Jag tror jag har börjat tänka annorlunda. Inte så att jag har ändrat åsikter, nej, nej, utan mer HUR jag tänker. Märkligt nog så är det som om jag skriver ner något i huvudet, jag författar liksom samtidigt som jag tänker. Tanken kommer och jag sitter i samma stund och formulerar mig för ett inlägg här eller där. Jättekonstigt känns det.
Annars är det väl som vanligt med allt. Hälsar på mamma. Åker norrut. Byter till vinterdäck snart och ska köpa nya dessutom. Ingenting är annorlunda än det var sista veckan här. Tittar på tv. Lyssnar på radio. Äter. Sover. Går på gymmet två gånger i veckan. Lite promenader emellanåt.
I onsdags hade en talgoxe tagit sig in på inglasade balkongen, det var jättekonstig det också. Trodde ju att alla fönster var fördragna. Vilken tur att jag såg det, så jag kunde hjälpa den ut.
På mammas balkong matar min syster fåglarna. Det vill jag också göra, fast i mitt hus i norr. Det är fint att titta på fåglarna när de kommer. Ibland kommer jag ihåg vad de heter med… hahaha… glömmer alltid bort någon fågel, blåmes, talgoxe, pilfink, nötväcka.
Fredagkväll. Det är veckans tristaste dag numera. Ingenting roligt att komma hem till. Bara vara själv och samma som förra fredagen. Ingen lättnad att ha jobbat klart en hel arbetsvecka och ska vara hemma och mysa med familjen, för jag har ju ingen familj här. Det är det tristaste av allt. Jag saknar min familj, så jag kan skrika högt. Och inte går det att vrida tiden tillbaka heller. Gjort är gjort. Skilt är skilt. Borta är borta.
Önskar jag kunde vara lika förnöjsam som mamma är. Hon fyller 91:8 år just idag. Trots att hon inte kan gå längre, prata som förr och vara den hon var, så kan hon ändå vara nöjd och ge kärlek. Det är helt märkligt och fint faktiskt. Jag kan till och med ligga bredvid henne i sängen och hon lyfter sin arm så att jag kan ligga på den. Gulliga mamma! Som jag aldrig tidigare gjort, det är alltså inte försent att få gulla med sin mamma även om vi båda är pensionärer. Och hon kommer alltid vara mamman och jag barnet.
Tills det blir läggdags kan jag i alla fall dricka varm choklad och äta hemgjord jordgubbsglass. Det får vara nog och tillräckligt för oktobers sista fredag. Nästa vecka är det november med allt som kommer då, med minnesdagar, födelsedagar och advent. Det får gå.

Här är mamma, min storasyster, jag och moster Inga på balkongen på Parchimer Allee i Berlin Britz. Där växte min mamma och hennes syskon upp. Inte visste jag att jag varit i Berlin redan 1958. Men det hade jag visst.

Och här sitter fyra flickor på samma balkong 23 augusti 1939, från vänster moster Hannelore, moster Inga, Ingas lekkamrat Ursula (Uschi) och mamma. De firar pappis 35:e födelsedag. Vilken tur att mamma hann berätta det för mig! Och tur att mamma idag lördag, hade en klar dag, så hon kunde säga att vännen egentligen hette Ursula.

Ibland flyter orden jag vill skriva på, som en vårbäck. Nu är det svårt att börja. Det jag ville skriva om, bestämde jag för länge sedan. Men innehållet är desto svårare att komma fram med. Det är inte helt lätt att skriva om vänskap; något i mig viskar och säger att jag kunde varit en bättre vän och det gör faktiskt ont.

Jag har på senare da’r blivit vän med min gamla mamma, för första gången i hela mitt liv. Hon har varit körledare och varit med i Allsång på Skansen i flera år och dirigerat Haningekören där. En av hennes favoritsånger är just Vänskap, med texten skriven av Ulla Hornborg. Joseph Haydn skrev musiken. Texten säger så mycket.

Vad är en vänskap? Kan den förklaras?
blicken som säger: vänner är vi!
Sällan vi talar om vad vi känner.
Vi bara vet det, vet det; vänner vi skall förbli!

Fröjd det mig ger att du finns i världen,
att vi kan mötas och skiljas så,
helt utan fraser, självklart och enkelt.
Tänk att en sådan gåva, man kan av livet få?

Texten beskriver den bästa av världar. När vänskapen bara är. Där kärleken finns, även utan ord och på långt avstånd.
Men jag ser inte vänskap som något enkelt märker jag. Inte i mitt liv i alla fall. En vänskap kan få en annan färg. Det kan bli fnurror på tråden, missförstånd, sammanbrott, ensamheter, inte bara det goda.
Vad är en människa utan vänner? Den ultimata ensamma? I skolan vill vi att alla barnen ska ha vänner. Ett liv utan vänner går knappt att tänka sig. Eller? En gång i en skola, där jag arbetade med barn med olika sociala svårigheter, bekymrade vi oss för en pojke, som uppenbart var så ensam. Skolpsykologen lugnade oss och sa:
– ”Ibland hittar man inte vänner förrän i gymnasiet. Eller senare.”
Det kan bli en lång väntan. Alla är nog inte heller bekymrade.
En del har många vänner och andra få. Det finns inget ”rätt” sätt. Men undersökningar visar att de som bor med någon, har familj och vänner, lever längre. Samtidigt är det fler och fler som lever själva. Dessutom värnar många om sin hälsa på andra sätt, med träning och nyttig mat. Men hur mycket tid ägnar man åt sina vänner eller att lära känna någon?

Vänner. När är man vänner? Att få höra orden ”min vän” eller att säga det till någon.
En god vän tröstade mig en gång och sa:
– ”Det tar lång tid att skaffa sig en gammal vän.”
De orden finns nu på min kylskåpsdörr.

Jag minns mitt första vänskapsmöte. Jag var väl fem år och hade flyttat till ett nybyggt område med grusvägar runtikring. Jag satt där på huk, med en pinne och lekte vid en vattenpöl, tillsammans med en flicka som kom att bli min bästis i flera år. Vi hittade på många roliga och tokiga saker. Senare kom vi ifrån varandra. Jag hade vänner i skolan, utom under en turbulent tid i min uppväxt. Men till och med då, förstod jag vikten av att höra till. Jag vet inte om jag blev uppsökt eller om jag sökte mig till andra som också var ensamma. Plötsligt hade jag en vän i åk 7. En annan i åk 8. I åk 9 lossnade det för mig igen. Men jag lämnade mina livräddare i sjuan och åttan. Jag svek dem helt enkelt. Det gör ont i mig när jag tänker på det. Vi var ju fortfarande barn, men ändå.
Vänskap och svek. Det gör ont att bli sviken. Och så lämnar ju vänner på olika sätt, ibland lämnar jag, ibland vännen. Vi flyttar, vi får olika intressen, vi blir sårade och oförmögna att lösa det, vi blir sjuka och dör. Döden är den ultimata brytningen. Samtidigt kan vi ha hoppet om att ses igen.
Att titta i min skattkista, efter alla goda minnen, med människor, djur och upplevelser, som hjälpt mig att dana min identitet, både i uppväxten och som vuxen, gör mig ytterst tacksam för alla vänner jag mött genom livet, i alla år.

Se så länge du kan, på den vän du älskar,
oavsett om vännen rör sig bort ifrån dig
eller kommer tillbaka till dig.
RUMI

Det finns så mycket mer att säga om vänskap, bland annat det här:
Det är aldrig försent att få nya vänner, också här. Tack till er alla för att ni finns och ger färg till mitt liv. Ta hand om varandra, så gott ni förmår. Mer kan ingen göra. Bli vänner. Var vänner. Och till sist: Var din egen vän!

2 oktober 2022

PS/ Träd kan också vara som vänner. Trädkramare. Vänkramare. DS

Jag vaknar varje morgon
med ett hopp om att se dig igen.
Jag vaknar varje morgon
med ett hopp om att hela Ukraina är befriat.
Jag vaknar varje morgon
med ett hopp om en god dag.
Jag vaknar varje morgon
med en önskan om att
dörren en dag kommer öppnas
till en bättre värld.

Dessa hopp bär jag med mig ännu en morgon.
Ännu en morgon blir jag besviken.
Men morgonen är likafullt vacker.
Dimman lättar, solen skiner.
Värmer långsamt min själ till en ny dag.