Äntligen är lägenheten tömd och städbolaget har tagit över för att göra det sista, slänga möbler som inte är att ge bort och städa. Vi ”barn” visste att vi hade tre månader på oss, och att det absolut inte fick bli kortare tid. Dessutom fanns ingen energi att göra något i december. Det tar tid att titta igenom allt och att vara varsam med både sina egna krafter och med sakerna som var där. Respekt och omsorg är viktigt när ett hem ska delas upp och tömmas.
Vad ska vara kvar?
Vad vill vi ha?
Vad kan ges bort?
Vad ska slängas?

Jag har tagit hem många lådor och påsar allteftersom, det tar tid att reflektera och fundera över sakerna. Barndomsminnen väcks ibland. Det är inte lätt att slänga sin barndom i soppåsar. Det är lättare när det inte finns känslomässiga band till sakerna.
Det är nästan som att ha relationer till vissa saker, nästan som mänskliga relationer. Det är sorgligt att kasta bort eller ge bort något som ingen kan ta hand om. Men det finns gränser för vad som kan komma hem till oss. Undrar om det är manligt eller kvinnliga drag i det hela? Tre av oss har tagit hem mer. Tre av oss har nästan inte tagit något. Gissa vilka?
Något jag märkte var att vi hushåll behöver plastsaneras. Det finns alldeles för mycket plast i ett normalhushåll. Dessutom åldras plast och ska inte användas till matvaror då.
Jag såg också att elsoporna är många och sladdar har olika ingångar och batterier och mobiltelefoner och laddare och fjärrkontroller och köksmaskiner och hårtorkar, rakapparater och kontakter och sladdar och… ja, gud vet allt! Vilket slöseri med jordens resurser att det inte går att återanvända sånt.

Kläder fanns det också mycket. Jag undrar hur mycket jag själv använder? Jag har i alla fall en begränsad yta för att hänga kläder och det gör att jag inte köper nytt särskilt ofta. Jag har kvar kläder från 1970-talet. Men strumpor är av dålig kvalité numera. De går sönder fort och jag får slänga och slänga.
Julkort? Skrivna och oskrivna? Jodå, jag har också såna sparade.
Tyger och gardiner i mängder. Garn och sysaker. Klart det är bra att ha.
Noter i mängder finns det också, jag ska se till att de kommer till nytta hos andra. Men än så länge finns de hos mig. Och papper, papper, papper, papper i mängder i pärmar. Och pennor. Saxar, bestick, ja allt möjligt.

Och så alla dessa mediciner… luras gamla människor att köpa ihjäl sig på mediciner? Eller är de bara gamla och glömska? Det vet jag inte. Kanske båda delar.
Jag får verkligen en tankeställare när jag ser hur mycket i överflöd, som också finns i mitt eget hem. Många är de dagarna jag känt mig som en vissen tulpan av energin som det tar att göra ett sånt här arbete. Jag har brutit ihop många gånger. Som extra utmaning blev det fönsterbyte och förändrade mått på köksfönstren. Jag har inget tålamod kvar nu.

Skönt är det i alla fall att nu kunna gå igenom allt i lugn och ro, utan tidspress. Lägenheten är tömd. Ett uppdrag har tagit slut. Nu finns det möjligen tid till att leva sitt eget liv ett tag igen. Tills något händer. Tills någon flyttar. Tills… ja, vad som nu händer. Lugn och ro är det sällan numera. Och vad vill jag helst ha? Jo, lugn och ro, till att göra mina saker. Och fortsätta läsa om mina Muminböcker. De tar det lugnt oavsett vad som händer i Farlig midsommar.