Jag har börjat lyssna på musik på ett annat sätt än tidigare. Kanske är jag mer öppen för att verkligen lyssna nu.
När jag lyssnar kan jag till exempel låtsasspela instrument. Det är ett sätt att förhålla mig till musiken. En låt hör jag trummorna i och spelar som om jag vore trummisen. I en annan låt spelar jag pianot. Eller flöjt, mandolin, gitarr eller bas. Eller sjunger med i en låtsasmik. Det är att ta plats mitt i musiken och vara en del av den. Och jag blir alldeles koncentrerad och vill verkligen spela rätt och följa med i rytm och harmonier.
Ett annat sätt att lyssna på är att känna efter vilka känslor som musiken väcker i mig. Här är som en aha-upplevelse nästan. Inte har jag tänkt på vad som väckts, känslorna har bara funnits där. Nu sätter jag ord på känslan och då blir det ett annat djup i musiken, en medvetenhet och uppmärksamhet som ger en upplevelse, att vara i awareness. Inte bara toner och känslor som far förbi. Fast ibland är det så musiken fyller.
Jag minns första gången jag lyssnade till Joni Mitchells album Blue. Jag var fjorton ungefär och låg i en säng med dåvarande pojkvännen och Jonis toner flög omkring i rummet som bubblor, färgade ballonger eller klockor. En livsupplevelse av musik helt enkelt. Ett Här och Nu som var helt underbart annorlunda än jag dittills hade varit med om. Det skulle jag gärna vilja vara med om igen. Att höra musik utan att tänka, bara se bubblorna som var lycka.

Nu har jag tagit fram min mandolin och plingar på den till Sort Sol. De spelar ”Let the fingers do the walking.” Att spela luftmandolin väckte min lust till att spela på riktig med. I alla fall en stund.

There is a liquid sky all over the world
Tonight it comes for your body
It comes to set your soul alight
The cards have been dealt
From our hands they will melt
There is a liquid sky all over the world
Tonight

Step out my sweet one and hang loose
Crystal cherry drapes filled who to choose
With the moon rollin’ in we can let our dream begin
Step out my sweet one step out and hang loose

Our liquid sky turns me on
It’ll speak out my name long after I’m gone
So I give myself in and it’ll make me spin and spin
Ah – the liquid sky turns me on
Tonight

Let your fingers do the walking
Can’t you see I’m coming
Let you fingers do the walking

Thich Nhat Hanh har skrivit ”Mandelträdet i din trädgård” och berättar där om uppmärksamheten i varandet. MIndfulness säger Thich Nhat Hanh. I gestalt kallas det för awareness, ungefär som en medveten närvaro. Jag ser det som ett fenomenologiskt betraktningssätt. Att se Det Som Är. Här och Nu. Orden är släkt med varandra, från buddismen i grunden.
Att göra det man gör med full uppmärksamhet ökar livsnärvaron. Betrakta och lyssna. Ja, jag med. Jag känner en som har vandrat tillsammans med Thich Nhat Hanh. Hoppas få höra mer om det nästa vecka.

Vad ger jag mig in på? Dessa utmaningar är verkligen inte enkla och sköna. Drömmar och visioner pratade en kvinna om igår. Jag har väl såna, som driver mig till att ständigt bryta ny mark och få andra gränser. Vad är egentligen drivkraften? Organismens behov av balans. Gamla mönster som behöver avslöjas, ses, värderas i nuet som är. Jag anar något där i mörkret och dimman. Oskarpa konturer och skuggor lurar ögat att tro det är något som det kanske inte är. In med ljuset. Öppna garderoben. Ut med spökena. Se det som är, just nu.
Idag språkklasskonferensens andra dag. Sen hem och förbereda göteborgsbesök och packa. I morgon till Danmark på fest.

Så gick den helgen, som kändes längre än den var, fast den var ungefär som den brukar vara. Från ro till oro och tillbaka svängande, alltid dessa polariteter i rörelse. En dag kommer väl balansen med, med lite långsammare rörelser i svängarna från ena sidan till den andra och förhoppningsvis inte lika långt ut i sina pendlingar.
Vad triggar det ena och det andra? Det är verkligen ett detektivarbete att spana efter de små detaljerna som spelar roll.
Spåren från det förflutna finns antagligen med i resten av livet, ingen handling är betydelselös. Det är en viktig upptäckt för mig och något att vara uppmärksam på.

Gode Gud!
Ge mig fler att prata gestaltteori med.
Amen.

Jag känner mig så ensam ibland. Jag känner mig inte alltid på samma nivå, på samma väg, på samma plats, i samma fas som andra.
Att gå in i de små detaljerna, att glädjas åt ett uttryck, att vara galen i gestalt, att älska Fritz Perls, att vara passionerad för gestalt och orden och varandet. Att gå upp i tankarna och i nästa stund känna någon sprittande reaktion i kroppen. Att få dela det med någon annan. Vilken fröjd det vore!
Jag har en vän i den danska passionen. När vi läste danska på universitetet var det en sån fröjd att inte behöva dölja den glädjen jag kände, utan att istället kunna gå upp i danskan ännu mer och känna gemenskap. Så vill jag ha det igen med gestalt.
Var är min själsfrände här? Kanske letar DU också efter MIG?
Jag har börjat läsa Frederick Perls bok IN AND OUT THE GARBAGE PAIL, vilken pärla!
Jag är också en pärla. Får se vad jag skriver för bok nästa gång…

Jag kan känna att jag går i cirklar, i mina egna och i andras. Cirklar möts. Krockar. Samspelar. Dansar. Flyter runt. Växer. Växlar färg. Blir mindre. Försvinner. Lika och olika, speglande, snurrande om varandra. Allt i en rörelse. Förändring. Liv. Som fältteorin i gestalt kanske. När en cirkel rör sig, påverkas andra. Ibland uppstår hål, ibland fylls tomrummen igen direkt.
Vilka cirklar vill jag ha i min tavla? Vilka blommor passar att växa i den här rabatten?
Vem vill jag ha med på livets resa?
Det är en existentiell fråga, som gäller för alla, en rättighet och frihet, att välja mitt eget liv. Det är stort att tänka så. Är jag verkligen fri? Vågar jag vara fri? Är det verkligen en rättighet eller till och med en skyldighet att välja sitt liv?
Livet lovar oss ingenting. Livet är inte skyldig oss något. Kan jag vara skyldig andra något? Vad är min skuld och andras skuld? Och med skuld kommer krav. Oj, vad det här växer nu… Mina val påverkar i alla fall andra, på gott och ont.
Ibland väljer jag bort någon. Ibland blir jag bortvald. Sånt är livet? Ja.
Jag säger inte att jag förstår det, för ibland förstår jag inte någonting.
Jag vet egentligen bara att det kan vara vilsamt och meditativt att måla cirklar.
Och ibland är cirklar bara cirklar. En cirkel är en cirkel är en cirkel.

Ja, så är lovet slut. I morgon måndag, börjar vardagen igen, som inte alls är som vardag. Dagarna blir ljusare och varmare. Snöhögen över mina rabatter utanför porten är nästan borta. Jag har cyklat idag och suttit i solen hos min bror och svägerska. Deras katt smaskade på en nyfångad mus och fastän jag älskar katter, så har jag svårt för kattens vilda natur. Där blev det ingen klapp idag. Är det därför ordspråket ”Man får ta det goda med det onda” finns?
Jag håller på att undersöka vad som finns mellan polariteterna till exempel gott-ont. I den s k kreativa nollpunkten. Vad finns där, mitt emellan? Finns den i mig egentligen? Jag är kreativ. Men nollpunkt? Som en tallinje att välja att gå hit eller dit på. Att inte värdera plus och minus, positivt och negativt. Att låta båda finnas helt enkelt, för jag har och behöver båda sidorna för balansens skull, om inte annat. Och för att inte behöva projicera ut det jag inte vill kännas vid, på andra. Men i själva orden positivt och negativt ligger en värdering. Då blir det svårt att förstå det tycker jag. Etik, moral, kultur och uppfostran lägger band på mig. Och jag själv dömer mig mest med vad som är tillåtet och inte.
Sånt här funderar jag på just nu. Jag behöver fler att prata med om det. Jag får gå på jakt helt enkelt, efter fler som vill diskutera gestaltteori med mig. Jag är hungrig. Är utsvulten. Behöver näring på olika sätt.

Jag lägger till en ny kategori idag: Gestaltteori. Då blir det lättare att söka efter det jag skrivit tidigare genom åren. Nu gäller det att hitta de inläggen, sök, sök, sök! Och jag letar och letar!

Jag har en avslappnad kväll i mitt hus, trots att jag ska hem imorgon. Jag tänker inte packa och dona och göra något med det idag har jag bestämt. Att vara i nuet och njuta är tillräckligt för i kväll.
Jag har läst, gjort övningar, skrivit, gjort tvåstolsarbete, brottats med demoner och kommit fram till att just nu är det som det är. Jag tar mig rätten att känna det jag känner och älska den och det jag älskar och hata den och det jag hatar. Om jag nu älskar, om jag nu hatar. Övar mig på balans och jämvikt i motsatserna. Jag har det helt härligt med huset, vi har inte bråkat med varandra den här gången. Bilen susar fram. Jag lyssnar på gestaltmusik från min förra gestaltgrupp och dansar och känner mig nöjd. Vad mer begär jag? Nej, jag gör ingen lista på det ikväll.

Grått ute. Kallt, runt noll-ett plus. Vaknar och har ingen lust med något egentligen. Såna dagar finns. Länge sedan solen sken. Jag är som termometern, min inre temperatur är väl också runt noll-ett. Nolläge. Utan sol. Vädret är som det är.
Jag då? Hur är jag? Vad påverkar mig? Hur låter jag mig påverkas? Av vädret, av andra? Vad med mitt ansvar? (Usch! Här händer något…) Vad med fältteorin? Jag får fundera på det. Studiemotiverad? Ja.

Grått, grått, grått ute. Och inne? Tja. Jag har väl gråa tankar också. Tankar snurrar och jag är i en bearbetningsfas. Jag är inte här för att vila och koppla av helt. Jag behöver också tid i tystnad, för att både känna efter och integrera. I örat susar tinnitusen, så helt tyst är det inte heller.
Jag tittar på inspelade tv-program, just nu Manhattan murder… någonting, med han, vad han nu heter och Alan Alda. Ett namn kan jag i alla fall minnas!
Jag smaskar på hemlagad chokladpudding med kiwi och vispgrädde. Mums! Nå, inte före frukost, men igår efter middagen. Idag ska jag laga något med köttfärs. Får se vad det blir.
Det är i matlagningen jag känner mig mest kreativ just nu. Jag tar det jag har och känner mig rik att jag har mat att laga till. Inga konstiga maträtter. Vanlig mat helt enkelt. Jag kan laga mat till mig i alla fall. Skönt! Och gott! Jag behöver inte göra så mycket för att bli nöjd med mig själv faktiskt.
Planer för idag? Att gå ut en sväng är alltid bra, för kroppen om inte annat. För andningen. För intryck från naturen. För alla mina sinnen helt enkelt. Bra, det är argument som jag lyssnar på, i perlsk anda. Jag vill gärna vara en mini-Perls, och våga vara precis som jag är. Stå upp för mig själv, i alla lägen. Vara den jag är ämnad att vara, utan att känna skuld för det. Kanske snart då! Nej, nu!
Läsa! Lyssna på musik. Börja skrapa halltrappan? Varför inte? För att det är så jobbigt att dra igång ett projekt. Men tänk så bra det kan bli sen? Planen har funnits där i flera år. Är det vad jag behöver göra? Kanske det. Får se.

Jag hjälper gubben Tö att få bort snön på altanen. Det rinner ner mot husväggen och källaren. Inte bra. Ja ja… så är det med det.
Annars har jag suttit ute i solen och druckit te och läst om fenomenologin. Jag tycker om den delen av gestalt faktiskt. Den är så grundläggande och tilltalande. Att uppleva med sina sinnen, det som är, utan att döma och tolka. Lättare att säga än att göra. Bara att öva mig på det då.

En gästblogg har väckt tankar hos flera. Här vill jag fortsätta gästbloggarens tankegång, på mitt sätt.
Diagnoser är inte lätta att ställa. Vem som helst får inte ställa en diagnos. Diagnoser kan stigmatisera. Min vän Aila lever inte längre. Hon hade fått en diagnos, som kändes för tung att bära och utan hopp. Hon tog livet av sig. Å, vad jag saknar henne! Hon berättade för mig om sina besök i psykiatrin och hur läkare som inte kände henne bad att få spela in samtalen och hur hon kände sig osedd och stämplad.

Det finns många som ”amatördiagnostiserar” andra. Många lärare gör så med sina elever. ”Det verkar autismliknande.” ”Kan det vara adhd?” ”Hur är det med det kognitiva, är det en svag begåvning eller språkstörning?” En del lärare har en känsla av att något inte stämmer och rekommenderar föräldrar att utreda sina barn. Jag gör så jag med. En del lärare blir frustrerade av ”onormaliteten” och vill bli av med eleven, se till att andra som kan bättre, tar hand om eleven, kanske i en särskild grupp. En del säger att det är för elevens skull. Jag tror inte alltid på det. Utstötningsmekanismerna är ofta subtila och de finns nästan alltid där, på alla nivåer.

En del vuxna har aldrig fått en diagnos, men har känt sig annorlunda på olika sätt under sin skoltid och senare i arbetet. De kan känna en lättnad att få veta att en diagnos går att ställa, som svar på sina oförklarliga beteenden. Och så kan det kännas tungt, som för Aila, att få ett papper på en kronisk diagnos, som känns svår att acceptera och som kanske, i ett annat samhälle, i en annan tid, utan denna skam och skuld, inte skulle betyda ett skit. För mig var hon Aila helt enkelt. Hon var inte särskilt lycklig eller tillfreds, men det var sån hon var, och hennes humor var svart, men oj vad hon var rolig. I hennes sällskap kunde jag vara precis som jag var.

Det finns en del som amatördiagnostiserar sig själva, som i en självspegling och som i en blandning av allvar och skämt ser sig själva som det ena och det andra, som t ex gästbloggaren gjorde. Så kan jag också göra för mig själv eller tillsammans med vänner. Det gör många. Och så kan man gå i terapi för att lära sig bryta med gamla mönster som grundlagts tidigt i livet. Att bli sedd och bekräftad som den den man är, tror jag är det viktigaste av allt. Det är vad terapi handlar om, att i mötet tillsammans med sin terapeut bli till igen om det behövs. Att förstå sina mönster. Att vinna insikter. Att duga för sig själv, först och främst.

Att vi kan känna igen oss i mönstren som finns, visar inte att vi ÄR en diagnos. Det visar att vi är människor. En del kan vara i ett beteende och sen kliva ut ur det i nästa stund. Det kallas för att göra ett val. Medvetet eller omedvetet. En del fastnar i ett beteende och mår dåligt och vill ha hjälp med att se vad som händer. En del stänger av, blir till sten och is och har långt till sina känslor, blir deprimerade hellre än arga eller stressar och lyssnar inte till sin kropps signaler. Vi kan skoja om det och känna igen oss. Vi kan på allvar känna att något är fel och vara villiga att arbeta med oss själva i en terapeutisk process, som kan ta ett helt liv. Det är inga nya idéer. Till och med Sokrates sa: Känn dig själv!

Gamla mönster följer oss gärna från generationer tillbaka. Dysfunktionella familjer finns det många. Vi är många som har svårt för det ena eller andra, ibland pga störningar i familjen, ibland pga trauman av olika slag osv. Skulden kan kännas stor. Vems är då skulden? Ingen vill ha skulden. Någon får bära skulden. Skuld är rena rama skiten och en tyst vrede i mitt sätt att tänka och jag tänker inte bära runt på sån skuld mer.

Ingen kan ändra någon annan. Att tro att det går, är att lura sig själv. Du kan bara ändra dig själv. Jag kan bara ändra mig själv, om JAG själv vill. Gode Gud, tack och lov för det. Vilken lättnad! Vilken enorm frihet! Jag bestämmer över mig. Du bestämmer över dig. Och vill du ändå bestämma över mig och vilja förändra mig, så har det inte med mig att göra, utan med dig.

Idag är det påskafton, en traditionell dopdag. Jag är döpt i påsktid, en långfredag 13 april i Skagen. Dana är mitt dopnamn. Det är det finaste namn jag kan tänka mig.
Jag är fin helt enkelt!
Glad Påsk!

Fritz Perls, en av mina gestalt-älsklingar sa (ja ja han dog 1970):
Det spelar ingen roll vilken projektion man tar, bara man arbetar sig igenom den. /… / Så fort det stämmer kommer man igenom projektionen och det hela är över.
Först ser man genom ett fönster och plötsligt inser man att man bara tittar i en spegel.

Mycket vackert beskrivet i sista meningen, i de sista orden, ur boken Gestaltterapi ord för ord (Gestalt Therapi Verbatim, 1969)

”To suffer one´s death and to be reborn is not easy.”

Fritz Perls ur Gestalt Therapy Verbatim (1969)

”Ty i ett ögonblick, då man trotsar ett tabu och löper den ödesmättade risken, upplever man sannolikt en glimt av spontan glädje.”
s 246 ur boken Gestaltterapi av Perls, Hefferline, Goodman (1951)