I år har jag varit här i Ådalen jättemycket, som aldrig förr. Har verkligen njutit av att slippa vara begränsad av arbete och annat. Har till och med varit utanför huset och trädgården någon gång och gått promenader där jag förut inte gått, eller bara en gång tidigare, får jag ogärna erkänna. Jag har ändå delvis bott här i huset i norr i 24 år.
Mitt båtliv på älven har som vanligt varit härligt med många bad och stilla stunder, drivande eller roende en del av de soliga, vindstilla dagarna. Ingen i båtklubben undrar längre om min motor är trasig. De verkar förstå nu att jag bara vill glida med strömmen emellanåt. Jag har inte bråttom.

En dag gick jag över lilla Sandöbron. Det fick räcka så för en dag. Och bara på den lilla promenaden såg jag världen och älven med nya perspektiv. Att se den fina böjen på bron, att komma nära brofästena och se hur det ser ut på andra sidan och att inte gå in på övningsområdet. Men vid badstranden på andra sidan och badstranden på samma sida, har jag såklart badat vid tidigare.
En annan dag gick jag över Sandöbron. Denna mäktiga och fint böjda bro, som liksom sträcker sig upp, upp mot himlen, utan ett slut att se fram mot. Först närmare toppen ser man bron landa i Lunde. En vän till mig sa en gång att han tyckte det var obehagligt att köra över bron, bara för att han inte såg slutet av den. Jag däremot, har inte alls den känslan, trots att det tidigare bygget av en ny bro där, faktiskt föll ner i älven och flera byggarbetare dog. Det är magnifikt att stå på bron och vara i samma höjd som trätopparna. Man kan inte se den lilla gångbron som finns under, som jag upptäckte på en av mina roende upptäcktsresor där, i den lilla viken som stängts av, av vägen som går till Svanö.

I den grunda viken mellan Killingholmen och Sandö, finns flera stenrösen dolda i vattnet, synliga för den som går över bron och tar sig tid att nyfiket kika ned. Bropelarnas fästen är fortfarande vilande i den träform man byggde upp och gjöt pelare i. Fantastisk ingenjörskonst att bygga så höga pelare och i sån svängd, mjuk form. Med bilen har jag såklart farit över broarna otaliga gånger. Vädret gör att utsikten blir olika varje gång.

En augustidag skulle jag baka muffins. Det händer sällan. Och aldrig tidigare med hemgjort äppelmos! Jag höll på att göra halva receptet, eftersom jag inte ska äta så mycket sötsaker, när min vän PO kom på besök, som han gör ibland. Jag skulle mäta upp mjölken, samtidigt som vi pratade. Och gissa vad? Jag glömde ta hälften då. Smeten blev rinnande och jag fick fylla på med resten av ingredienserna till en hel smet. Det blev lite stressigt där…

”Skriv om det i tidningen!” sa PO, som fick hälften av kakorna med sig hem. Glass gör jag däremot ofta. Inga halva ransoner där då att hålla reda på. Mycket enklare.

Jag har på mitt eget lilla sätt varit mer nyfiken den här sommaren och gjort andra saker. Inte så där revolutionerande, omvälvande, energifyllt. Men lugnt nyfiken på att ändå komma ut en sväng och lika gärna kunna gå en promenad på ett annat ställe, eller baka något nytt. Det har berikat mig med nya utsikter och tankar om livet och vad en människa kan lämna efter sig. Tänk att kunna säga: ”Jag var med och byggde Sandöbron!” Jag kan i alla fall säga: ”Tänk, nu har jag gått över Sandöbron i alla fall två gånger!”
Vad kan Rumi säga så till sist? I det nya perspektivet är det mörkare nu igen, nätterna är långa och himlen är generös med stjärnor, som så alltid på årets vintersida. Passa på, var vaken i natten och gå ut ibland.

”Det passar sig att jag inte ska sova om natten,
för i all hemlighet ger månen varje natt en kyss
till den som räknar stjärnorna.”

Tolkad till danska av Folmer Blume Leide och översatt av mig
i den stjärnklara natten 23 oktober 2024