Att vilja och behöva bli sedd och bekräftad.

Väntar på lust att skriva något. Kanske nu? Skriver sällan här numera, inte som förr i alla fall. Det har nog med facebook att göra. Mitt skriv- och kontaktbehov har fått ta plats där istället. Och mina bilder.

beskrivning

Har varit tyst på facebook nu i några dagar och förundras över hur få inlägg mina vänner gör. Det är som om många vill vara där, men ingen vill göra inlägg. Och om jag gör inlägg, kommer knappt längre några bekräftande eller kommenterande svar och reflektioner. Några gör det såklart, men inte det stora flertalet. Är det skillnad på vänner och bekanta? Ibland, inte alltid. Det är egentligen märkligt. Varför vill man vara vän med mig där, om man sedan inte visar något intresse? Det är något att fundera på. Eller sluta med facebook. Det känns för stressfullt med allt som välter in där av allt möjligt. Men jag tycker om att det finns minnen kvar att titta på, år efter år. Troligen är det andra sätt än facebook att mötas på, som jag behöver. Kontakt. Jag och Du. Här och Nu.

beskrivning

Alla behöver bli sedda och bekräftade. Men hur? om man som jag lever själv, ensam och ganska isolerad från världen utanför mitt hus.
Många av mina vänner har lämnat livet de senaste åren. Dessutom min mamma, för inte så länge sedan. Min gamle inspirerande vän och kärlek vill inte höra av sig till mig mer. Troligen är det så med andra också. Det är som om jag är i en bubbla. Kanske är det jag som vänder mig bort, inte bara andra. Min självtillit är rubbad. Vem är jag? undrar jag. Är jag inte tydlig nog? Snäll? Känslig? Söt? Är jag för tjock? För sjuk? För dålig? För trist? För dåligt anpassad? För arg? Eller osynlig? Ja, det är som om livets utmaningar kommer tillbaka och rör om i mig igen. Nå, det är som det är. Antagligen är det så här att ha dåligt med ork, bli gammal och sjuk och leva mer isolerat. Man får lära sig det.

Jag vet att jag kan skriva. Jag älskar mina blommor ute. Jag har ett fint hus att bo i när jag vill. Jag har en båt att åka ut med. Kan bada. Kan göra en del saker fortfarande, även om det känns tungt och ibland läskigt. Som idag till exempel:

Igår flög måsarna här utanför huset; grannarna matar dem. I blåsten och med centrifugalkraft, sket en mås ner mitt fönster i vardagsrummet. En hel massa hamnade på husväggen med. SKIT! Skönt att säga det med eftertryck. JÄVLA SKIT! till och med.
Idag fick jag ta fram stegar och göra rent. Steg för steg upp. Torka av med trasa. Ner. Upp igen med fönsterputs. Vila. Flytta stegen. Samma sak på andra fönstret. Och torka av allt på husväggen. Hur skulle jag nå det högst upp? En granne som såg mig måtta in stegen, blev nyfiken och kom förbi, föreslog att ta en mopp. Bra idé. Där står jag högt upp med en mopp och torkar av det hela. Jaja… så kan en dag här vara. Skönt att få det gjort, duscha och byta kläder sen.

beskrivning

Andra dagar rensa och klippa gräset. Tar tre dagar. En annan dag ut med båten och bada. Emellanåt pratar jag med mina barn, min syster eller en vän. När jag inte söker upp någon, vem hör av sig då? kan jag undra. En del blir uppsökta. En del söker upp. Jag tror det är ganska fasta roller vi alla har. Ibland är det också en ömsesidighet. Helst det.

Nå, här är några av mina tankar. Ingen behöver gilla. Ingen behöver kommentera. Här skriver jag för mig. Om någon ändå vill, är du välkommen.
För det är att se mig. Och jag vill se dig.

beskrivning