Månadsarkiv: juli 2024

En skatt av vinyler.

Publicerat av
Svara

beskrivning

Tänk att en stor mängd av vinylskivor kan kännas som en skatt!
Jag har ärvt och tagit hand om en massa LP-skivor och äntligen kan jag lyssna igenom dem. En eller två om dagen ligger på skivtallriken. Jag var den enda som var intresserad av att ta över skivorna av arvingarna. De andra tog kanske några enstaka skivor. Det tog emot att slänga bort resten. Nu fungerar dessutom förstärkaren, skivspelaren, högtalarna samtidigt, när hände det sist här uppe i norr? Första spelade skivan blev den här:

beskrivning

Så vad finns det för skatter? Först och främst är det klassisk musik. Flöjtmusik. Körmusik. ABBA. Och så lite av varje, högt och lågt. Jag lyssnar och skriver upp om det är hack och mycket skrap. Jag dansar runt till musiken. Lyssnar. Tittar på konvoluten. Det är inte alls som att sätta på musik från nätet. Här blir jag påmind om musik som jag inte visste att jag hade glömt bort. Manhattan Transfer, Merit Hemmingsson, originalfilmmusiken till Doctor Schiwago (läskig) Och mycket som jag själv aldrig skulle ha köpt förr, men kanske kan uppskatta nu som tre generationer Björling, ABBA (nej, allt var inte bra) och mycket, mycket annat. Jag blir överraskad ofta. Någonstans i högarna kan Glenn Goulds inspelningar av Bach ligga. Hurra! Hittade! Men någon jazz lär jag inte hitta.

beskrivning

Det är en särskild känsla att lägga på en vinyl. Jag vet redan då jag tar fram en skiva att den här vill jag lyssna på. Verkligen höra. Och min koncentration håller den tid skivan tar att spela. Inget slölyssnande. Jag behöver vara aktiv, torka av damm, sätta på snurret, lyssna, byta sida, stänga av. Inte alls som radio eller musik på nätet. Och bäst av allt, jag slipper reklaminslag, före, mitt i och efter.

Till skivsamlingen hör en pärm, där varje skiva är katalogiserad, fått ett nummer och en tillhörighet i klassiskt, körmusik och populärmusik. Vilket jobb att skriva ner allt sånt!
Det har jag aldrig orkat göra själv.
Förutom detta, har jag en egen skivsamling, på ett annat ställe, som jag inte gjort mig av med. Men den är inte katalogiserad alls. Står i bokstavsordning bara. I bästa fall.

beskrivning

Även om vinylerna blev omoderna när cd-skivorna kom, finns ett växande intresse av vinyler. Till och med en vän, Ove Blomqvist, har spelat in en vinyl i år. Den heter ”Stars” och är jättebra. Så fin musik. Det står på den ”Fem i tolv” med, vi börjar ju bli till åren nu och det är hög tid att göra det vi vill med vår musik. Får se när min nästa låt blir fixad, så jag kan lägga ut den här. Jag behöver en pålitlig tekniker och duktig musiker till det. Klockan är dock redan fem över tolv.

Nä, nu har jag inte tid att sitta här och skriva. Det är dags att lägga på en ny vinyl!

Att vilja och behöva bli sedd och bekräftad.

Publicerat av
Svara

Väntar på lust att skriva något. Kanske nu? Skriver sällan här numera, inte som förr i alla fall. Det har nog med facebook att göra. Mitt skriv- och kontaktbehov har fått ta plats där istället. Och mina bilder.

beskrivning

Har varit tyst på facebook nu i några dagar och förundras över hur få inlägg mina vänner gör. Det är som om många vill vara där, men ingen vill göra inlägg. Och om jag gör inlägg, kommer knappt längre några bekräftande eller kommenterande svar och reflektioner. Några gör det såklart, men inte det stora flertalet. Är det skillnad på vänner och bekanta? Ibland, inte alltid. Det är egentligen märkligt. Varför vill man vara vän med mig där, om man sedan inte visar något intresse? Det är något att fundera på. Eller sluta med facebook. Det känns för stressfullt med allt som välter in där av allt möjligt. Men jag tycker om att det finns minnen kvar att titta på, år efter år. Troligen är det andra sätt än facebook att mötas på, som jag behöver. Kontakt. Jag och Du. Här och Nu.

beskrivning

Alla behöver bli sedda och bekräftade. Men hur? om man som jag lever själv, ensam och ganska isolerad från världen utanför mitt hus.
Många av mina vänner har lämnat livet de senaste åren. Dessutom min mamma, för inte så länge sedan. Min gamle inspirerande vän och kärlek vill inte höra av sig till mig mer. Troligen är det så med andra också. Det är som om jag är i en bubbla. Kanske är det jag som vänder mig bort, inte bara andra. Min självtillit är rubbad. Vem är jag? undrar jag. Är jag inte tydlig nog? Snäll? Känslig? Söt? Är jag för tjock? För sjuk? För dålig? För trist? För dåligt anpassad? För arg? Eller osynlig? Ja, det är som om livets utmaningar kommer tillbaka och rör om i mig igen. Nå, det är som det är. Antagligen är det så här att ha dåligt med ork, bli gammal och sjuk och leva mer isolerat. Man får lära sig det.

Jag vet att jag kan skriva. Jag älskar mina blommor ute. Jag har ett fint hus att bo i när jag vill. Jag har en båt att åka ut med. Kan bada. Kan göra en del saker fortfarande, även om det känns tungt och ibland läskigt. Som idag till exempel:

Igår flög måsarna här utanför huset; grannarna matar dem. I blåsten och med centrifugalkraft, sket en mås ner mitt fönster i vardagsrummet. En hel massa hamnade på husväggen med. SKIT! Skönt att säga det med eftertryck. JÄVLA SKIT! till och med.
Idag fick jag ta fram stegar och göra rent. Steg för steg upp. Torka av med trasa. Ner. Upp igen med fönsterputs. Vila. Flytta stegen. Samma sak på andra fönstret. Och torka av allt på husväggen. Hur skulle jag nå det högst upp? En granne som såg mig måtta in stegen, blev nyfiken och kom förbi, föreslog att ta en mopp. Bra idé. Där står jag högt upp med en mopp och torkar av det hela. Jaja… så kan en dag här vara. Skönt att få det gjort, duscha och byta kläder sen.

beskrivning

Andra dagar rensa och klippa gräset. Tar tre dagar. En annan dag ut med båten och bada. Emellanåt pratar jag med mina barn, min syster eller en vän. När jag inte söker upp någon, vem hör av sig då? kan jag undra. En del blir uppsökta. En del söker upp. Jag tror det är ganska fasta roller vi alla har. Ibland är det också en ömsesidighet. Helst det.

Nå, här är några av mina tankar. Ingen behöver gilla. Ingen behöver kommentera. Här skriver jag för mig. Om någon ändå vill, är du välkommen.
För det är att se mig. Och jag vill se dig.

beskrivning

Paus.

Publicerat av
Svara

Paus – publicerad i tidningen Lugnviksbilder nr 1/24.

Jag har tagit en paus från skrivandet och mycket annat. Min mamma dog för ett drygt år sedan och det har varit mycket att bearbeta och göra. Orken har inte funnits till annat. Kroppen ville inte fungera sen. Jag gick liksom i baklås. Kanske tog jag också en paus i livet, en paus från livet.

Paus. Pauser behövs oavsett vad som än händer. Och ändå lever man i pausen, även om det inte alltid känns så för mig i alla fall. Jag har levt i en bubbla liksom och stängt dörren ut till världen.
Paus: Ta en time-out.
Paus: Ta en kafferast.
Paus: Lös ett korsord.
Paus: Läs en bok.
Paus: Fundera.
Paus: Reflektera.
Paus: Vara tom och våga ta tid till det.

Ja, det går att fylla på med ännu mera pauser. Pausmusik. Veckans pausfågel, minns ni det programmet på radion? Pausgymnastik. Ingen paus direkt, men ett avbrott från stillasittandet. Pausprogram på tv. Eller var det bara ett tv-avbrott månne? Paus, från sociala medier.
Påminner mig om en historia från skogen: Två sågarlag jobbade på ackord. Det ena laget slet och tog aldrig paus. Det andra verkade sitta mest runt kaffepannan. De som slet mest, tjänade minst. De som tog paus, tjänade mycket mer. Varför? undrade till sist en. Jo, vi passar på och slipar kedjan då, blev svaret.

Sakta börjar det kännas bättre för mig. Tiden i vinter-idet börjar gå mot sitt slut. Min längtan börjar vakna, blir glad att se solen igen och alla färgglada vårblommor. Har en reslängtan, men den får vänta tills jag mår bättre. Kroppen är inte klar för påfrestningar än och att resa är inte helt lätt alltid. Orken är inte där riktigt än.

Längtar efter att släktforska mer, träffa okända släktingar och se platserna som mina förfäder kom ifrån, alltifrån Svartbjörnsbyn och Buddbyn utanför Boden, Karlsmyran utanför Graninge, till Altenkirchen i Braunfels, Tyskland, inte så långt från franska gränsen. Och allt där emellan, som Småland och trakterna runt Hamburg. Och så vill jag sitta i min båt och driva nerför älven och bara sitta och ta in naturen, himlen, molnen som drar förbi, bada och äta min matsäck. Ja, det är mycket jag vill göra, snart!

Kanske har världen också gått i baklås, tänker jag ibland. Kan världen ta en paus, en time out? Fundera och reflektera? Nej, inte barnen, som drabbas av krig och umbäranden. Inte alla oskyldiga, som drabbas av kriminalitet, maktmissbruk och krig. De behöver trygghet nu. Mat. Rent vatten. Fred. Omsorg. Skola. Tak över huvudet. Basbehoven uppfyllda.
Det är som om balansen, både i mitt liv och i världen har rasat på ända. Vi får se vad som händer framöver, om det blir lugnare eller inte. Jag behöver paus från nyhetsflödet emellanåt, samtidigt som jag inte vill sticka huvudet i sanden. Det är ett dilemma att både vilja göra mer och bättre och samtidigt behöva ta hand om sig. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något, vill jag tro.
Till sist några ord från Rumi, som levde för 800 år sedan, översatt av mig, från en dansk tolkning av Folmer Blume Leide.

Idag, liksom vilken annan dag som helst,
vaknar vi upp tomma och skrämda.

Låt bli att öppna dörren till studiekammaren och börja läsa.

Ta istället fram ett musikinstrument.

Låt den skönhet vi älskar, vara det vi gör.

Det finns hundratals sätt att böja sig ner på knä och kyssa jorden på.

Dana Jergefelt 1 april 2024

beskrivning