Plötsligt slår det mig, när jag ser minnet från facebook från 22 februari 2015, att det nu gått sju år sedan stambytet i min förra lägenhet.

Det följdes av bråk med firman som ville ta hutlöst betalt för dåligt utfört arbete, sjutton kärlekssorger, en trist chef som av någon anledning vägrade uppvakta mig på 60-årsdagen på jobbet jag var på då, en usel fönsterrenovering med fönster som blev plastiga och små som hål i väggen, en flytt, cancer i samma veva, renovering av lägenheten jag flyttade till, cancerbehandling, biverkningar, oenighet med försäkringskassan, utmattning, arbete i en pandemi, otillräcklighetskänslor med jobbet, covid-19-sorger, mammas sjukdomar och behandlingar, avveckling av en lägenhet och slutligen en till fönsterrenovering där de ändrar bredden på fönstren i köket utan att förvarna, utan medbestämmande i föreningen. Måttet blev rågat, nu igen. Och tusen saker till, av utmaningar och onda handlingar. Tur att jag inte visste hur hårda de sju åren skulle bli.

Gott under den här tiden har såklart också funnits. Resorna året när jag fyllde 60, fantastiska 60-årsfesten i kyrkan med kören och hemma, fina elever och kollegor i skolan, goda och stöttande vänner, resan till USA och min pensionering står som ljuspunkter där. Musiken. Och Danmark såklart.

Tänk om livet levs i sjuårsperioder och den här sjuårsperioden nu är till ända?
Just idag 2022 02 22, kl 22:02:22.
Det vore toppen att se fram emot:
Ljusa tider i en ny vår. Lugna dagar. Glada upplevelser.
Det blir som det blir, säger jag ofta. Nu med. Och det känns i alla fall som om:
IDAG ÄR FÖRSTA DAGEN
I RESTEN AV MITT LIV!