Och nu… februari! Äntligen slut på långa tråkiga januari. Sorry till de som fyller år då.
Vad finns att säga? Hm… jag vet faktiskt inte. Har inget att säga. Och då kan tystnaden fylla istället. Men det kan ju vara lite tråkigt det med, när jag lever i tystnad väldigt ofta. Jag har sällan radion på eller tv:n för att fylla ut tystnaden med. Jag vill oftast ha det tyst omkring mig. Och när jag vill höra musik, spelar jag musik. Ibland kan jag inte välja. På rehabgymmet står radion på en reklamkanal. Jag får träna på att sila ljudet då och gå in i mina egna tankar eller stänga av omvärlden i alla fall.
Ibland blir jag väldigt störd av andras ljud. Någon i huset knackar ofta. Bankar de kött? Jag vet inte vem det är. Ibland spelar någon väldigt högt. Inte kul alls. Inte heller på lördagskvällar. Ibland skäller grannhunden. Jaja… hellre ett enstaka skall än massor av skall. Att tågen låter när de far förbi gör mig inget. Trafiken från vägen hör jag inte så mycket, jag bor på baksidan mer än framsidan av huset.
Ljud.
Nej, jag ska inte skriva mer om ljud nu.
Vad vill jag? Ingenting.
Tystnad.
Det blir bra.

Här går tåget till stan. Du får själv stänga av ljudet om du vill se tåget i tystnad.