Virka låter nästan som verka och värka. Ett enda vokalljud skiljer.
Jag kan sticka. Jag kan inte virka, mer än luftmaskor. Min mamma kan.
Idag är den stora virkdagen. Jag tar med mig min nyinköpta virknål, garn och ett mönster på en väska jag vill virka. Min mamma är väskspecialist. Hon gav mig en svart väska i höstas, som hon hade virkat. Nu är jag tagen in i garnernas värld igen. Jag stickade faktiskt en tomteluva i julas. Det var fint och engagerande för mig att sitta med ett handarbete och se det hela växa fram. Jag kände ett meditativt lugn.

Förr i tiden stickade jag faktiskt en del tröjor. En var vit och blå-randig. Den hade jag när ofta i åren jag var gravid minns jag. Jag har kvar en lila, fast jag använder den sällan. Det kunde jag ju ändra på. Den lila tröjan stickade jag i åren 1988-1990. Jag gick på en grundkurs i gestaltterapi i grupp och året efter på en fördjupningskurs på dåvarande GiS. Nu heter det GA.

Kanske, troligen, med största sannolikhet, absolut förändrades mitt liv då. Jag fick bearbeta saker i mitt liv, som jag hade gömt undan och fick lära att visa mina känslor mer, istället för att trycka ner dem och inte kännas vid dem. Jag blev annorlunda. En del tyckte jag blev mer jobbig, för nu sa jag ifrån mer, men inte alltid. Kanske inte så himla konstruktivt ibland, men jag var tvungen att få ur mig sånt som fanns där och störde.
Det var nog så att gestaltterapin räddade mitt liv. Mina kursledare lärde mig vad värme, kärlek och omsorg var, de visade att jag var viktig för dem. Det kommer jag alltid att älska dem för. Käraste Monica Törnqvist och Folmer Blume Leide, vad ni har betytt mycket för mig!

Min dröm blev att också få gå på gestaltterapeututbildningen, och ibland tar det tid att nå sina drömmar. Jag trodde väl aldrig det skulle kunna ske, men plötsligt hände det! Det var verkligen en lång process för mig, att komma vidare. Nu är även jag gestaltterapeut, även om omständigheter av olika slag, gör att jag inte har arbetat så mycket med terapier under de sista åren. Gestaltterapin har gett mig en livskarta, en djup förståelse för hur jag haft det och har det. Andning. Varande. Blivande. Känslor. Uppmärksamhet. Här och Nu. Tomhet – The void! Ja, både i det stora och det lilla och mycket mer.

Virka. Verka. Värka. Undrar vad virkningen leder till? Just idag är det min väg att gå. Gå till mamma, som jag idag känner mig både nära och älskad av. Till virkningens mysterium.
Vad månne väl hända sen? Ingen aning. Det blir som det blir.