Jag tror jag har börjat tänka annorlunda. Inte så att jag har ändrat åsikter, nej, nej, utan mer HUR jag tänker. Märkligt nog så är det som om jag skriver ner något i huvudet, jag författar liksom samtidigt som jag tänker. Tanken kommer och jag sitter i samma stund och formulerar mig för ett inlägg här eller där. Jättekonstigt känns det.
Annars är det väl som vanligt med allt. Hälsar på mamma. Åker norrut. Byter till vinterdäck snart och ska köpa nya dessutom. Ingenting är annorlunda än det var sista veckan här. Tittar på tv. Lyssnar på radio. Äter. Sover. Går på gymmet två gånger i veckan. Lite promenader emellanåt.
I onsdags hade en talgoxe tagit sig in på inglasade balkongen, det var jättekonstig det också. Trodde ju att alla fönster var fördragna. Vilken tur att jag såg det, så jag kunde hjälpa den ut.
På mammas balkong matar min syster fåglarna. Det vill jag också göra, fast i mitt hus i norr. Det är fint att titta på fåglarna när de kommer. Ibland kommer jag ihåg vad de heter med… hahaha… glömmer alltid bort någon fågel, blåmes, talgoxe, pilfink, nötväcka.
Fredagkväll. Det är veckans tristaste dag numera. Ingenting roligt att komma hem till. Bara vara själv och samma som förra fredagen. Ingen lättnad att ha jobbat klart en hel arbetsvecka och ska vara hemma och mysa med familjen, för jag har ju ingen familj här. Det är det tristaste av allt. Jag saknar min familj, så jag kan skrika högt. Och inte går det att vrida tiden tillbaka heller. Gjort är gjort. Skilt är skilt. Borta är borta.
Önskar jag kunde vara lika förnöjsam som mamma är. Hon fyller 91:8 år just idag. Trots att hon inte kan gå längre, prata som förr och vara den hon var, så kan hon ändå vara nöjd och ge kärlek. Det är helt märkligt och fint faktiskt. Jag kan till och med ligga bredvid henne i sängen och hon lyfter sin arm så att jag kan ligga på den. Gulliga mamma! Som jag aldrig tidigare gjort, det är alltså inte försent att få gulla med sin mamma även om vi båda är pensionärer. Och hon kommer alltid vara mamman och jag barnet.
Tills det blir läggdags kan jag i alla fall dricka varm choklad och äta hemgjord jordgubbsglass. Det får vara nog och tillräckligt för oktobers sista fredag. Nästa vecka är det november med allt som kommer då, med minnesdagar, födelsedagar och advent. Det får gå.

Här är mamma, min storasyster, jag och moster Inga på balkongen på Parchimer Allee i Berlin Britz. Där växte min mamma och hennes syskon upp. Inte visste jag att jag varit i Berlin redan 1958. Men det hade jag visst.

Och här sitter fyra flickor på samma balkong 23 augusti 1939, från vänster moster Hannelore, moster Inga, Ingas lekkamrat Ursula (Uschi) och mamma. De firar pappis 35:e födelsedag. Vilken tur att mamma hann berätta det för mig! Och tur att mamma idag lördag, hade en klar dag, så hon kunde säga att vännen egentligen hette Ursula.