Jaha… så är det dags igen för myrbekämpning. För ett par år sedan såg jag hästmyrornas drottning fly fältet när jag började bearbeta stubben i hörnet vid vedförrådet. Jag skulle leta efter hästmyrornas huvudbo. Tyvärr blev jag så chockad av att se denna stora myra med vingar, så jag hann inte tänka på att fånga in den. Jag vet inte vart hon tog vägen sen.

Dags att ta nya tag för att få bort stubben. Nu har den multnat ännu mer, är seg och vattnig och med yxa, motorsåg och spade får jag undan fem säckar med gammal stubbe. Den är tung och stor och under marken är den helt mjuk.

Sist häller jag myrr i gropen. Jag är inte populär i myrvärlden. Här lever jag inte alls ekologiskt.

Jag har haft myror i huset i flera år. Och i år är det ännu osäkert om de är kvar. Det knarrar mer och mer under vardagsrumsgolvet. Jag skulle inte vara förvånad om hästmyrorna har ett bo där. Jag såg ju några hästmyror i vardagsrummet för några år sedan.
Men småmyrorna verkar vara borta. Får se hur det blir. En myrsommar? Nej tack! Men fortsätta att leta murkna stubbar och ta bort myrbon är viktigt. Hästmyror kan ha satellitbon 200 meter runt sitt huvudbo. Jag vill inte ha dem här runt mitt hus. Och de vill nog inte ha mig där heller.

Jag tror jag tror på det… Men vågar jag tjoa högt? Har myrorna flyttat ut från huset?
Anticimexsprutningar, byte av ruttet trä, cement- och silikonspärrar har kanske till slut gjort susen, efter flera års trägen kamp! Och kylskåpet var helt avstängt i vintras. Ibland bygger myrorna bo under golvet, under kylskåpet och drar nytta av värmen som kylskåpet alstrar.
Jag har inte sett en enda myra på och i huset på elva dagar…. De små verkar i alla fall vara borta. Jag tittar sydsidans källarvägg vid källarfönstren och ser… inga myror.
Och de stora luriga då? Hästmyrorna. Jag hoppas de är borta med! Ingen har i alla fall i år gått över vardagsrumsgolvet, som jag sett. Jag rev bort den ruttna verandasidan förra året, som antagligen var deras ”ingång”. Hantverkaren bytte lite fasad och en rutten offerbräda. Men har de flyttat? Eller bidar de sin tid? Jag får hålla ögonen öppna ett tag till. De går en och en, inte i flock och på natten helst. Jag väntar ett tag till innan jag vågar ropa hurra högt. Jag gör det viskande nu: Hurra!

Äntligen, säger äntligen! blev hantverkaren klar med sommarens åtaganden utomhus. Altangolvet skulle inte ha bytts, men blev en bonus när jag ville ha bättre skydd inåt väggen där. Nu är det en plåt som stoppar vattnet inåt huset. Och golvet är så att säga MITT nu! Förra ägarens fula, lägre golv är BORTA. Hurra! Avrinningen under altanen är bättre nu med, hoppas jag. Källaren brukar alltid ha en blöt vägg där. Och sista veckan i solskenet, torkade väggen och golvet upp i källaren och kändes ovanligt torr. Men innanför plåten, bakom fasaden är det murket. Jag har bara inte råd att helrenovera. Och inte ork heller.

Väggen, där hästmyrorna gick in, är borta och nu är det ett fint spjälstaket istället. Inga hemliga ställen att gömma sig i? Jorå, de finns kvar där. Men ändå mer övervakade nu än förut. Det håller så länge det håller… så att säga.
Offerbrädan till vänster nederst på fasaden är bytt och en plåt skyddar den. Och innanför allt? Tja, delvis nytt virke. Men också murket. Får gå.

Och under fönstren är det checkat och klart med. Fönstret till vänster var torrt som snus och fint som när det var nytt. Det högra har haft en vattenskada. Det är kollat i alla fall… Och sprutat. Hästmyrorna fick förhoppningsvis nog och flyttade. Gamla vattenskador går inte att få åtgärdat på försäkringen fick jag veta. Men jag får sprutat mot hästmyror hur många gånger som helst. Konstig ekvation.
Jag har grundmålat idag och mått dåligt när jag ser hur fönstren är i så dåligt skick. Stackars lilla hus! Och jag som skulle ta hand om dig. Va! Jag skulle behöva en hel armé av hjälpare här. Hur gör folk egentligen? Hur klarar andra att ta hand om sina hus och dessutom känna sig lediga? Mitt hus har blivit ett sätt att leva. Men vill jag verkligen ha det så? Inte ensam i alla fall.

Och medan åskan går tänker jag på lilla barnbarnet Tuva som fyller 1 år idag. Tänk vad tiden går. Jag längtar hem till henne! Gullungen!
Nu ska jag knyta ihop alla trådar, göra klart det som ska bli klart och blunda för resten.

Ja ha, nä hä… det går inte att få ombyggt på husförsäkringen. Är träet murket, så är det kört. Men sprutade gjorde Anticimex en gång till. Så ska jag bygga in det murkna igen, eftersom jag inte har råd att byta väggen. Det känns inte kul alls. Men så blir det. Bara att hoppas hästmyrorna dör eller byter bostad. Jag vill inte ge upp min i alla fall riktigt än.
På måndag kommer hantverkaren tillbaka och ska sätta igen hålen under fönstren, byta ut så mycket som går av det murkna, bygga nytt golv på altanen och sätta upp nytt staket på farstukvisten. Jag har grävt om marken under altanen, så att vattnet ska rinna ut från huset och ner i en ränna. Hoppas det hjälper något mot fukten i källaren.

Jag längtar otroligt mycket efter en hammock just nu. Men kära nån, vad de kostar mycket. Det får bli till nästa år. Eller? De är lika dyra då med…
För övrigt har jag badat i älven både i går och idag. Det tog tid innan jag ville bada. Och nu vill jag. Tur att det är sommar fortfarande.

Jag önskar jag kunde skriva om mer uppbyggande saker. Men istället handlar det mer om rivning och vad som finns under ytan av saker.
Kanske är hus som människor, eller är människor som hus.
Jag har ett gammalt hus som jag håller på och renoverar sen elva år tillbaka. Jag blir aldrig klar, hela tiden kommer det upp nya utmaningar, svårigheter och det är som ett isberg, bara toppen sticker upp och under ytan döljer sig resten av isberget. Isberget är problemen i det här exemplet då.
Jag hade som plan att måla nordsidan av huset i sommar, men sen gick veckorna och det blev inte så. Hantverkaren skulle byta bräder och isolering under fönstren på husets nordsida innan och i förrgår satte han igång. Och vad hittade vi då där? Jo, fler hästmyror. Inte vad jag ville finna. Jag anade mer problem och han fick ta bort en till bit på västsidan, och där var brädorna än mer multnade och då grät jag.
Sen ringde jag försäkringsbolaget och Anticimex och på fredag får jag veta om det kan bli ett försäkringsärende av det hela. I annat fall vet jag inte vad jag gör.
Jag vet att hästmyrorna vill bosätta sig i det fristående garaget med. Jag har en mångårig kamp mot myrorna här. Jag skulle vilja säga att kampen lönar sig, men det kan jag inte än. Tyvärr. Jag vet att vi är många som är drabbade av myror av olika slag i hela landet. Hoppas du lyckas bättre.

Hästmyror är lömska, för de rör sig antingen ensamma eller i par, inte i flock. De är mer aktiva på natten än på dagen. Huvudet är helt svart. De syns inte, men kan finns bakom byggda väggar och och skadorna syns oftast inte förrän det är försent. Om man inte river murket trä då. De bor i murkna stubbar med. Hittar du drottningen, döda den direkt, gör inte som jag, jag stod chockad och lät henne komma undan. De har ett huvudbo där drottningen finns. Hon är ett par-tre cm stor med vita vingar. Hon producerar ägg. Sen finns ett antal satellitbon. Där föds nya hästmyror upp. Försvinner drottningen, försvinner satellitbona med om jag förstår saken rätt.

Skriv myror i sidan i sökrutan, så hittar du fler inlägg jag skrivit om dessa om du är intresserad av att veta mer. Det är som en följetong. Fast ingen rolig läsning.

Huset i Norrland är invaderat av rödmyror! Usch! Alltid är det något tokigt här. Det är jobbigt. Jag orkar liksom inte sånt. Jag ringer Anticimex som ska komma… sen någongång. Nu vill jag inte ens sitta ute på trappan, för myrorna är där med. Och kisse har gjort illa sig i tassen och haltar mer och mer. Katter har ju en förmåga att självläka. Människor med. Orkar jag stå ut tills i morgon att se honom halta fram? I morgon ringer jag någon veterinär annars. Huset här är som ett mausoleum över en svunnen tid. Allt ligger som sist Leif och jag var här förra sommaren och fortfarande hade en hyfsat bra relation. Hela huset lyser av arbetet vi gjort och arbetet som är kvar att göra. Alla saker som vi skaffat och inrett med. Alla drömmar och planer och kärlek som vi haft här. Det är smärtsamt att vara här. Och sörja allt. Mycket sprucken kärlek är det. Precis som våra cementkrukor som stått ute med jord i i vinter och som spruckit sönder helt. Jag kastar undan delarna till en hög med annat skrot. Jag läser Martin Lönnebo: Liv i öknen. Jag är förkastad och övergiven och ligger i en djup, torr brunn, precis som Josef, Jacobs son.