Ibland flyter orden jag vill skriva på, som en vårbäck. Nu är det svårt att börja. Det jag ville skriva om, bestämde jag för länge sedan. Men innehållet är desto svårare att komma fram med. Det är inte helt lätt att skriva om vänskap; något i mig viskar och säger att jag kunde varit en bättre vän och det gör faktiskt ont.

Jag har på senare da’r blivit vän med min gamla mamma, för första gången i hela mitt liv. Hon har varit körledare och varit med i Allsång på Skansen i flera år och dirigerat Haningekören där. En av hennes favoritsånger är just Vänskap, med texten skriven av Ulla Hornborg. Joseph Haydn skrev musiken. Texten säger så mycket.

Vad är en vänskap? Kan den förklaras?
blicken som säger: vänner är vi!
Sällan vi talar om vad vi känner.
Vi bara vet det, vet det; vänner vi skall förbli!

Fröjd det mig ger att du finns i världen,
att vi kan mötas och skiljas så,
helt utan fraser, självklart och enkelt.
Tänk att en sådan gåva, man kan av livet få?

Texten beskriver den bästa av världar. När vänskapen bara är. Där kärleken finns, även utan ord och på långt avstånd.
Men jag ser inte vänskap som något enkelt märker jag. Inte i mitt liv i alla fall. En vänskap kan få en annan färg. Det kan bli fnurror på tråden, missförstånd, sammanbrott, ensamheter, inte bara det goda.
Vad är en människa utan vänner? Den ultimata ensamma? I skolan vill vi att alla barnen ska ha vänner. Ett liv utan vänner går knappt att tänka sig. Eller? En gång i en skola, där jag arbetade med barn med olika sociala svårigheter, bekymrade vi oss för en pojke, som uppenbart var så ensam. Skolpsykologen lugnade oss och sa:
– ”Ibland hittar man inte vänner förrän i gymnasiet. Eller senare.”
Det kan bli en lång väntan. Alla är nog inte heller bekymrade.
En del har många vänner och andra få. Det finns inget ”rätt” sätt. Men undersökningar visar att de som bor med någon, har familj och vänner, lever längre. Samtidigt är det fler och fler som lever själva. Dessutom värnar många om sin hälsa på andra sätt, med träning och nyttig mat. Men hur mycket tid ägnar man åt sina vänner eller att lära känna någon?

Vänner. När är man vänner? Att få höra orden ”min vän” eller att säga det till någon.
En god vän tröstade mig en gång och sa:
– ”Det tar lång tid att skaffa sig en gammal vän.”
De orden finns nu på min kylskåpsdörr.

Jag minns mitt första vänskapsmöte. Jag var väl fem år och hade flyttat till ett nybyggt område med grusvägar runtikring. Jag satt där på huk, med en pinne och lekte vid en vattenpöl, tillsammans med en flicka som kom att bli min bästis i flera år. Vi hittade på många roliga och tokiga saker. Senare kom vi ifrån varandra. Jag hade vänner i skolan, utom under en turbulent tid i min uppväxt. Men till och med då, förstod jag vikten av att höra till. Jag vet inte om jag blev uppsökt eller om jag sökte mig till andra som också var ensamma. Plötsligt hade jag en vän i åk 7. En annan i åk 8. I åk 9 lossnade det för mig igen. Men jag lämnade mina livräddare i sjuan och åttan. Jag svek dem helt enkelt. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Vi var ju fortfarande barn, men ändå.
Vänskap och svek. Det gör ont att bli sviken. Och så lämnar ju vänner på olika sätt, ibland lämnar jag, ibland vännen. Vi flyttar, vi får olika intressen, vi blir sårade och oförmögna att lösa det, vi blir sjuka och dör. Döden är den ultimata brytningen. Samtidigt kan vi ha hoppet om att ses igen.
Att titta i min skattkista, efter alla goda minnen, med människor, djur och upplevelser, som hjälpt mig att dana min identitet, både i uppväxten och som vuxen, gör mig ytterst tacksam för alla vänner jag mött genom livet, i alla år.

Se så länge du kan, på den vän du älskar,
oavsett om vännen rör sig bort ifrån dig
eller kommer tillbaka till dig.
RUMI

Det finns så mycket mer att säga om vänskap, bland annat det här:
Det är aldrig försent att få nya vänner, också här. Tack till er alla för att ni finns och ger färg till mitt liv. Ta hand om varandra, så gott ni förmår. Mer kan ingen göra. Bli vänner. Var vänner. Och till sist: Var din egen vän!

2 oktober 2022

PS/ Träd kan också vara som vänner. Trädkramare. Vänkramare. DS

Jag vaknar varje morgon
med ett hopp om att se dig igen.
Jag vaknar varje morgon
med ett hopp om att hela Ukraina är befriat.
Jag vaknar varje morgon
med ett hopp om en god dag.
Jag vaknar varje morgon
med en önskan om att
dörren en dag kommer öppnas
till en bättre värld.

Dessa hopp bär jag med mig ännu en morgon.
Ännu en morgon blir jag besviken.
Men morgonen är likafullt vacker.
Dimman lättar, solen skiner.
Värmer långsamt min själ till en ny dag.

Idag är det Rumis födelsedag, om det nu går att säga att det är just idag. Jag får tro det. Rumi föddes för 815 år sedan, 30 september år 1207 i Vakhsh, i nuvarande Afghanistan. Jag vet inte om platsen finns kvar på kartan, jag får se om jag kan hitta det sen.
Jag läser i en av mina böcker om Rumi. Idag börjar jag bakifrån med fotnoterna och kommer sen in på dikter om döden. Jag är närmare döden idag än jag någonsin varit, så det är inte helt fel att börja där i mitt läsande.
Men nu är det en födelsedag att fira, så vad passar då bättre än att översätta några fler dikter ur boken Rumi – kærlighedens digter, av Folmer Blume Leide, som översatt och tolkat Rumi till danska. Det kan väl räknas som presenter det med!
Rumis dikter kan till en del vara som livsstilsråd. Många är kärleksdikter och ännu en del är dikter om olycklig kärlek. Det är som en aldrig sinande brunn, där den törstande kan finna vatten. Samma ord, verser och berättelser kan få fler betydelser genom våra liv, allteftersom vi utvecklas och måhända blir klokare.

När du ser älskande,
låt då bli att gå förbi dem,
sätt dig med dem.
Kärlekens eld värmer världen,
men också eld dör
i sällskap med aska.

Det är bra att lämna varje dag bakom sig
liksom rinnande vatten, fri från sorg.
Igår har gått och dess historia är berättad.
Idag spirar nya frön.

Vi är spegeln såväl som ansiktet i den.
Vi smakar i detta ögonblick smaken
av evigheten. Vi är smärtan
och det, som helar smärtan.
Vi är det färska kalla vattnet och krukan, som häller.

En uppfordrande dikt:
Vem skapar dessa förändringar?

Vem skapar dessa förändringar?
Jag sköt en pil till höger.
Den landar till vänster.
Jag rider efter en hjort och finner mig själv
jagad av ett vildsvin.
Jag manipulerar för att få det som jag vill ha det,
och slutar i fängelset.
Jag gör fallgropar för andra
och faller själv däri.
Jag borde vara mer försiktig
med det jag önskar.

Jag kan bli nyfiken på vad som ligger bakom den dikten för Rumi. Den påminner om det svenska ordspråket ”Den som gräver gropar åt andra, faller själv däri.” Jag kan känna igen mig delvis i den här dikten, att det jag i vrede önskat för andra, istället händer mig. Jag lär mig att tänka gott om andra numera, oavsett vad. Ja, det finns mycket tänkvärt i den här dikten av allmänmänskligt beteende i varje mening där. Det är ingen vacker dikt, men med viktiga råd.

Tack till Folmer, som gett mig denna gåva, att lära känna Rumi och hans diktande till uppfordrande inspiration för mitt eget liv och diktande.

Tack till Rumi och Shams, som båda två gav världen många kärleksdikter, både om glädje och sorg.

Tack till dig som läser det här och måhända för vidare Rumis dikter, som ringar på vattnet.

Jag tänkte skriva ett stycke om vänskap till hembygdstidningen och det tar bara emot. Inte alls som andra gånger. Om vänskaper som tar slut hör väl då också till ämnet. Det är jag verkligen inte bra på. Går det att ta upp en vänskapsrelation igen efter ett sammanbrott eller är det ohjälpligt avslutat? Igår kom en gammal fd vän hit och det satte igång mina tankar igen. Och när blir man en före detta vän? När vi inte har setts på länge? Nej. När det inte känns bra? Ja. Det kan kännas som en skilsmässa. Eller som en lättnad. Är det jag som lämnar? Vännen? Eller är det båda som faktiskt har ett missnöje med relationen? Ja, det är frågan. Svaren ges inte alltid, i alla fall inte om man bara slutar ta kontakt.
Det blir spännande att se vad jag kommer skriva, också för mig själv… hahaha…

Så här ritade mitt barnbarn för flera år sedan. Och det är ju som en barnens lek att hitta på och rita helt fritt. Så tänker jag på Rumi som skrev om barnens lek. Ibland är kanske ett bråk med en vän, som en barnens lek, med konflikter i sandlådan. Jag vet inte jag….

För mig är 28 september som en magisk dag.
För andra är det sorgens dag. För 28 år sedan gick Estonia under, ute på Östersjön.
Dessutom skulle min pappa Leonard haft namnsdag just idag.
Det här handlar om mina märkliga baddagar.
28 september 2015 var jag i Danmark, hos min gode vän, det hade varit både spännande och utmanande. Vi hade tillbringat en höstvecka tillsammans och nu var det sista dagen, jag skulle resa hem på eftermiddagen.
Vi gick genom bokskogen, ner till stranden vid Isefjord och badade. Min väns hund Teddy badade också, han simmade ett varv runt mig och hans tassar rev mig lite på magen, minns jag. Han var glad och entusiastisk över att få badsällskap. Det gick fint ändå. Teddy var förresten en fantastisk hund, både klok och snäll. Han charmade alla, precis som hans husse hade charmat mig.
Jag hade aldrig badat så sent en höst. Vi hade badat flera gånger under veckan och vädret hade varit milt och soligt mest. Och nu fick jag ännu ett fint badminne med mig hem.

Så gick åren. 28 september 2021 var jag i Danmark. Och ja, det var en fin dag vid Smidstrup strand. Här var jag själv i några veckor och firade min nyvunna frihet. Jag bodde i en väns sommarhus. Att jag var där själv, var också spännande och utmanande. Och ja, det var en fin, mild höstdag och jag badade såklart i böljorna 28 september, minst tre underbara dopp blev det. Det var ett fint sätt att minnas tillbaka i tiden, att bada och hedra minnet av baden och vännen år 2015.
Idag, onsdag 28 september började grått och kallt. Jag är långt ifrån Danmark, även om jag igår hittade till ”Lilla Danmark” i Sundsvall.

Runt kl 12 tänkte jag att det vore fint att plocka lite svamp i skogen i närheten. Sagt och gjort. Det hade ljusnat och någon gång lyste solen. Jag lagade svampkorgen och begav mig ut.

Det var så fint i skogen, men jag hittade bara ett par svampställen, så jag tänkte att nu är jag trött och ville hem.

Jag hade bilen i närheten. Så åkte jag förbi vägen, som går ner till mitt älskade badställe här, dit jag mest åkt med båten de senaste åren och bara besökt en gång i sommar. Det var som om jag bara måste gå ner dit. Som att bli ledd. Följa impulsen. En stark drivande kraft.

Så kom jag ner till min kära strand vid älven. Satte mig på några fina stenar. Njöt. Solen sken nu. Det var vindstilla. Jag kände på vattnet och sen var det klippt. Det var återigen som om en kraft styrde mig och jag klädde av mig. Jag hade verkligen inte tänkt att bada. Men det var bara att gå i. Det var inte så kallt ändå. Jag var ju varm efter att ha gått i skogen med. Det är hemligheten, att vara varm innan man badar i kallare luft och vatten. Det var
12 grader i luften såg jag sen.

Jag gick ner i vattnet, ner till knäna, en halv sekund tvekade jag, men driften att vilja bada tog över och jag lät mig falla baklänges. Flöt en stund på rygg och bara tog emot denna gåva. Gick upp. Fortfarande varm. Satt i solen en stund. Och när jag ändå var där och var varm, så gick jag tillbaka ner i vattnet och tog ett dopp mer. Sen var jag kallare och stelare. Det var svårare att komma upp och stå igen. Men helt ok och tacksam. Jag kunde. Jag ville. Jag njöt av livet den stunden. Det här var precis vad jag behövde.
Långsamt, i min egen takt klädde jag på mig igen. Jag gick på stranden en stund och undersökte hur det såg ut i höstvädret. Tog lite bilder. Tänkte att det var som en tre-stegs-raket, som jag gillar att tänka. En osannolik baddag som bara blev. 2015. 2021. 2022.
Vad vet jag om framtiden? Ingenting. Jag har planer för oktober med avtalade möten på olika ställen. Jag behöver se mamma. Men om det blir bad nästa år samma dag, samma plats eller någon annanstans, det vet ingen.

Idag, vad händer väl då? Ett sorgligt talmansval. När en person, som nu valts till andra vice talman, som innan dess blivit kritiserad och tycker att
– ”Det är ganska tramsigt att man fokuserar på sådana småsaker”. Källa DN.
Och vilka småsaker handlar det då om?
Det handlar om kritik för tidigare uttalanden om aborter, och för sin inställning till evolutionen. Hon är emot aborträtten och hon tror inte på evolutionen, att människor stammar från aporna. Vad är det med 20,5 % av svenska folket och flest män, som har röstat in en människa som inte tror sig stamma från aporna? Var kommer hon då ifrån? Och emot aborträtten? Tramsigt? Inte alls.
Det är skrämmande och nu får vi vänja oss vid det här för fyra år framöver. Frågor om bl a demokrati, yttrandefrihet, invandring, kommer med säkerhet få stå i skottgluggen för högerextremismen.
Kan personen kanske ändra sig på vägen? Jag vet inte jag. Men jag får ha ett hopp om det.

Morgonsolen lyste fint.
För övrigt är jag ganska trött. Grått och regnigt ute. Har ringt en massa samtal och fått en del gjort. Ny vattenmätare blev installerad och har önskat en rätt remiss till sömnutredning. Jag sover så illa, men det behöver kanske inte ha med sömnapné att göra alltid. Bäst att söka svar. Få fakta. Vetenskapliga fakta. Inte bara gissa och avfärda.

Har också haft ett långt och fint samtal med en god vän. Jag känner mig samhörig på flera plan med henne, jag kan känna igen mig i henne och hon i mig. Det var rart att höra. Ibland är det bra att få lufta sina tankar med en vän, utan att gå i terapi. Och ibland är det terapi som behövs för att komma vidare. Till sist är det bara jag som vet svaren på mina frågor om meningen med livet och hur jag vill att resten av mitt liv ska se ut.

Fönstren i köket är nu putsade och vinterbonade. Innanfönstren tillbaka och skruvade.
En del saker önskar jag redan, men det är inte i mina händer att bestämma. Kan jag klara mig ändå? Jag vet inte.
Annat önskar jag och kan styra själv, men just nu kan jag inte ta några stora beslut.
En tredje väg är att göra mer av det jag är glad i och mindre av det jag har fastnat i. Inte alltid så lätt. Men jag klarade att gå ner i vikt, så det kan nog gå att göra fler livsstilsförändringar då. Surfa på vågen lite.

Så är hösten här och jag har plockat lite svamp. Kylan kommer närmare och in i huset. Idag satte jag tillbaka innanfönstren i köket. Putsade och fixade. Då var jag i alla fall varm. På kvällarna tänder jag en brasa i kaminen och låter den brinna under kvällen. Då behöver jag inte ha några element på i vardagsrum och kök under natten. Men i sovrummet får jag ha elvärmen på, annars kunde jag nog inte sova alls.

Det är något med hösten som både är vackert och sorgligt. Till och med mamma sa att det kändes sorgligt när löven föll. Men det är så det är. Annars blir det ingen ny vår. Om det nu blir det med tanke på läget i världen.

Plötsligt på söndagskvällen lyste solen. Sunday! Äntligen!

Väderprognosen visar annars grått, moln och regn för hela veckan. Det är ok. Då kan jag göra saker inomhus. Eller inte.

Jag har börjat släktforska igen, det går i vågor. Nu ville jag hitta Lockmans torp. Jag hittade det inte i boken här i alla fall. Där fanns tusentals hus, men varken mitt eller Lockmans torp.

Jag fann platsen för torpet enligt en gammal karta, men husen som syns här, brändes ner av brandkåren för en tjugo år sedan. Undrar om de dokumenterade husen innan de brändes ner? Ska ringa och fråga imorgon.
Flygfotot visar ett boningshus och en ladugård. Enligt en granne var det en stegfabrik där. Kvar finns lite stenar och verktyg i järn. Dessutom syntes det på marken var boningshuset stod. Här bodde en båtsman, hans fru och dotter. Johan Johansson Lockman, Sara Larsdotter, Kajsa Johansdotter och Karin Andersdotter, från Saras första gifte. Frun var innan dess gift med båtsmannen Anders Johansson Lockman. 1700-tal. Alla som bodde där fick heta Lockman, för enkelhetens skull. Johan skulle till Stockholm för att öva. Han gick dit, vem vet hur lång tid det tog… 1,5 månad? Och sedan dog han på Skeppsholmen. Det är väl därför jag gillar att släktforska. Människoödena griper tag i mig.

Det finns flygfoton över mitt hus också, ganska nytaget. Det visar hur tomtgränserna ser ut också på ett ungefär. Det är spännande att titta på; det är avslöjande. Jag kan se hur Finlands vita ros hos mig blommar. Och annat. Jag har ännu inte hittat de historiska kartorna på Lantmäteriet. Det kommer jag väl göra så småningom.

Jag skriver och tänker, tänker och skriver mer. Ändå kommer jag inte fram till något bestämt. Idag hände det! Jag skrev som det var och det är en viktig insikt, som jag säkert vetat innan, men glömt.

Jag gör det jag inte vill.
Jag gör inte det jag vill.

Så enkelt kan det vara. Eller svårt.
Nu vet jag det. Tills jag glömmer det igen.

Mitt älskade styrketräd.

The void.

Kära vännen Meit Backman har målat nya tavlor till glädje för alla som ser dem.
Jag blev helt överraskad när Meit förärade mig en av sina fina målningar, Den blå hästen.

Idag blev jag och många andra helt förundrade över hennes första fågeltavla, med två fåglar. Så bedårande vacker. Är det färgerna? Formen? Uttrycket i bilderna som berör? Allt!

Med tillstånd från konstnären finns de nu här.
Läs gärna om Meit från inlägget som gästbloggare här.

Vill du läsa fler inlägg från gästbloggarna, klicka på rubriken under ”kategorier”, till höger på sidan, så dyker det upp flera där. Också från Meits man, som skrivit här, Lars Berg, en av mina favoritkonstnärer.

Minns i november den ljuva september
den tid då äpplet faller moget
Grå är november men ljus är september
för den som bara väntar troget
Mörk är december men ljuv är september
då livet är öppet och redoboget
Dofter vi anar och vinden oss manar
att följa

Minns i november den ljuva september
då solen styrs med silkestömmar
Grå är december men ljuv är september
då natten ger oss gyllne drömmar
Ljuv är september en helt annan timbré
har fåglarnas drill och vart källsprångs bölja
Hösten vi anar och vinden oss manar
att följa

Mörk är december men ljuv är september
du vet att vintern kommer åter
Minns då september den ljuva september
då bara tårepilar gråter
Grå är november och kall är december
men ljuv är september då råg ses bölja
Spar dina tårar vi vet ju att vårar
ska följa

Wikipedia: Minns i november (Try to remember) är en sång från musikalen The Fantasticks (1960) komponerad av Harvey Schmidt och Tom Jones, med svensk text av Gösta Rybrant.

Jag sorterar mammas och släktens gamla fotografier från Tyskland. De låg huller om buller i olika påsar och lådor. Tänk att de funnits hos mamma i så många år utan att jag visste om det. Jag förstår det bara inte. Ett par av albumen visste jag något om. Jag fick överta dem för ett par år sedan. Jag har frågat mamma vilka som bilderna föreställer, som tur var, redan då. Idag är det svårare att fråga och få svar. Men vi är båda glada att titta på bilderna och dela dessa gamla minnen. För mamma är det märkligt att titta på bilderna, det är som att öppna olika kapitel från hennes tidigare liv och hon säger att det är konstigt att se på sitt liv så här, efter så många år. Är det verkligen från samma liv?

Nu sitter jag här och lägger fram bilderna systematiskt. Har tömt lådor och kassar.
Därefter delar jag upp dem i olika högar:
– äldsta bilderna från ca 1895 och fram till ca 1920
– bilder som är rakt avskurna
– bilder som är ojämnt skurna i ett mönster
– små porträttbilder, typ passfoton
– bilder som har märken på baksidan efter att ha suttit i något album
– klassfoton

Sedan lägger jag de rakt skurna bilderna upp och ner och ser om jag kan finna likadana stämplar, bokstäver och siffror på bilderna och parar ihop dem efter storlek och olika gul-vita nyanser. Förvånansvärt många bilder gick att para ihop med hjälp av baksidorna. Då vet jag att de hör ihop i samma kopieringsrunda.
Efter den sorteringen, vänder jag på bilderna och ser vilka motiv det är och hittar bättre rätt i andra sorteringen. Nu blir det tydligare vilka bilder som är från samma fotorulle.
I tredje sorteringen tar jag fotografierna och lägger dem i högar efter vilket årtionde de togs, fram till 1970-talet. Inser att svartvita fotografier håller bättre än färgbilderna.
Nu har jag de bilderna med räfflade sidor att sortera i olika årtionden kvar.

Det är verkligen belönande att gå igenom bilderna. Släkten blir tydligare. Jag hittade till exempel ett vykort, skrivet till min mormors halvsyster Pauline, skrivet av mormors pappa Christian 19/5 1910. Vilken tur att det finns kvar. Framsidan föreställer min mormors familj, hon är bara 4 år då. Det är den enda bilden som jag funnit på hennes pappa. Han dör 1923, flera år innan min mamma föds. Att se hans handstil rör mig. Att veta att han är på en kurort för lungsjuka med i Berlitz Heilstätten. Familjen kom dit och hälsade på 1910. Det är verkligen som att lägga pussel med alla foton och informationer som är skrivna här och där. Och jag lär mig om 1900-talshistoria, om livet i Tyskland för de vanliga människorna. Så intressant!

Men var lade jag bilden från ca 1895 egentligen? Min mormors mors första familj vet jag nu att det är. Spårlöst försvunnen. Det irriterar mig. Säkert la jag den på ett smart ställe och glömde var det var någonstans. Väl gömt. Typiskt! Nå, den dyker väl upp igen så småningom.

Att ha en offentlig blogg och hemsida, kan vara både roligt och trist. Roligt att bli läst, kommenterad och uppmuntrad.
Trist när det är människor som inte vill mitt bästa, utan bara är nyfikna på mitt liv och kanske oroliga för vad jag ska skriva. Jag får stå ut med det. Hemsidan är offentlig och ska fortsätta vara det. Så du som är orolig, kan fortsätta vara det eller sluta läsa. Och du som gläds åt mina ord och tankar, kan fortsätta vara lugn och intresserad.

En dag är vi borta
En dag är vi borta från denna jord
En dag är vi som stoft i denna världen
En dag är vi inte ens i minnet hos någon levande
Bortglömda
Utsuddade
Lämnade

”Vad gör det om hundra år?”
Inte ett smack
Inte ens en darrning går genom våra kroppar
Inte bryr vi oss om det då
Inte ens ett vresigt hundskall kan väcka oss ur den eviga sömnen
Inte en enda sur blick eller trista ord når fram

Nej, då är vi i vila
Vi är i ro
Resting In peace
Sover gott
Leker kanske däruppe i himlen
Utan agg, utan tagg, utan sår

Vem vet?
Jag vet
Du vet
Att en dag är vi borta från denna jord

Bilen var verkligen lortig efter en lång, blöt, snötöad, smutsstänkt resa på E4:an. Behövde leta fram alla saker jag har till biltvätt och åka ner till självtvätten då. Inte bra att vänta med det.
Så inser jag: Jag har råd att betala för en maskintvätt. Bilen börjar bli gammal och det är viktigare att den är ren, än handtvättad. Sagt och gjort! Ner till stora bensinmacken!
Köper dyraste tvätten. Mannen i kassan instruerar mig. Han litar inte riktigt på mig, jag sa att det var nog en tio år sedan sist jag körde in på en biltvätt. Och faktiskt! Mannen kom ut till tvätten för att vinka in mig och kolla att jag gjorde rätt. Vilken service!
Det var himla tur att han kom ut dit, för jag gjorde fel direkt; höll foten reflexmässigt på bromsen och det skulle jag inte gjort. Bara släpp taget, låt bilen dras igenom. Så var det!
Tänk om livet är likadant? Bara att släppa och följa med? Inte bromsa och spjärna emot? Vad enkelt jag skulle ha det då. Och sen, dörrarna öppnas och och fram kommer jag till ljuset, ren och fin, som ny! Som en care wash.