsplats med. I fantasin kunde jag drömma om att få min svarta gitarr som avskedspresent därifrån, men sånt händer ju inte. Gitarren står i ett hörn av mitt gamla arbetsrum och är ospelad, oanvänd. Hoppas den kommer i någons goda händer i framtiden. Och jag köper mig en egen skolgitarr. Så får det bli. En svart. Det har jag råd med.
Det är svårt att lämna människor jag tycker om och svårt att lämna saker jag tycker om med. Det är därför jag investerar i egna saker som jag tar med mig när jag byter jobb. Så slipper jag börja om från början varje gång med att samla favoritspel och andra saker. Och pussel har jag köpt massor från loppisar. Och leksakerna till lekarbetet står hemma och leks lite när barnbarnen är här. Och mina barns gamla böcker får ta svängar till skolan då och då. Huvudsaken är att sakerna används och kommer till nytta. Precis som jag då!
Jag ska börja på ett nytt jobb i januari. Hoppas det blir bra. Jag kommer fortsätta jobba med elever med svårigheter och diagnoser av olika slag. Och jag kommer jobba deltid. En semesteranställning. När hände det sist? När jag jobbade på Åhléns centrallager för hundra år sedan? Att bara vara kreativ under arbetstid blir en ny erfarenhet. Att vara ledig, säger fri, när jag är hemma likaså. Det har aldrig hänt under min långa skolkarriär. Kanske är det nyttigt att släppa tankarna på jobbet hemma. Koppla av. Göra annat. Håll tummarna för att jag klarar det.
Idag är jag hemma och låter julen vara. Städar och plockar. Tvättar och diskar. Bara vara. Njuter av tiden som är. Städar ut skolväskan. Har en sak kvar att göra. Det får ligga och mogna. Sen är jag fri. Ett helt jullov!
Orden som en kollega lämnade till mig värmer i regndiset:
”Tack för att jag har fått arbeta nära dig den här terminen. Jag har lärt mig så mycket av ditt tålamod, din tydliga struktur och din stora klokskap. Jag kommer verkligen sakna dig Dana, och din närvaro i rummet. Skolan mister en kompetent pedagog. Jag mister en fin kollega. Önskar dig all lycka och styrka inför nya äventyr. KRAM”
Tack detsamma kära vän. Utan dig hade jag inte klarat mitt uppdrag. Vi behöver varandra i skolan. Till stöd och uppmuntran, skratt och gråt. Hoppas vi ses igen!
When you wish upon a star.
Dagarna går och snart är terminen slut. Mitt uppdrag är också slut på skolan då. Med friskt mod går jag ut i världen för att söka mig nya jaktmarker, eller vad det nu kan heta. En dörr stängs. Öppnas en annan då? Det vet jag inte än. Jag är lugn och trygg i mig själv och vet att jag klarar mig fint ändå. Jag drar igång min terapifirma på allvar och gläder mig åt att jag har nått mitt mål till slut, jag är gestaltterapeut! Vem säger att vägen är viktigast? Nej, jag tror ju att målet är viktigast. Sen kommer nya mål att uppnå. Det är i alla fall min drivkraft, att nå dit jag vill. Jag har siktat mot stjärnorna och tja… jag har faktiskt varit där.
Det finns ett uttryck, ett idiom: ”Be careful what you wish for; you may recieve it.”
Vad viktigt det är att längta rätt. Att önska sig rätt saker. Att tänka tanken klart. För önskningar kan ge konsekvenser som är oöverskådliga och oförutsägbara inför framtiden.
Jag har verkligen levt mina drömmar ibland och längtat och har också fått ta konsekvenserna av det. Att ta konsekvenserna är att ta ansvar.
Jag ska akta mig för att drömma stort om framtiden. Att drömma är att inte vara i världen och verkligheten alltid. Kanske kan jag leka med en tanke hit eller dit, men släppa taget om den innan den biter sig fast i mig. Att leva här och nu är inte så dumt det heller. Nå, drömma om julen kan jag göra. Och att längta till mitt hus i norr. Hoppas taket ligger kvar på huset och att träden står kvar. Det har ju stormat nyss. Jag måste dit snart. Längtar, tänker, önskar…
Mina tankar om det här är inte färdigtänkta. Jag åtekommer kanske senare med mer om drömmen, den innersta längtan, önskningarna och tankarna.
When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires
Will come to you
If your heart is in your dream
No request is to extreme
When you wish upon a star
As dreamers do
Fate is kind
She brings to those who love
The sweet fulfillment of their secret longing
Like a bolt out of the blue
Suddenly it comes in view
When you wish upon a star
Your dreams come true
When a star is born
They possess a gift or two
One of them is this:
They have the power
to make a wish come true
Text: Ned Washington Musik: Leigh Harline
Födelsedag.
Idag fyller jag 57 år. Låter konstigt och är ok. Jag har levt största delen av mitt liv, helt klart så. En stund till är kvar. Vad är egentligen en ålder? Inuti har jag alla mina åldrar ändå kvar.
Utanför mitt fönster kommer småfåglarna och vill ha mat. Det är den kallaste morgonen hittills denna vintern, som nyss har börjat, -7 Cº.
Jag har ställt en liten fågelmatare i trä på fönsterbrädan och bundit fast den. Undrar hur min enbente talgoxhona har det. Hon har inte synts till på några dagar. Jag saknar henne. Min och min förresten. Hon är sin egen, precis som jag. Vad är livet egentligen? Först fästa sig vid någon. Sedan skiljas. Liv och död. Glädje och sorg. Och leva däremellan polariteterna. Vad spelar det för roll om det är en människa, en katt eller en liten enbent fågel jag fäst mig vid?
Jag ska göra en tårta. Planera maten. Fixa med plåtarna. Bakade lussebullar igår kväll. Ska tänka mig för nästa gång innan jag gör en hel omgång. Bättre att dela upp och baka fler gånger. Och inte ta fel smörpapper, som jag gjorde på en plåt. Och inte använda creme fraiche istället för kesella. Utifall att det nu blev skillnad. Nå, det är av misstagen jag lär mig. Och att prova nytt är aldrig fel.
Bada. Göra tårtan. Läsa ur Trollvinter och dricka mera te. Så kan jag starta födelsedagen.
Fredagsnoja.
Äntligen rullar dagarna på med kurs mot jullovet och sen tar resan upp till Norrland vid på juldagen. Nikolaus delar ut sina presenter idag. Godis i stöveln till den som varit snäll och ris till den som varit dum. Svart eller vitt. Inget däremellan. Eller ris i ena stöveln och godis i den andra. En möjlig kompromiss. Jag får dock inga fler nikolausdagar i mitt liv. Bara barnen får.
I helgen ska jag röja upp lite, diska, dammsuga och förbereda födelsedagen på söndag. Min egen dag. Som jag delar med alla andra som fyller år samma dag. Inga andra. I så fall går jag. Fast det är svårt att gå hemifrån.
Födelsedagen är verkligen en öm punkt i tillvaron. Jag har alltid längtat efter att vara en egen person, en egen individ, in divid. Odelbar. Hel. Jag blir istället liten och delad, om och om igen. Inte ens i Danmark förra året fick jag ha min dag för mig själv. Å vad jag önskade att jag hade flytt fältet och varit med mig själv i lugn och ro, på min magiska födelsedag, som inte blev ett dugg magisk. Det finns nog inga såna dagar. Jag skulle gärna vilja tro att det finns såna dagar. Men födelsedagar, de blir som de blir, de också.
I all evighet. Amen.
Mörker.
Tredje. Trettonde. Och idag den tjugotredje. Jag har inte skrivit särskilt mycket här i november. Månaden känns oövervinneligt lång och mörk. Tur att det inte finns någon trettiotredje dag då.
I mörkret tänder jag ljus. För att betvinga mörkret. Och nästa helg, äntligen, är det dags för ljusslingor och adventsljusstakar till första advent. Längtar. Och Familjen Hedenhös i adventskalender. Den läste vi, pappan och jag, för våra barn när de var små. Hoppas den blir kul.
Jag har börjat tänka på julen lite. I kören har vi börjat öva till advent och två julkonserter 22 december. Vi ska sjunga flera tyska stycken ihop med en orkester och tyskan känns ovanlig och svår. Inte har jag någon fördel av att ha en tysk mamma. Jag kan knappt minnas min skoltyska. Jag kommer också sjunga i antingen midnattsmässan eller på julottan. Inte båda. Åker upp till mitt hus i Ångermanland och sågar en gran, som jag har på tomten. Om den blir klädd på annandagen spelar nog inte så stor roll. Jag älskar doften av gran och se glittret glänsa.
November. Ännu är det november. Mörker. Regn. Sol. Blåst. Vinterdäcken är på. Idag cyklar jag en sväng till affären. Det är en konst att leva i nuet. Jag slirar hit och dit med det. Nu och nu och nu. Och sen.
Novemberkaktusen blommar och sprider sitt ljus nu.
Ermutigung – Uppmuntran.
ERMUTIGUNG
Du, laß dich nicht verhärten
in dieser harten Zeit.
Die allzu hart sind, brechen,
die allzu spitz sind, stechen
und brechen ab sogleich.
Du, laß dich nicht verbittern
in dieser bittren Zeit.
Die Herrschenden erzittern
– sitzt du erst hinter Gittern –
doch nicht vor deinem Leid.
Du, laß dich nicht erschrecken
in dieser Schreckenszeit.
Das wolln sie doch bezwecken
daß wir die Waffen strecken
schon vor dem großen Streit.
Du, laß dich nicht verbrauchen,
gebrauche deine Zeit.
Du kannst nicht untertauchen,
du brauchst uns und wir brauchen
grad deine Heiterkeit.
Wir wolln es nicht verschweigen
in dieser Schweigezeit.
Das Grün bricht aus den Zweigen,
wir wolln das allen zeigen,
dann wissen sie Bescheid
Text och musik: Wolf Biermann 1968
Uppmuntran i svensk tolkning av Per Olov Enquist och Caj Lundgren 1972, i versionen som Turid sjunger. Lena Granhagen har också spelat in den, med ursprungstolkningen.
Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.
Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
ty grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.
Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
De hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.
Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Du, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.
Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid.
En dag ska saven stiga,
då blir vi hederliga,
då är den här vår tid.
Ett, två, tre….
…. på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte… SMÄLLER DET!
Idag är dagen med Mozarts Requiem. Klockan 17 står jag och alla andra i kyrkan i Handen och låter de första tonerna klinga till orden: Requiem aeterna dona…. Sedan slutar vi inte förrän en timme senare med …cum sanctis tuis i aeternum, quia pius es.
Hoppas någon spelar in detta stora verk. Fast det låter säkert allra bäst i ett där-och-då. Musiken får tona ut och leva kvar i sinnet och minnet sen på alla musiker, körsångare och publik.
Det pirrar i magen och i hela kroppen på mig. Oro och spänning och oförlöst allvar och glädje. Hoppas verkligen att det kommer bli bra. Hoppas, hoppas!
Fortfarande höst.
Hösten drar sig för att lämna plats åt vintern. Det är jag tacksam för. Oavsett om det är av miljöförstöringen eller bara en vanlig variation i naturen. Jag hann klippa gräset hjälpligt, innan frost och snö omöjliggjorde det.
Jag har varit med om en ovanlig vecka. En begravning. En vigsel. Och så väntar Mozarts Requiem på söndag som toppar det mesta.
Ute i trädgården finns det knoppar på den i somras inköpta rosen. Konstigt. Bara att hoppas att växterna hinner gå i vila innan tjälen kommer och snön. Just nu är det fortfarande mycket vatten i jorden.
Honungsrosen har de längsta grenarna någonsin. Vintern kommer frysa ner den och sen får den börja om från början i vår.
I dagsljuset glimmar vattendroppar från grenarna.
Här är min blivande julgran. Om jag kommer till Norrland till jullovet. Om det inte är för mycket snö, som hindrar yxans hugg mot stammen.
Massage.
Idag var jag på en aromamassage. Det var härligt! En rogivande upplevelse med lavendeldoft. Nu är jag alldeles insmord och len.
Under tiden jag fick massagen vandrade tankarna hit och dit, i spretiga kliv, från det ena till det andra. En del tankar ville jag ha. Andra inte. Så jag var följsam och lät de vara som de var och vandrade mellan zonerna, mellan sinnesintrycken och tankarna ganska vilt. Musiken. Värmen från massösens händer. Doften från oljan. Upplevelser inuti kroppen. Värmen från elmadrassen. Ett stilla sorl från rummen utanför. Jobbet. Sorgerna. Njutningen av att bli masserad. Orden ”’cause I´m worth it!” surrade i huvudet, som jag har hört reklamen säga. Ja, det här och mycket mer.
Jag funderade också på mina erfarenheter av massage. De är kanske inte så många. Men ändå. Jag har masserat barn i skolan i taktil massage. Masserat andra på gestaltkurser. Sällan gått och betalat för massage. De erfarenheterna har inte varit så goda. Kanske är det därför. Och för att jag inte har tyckt att jag varit värd det, som jag tycker nu att jag är.
En gång på en finlandsbåt, smet jag från ett möte och gick på massage istället. Det var en av de bättre gångerna. Jag har gått på rolfing tio gånger, det var en spännande och annorlunda upplevelse, för hållning och gång.
En annan gång fick jag massage precis före en sånglektion, det var ett forskningsprojekt, för att se om rösten påverkades av massagen. Det gjorde den.
Förra hösten gick jag på thaimassage. Hjälp! vad jag höll på att skratta ihjäl mig, när kvinnan masserade mina bröst. Magen fick också en hård duvning. Sen gick jag hem och spydde på natten. En verksam massage verkligen.
Jag gick också på en helkroppsmassage i vintras. Massösens händer var kalla. Trafiken dånade utanför. Hon stängde av musiken. Jag stannade, trots att det var så dåligt. Varför sa jag inte ifrån? Sen blev jag förkyld i tre månader. Det var den värsta massagen jag varit med om. Hon hade börjat bli sjuk just den eftermiddagen, fick jag veta sen.
Idag blev jag verkligen ompysslad och varm. Det var underbart skönt. I november ska jag dit igen och göra om en helkroppsmassage. Det är som att sätta sig upp på hästen som jag nyss ramlat av ifrån. Nå, det var snart ett år sedan.
Jag vill gärna kunna massera. På riktigt. Till våren ska jag gå en massagekurs. Det kan jag kombinera med gestaltterapin tänkte jag.
Min framtid? Ja, den vet jag inte så mycket om. Men så mycket vet jag att jag drivs av en otålighet just nu. Att göra det jag behöver göra. Så är det bara. Gå och bli masserad. Gå på kurs. En till. Jobba.
Gula kantareller.
Mitt promenadsällskap fick förhinder idag, denna soliga strålande höstfredag. Det var inte kul. Jag blir så lätt besviken. With a little help från Gud, fick jag kraft och styrka att gå ut i skogen istället och se! Gula kantareller! De räcker till en svampmacka i alla fall. Detta var första och antagligen sista svampplockningen för i år…
Jag hittade inte en enda höstkantarell. Konstigt. De borde ju drälla i skogen. Men icke. Jag är helt klart nöjd med vad jag fann i skogen. Och dofterna. Och solen. Och värmen. Och allt. Fint var det! Tack fredag!
Höstblomning.
Dikten ”Om jag fick leva ett liv till”
Om jag fick leva ett liv till
Om jag fick leva ett liv till
då skulle jag göra fler misstag nästa gång.
Jag skulle koppla av mera och vara mjukare.
Jag skulle vara mer galen än jag varit på den här resan.
Det är få saker jag skulle ta på allvar längre.
Jag skulle ta fler chanser, bestiga fler berg,
korsa fler floder och simma i fler sjöar.
Jag skulle äta mera glass och färre bönor.
Jag kommer kanske att ha fler verkliga bekymmer
men jag skulle ha färre inbillade.
Ni förstår … jag är sådan där människa som lever
försiktigt och sunt timme efter timme, dag efter dag.
Å, visst har jag haft mina fina stunder,
och om jag fick göra om det
skulle jag försöka att bara ha stunder.
En stund efter en annan
istället för att leva så många år i förväg.
Jag har varit en sådan där person som aldrig går någonstans
utan termometer, varmvattenflaska, regnkappa och fallskärm.
Om jag fick leva en gång till skulle jag packa mindre i väskan.
Om jag fick leva mitt liv en gång till skulle jag börja
gå barfota tidigare om vårarna och
fortsätta med det längre in på höstarna.
Jag skulle dansa mera och åka mera karusell
och fånga fler snöflingor
och plocka flera tusenskönor.
Om jag fick leva mitt liv en gång till
skulle jag aldrig mer vara rädd.
Om jag kunde leva om mitt liv!
Men du förstår, det kan jag inte.
Av Nadine Stair
Vilken tur då att jag har chans att ändra på mitt sätt att leva om jag vill. Inte vill jag dö och ångra att jag inte hade badat mer i hav och sjö. Just nu har jag gjort det alldeles för lite de sista åren.