Tja… här sitter jag och sitter i min ensamhet. Som så många andra ensamlevande, som karantäniserar sig och sina liv. Så är det bara. Poff!

Jag tycker egentligen inte om att svära. Men så inser jag att jag i min ensamhet hemma ofta säger fula ord. Favoriten är piss. Fan kommer nog på andra plats. Piss är nog det jag använder mest. Kanske ett jävlar ibland. Fan, fan, fan. Skit. Fast helst inte. Det låter nog värst i mina öron. Kanske för att det är bra med bajs. En bra mage är en tömd mage.

Ibland kan jag byta ut svärorden. När längtans- och arg-tankarna kommer för ofta och för tätt inpå kan jag säga till mig själv: ”Tänk inte på en vit kyrka”. Då, i tankarna ser jag en vit kyrka framför mig. Eller jag säger ”fontän”. Då ser jag den framför mig. Kanske ska jag köpa en fontän att ha hemma, det vore fint med lite bubblande vattenljud.
Svärord har säkert sin funktion i det dagliga livet när nöjdheten inte finns i närheten. Jag får arbeta för att komma närmare mitt bästa liv. Jag är inte där än. Det vet jag, för jag svär.

De gamla balkonggolven.

Hur svårt kan det vara? Jättesvårt!
Det ser fel ut. Jag har som tur är långa bitar att provsåga på. Jag fick inte godkänt i sågning i slöjden, tror inte vi ens fick lära oss det på 1960-talet, med en termin träslöjd på hela mellanstadiet, inget på högstadiet.
Nå, listen köpte jag i höstas i Danmark på Bauhaus i Hjørring. Han som skulle hjälpa mig där att såga den i två bitar, lyckades väl sådär med det. Den knakade sönder, innan han var klar.
Imorgon, imorgon, då sågar jag! Idag, idag, oljade jag den.

I lördags var det fullmåne kl 09.19.36. Den låg vid horisonten runt kl 7.30, så när det var prick fullmåne, syntes den inte längre. Jag undrar hur länge varar fullmånen egentligen? Är det dygnet runtom eller fram till nästa månfas? Kanske vet någon klok människa här det, som kan svara. Jag är i alla fall galen i att fotografera månen. Det är inte alla bilder som blir bra med mina enkla kameror, men några blir jag nöjd med.

Dagen efter fyllde mamma hela 90 år. Fantastiskt att just hon är så gammal. En aktningsvärd ålder. Jag och syrran spelade och sjöng, syrran hade gjort en ny text till en sång. Det blev helt ok trots att vi inte övat tillsammans någongång.
Så nu har jag en mamma som är 90 bast. Märklig känsla. Är då också jag gammal? Hm…
Och inte fick vi vara så många där heller, det var bara jag, syrran och brorsan, som förgyllde dagen där, ihop med mammas man. Tur de har varandra! På onsdag har de varit gifta i 42 år. Vi hoppas kunna fira henne mer i sommar, kanske kan vi ses ute då. Kanske får vi kramas då med. Kanske. Många kanske. De har i alla fall nu fått sin första spruta i onsdags och väntar på den andra till 17 mars.

Och var väntar jag på då? Jag vill också få en vaccination eller två. I mitten av mars ska de börja med fas 2 i Stockholm. Vi ska få brev när vi kan boka tid. Och jag förstår att det finns många som väntar och väntar. Behoven är såklart olika stora också i åldersgruppen 65 år och äldre. Från mitt år 1956 då. Det är jag glad för. Varje dag på jobbet är en oro. Många som arbetar på skolan har varit sjuka och nu är det fler barn som drabbas.
Jag har munskydd och visir. En elev sa att jag liknade en doktor. ”Kalla mig doktor Dana”, sa jag då.

Idag måndag 1 mars, börjar mitt sista sportlov. Januari och februari har äntligen tagit slut. Och mars, april, maj ska väl också gå. I mitten av juni är det min sista arbetsdag i skolan om allt går som det ska.

Veckans horoskåp siar om ett stort uppdrag, med riklig belöning, men än har det inte dykt upp något, om de inte menar styrelsearbete i HSB-föreningen här. Träning däremot är på programmet, jag har börjat en ny träningsomgång på rehabgymmet. Tack och lov att jag får gå där. Annars skulle jag ligga risigt till. Det gör jag ju i och för sig redan… hahaha… Och kanske är arbetet som åsyftas att jag syltar och saftar den här veckan. Det blir en riklig belöning av det stora jobbet att plocka allt.
Fast helst hade jag blivit kontaktad av någon som vill att jag översättter något från danska eller engelska eller korrekturläser något. Det skulle jag gärna vilja göra.

Men först är det skolan som ska avslutas. Inte påbörjas. Jag har börjat gå igenom kortspel och material som varit så roligt att hålla på med. Barnen i skolan ska få göra det som går och sedan blir det väl packat eller nåt. Jag har gjort fyra skyltar: TA HEM, SPARA, GE BORT, KASTA.

Nu är det i alla fall vår. Jag köper blommor och gottar mig i det. Och jag hinner vara hemma och njuta dem. Och träna. Och göra det som står på post-it-lapparna jag har skrivit. Så jag inte såsar ihop på lovet. Fast det gör jag nog ändå, fast jag inte skulle.

Sitter här och tänker och tänker. Inte sjutton kommer jag fram till något, fast jag gärna ville. Kroppen är gammal. Men inuti ung som sjutton eller tjugosju. Det känns väl igen? Jojo…

En elev i skolan tycker det är konstigt att jag vill bli pensionär. Jag sa att jag är gammal nu och inte vill dö i skolan medan jag arbetar. Han tänkte en stund. Frågade sedan vad mina sista ord skulle bli. Jag blev ställd och vände tillbaka frågan till honom. Vad skulle dina sista ord bli? Han svarade då att han trodde att mina sista ord skulle bli:
”Vad glad jag är för att jag lärt barn i skolan att läsa”.
Vilken klok ung man! Tio år och redan en sån filosof. Kanske får han rätt.

Nå. Dagarna ska gå innan det blir vår. Innan det blir lov. Innan jag börjar på rehabgymmet igen. Innan jag om sjutton dagar ska få en behandling med dopp. Nej dropp! Innan jag får vaccin mot covid-19. Innan balkongen blir borttagen. Innan den nya balkongen kommer på plats. Innan jag om etthundrasjutton dagar blir pensionär. Innan… ja, en massa dagar innan.
Har skrivit en lista med ”Roliga saker att se fram emot under våren”. Inget av det har ännu hänt… hahaha… redan det är ju ganska roligt!
Jag inser såklart att det finns ett NU mitt i det hela. Men jag hittar inte riktigt till det. Jag lever så mycket i framtiden. Det som är nu, är mest en transportsträcka.

Att leva i nuet vore lättare om jag hade trädgården utanför mitt fönster. Om jag bara kunde gå de fem stegen ut. Om jag hade nära till mina blommor och hammock. Om jag levde ett liv utan krav. Om jag skulle sitta i skogen och plocka bär. Om bara…

Bara då? Hm…. Nja. Jag kan väl njuta av en kopp te en stund. En god chokladbit i fem sekunder. En tur på skridskoisen med bra glid. En upptäckt på släktforskningssidan. Ett mejl från en nyfunnen syssling någonstans i USA. Ett telefonsamtal med en god vän. Jodå. Jag kan njuta det. Men det blir snabbt tomt och trist igen. Och då kommer framtiden tillbaka som ett brev på posten. Förr var det tankarna på det förflutna som skvalpade omkring. Det kan jag numera lämna åt sitt öde, lättare och lättare.

En rolig sak hände för ett par dagar sedan. En DNA-släkting hörde av sig efter två års väntan. Från USA, Texas. Meaghan. Hon var glad att få kontakt med mig. Hennes farfar föddes i Karlsmyran 1892. Han hette Gustav Edvard. Hon berättade att hennes farfar hade sagt att han gett sig av hemifrån som 15-16-åring. Tagit sig till en båt som skulle till New York. Gått ombord som fripassagerare. Blivit upptäckt. Fått arbeta sig över Atlanten. Kommit fram luspank, men kunnat köpa sig ett äpple, trodde han, fast det visst var en tomat.
Vore det mig han berättat det för, skulle jag nog bli misstänksam nu. Han borde väl ha vetat hur ett äpple såg ut. Eller växte det inga äpplen i Ångermanland på den tiden? Nå, han åt tomaten fast han tyckte den smakade illa. Sedan såg myndigheterna till att han fått resa till Minnesota. Där levde han sedan till 1966.

Nå, jag blev inspirerad och letade då i kyrkböckerna från Graninge. Hm…. han var med på husförhör 1908. Och han arbetade någonstans sen. Och 1 november 1910 reste han iväg till… Kanada. Jodå, det stod i boken. Jodå, han var 18 år. Och i fartygsloggen står det att han hade både biljett och 30 dollar. Och han kom till Halifax, Nova Scotia, Kanada. Ingen annanstans. Aj aj, sicken otur att bli avslöjad nu!

Han hade kanske inte heller förmågan att leva i nuet. Han drömde om ett bättre liv någon annanstans, för att kunna berätta roligare och mer dramatiska historier, precis som jag drömmer om att bli pensionär och möta Friheten vare sig det blir i Lugnvik, Danmark, Tyskland eller USA. Och hoppas jag kommer kunna leva livets glada dagar ett tag sen. Eller det blir som det blir. Antagligen. Kanske inte alls så. Eller så mycket bättre? Vem vet? Och i nuet? Andas. In. Ut. Andas. Andas. Där finner jag ro.

Dana Jergefelt 2021 02 20

Vit, gnistrande, soldränkt snö.
Blåfluorescerande, magisk snö.
Vit snö.
Ful snö.
Gul snö.
Brun snö.
Tö.
Ööh…

Nu är de igång att såga ner balkongerna. Här är en bild från första huset. Det låter en del. Sågen är vattenkyld och i kylan kunde de inte köra maskinen, för då hade det blivit livsfarlig, då vattnet skulle frysa och bli en iskana, fick jag veta när jag pratade med en byggare. Säkerheten går först såklart! Balkongerna kommer!
Jag mäter upp hur stort det möjligen kommer bli. Stort som bara den! Hur stort anar jag bara än så länge.

Inte vet jag, men jag skriver nog för lite just nu. Jo men, då vet jag ju!
Mejlade till en producent på radion om att ett ord var felstavat. Men jag stavar ju ockspå fel ibland. Se där! Det är tangentbordet som inte räcker till eller mina fingrar som lägger till något emellanåt.

Det är ju jag i ett nötskal! Nå, ibland är det en välsignelse att kunna stava och ibland inte. Jag märker att jag tvekar mer numera. Är det min hjärna som inte fungerar som förr? Min syn? Min motorik? Jag får läsa igenom en text flera gånger innan jag hittat rätt oftare än förr. Och att hitta rätt utryck för något. Av och an. Glädje och sorg. Eller heter det sorg och glädje? Eller båda?
Jag vet inte längre. Det som var så självklart förr är inte det längre.
Och alla ljuden och lukterna som fyller. Vad är det med mig egentligen? Är det inte ok att ha en granne som knackar tio gånger om dagen med en mortel? Jag står inte ut!
Och badrummet som luktar unket? Hantverkarna känner inget och då måste ju de ha rätt. Det luktar inget särskilt i duschrummet däremot och jag har samma näsa med mig dit.
Jag är alltså petig! Det lilla blir det stora. Det tyder ju på något i alla fall. Att jag inte mår bra, brukar svar nummer ett vara. Att jag är känslig, är svar nummer två.
So be it! Jag mår inte bra och jag är känslig.
Men ändå… jag tycker inte om ljud som upprepas flera gånger om dagen. Till och med på natten. Jag tycker att badrummet ska vara som det var före sista sommaren. Oluktbart. Går det att säga så? Ja. Frågan är om jag blir förstådd… hm…

Idag fick jag tanken när jag var i köket: Somna inte som ovänner… bra påminnelse en Alla Hjärtans Dag. Det är redan kört för mig. Jag har somnat själv i många år nu. Bara ovän med mig själv då ibland. Konstigt att åren går så fort. Om jag skulle göra om den meningen till något annat skulle det bli: Somna inte med en otorkad diskbänk… det skulle vara skönt att vakna till en blank ny dag med en ren diskbänk.
En ny dag. En ny vit duk att måla på. Börja om från början. Göra om, göra rätt. Och orka mera. Orka vara i dagen. Komma ner till skridskoisen utan svårigheter. Ha överskott, inte ett underskott. Vara i dagen med glädje och nyfikenhet. Vara i kroppen med tillfredsställelse över att ha den och kunna det jag kan. Stava eller inte stava, det är frågan. Torka av eller inte torka av? Höra eller inte höra? Stänga av eller inte stänga av. To be or not to be…

Här är ett stavningsspel jag gjorde i fredags i skolan. Det är inte klart än. Pappret ska bli slätt. Är det rätt ord att börja med? Går inte att skriva sur och surt i alla fall, då passar det inte in i regeln med uppevokaler. Alla dessa regler… alltid finns det undantag.

Den här bilden måste ju bara vara med här. Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att dessa saker skulle stå i färgcirkelrad, i väntan på att få arbeta med balkongerna. Men jo!
PS! Stavfelet i rubriken på radion blev rättat inom en halvtimme! Vilken bra public service vi har! Vad det nu kan heta på svenska…

Så måste ju det här med också! Tur i spel, just idag! Bitter? Njä… 22 kr är ju som plåster på såren!

Nu är det dags för balkongrenovering. Äntligen. Två-tre år senare än planerat.
Och kanske är det redan försenat denna gång med, för det är minusgrader ute och kanske kan man inte arbeta säkert då med att ta bort balkongerna. Klart det måste vara säkert!

Nu är i alla fall balkongen tom, sånär som på en blomkruka som ska få en vinterplats idag någon annanstans i kyla. Den skulle få en chock om jag tog in den i värmen direkt.
Fem mattor ska tvättas, en kvar, sen till ett förråd. Tvåsitssoffan, en fåtölj och ett bord är i vardagsrummet. Ett litet bord ska stå framför balkongdörren. Stenar, snäckor, krukor har ännu inte funnit sina platser. Det kommer. Kanske under en säng eller soffa.
Jag har ännu inte slängt något. ”Kan vara bra att ha”… tänker jag.

Den smala, sunkiga, utdömda balkongen ska ersättas med en bredare, ny och fräsch inglasad balkong, där jag faktiskt med enkla handgrepp kan putsa glasen. Det kunde jag inte med den som är nu. Två gånger på tre år har jag, med risk för att falla ner, nödtorftigt torkat av glasen bäst jag kunde. Ständigt en dimma i Lützen-känsla där. Slut med det sen! Härligt!

Huset är byggt 1964. Vad mer kan behöva bytas ut? Fönster? Å, låt mig slippa det! De härligt stora fönstren här, ska inte bytas till små, fula plastfönster, som där jag bodde tidigare. Nu kan jag sitta och titta ut i naturen och njuta både ljuset, naturen och skymningen.
Äntligen efter tre år här, kan jag se vad bra jag har det här. Det tog sin tid.
Och på tal om tid, om fyra månader och tio dagar går jag ut i livet som en fri pensionär. Och jag är med i fas 2-vaccineringen, när den nu sätter igång. Jag håller mig undan från andra så gott jag kan. Jag ska också få behandling för ännu en biverkning av medicin. Och det är jag tacksam för att det blev upptäckt att jag behöver. Det tog sin tid att hitta. Hoppas jag slipper biverkningar av nästa behandling. Konstigt att det är så mycket som kan gå fel. Livet kan gå fel. Allt kan gå fel.

Något som helt överraskande blev rätt var en vetskap att mina samedockor faktiskt blev givna till mig under mitt första levnadsår. Det hade jag ingen aning om. Pappa gav bort dem till min skola, när jag var 10 år. Jag fick tillbaka dem när jag var 23. Fast då saknades kvinnans hätta och sjalnål. Och så fick jag en skriftlig information igår att jag fått dem från min farmor. De ÄR faktiskt mina. Skurna av en gammal tant i Kiruna under 1940-talet. Köpta på en auktion av farmor och farfar. Givna till mig 1957. Fantastiskt roligt att få veta det NU! Önskar jag kunde tacka min farmor ordentligt i efterskott. Hon kanske ser mig nu. Hoppas det. Jag får fortsätta att vara väktare av dockorna. Förvaltare. Bra det!

Stairway to Heaven

There’s a lady who’s sure all that glitters is gold
And she’s buying a stairway to Heaven
When she gets there she knows, if the stores are all closed
With a word she can get what she came for
Ooh, ooh, and she’s buying a stairway to Heaven
There’s a sign on the wall, but she wants to be sure
’Cause you know sometimes words have two meanings
In a tree by the brook, there’s a songbird who sings
Sometimes all of our thoughts are misgiven

Ooh, makes me wonder… Ooh, makes me wonder…

There’s a feeling I get when I look to the west
And my spirit is crying for leaving
In my thoughts I have seen rings of smoke through the trees
And the voices of those who stand looking

Ooh, it makes me wonder… Ooh, really makes me wonder…

And it’s whispered that soon if we all call the tune
Then the piper will lead us to reason
And a new day will dawn for those who stand long
And the forests will echo with laughter

Oh-oh-oh-oh-woahhh

If there’s a bustle in your hedgerow, don’t be alarmed, now
It’s just a spring clean for the May queen
Yes, there are two paths you can go by, but in the long run
There’s still time to change the road you’re on

And it makes me wonder… Ohh, woah

Your head is humming and it won’t go, in case you don’t know
The piper’s calling you to join him
Dear lady, can you hear the wind blow? And did you know
Your stairway lies on the whispering wind?

gitarrsolo….

And as we wind on down the road
Our shadows taller than our soul
There walks a lady we all know
Who shines white light and wants to show
How everything still turns to gold
And if you listen very hard
The tune will come to you at last
When all are one and one is all
To be a rock and not to roll

And she’s buying a stairway to Heaven

”How long did it take to write ”Stairway to Heaven”?
Jimmy Page started writing the music in May 1970. Robert Plant wrote 80% of the lyrics a few weeks later. Recording for the song began in December, and finished in the New Year.”
från Genius.com

Det är mycket som händer i världen nu.
Pandemin går upp och upp och upp med nya varianter hit och dit. Vaccinet tar tid på sig att distribueras och sprutas. Och hjälper det mot mutationerna också? Ingen vet väl det än. Vi får hoppas på det.
Oroligt känns det i alla fall. De som redan varit smittade kan känna sig säkrare, men hur länge finns antikropparna kvar? Och de som ännu inte haft covid-19, vet inte hur den kommer drabba, milt, mittemellan eller långe och svårt och avgå med döden. Osäkra odds där.
Jag har slutat räkna hur många som avlider. Jag orkar inte ta in det.

USA har sina dubbla dramor. Jag såg på CNN hur de började med godkännandet i senaten 6 januari, av nya presidenten Biden. De skulle ta paus för vissa republikaner ville gå emot valresultatet och plötsligt utbröt ett kaos. Från det lilla till det stora inom en timme var den ultrakonservativa inne i senatsbyggnaden och vad som hände fick vi delvis se genom tv-medierna som rapporterade runtom där. Att de inte förstod vad som hände från början, reagerade jag på när en reporter kallade en inkräktare i vice-presidentens stol för ”gentleman”. Så naivt. Och de bara gick rakt in. Var var alla poliserna som fanns vid tidigare demonstrationer för Black Lives Matter? Borta. Passiva.
Hur kunde de missat eller inte missat, att Trump hållit uppviglingsmöte strax intill? Planerat sen länge. Och planerna om vad de skulle göra fanns ute på sociala medier. Var fanns terroristbekämpningsstyrkan? Det var obehagligt att titta på och inte veta vad som skulle hända. Sändning i realtid. Direkt in i vardagsrummet här. Jag hade svårt att sova sen.

Dessutom har jag haft svårt att sova hela julledigheten. Inte bra. Hur ska jag klara att komma tillbaka till vardagen igen? Än så länge har jag inte klarat det. Lever ett instängt och isolerat liv i min egenkarantän. På måndag kommer eleverna tillbaka till skolan. Hoppas jag kan vara där då. Eleverna är viktigast för mig alltid. Jag hoppas kunna finnas där för dem, trots oron för covid-19, min sista termin i skolan.

År 2020 var det varmaste året någonsin på planeten, ihop med 2016 om jag förstått det riktigt. Det är verkligen inte bra. Djurarter utrotas av oss och miljöförstöringen. Jag minns en bild från Skansenakvariet från 1990-talet. En ruta i väggen med en skylt med texten ”Världens farligaste djur”. Och så gick jag fram tid och såg…. mig själv. Så tankeväckande gjort redan på den tiden.

Hoppet då?
Att Biden och Harris 20 januari, blir goda ledare för USA i landets svåra tider. Att de samlar kunniga och professionella människor omkring sig. Fast det är lite mycket ”min vän” och ”tidigare anställd” i rekryteringsleden, jag har svårt för nepotism. Nyhet att kabinettet blir fyllt av både män och kvinnor av olika slag ”som speglar hur USA ser ut”, som Biden sa. Det kommer nog ändå inte alla gilla. Men jag gör det.

Att de skyldiga där blir ställda till ansvar för allt de sagt och gjort där av orätt, diskriminering och kriminalitet. Jag är förvånad över hur gränserna för det tillåtna hela tiden flyttat på sig för den vita högerextremismen. Här i Sverige brer också kriminaliteten ut sig. Vi brukar ju komma efter USA med det mesta. Antagligen.

Att miljölagar tas på allvar och miljövänlig teknik utvecklas, att skogsbruk i fjällnära områden upphör är en önskan. Att världen gemensamt tar tag i miljön igen och går vidare med det. Att vi får en kyligare värld igen, där isen byggs upp igen i polerna. En önskedröm?

Att jag börjar fundera på roliga saker som kommer hända under våren.
Och hur kommer jag klara att vara en stark, frisk, energifylld pensionär till sommaren? Det vete gudarna! Jag har väldigt lite hopp om det efter dessa veckor hemma. Behöver ta kontrollen igen över vikten, maten, hälsan, motionen, träningen, sömnen, ja det mesta. Och återfinna energi, mod och kraft att vara kreativ och klara av det jag vill bygga och förbättra hemma, diska, torka av diskbänken oftare, tvätta, ja allt sånt.

Och nu kommer besked om att twitterpresidentens konto har stängts. Slag i slag händer saker som ingen någonsin trodde skulle hönda. Men å andra sidan, vem trodde någonsin att en sån obildad, systematisk lögnare skulle kunna bli president? Märklig man, som projicerar ut allt som han själv är. Han talar ju sanning, fast omvänt. Ni ljuger = jag ljuger. De är farliga = jag är farlig. Valet är fusk = Jag gör allt för att fuska. Ja, ni kan själva testa med allt han säger. Projektionernas mästare. Och folk går på det. Märkligt land.
Råttorna lämnar skeppet. Vilka kommer landa på alla fyra och vilka kommer dömas? Hm…

Det gamla året 2020 blev inte alls vad någon kunde ha tänkt sig. Kanske blir 2021 värre? Ingen vet. Inget att spekulera om heller. Det blir som det blir.
Planer har jag ändå. Och blir det inte så, så blir det på något annat sätt. Att leva på nätet med andra har vi fått vänja oss vid. Att sluta resa med. Och att ses ute är enkelt.
Att jag går i pension har jag redan bestämt. Om jag lever tills dess, är skrivet i stjärnorna. Det vore snopet att inte få leva som pensionär i mååååånga, helst friskare år. Och det blir som det blir = mitt mantra numera.
Här är i alla fall, som vanligt, något om tankarna, planerna, önskningarna, hoppen, realiteterna om nya året 2021 i en abc-lista.
Utanför listan finns mina två barnbarn och barn. De är viktigast av allt.

A – AVPORTRÄTTERAS
B – BALKONGBYTE
C – COVID-19-VACCINERING
D – DANMARK
E – EKOLOGI
F – FRIHETFRIHETFRIHET
G – GYMTRÄNING
H – HOPPAS
I – INSPELNINGAR
J – JULGRANSÅR
K – KREATIVITETSDRÖMMAR
L – LISTER
M – MIRAKLER
N – NYMÅLAT
O – OMSTÄLLNING
P – PENSION
Q – QVARTA
R – RO
S – SLÄKTFORSKA
T – TYSKLAND
U – UTRIKESUPPLEVELSER
V – VILA
X – X – DET OKÄNDA
Y – YOUTUBEFILMER
Z – ZEXTIOFEM
Å – ÅRSDAGAR
Ä – ÄLSKA
Ö – ÖVA