Idag är det Rumis födelsedag, om det nu går att säga att det är just idag. Jag får tro det. Rumi föddes för 815 år sedan, 30 september år 1207 i Vakhsh, i nuvarande Afghanistan. Jag vet inte om platsen finns kvar på kartan, jag får se om jag kan hitta det sen.
Jag läser i en av mina böcker om Rumi. Idag börjar jag bakifrån med fotnoterna och kommer sen in på dikter om döden. Jag är närmare döden idag än jag någonsin varit, så det är inte helt fel att börja där i mitt läsande.
Men nu är det en födelsedag att fira, så vad passar då bättre än att översätta några fler dikter ur boken Rumi – kærlighedens digter, av Folmer Blume Leide, som översatt och tolkat Rumi till danska. Det kan väl räknas som presenter det med!
Rumis dikter kan till en del vara som livsstilsråd. Många är kärleksdikter och ännu en del är dikter om olycklig kärlek. Det är som en aldrig sinande brunn, där den törstande kan finna vatten. Samma ord, verser och berättelser kan få fler betydelser genom våra liv, allteftersom vi utvecklas och måhända blir klokare.

När du ser älskande,
låt då bli att gå förbi dem,
sätt dig med dem.
Kärlekens eld värmer världen,
men också eld dör
i sällskap med aska.

Det är bra att lämna varje dag bakom sig
liksom rinnande vatten, fri från sorg.
Igår har gått och dess historia är berättad.
Idag spirar nya frön.

Vi är spegeln såväl som ansiktet i den.
Vi smakar i detta ögonblick smaken
av evigheten. Vi är smärtan
och det, som helar smärtan.
Vi är det färska kalla vattnet och krukan, som häller.

En uppfordrande dikt:
Vem skapar dessa förändringar?

Vem skapar dessa förändringar?
Jag sköt en pil till höger.
Den landar till vänster.
Jag rider efter en hjort och finner mig själv
jagad av ett vildsvin.
Jag manipulerar för att få det som jag vill ha det,
och slutar i fängelset.
Jag gör fallgropar för andra
och faller själv däri.
Jag borde vara mer försiktig
med det jag önskar.

Jag kan bli nyfiken på vad som ligger bakom den dikten för Rumi. Den påminner om det svenska ordspråket ”Den som gräver gropar åt andra, faller själv däri.” Jag kan känna igen mig delvis i den här dikten, att det jag i vrede önskat för andra, istället händer mig. Jag lär mig att tänka gott om andra numera, oavsett vad. Ja, det finns mycket tänkvärt i den här dikten av allmänmänskligt beteende i varje mening där. Det är ingen vacker dikt, men med viktiga råd.

Tack till Folmer, som gett mig denna gåva, att lära känna Rumi och hans diktande till uppfordrande inspiration för mitt eget liv och diktande.

Tack till Rumi och Shams, som båda två gav världen många kärleksdikter, både om glädje och sorg.

Tack till dig som läser det här och måhända för vidare Rumis dikter, som ringar på vattnet.