Meit skapar framförallt bilder med tre teman: kvinnoporträtt, blommor och sagohästar. Och så annat som med fantasi bara växer fram. Det var ungefär i den ordningen hennes skaparprocess började. Hon målar med olika tekniker. Idag ”skriver” hon här med sina bilder.

Lyssna på en intervju här, gjord av Lasse Övling och Margareta Berggren på Psykologbyrå. Podden sändes 21 november 2019.

kvinnor
   

blommigt
   
   

sagohästar
   
   

på kul
   

dessutom
   

Här kan du läsa Danas presentation av Meit.

Här kan du se fler bilder och gilla Meit målar på Facebook.

Här på hemsidan kan du läsa om mannen som Meit är gift med och berättar om i intervjun, gestaltterapeut och konstnär Lars Berg, gästbloggare 12 juni 2014.

Läs Danas presentation av Lars Berg här.

Skriv gärna en kommentar, säger Dana, det är roligt att få för den som gästbloggar och Meit kommer säkert svara på dina tankar.

Foton: ©Meit Backman och Dana Jergefelt. En del bilder är något beskurna.

Äntligen, säger jag! Äntligen kommer det en gästbloggare hit. Och äntligen Meit!
Meit Backman är gestaltterapeut sedan många år. De sista tre åren har hon blivit konstnär, med raketfart, från 0 till 100. Nå, hon hade nog smakat på det lite innan med. Vi hade pratat på telefon i början av november 2019, om hennes skapande, om tvättstugan, som blivit hennes ateljé, för ett par år sedan. Om hur bilderna bara kom. Färgerna. Sen blev Meit intervjuad av Margareta Berggren och Lasse Övling och den podden sändes 21 november 2019. Då kom vi av oss med hemsidans bloggeri. Allt blev ju redan sagt, fast inte skrivet; som ju vitsen är med en blogg. Men nu blir det annorlunda. Bilderna får tala. Intervjun får vara med.

Meit var länge en okänd vän. Jag träffade hennes man, konstnären och gestaltterapeuten Lars Berg på gestaltkurs om skapande redan 1990, senare också i min terapeututbildning och i handledning. Jag köpte hans tavlor. Han blev en god vän genom åren, en som känner mina sköra, gömda sidor. Han var gästbloggare här 12 juni 2014.
Men Meit var något av en doldis, en blyg viol. Hon var den som såg till att Lasse fick mat och att gästerna fick kaffe och kakor på Konstrundan i Gnesta. Hon var varmhjärtad, märkte jag direkt vi pratade. Ju mer jag lär känna henne, desto närmare kommer hon mitt hjärta.

På besök hos en gemensam vän, för flera år sedan, såg jag spåren efter Meit. Meit och Lasse hade varit hos vännen veckan innan jag kom dit. Överallt i huset stod vaser med blommor. Trädgården hade liksom flyttat in i huset. Sån är Meit, som en blomma.
Meit använder ibland ordet vacker om människor. Hon är själv en vacker människa. Lugn och behaglig. Omsorgsfull med människor. Jag är säker på att hon kan vara skarp när hon behöver med. Hon är fortfarande något av en doldis. Och jag ser henne som blomsterkvinna. Som kattvän, precis som jag. Som odlare. Som kreatör av trädgårdskonst, det finns alltid något nytt att upptäcka i Meits och Lasses trädgård.

De tre senaste åren har hon fått en skaparkraft som inte är av denna världen, vill jag säga. Nu blommar hennes kreativitet också på papper och dukar. Till och med på pendeltåget hem från jobbet i stan satt hon och målade en period. Människor som satt bredvid henne, blev nyfikna och såg att hon målade fantastiskt fint.

Nu har Meit varit med som konstnär på Gnesta konstrunda för tredje gången, i helgen som var. Uttrycken i hennes kvinnor är mer talande. Hon har också målat blommor, sagohästar och lekfulla bilder. Jag ser medeltid, Medelhav, Italien, 1920-tal i hennes kvinnor. Jag önskar de kunde berätta om sig själva…
Meit har en passion som jag kan beundra. Hon bara måste måla! Är det inte det som gör en människa till en konstnär? Passionen och kärleken till färger och former. Skaparprocessen bara flyter på i en ström. Imorgon ”skriver” Meit med sina bilder här!
Meit är ett lysande exempel på att det aldrig är försent att upptäcka nya sidor hos sig själv. Hon träder fram som i en ny gestalt, i sitt skapande.
Jag önskar henne varmt och kärleksfullt välkommen till min hemsida.
Gästbloggen kommer i morgon.

Purpurfärgad
Den här sommaren var det varmt i augusti. Ensam släpade jag mig fram på de torra sandstigarna kring Älvudden vid den stora älven. Humlorna svettades och försökte hitta några blommor som fortfarande gick att suga ut nektar ur. Allt var torrt.
Det var ensamma dagar under solen, för inga grannar var i stugorna. De hade alla börjat jobba. Kring fötterna brukade små blåvingar yra runt på de där tallhedsvägarna, fladdra upp vid varje steg. Men inte nu.
En dag landade en stor svart, nästan purpurfärgad jättefjäril med vita kanter på vingarna framför mina fötter. Den var decimeterstor. När jag såg mig omkring, fanns tiotals stora likadana fjärilar i slyet omkring mig. De var många fler skulle det visa sig.

På stugväggen satt en, hos Björns satt någon till. Jag vaktade katterna hans och satt på hans trapp och fikade med katterna omkring mig. Själv var han iväg till sjukhuset med sonen för att besöka Emma, hans fru och sonens mor. Hon var svårt sjuk i cancer.
När jag googlade hittade jag bilder på svarta nästan purpurskimrande fjärilar med vita kanter och de heter Sorgmantel.

Vi skapade efter den sommaren en ceremoni, som blivit tradition. Den 6 augusti snickrar vi brädbåtar, små farkoster med blommor från pelargoniorna och tända värmeljus i vita pappmuggar fastskruvade. Björn brukar göra en något större planka med brinnande marschaller på.
– Här får du Emma, säger vi och skjuter ut båtarna i vattnet. Saknar dig, säger vi.

Det är alltid vindstilla och klar himmel den här kvällen. Ibland stannar några ljusbåtar kvar på gränsen mellan uddens bakvatten och den djupa strömfåran. De kan ibland cirkla runt där i timmar. Men så far någon av dem plötsligt iväg och glider söderut. Resten följer efter. Det blir mörkt och vi ser små ljusprickar sakta glida nedåt älven.
Efter den sommaren har inte sorgmantlarna synts till vid udden igen.
Vi som är kvar, håller på att leva fortfarande.

Bild på ljusbåtarna: ©Maria
Bilden på en sorgmantel är från Wikipedia.

Tänk, det är över två år sedan en gästbloggare hälsade på här. Nu är det äntligen dags igen! Tjoho!
Det är min vän och specialpedagogkollega Maria som vågar sticka sig ut hit! Ja, hon stickar, fina babykläder till sitt tredje barnbarn. Hon kan sy också.
Maria! Maria! Fina Maria! Vi har känt till varandra i många år, uppväxta i samma förort. Vi lärde känna varandra personligt när vi båda arbetade i särskolan i kommunen. Hon var förskollärare från början. Vi blev båda specialpedagoger sen. Det var Maria som inspirerade mig att söka till talpedagogutbildningen. Och det har jag aldrig ångrat. Synd bara att vi inte får arbeta som det mer. Vilket slöseri! Vi var ju så BRA på att arbeta med barns tal och språk. Och vi ville alltid bli bättre. Dessutom gick vi till Viktväktarna tillsammans för länge sen. Det var roligt att ha en vän att dela det med. Maria skrev en gång in mig på en datingsite. Det blev ingen date för mig, men det var roligt att drömma ett slag.
En gång skulle jag korrekturläsa en bok som handlade om metodik med förskolebarn i Jordbro. Den hade Maria och en kollega till henne skrivit. Tyvärr blev den inte tryckt. Det var synd. Den hade just det där nyfikna och utforskande samtalet med barnen och deras föräldrar. Metodiken att möta andra. Det som gjorde att det var roligt och alltid utvecklande att ha kontakt med barn. Också vi själva utvecklades av det arbetet.
Maria och jag kan alltid prata jobb. Vi har liksom kollegasamtal när vi behöver få rätsida på något, jobb eller livet. Undrar hur det blir när vi slutar arbeta så småningom… Det vet vi inget om än.
Maria! Jag är så glad att du finns i mitt liv. Och nu är du dessutom gästbloggare. Toppen! Välkommen!

Ett minne
Jag sitter vid köksfönstret i mitt hus, i mitt sommarparadis! Det är en dramatisk kväll. Jag ser ut över sjön mot ön, bortom viken, över bergen! Himlen är alldeles fantastiskt mörkgrå, med några små ljusare fläckar.
Det blåser upp, vattnet krusas för att ganska snabbt bli vilt och bångstyrigt. Det mullrar och jag räknar sekunder mellan blixtarna och mullret. Regnet kommer väntat och ändå plötsligt! Som om himlen öppnar sig! Det smattrar på taket! Jag kan inte annat än beundra detta skådespel och tillsammans med hundarna vara alldeles andäktigt stilla. Alldeles stilla!
Det är en kväll i slutet på midsommarhelgen! Sonen med familj har åkt tillbaka till storstan! Vi har haft det fint tillsammans och nu känns det ensamt, tomt, stilla, varmt, lite ledset. Det är som denna stund på söndagskvällen blir en teaterstund, en stund då naturen visar sitt verkliga drama och jag sitter på första parkett vid mitt köksfönster.

Ett minne från en kväll som denna, kanske var det för fem år sedan, som himlen så snabbt drog ihop sig, som i kramp och vinden kom virvlande med en hastighet jag aldrig upplevt. Braket var skrämmande då fem stora träd, tre björkar, en gran och en tall föll till marken. Den stora gräsmattan framför huset var bara träd, grenar, rotvältor och trädgårdsmöbler som flugit iväg! Och bryggan stod rätt upp i luften! Det var en tromb som kom och gick! Ingen kom till skada och huset var sig likt efteråt. Men allt mellan huset och stranden hade förändrats! Vi hade tur, kanske änglavakt! Ja vi hade någon som vakade över oss det är jag säker på! Det hade kunnat gå mycket illa!

Men ikväll har jag suttit här och sett ett skådespel som var mindre dramatiskt än det för fem år sedan! I ett paradis, i mitt paradis, kan det finnas mycket mer än solsken, stilla sjö och gemenskap! Det kan vara fara, rädsla och ensamhet! Precis som i livet självt!

Margareta Sverkersdotter
Foton: ©Margareta Sverkersdotter
Läs presentationen av Margareta här.

Oj oj oj, vad tiden går. Nu är det återigen länge sedan det var en gästbloggare på besök. Men se! Här kommer en!
Margareta Sverkersdotter bor i grannkommunen. Hon bjuder mig på lunch ibland. Jag är gärna där och smakar nya saker, som jag själv inte kan komma på att göra. Sen härmar jag hemma.
Margareta var speciallärare och gestaltterapeut i sitt tidigare yrkesliv. Nu är hon pensionär med rätt att göra vad hon vill. Hundar har hon två och barn och barnbarn. De ses gärna på landet, vid hennes paradis.
Jag beundrar Margareta, för hon har gjort något som inte så många andra gjort: hon har haft en inneboende, en ensamkommande flyktingungdom och varit en god vuxen för honom, trots att kultur- och ålderskillnaderna var stora. Hon är också god man för ett par andra unga pojkar. Många timmar har hon tillbringat på Migrationsverket tillsammans med dem.
Dessutom är hon en kreativ kvinna, som målar mandala och stickar små dockor med personliga uttryck.
Väl mött i morgon Margareta! Välkommen till min hemsida!

Och ni som läser, kom gärna med kommentarer till Margareta här på hemsidan. På facebook försvinner de till nästa dag. Här blir de kvar att läsa till nöje för alla.

Är du förste-, andre- eller tredjelärare?

På skolor över hela landet har det i dagarna utsetts förstelärare. Från före detta kollegor har jag fått höra att det orsakat både tårar, värk och tandagnisslan. Mina kollegor och jag skrattar åt eländet. Det finns ju inga kriterier för vad som krävs för att bli förstelärare. Det hela är som så vanligt i svensk skola ganska flummigt. En god vän berättade att på hennes skola gick jobbet som förstelärare till kvinnan som på skolans fester ofta hamnar i knäet på rektorn. På en annan skola har två ensamvargar utsetts. De kan aldrig tänka sig att samarbeta med någon och bidrar inte alls till skolans utveckling, men de fikar oftast med rektorn.

Min kollega Jörgen och jag har skämtsamt börjat kalla oss för andrelärare och min kollega Bertil funderar på vem som är tredjelärare. Snabbt på en rast krafsade jag ner följande dikt. Kanske kan den sätta ord på hur det kan vara?

Försteläraren
Rektorns bäste vän
försteläraren
Skrider genom korridoren
vallar inte alla fåren
det är bara han
som här något kan
Andreläraren
får bli bäraren
kånkar böcker till ett rum
är nog ganska dum
Tredjeläraren
ligger på sin säng
och sjunger vår refräng

Monika Thormann

Fler dikter av Monika om skolan hittar du på hennes blogg

Mer om henne kan du läsa här.

Danas presentation av Monika finns här.

Bilden till vänster visar framsidan till boken som Monika skrev om sin mammas barndom i Berlin, utgiven 2003.

En fotnot: En förstelärare får 5000 kr extra i månadslön.

Foto bokomslaget: ©Monika Thormann
Foto porträttbilden: ©Julia Donka Thormann
Foto monopolpengarna: ©Dana

…Monika Thormann vara gästbloggare! Hon arbetar på S:t Eriks gymnasium och undervisar i svenska och religion. Vi är uppvuxna i Handen båda två.
Monika är lillasyster till en av mina då bästa vänner, som jag gick tillsammans med på låg- och mellanstadiet. Familjen hade, liksom min, tyska rötter. De var frisksportare. Jag fick följa med familjen någon gång till slottet på Stensund och några gånger till Magelungen för att paddla kanot. Jag tror inte jag pratade med Monika alls vid de tillfällena. Hon var ju liten! Dessutom hade hon en kamrat som hon höll ihop med i vått och torrt. DET minns jag. Och jag minns hennes mammas supergoda surdegsbröd, som smälte i munnen. Det var en fest att komma hem till deras familj och få bli bjuden på det.
Monika minns att hon beundrade mig och min storasyster för att vi sjöng så bra. Hon var hemma hos oss en gång och vi satt och sjöng och någon – måste ha varit min syrra då – spelade gitarr och det var så mysigt.

2003 skrev Monika en barnbok, Kristine, om sin mammas uppväxt i krigets Tyskland. Den läste jag för några år sedan och återfann sedan både henne och storasyster på facebook.
Monika skriver på sin egen blogg. Hon har skrivit en del noveller med som blivit publicerade i ett läromedel som heter Tackla. Och det senaste är hennes skoldikter, som osar av frustrationerna av att det finns så mycket i skolan, som inte fungerar. De är pang på! Jag gillar att läsa dem. Hoppas ni gör det också!
Välkommen hit, Monika!

“Words reduce reality to something the human mind can grasp, which isn’t very much.”
Eckhart Tolle

Bilder av verklighet

Jag är inbjuden att gästblogga. Tack, Dana, det är en ära som förvirrar mig något.
För det första: vad skriver ”man” i en blogg? För det andra: att skriva ”något” i ett sammanhang – på inbjudan – är ovant för mig; jag skapar som regel mina yttrandesammanhang själv.
Kanske är det det som gör mig lite osäker, att inte ha ett eget syfte med det jag skriver utan snarare en slags förväntan om något jag inte vet vad det är?

Nåväl, nu har jag ju börjat så jag kan lika gärna fortsätta och se vartåt det barkar. Kanske är det just det som är bloggens natur, att vända sin insida utåt en stund som i en dagbok? I alla fall en sådan här öppen blogg som Dana hyser till alla hennes läsares fromma.
Jag kan alltså skriva vad jag vill?!

Jag ser mig om i rummet – sådär som här-och-nu-författare börjar när de ska visa hur man förhåller sig till nuet – och erinrar mig mitt ständiga intresse för ”verklighetens natur”.
Det jag ser omkring mig, både i rummet och det vidare perspektivet ut genom fönstret, är välbekanta saker och ting som jag helt enkelt skulle kunna låta vara just det; sådant jag ser i princip varje dag och har lärt mig att kalla ”hemmiljö”.

Jag kommer dock att tänka på en dröm jag hade under tiden jag studerade vid Gestalt-Institutet i Skandinavien (som senare splittrades i två institut, GIS-International och Gestaltakademin):
Jag står i ett rum inför en stor tavla som hänger på väggen. Tavlan är ett collage av fotografier och ju närmare jag betraktar tavlan desto mer flyter bilderna ihop. Till sist utbrister jag: ”Fantastiskt, man ser inte skarvarna!!”.
Sedan vänder jag mig om och tittar ut i rummet och ser samma sak – vilket får mig att lika förundrad utbrista: ”Fantastiskt, man ser inte skarvarna!!”.
Jag förde drömdagbok vid den här tiden och ägnade mig rätt mycket åt att bearbeta och tolka mina drömmar; det var ju sådant allt handlade om under en så intensiv utbildning som den till gestaltterapeut.
Tolkningen gav mig nyckeln till synen på ”verkligheten” och jag ledde sedan terapigrupper baserade på min insikt, att världen så som vi upplever den, är en hjärnkonstruktion baserad på mina erfarenheter och gamla minnesbilder. Jag gav grupperna den återkommande titeln: ”Bilder av verklighet”. En lite dubbeltydig titel med innebörden att verkligheten är uppbyggd av inre bilder, projicerade på omvärlden, men också är inre bilder som genererats i mötet med min omvärld.
Det vi alltså arbetade med i de här grupperna var att via bildskapande utforska sambandet mellan inre och yttre bilder; att i bästa fall få syn på och bli medvetna om hur vi skapar verkligheten inifrån och reagerar på den som om den kom utifrån.
Det innebär t ex att om jag möter en person som påminner om en sträng förälder, tenderar jag att uppleva denne som sträng; inre och yttre flyter ihop och jag skapar min upplevelse av sammanhanget, reagerar på den och väcker troligtvis reaktioner som bekräftar min upplevelse.
På så vis upprätthålls min verklighetsuppfattning och bilden av vem jag är…

På senare tid har jag kommit att mera intressera mig för begreppet ”berättelser” i relation till det jag förr kallade ”bilder”. En berättelse antyder en process medan en bild är mera statisk. Egentligen är de nog samma sak, eftersom en bild måste avkodas för att bli meningsfull; d v s jag måste skapa en berättelse av det jag ser för att ge bilden en betydelse för mig. En tyst och kanske väldigt summarisk berättelse, men lika fullt en uppfattning om ett sammanhang.
Och kanske är på det sättet en bild mera ursprunglig än en formulerad berättelse och låter sig ”lånas” till många olika berättelser, beroende på vem som ser bilden…

Om så ”verkligheten” är en sammanvävning av berättelser, sprungna ur mitt liv av erfarenheter och motsvarande ”speglingar av vem jag är”, vad är då egentligen ”VERKLIGT”? Finns det någon objektiv verklighet, oberoende av min uppfattning om den?
Kära nå’n, varför ställde jag den här frågan….. nu är jag ute på djupt vatten. Här står vi faktiskt på randen till vad vetenskapen känner till och många anar, att det bara är en bråkdel av vad vi har kapacitet att förstå.
Varför är jag ohjälpligt intresserad av sådant som ligger bortom s k fakta?
Kanske för att jag har en känsla av att både jag och ”världen” är något mycket större än jag kan identifiera med mina sinnen. Jag försöker verkligen, med ett slags dubbelseende, få fatt i ett sätt att betrakta min värld utan min inblandning men dras, som av kraftiga gummitrådar tillbaka i min åskådningsfålla av sinnliga, högst påtagliga, saker och ting.
En sak kvarstår dock: en tydlig känsla av mystik som omger allt jag ser. Om jag för en stund kan stanna vid upplevelsen av DET SOM BINDER SAMMAN alla ting erfar jag faktiskt en förnimmelse av något större än det jag ser. Trots allt är varje liten del av det jag upplever – tanke, sinnesförnimmelse eller känsla – något som uppstår i mitt medvetande (”awareness”, som vi kallar det i gestaltsammanhang). Utan medvetande finns varken jag eller omvärlden.
När jag alltså kan stanna vid medvetenheten om att jag ser, hör, känner, tänker etc, då har jag fått kontakt med DET STÖRRE, som ger alla små punkter i min livsprocess mening.
Och kanske är det med sådan ”awareness” varje mänskligt möte ska ha sin utgångspunkt, som ett sätt att komma bortom de invanda berättelserna om både ”en sådan person” och ”vem jag är”?

Antonio Vivaldis vackra stycke ”Cum Dederit”, här sjunget av den franska sopranen Sandrine Piau.
Videon består visuellt av en lek med ljus och mörker som spelar in i bildtemat.
Helt underbar, tycker jag! Bör ses i helskärmsläge…

Utöver text och musik har jag valt några bilder som kan stimulera hjärnans vilja att skapa mening även när den inte förstår direkt.
Därmed tror jag det räcker 🙂

Med de varmaste hälsningar,
Lars Berg
Dipl. gestaltterapeut och konstnär

Lars Bergs hemsida
Lars Bergs konstsida
Inspirationsguiden
Gnesta Konstrunda

Foton: ©Lars Berg

Läs Danas presentation av Lars här.

Det var länge sen som en gästbloggare kom på besök. Men se! Nu kommer en strax.
Lars Berg, gestaltterapeut, konstnär och illustratör lärde jag känna när han var gestaltterapeut och ledare för en terapisommarkurs 1990 på Värmdö, i Sjövillan, ett litet hus bredvid vattnet. Jag kunde för all del inte teckna och måla som andra där, men jag fick ändå inspiration till förändring och tankar, som har betytt mycket för mig sedan dess.
De senaste åren har jag besökt Gnesta Konstrunda och tittat på Lars tavlor. Det har blivit en tradition att åka dit första helgen i september. Jag har såklart flera av hans tavlor hängandes hemma. Dem tittar jag på varje dag.
Lars är en av de klokaste och coolaste jag vet. Han har en fingertoppskänsla i det han gör och säger, i både språk, känsla och tankar, som han kommer dela med sig av här, och som han också delar med sig av sig i Inspirationsguiden som han är redaktör för.
God läsning önskar jag er alla!
Dela med er av era tankar också. Skriv kommentarer, så får Lars chans att höra dem här och han kanske också vill svara på dem med.
Välkommen till min blogg, Lasse!

Jag tror jag har lite tråkigt i min tillvaro. Jag behöver mer spänning igen. Därför har jag lagt lite krut på att få igång gästbloggen igen. Det var fyra år sedan sist. Oj vad tiden går…
Jag har frågat andra då och då om de vill skriva i min blogg, men det har inte passat för dem. Och jag har haft annat att göra än att leta andra. Men nu har jag fått napp. Det är jag så himla glad för. Jag blir inspirerad av gästbloggarna. De som skriver inspirerar mig. Och det de skriver inspirerar mig.
En del säger att man inte ska ha projekt. Men varför inte, när det är något som är kul!
Snart, snart…. kommer den första gästbloggaren i denna sommarbukett. Jag kan avslöja redan nu att det är en gestaltare.

Här är de finaste blommande kinesiska gulrosorna och de underbara tovsipporna. Blommor! Det bästa som finns!
Du är också en blomma! Kom ihåg det!

…. kommer Camilla Thulin med en gästblogg.
Camilla är en mångsidig och kreativ kvinna som har tusen järn i elden. Hon är nyfiken som få, har utmanat sig själv till att vara jungman och klättrat i riggen på ostindiefartyget Götheborg, läst danska, lärt sig isländska, arbetat med att få teknik intressant för barn, planterat lökar i Slottsträdgården ihop med hundratals barn, fotograferar, ska till Afrika och fotografera mera, reser hit och dit och så vidare. Hon har också varit kattvakt åt Prosit och tagit fina bilder av mig i Skagen.

Projektet gästbloggare har inte stannat upp, bara tagit en paus till i morgon söndag.
Jag vet inte riktigt hur de andra inbjudna bloggarna ligger till, kanske har de glömt vad de lovat? Nej, de väntar bara på rätt inspiration tror jag.
Raija som har skrivit nästa gästblogg, har jag träffat tre gånger. Först på en middag hos en gemensam vän. Sedan en gång spontaninbjuden på te hemma hos henne när jag sålde en diktbok till henne, då hade hon precis fått besök av en annan vän till henne. Och tredje gången på en mycket rolig födelsedagsfest hos vår gemensamma vän. Jag började läsa hennes blogg. Hon skriver både roligt och alltför sällan, tycker jag i alla fall.
Nu är Raija vänlig nog att låta mig ha hennes senaste betraktelse här som gästblogg hos mig. Tack!