… hittat bilnyckeln. Av en händelse hittade jag den i bakluckan. Någonstans ifrån, när jag skulle ta upp påsen med pantflaskor och rafsade bland påsarna där, föll den i min hand. Himla skönt att den är funnen! Nu slipper jag gå här med en oavslutad gestalt och undra var den är. Livet kan gå vidare.
Fast nästa oavslutade gestalt finns ju bara runt hörnet; momsdeklarationen!

Medan jag ligger i sängen för att bli mer frisk, funderar jag på vad jag vill skriva om till min skriftliga examen. Något tar form, en idé växer, något som varit en del av hela mitt liv och som färgat mina dagar.
Jag har vetat om det länge, men inte förstått vad det har gjort med mig. Jag har inte varit fullt medveten om det. Det har varit som ett ömt sår, som bara gjort ont. Nu plötsligt ser jag olika bottnar i det hela. En karta växer fram. Min karta. Jag kan se bortom det hela och förstå med gestaltteori vad som påverkat mig och i mig finns också en förståelse för mitt lilla jag, som inte kunde göra annat då.
Idag står det helt klart att det är det här jag vill skriva om. Håller det i sig? Det vet jag inte. Jag tuggar och bearbetar det just nu, det är också en del av processen. Jag känner spänning i mig. Det är energi.

Jag kunde lika gärna kalla dagboken här, min blogg, för byggbloggen. Nu får jag bara passa mig, så att inte folk ute på nätet tror att jag verkligen har en byggblogg. Inte heller kan jag kalla den för Danas blogg. Fast det är min blogg. Dock har en annan Dana det som namn på sin.
Jag har fortfarande en dagboksblogg, en helt egen sån. Och här skriver jag vad jag vill. Om jag vill. När jag vill.

Idag funderar jag på att avsluta energicirklar och håller på med det ständigt. De finns som oavslutade händelser överallt i mitt liv. I känslor, händelser och i saker. Mitt hus är som flera hundra oavslutade energicirklar. Och hus blir ju aldrig klara heller. Antagligen inte jag heller då.

I går testade jag att såga ut en list till snedväggen mot ytterväggen i lilla alkoven. Det blev inte så bra. Men jag fick träna att såga. Det var bra.
Istället tog jag och spacklade igen det 4 cm breda krondiket mellan tapet och träkonstruktionen bakom den. Konstigt att jag inte tidigare rensat ut där och skalat bort det oväsentliga… hm… ibland tar saker och ting tid för mig att komma på helt enkelt. I dag slipade jag kanten och tapetserade över den med bården som jag satte upp för några år sedan på två andra sidor. Nu blev det riktigt bra.
Dessutom har jag spikat fast taket lite mer och fyllt igen en spricka med akrylat.
I morgon kan jag kanske köpa en taklist, måla den och få upp den som avslutning upptill på den spikade pärlsponten. Eller så tar det tio år till. Gud bevare mig för det. Nej, så länge vill jag inte vänta igen. Jag har inte tid att vänta! Nu vill jag bli klar!

Knappt har jag kommit hem från Danmark, förrän jag packar till nästa resa. På onsdag reser jag söderut igen. År 3 börjar, på gestaltterapeututbildningen. Spännande!
Jag skulle egentligen jobba några dagar, men börjar veckan med att stanna hemma istället. Börjar bli förkyld. Behöver ta hand om mig. Så kan jag kanske bli frisk fortare. I alla fall inte jobba hela dagen. Får se hur morgonen utvecklar sig.
Men varför klickar mellanslaget och ny-rad-knappen så mycket på min nya dator? Allt annat är dämpat. Så irriterande! Jag har verkligen känsliga öron, känns som explosioner i öronen. För att inte tala om alla dessa dragspel som finns i Farsta Centrum… vilken tortyr att behöva lyssna på dessa dragspelstorterare. De kan ju oftast inte spela på riktigt.
Och när jag ändå klagar: Att gå till centrum är oftast lika med att behöva gå genom en rökridå. Rökförbudet i innecentrum, gör att rökande människor står i klungor utanför ingångarna numera. Så har jag svårt med cigarettrök med. Känslig för lukter och irriterande ljud. För vad mer? Massor!
Och så sa Perls: ”Lose your mind and come to your senses.”
Jag vet inte jag. Ibland är det bra att kunna stänga av sinnesintrycken, hålla för öronen, hålla andan, blunda eller tänka på annat osv. Deflektera med andra ord. Alternativet är att välja sin omgivning mer noggrant.

Så underbart att ha en hel morgon till att fördjupa mig i Perls, Freud, Friedlander, Husserl, Jung, Reich och min egen process. Jag ser en väv, ett hav, som sitter ihop, delar som ger en helhet. Ett hav, en väv, som förändrar sig hela tiden och skiftar i färg, form och mönster. Ett fält i rörelse. Jag är mitt i och ändå på ytan, vill fördjupa mig i teorin och i mig själv. Jag och teorin blir ett. Märkligt. Känn dig själv, sa Sokrates. Känn din teori, säger jag.
Mitt i läsandet ser jag på Merlin. Som avkoppling och vila. Det mytiska stråket behöver också få en plats mitt i det psykologiska. Och som polaritet till djup finns yta. Ja ja, det finns massor att säga om allt. Nu vill jag gå vidare.

Nu är sängen fylld av böcker. Inför teoriexamen är det bäst att läsa och hela tiden går jag på avvägar, istället för att läsa om de viktigaste böckerna. Så blev det ett par dagar med Carl Rogers: Människor i grupp. Den boken har jag sedan många år tillbaka haft i bokhyllan och läst förut. Plötsligt ger den ny mening.
Så är tiden kommen till att läsa och kanske få en karta över existentialismen, denna grund i gestaltteorin. Precis nu ger boken Existensens psykologi av Bo Jacobsen också mening. Det är märkligt att upptäcka att det just nu är rätt tid att läsa just den boken. Och jag längtar till att ha en ostörd timme i sängen med den, innan jag släcker lyset för natten. Som en karamell att se fram emot.
Ska jag nämna en tredje bok som ligger här blir det nog Rollo May: Kärlek och vilja. Den är både stor och tjock. Jag har ägt den i många, många år oläst. Kommer jag hinna läsa den? Kommer jag ha lust och vilja? Det får jag se sen.

Sen har jag massor av annat att läsa. Hela februari är min lugna månad, som gjord för att läsa på varje ledig stund. Å, så skönt.

Vad är det som gör att jag står ut med andras trista bemötande? Hur kommer det sig att jag inte säger ifrån? Tror de att jag inte märker det? Har det något med att göra att jag själv var likadan förr i tiden och ingen sa ifrån? Kanske det.
Är jag rädd för konsekvenserna att kanske inte få ha kontakt med dessa för mig otrevliga människor? Som om mitt liv skulle bli sämre då? Tror jag att jag förtjänar att bli dåligt bemött? Nej, inte längre.
Jag har inga vidare goda erfarenheter av att bli arg och bli mött med det jag har att säga.
Mest rädd är jag nog för att sätta ner foten och säga ifrån. Jag är helt enkelt inte van vid att visa hur jag verkligen känner mig och att jag inte accepterar detta mer. Jag vänder hellre ilskan inåt och blir ledsen istället. Inte alls bra med att göra så. En vacker dag är jag nödd att ändra på mig. Jag behöver stå vid min gräns. Inte tillåta vad som helst mer. Säga ifrån. Säga: Sluta nu! Lägg av!
När kommer den dagen? Snart. Snart vill jag göra annorlunda. Aktiveringen av mitt självstöd är igång. Det gör ont att stå här i mitt vacuum, i min döda nollpunkt, the impass, att vara medveten om mitt gamla sätt och känna behov att medvetet göra annorlunda och ta ett kliv ut i det okända nya. Vore det lätt, skulle jag har gjort det för länge sen. Det känns som om jag skulle dö av att säga ifrån. Inte konstigt att jag kämpar emot.

Idag är det -11ºC minst. Har väl varit kallare i natt med. Undrar om bilen startar? Jag får ha en reservplan idag med att åka buss. Har ringt verkstaden och de ringer upp senare idag och berättar om de har fått tag på ett nytt batteri.
Jag håller nog också på att bli urladdad. Hela tiden nya starter i kylan. Upp och iväg. Gör det och det och det! Jag säger, som så många andra, att jag måste. Måste jag verkligen? När jag byter ut ordet ”måste” mot VILL, blir jag lättare till mods. Promenaden igår i den djupa, bländande nysnön blev lättare. Jag vill vara ute. Jag vill hämta bilen. Jag vill komma fram.
Jag vill åka bil till jobbet. Jag vill byta batteri på bilen. Självklart vill jag det! Så är det bara att göra det. Sen kan jag vilja nya saker.

Jag är med om så mycket nu i dessa dagar, så jag vet inte om jag hänger med riktigt i svängarna. Jag tror jag gör det. Det är skönt att göra annorlunda än jag brukar.
Idag var jag på gym för första gången och var omklädd. Det var annorlunda. Jag överdrev dock inte själva träningen. Det är något som får växa fram.
Igår var jag på gestaltövning inför att vara terapeut. Det var en härlig känsla jag gick hem med. Även om jag är nybörjare så kände jag gott hopp om att kunna byta stol och vara i mig, hela mig, som gestaltterapeut så småningom, med lite mer träning bara så… Gestalt är vidunderligt med sin kraft, inte alls som en prat-terapi, även om det kan bli mycket prat också emellanåt.
Det börjar närma sig, slutet av andra året på gestaltutbildningen. En ny fas börjar i och med det. Nästa gång jag reser ner till Danmark blir det evaluering. Hoppas jag består=blir godkänd. Jag vill gå vidare. Jag har inte tid att vänta med den.
Och innan dess kommer advent att lysa upp tillvaron. Jag ska köpa den där ljusslingan till balkongen. Julklappar däremot blir det nog inte så många att köpa. Tuva har jag redan handlat till. Hon är ju viktigast av allt!
Och bilen ska få en extra batteriladdning i helgen hemma hos min bror. Igår fick jag motorstopp. Igen. Andra gången den här hösten. Sånt vill jag inte riskera att få igen. Det är inte kul alls. Genererar onödig stress bara.

Dagarna blir kortare och kortare, fast dygnet ändå inte blir det. Att klara av att vara i mörkret, innan ljuset kommer kan vara uppfordrande.
Om en vecka kommer adventsljusen lysa och det ser jag fram emot. Har ingen lust att tjuvstarta. Allt har sin tid, både november och december ska få vara i sin särprägel. Att blanda ihop dem, att göra dem lika, tar ifrån mig upplevelsen av att njuta fullt ut av deras egna sidor. Att se olikheterna är lika viktigt som att se likheterna. Att höra ihop, lika väl som att inte höra ihop. Det blir så lätt en otydlighet annars. En konfluens.
Vem är du? November? Vem är jag? December?
Början av november är inte som slutet av november. Gråskalan har sina olika nyanser. Och så finns förväntan inför advent i slutet av varje november. Hur vackert ska inte ljusen lysa? Har jag tillräckligt med ljus och adventsljusstakar? Vill jag inte ha en ljusslinga i år ute på balkongen? Jo, i år ska jag tända ljus där. Så att lilla Tuva lättare kan se att där bor farmor. Så att andra kan se mitt ljus i kvällen. Så att jag blir nöjd med att ordna lite vackert för mig. En adventstidsnjutning, helt enkelt.
Och den sista veckan innan dess, går jag här i mörkret med bara några enstaka ljus tända. Det räcker. Festen i fredags, gestaltföredragen igår, middagen med min käre vän, är som samlade i en stor, fokuserad, kondenserad ljuspunkt som lyser som SOLEN. God helg!

Igår, i den regniga och mörka fredagskvällen, var jag på vernissage på
Ateljé Ciresia, Mariatorget 1C, Stockholm. 12-18 november kl 12-18.
Inne på galleriet var det som tur var varmt och ljust. På väggarna hängde tavlor, både stora, små och mittemellan. Vad är förresten en liten eller en stor tavla i andras ögon?

Lager på lager syntes i olika skiftningar, gestalter, färger, ljus och mörker.
Jag tycker om att se på tavlor. Och jag tycker om att titta på människorna som ser på tavlorna. Bilderna väcker känslor och tankar. Människorna väcker en nyfikenhet och jag undrar vad de är för ena. De kan också vara färgstarka och skiftande, precis som tavlorna och som jag själv kan känna mig.

Konstnären är inte bara norrman. Han är också gestaltterapeut. Mer om honom kan du få reda på här.
Plötsligt, i ett samtal med en ny vän, ramlar poletten ner, aha, det är han som har haft sommarkurser på mitt gestaltinstitut. Och trådarna syns mer tydligt mellan de som är där för att titta. Vi hör alla ihop på något sätt i det hela. Nils Pedersens vernissage blir plötsligt till mer än tavlor på en utställning. Det blir en kväll av möten, en del med tunna, nya, sköra trådar, bort till en del välbekanta nya möten mellan människor med starka band mellan sig.

Häftigt! Det var också häftigt att se tavlor bli köpta. Tänk att få ta med sig tavlorna hem. Jag får nöja mig med att se dem här nu. Fast jag är glad för att jag fick se tavlorna och människorna på riktigt med. Det är något särskilt med det också.

Den här CHARMIGA skylten hittade jag nyligen i en retroaffär på söder. Charmig ja, om pilarna står på plus förresten. Kanske inte så charmig om ens partner provocerande sätter pilen på grinig eller sur. Det fanns från början två pilar, en för HON och en för HAN. Hon-pilen saknades och jag vände på han-pilen. Jag kan ställa in mina egna lägen här.

Just nu är jag GLAD att vara i mitt hus i Norrland. Jag är som alltid förvånad över att jag har ett helt hus! Det är lika konstigt varje gång jag tänker på det. Här är både jag och katten hemma. Sen blir jag kanske VIRRIG. Av att skriva in namn på ansiktsigenkänning på iPhoto. Jag har svårt att känna igen vissa ansikten. Bra funktion då på datorn men ordet saknas på hjärtat. Synd. Användbart annars. Jag är helt klart VISSEN för att jag saknar en hjärtevän att vara KELIG med. SÖT är jag ganska ofta. Kan vara TRÅKIG lätt. Och kan lika lätt bli LEKFULL. Att leka är roligt. Annars är det ingen rolig lek. Jag skulle behöva bli mer TUFF och säga ifrån. Jag gör det ibland, kan behöva det oftare. Annars blir jag PURKEN inuti och känner mig mest AVIG. Helst skulle jag gå omkring och vara LJUV och tilldragande mer. Kanske skulle det vara som honung och dra till sig intressanta och spännande singlar.
Det finns ett fel med skylten. Ordet idag. ”Så är min hjärtevän idag” Hela tiden finns nya NU. Nu, nu , nu, nu. Att hålla en känsla eller uttryck genom en hel dag är inte att sträva efter. Jag vill vara rörlig. Precis som pilen. Olika. Mångsidig. Omväxlande. Jag. Kanske du med.
Och så finns polariteterna till varje ord. Mer eller mindre framträdande. Vilken jättekul skylt!