28 augusti 2009 utkom min diktbok Från ett hjärta till ett annat på eget förlag.
Här är några av mina andra dikter:
SÖKANDE
I ett bottenlöst hål
svävar jag omkring,
söker ett ställe att stå på igen.
Kan perfekta klockor gå fel?
Kan bottenlösa hål ha en botten?
Tiden går i alla fall
till att flyga runt
och leta;
lite spännande är det ändå.
Vem vet vad jag kan finna?
Andas in. Andas ut.
Mina vingar följer med.
Inser att jag egentligen är en fågel,
en liten blågrå mes.
Vilken överraskning!
Dana 28 november 2024
VÅRKÄNSLOR
Olyckligheten hållandes mig,
mer än kärlekens värmande, närande hand,
mer än vännernas.
Omsorg ekar tomt i ensamheten. Eller skriker:
– Glöm själv och självkärlek!
Finns kanske för den som redan har,
för den som äger mer än ödsligheten.
Många, långa år trycker ner, trampar till,
pressar, ger inte upp, fröar av sig
med hopp och kropp ner, mot jorden.
Vem ser det komplicerade kretsloppet,
som hela tiden sker?
Ett frö i tiden.
Ett ogräs, en blomma,
ett krävande frö, som vill upp.
– Herregud, sluta klaga!
Gör det du är satt till!
Gro för fan! Väx!
Snart är det vår.
Dana i denna söndag 10 mars
MORGONDIKT ”16 x 3”
kroppen – smärtorna – utseendet
längtan – saknaden – kärleken
närvaron – andningen – uppmärksamheten
drömmarna – naturen – djuren
tårarna – kramarna – skratten
humorn – tilliten – kreativiteten
maten – drickan – nöjena
hungern – törsten – tomheten
besvikelser – trauman – sorger
kläderna – filtarna – tvn
arbetet – fritiden – vilan
karriären – familjen – grejorna
vännerna – sammanhanget – lojaliteten
resorna – upptäckterna – nyfikenheten
dela – vara – sann
sova – älska – leva
tankar – ömhet – liv
Dana 25 januari 2024
EN DEL AV MIG
en del av mig är borta
jag har inte blivit lättare, för
tomrummen fylls av sten
som tynger min kropp och rörelser
en del av mig är tom
fastän stenen är där
stenen finns i kroppens katakomber
instängda och oåtkomliga
framtidens arkeologer
gräver fram resterna av mig:
stenar stenar och enstaka snäckor
de förundras över förvandlingen
från människa till sten & pärlemor
en dag blir jag
sand
på en strand
Dana 16 november 2023
I DETTA NU
I detta NU
förändras jag
transformeras jag
och blir liksom genomskinlig.
Allt ljus går rätt igenom
som vore jag ett fönster med droppar på rutan,
som ett gammalt, handblåst glas,
fyllt av kallt, gott vatten att dricka,
för en som är törstig.
Ljuset bryts till regnbågens färger,
reflekteras mot väggen, mot himlen, mot haven.
Färgerna speglar mig som den jag är,
färgrik, mångsidig, skapande
och med färgerna kan jag måla världen
som jag ser den
precis som alla kan.
I detta NU är allt som det ska,
fullständigt, klart och lysande.
Det gamla är kvar i en höstrik dimma
som sakta löser upp sig och drar bort.
Kvar är ljuset
i mörkret
i spegeln på väggen
i rutan i fönstret
i glaset med vatten att dricka
för mig, som var törstig.
Dana 11/11 2023 kl 23.
I MITT HJÄRTAS INRE RUM
I mitt hjärtas inre rum
spelar fortfarande musiken
från en djup förtrogen vänskap
Utmanande – precis som Rumis dikter
i det talade och outtalade
i det enkla och dubbelbottnade
i det sanna villiga och trogna
Saknar den spännande omsorgsfulla söta
som jag själv kan vara
Saknar inte felen kraven skuggorna
som jag har med mig
Jag var aldrig enkel
Inte vännen heller
Släpp tycker alla
Släpp – släpa – slapp
De har inte förstått någonting
Inte jag heller
Hur kan jag släppa det som är
till mitt sista andetag
Spegeln – spelar – spratt – oputsad
spelar
spratt
Putsar spegeln
Ser.
Dana 2022 08 28
TILL MINNE AV SEÁN
Ännu en är borta.
Vi andra får rita om kartan ännu en gång.
”Livet lovar en ingenting.”
Är det dags att gå, så är det.
Bara gå, lämna allt, släppa taget, somna in.
Kvar står vi sörjande med våra tårar.
Håller om. Håller fast i minnen och ting.
Tiden stannar upp.
Ännu är vi andra här.
Påminda om vår egen dödlighet.
Tack Seán för allt du gav av ditt kunnande,
skarphet och självutlämnande poesi.
Jag kommer sakna dig.
Dana 5 mars 2022
VILJAN OCH VALET
Jag vill inte vara glömd
Jag vill inte vara gömd
Jag vill vara här
Jag vill finnas till
för att jag vill
Du vill glömma
Du vill gömma
Du vill förtränga
Du vill att jag inte finns
för att du vill
Det finns inget vi
Vi har inget vi
Det fanns inget vi
Och
jag vill gå vidare
Vi kan inte glömma allt
Vi kan inte gömma allt
Vi kan båda ha utrymme
till att finnas och ta plats
Din plats Och Min plats
Avstånd eller försoning?
Fiendeskap eller vänskap?
Utanförskap eller kontakt?
Tristhet eller något slags omsorg?
Jag vet vad jag vill
bcd 24 januari 2022
SEX OCH EN HALV TIMME
Lite mer än sex timmar.
Lite mindre än sju timmar.
Ensam med min mamma.
Vem kunde ha trott det?
Efter 64 år och nästan 65?
Att jag fick ha tid med min mamma
alldeles själv.
En enda gång.
En enda gång hittills.
Jag gråter när jag tänker på det.
Vad hindrade oss från kontakt?
Vad hindrade oss från att vara tillsammans?
Vad hindrade oss från att vara
JAG och DU?
Omständigheter. Familjen.
Tre andra syskon.
En frånvarande pappa.
Jag visste inte, för
Vem var jag att behöva en mamma
När allt annat var viktigare?
Körerna, de jävla körerna.
Och älskarna. Din skola. Övningarna.
Och mannen i ditt liv.
Tiden. Mitt liv med min familj.
Min sorg, din sorg
Över att vi inte kunde mötas.
Jag var arg, såklart.
Jag kunde inte vara annat. Då.
Du älskade dina körer och din man.
Du älskade oss barn som flock.
Du älskade mig som en av flocken.
Jag Ville Inte Vara En I En Flock.
Jag ville vara MIG, med DIG.
Du fick träna på att säga
”Dana, jag älskar DIG!”
Nu har vi en hemlighet
som ingen annan vet.
– Jag älskar dig Dana!
– Jag älskar dig Mamma!
Hur lång tid tog det att lära sig säga det?
Ett helt jävla liv.
Sextiofyra år och elva månader.
Dana 25 november 2021
FRÄMLINGEN I MIG
Jag går omkring som en främling, i det som verkar vara mitt hem.
Är det verkligen jag som bor här?
Är det här jag vill bo?
Jag har ingen anledning att klaga, jag är egentligen lyckligt lottad.
Men jag bor inte här. Bara mina saker finns här.
Eller är det sakerna som är fel? För mycket? För trist? För lite? För fel?
Vad behöver jag göra för att finna min plats?
En behovsinventering?
Jag känner mig som resterna. Resterna av det som var.
Över. Bränd. Förbränd.
Ur askan stiger… vad?
Dana 2 augusti 2021
OM SNÖ
Vit, gnistrande, soldränkt snö.
Blåfluorescerande, magisk snö.
Vit snö.
Ful snö.
Gul snö.
Brun snö.
Tö.
Ööh…
Dana 20 februari 2021
LIVET
Livet. Är. Nu.
Inte. Sen.
Eller. Och. Sen.
Ett. Tag. Dana 29 augusti 2020
TRÖTT
Fy sjutton vad jag är trött.
Vad är det med livet som är så uttröttande?
Finns det bot? Finns det bättring?
Vad vill jag?
Vad behöver jag?
I vilken riktning ska jag gå?
Saknar mina vänner som gått före till evigheten.
Aldrig mer får jag se dem.
Saknar min danske vän.
Aldrig mer får jag se honom.
Saknad. Längtan. Om och om igen.
Går det aldrig över?
Jag bara undrar.
För jag är så trött idag. Dana 30 september 2019
BE A DO, DO, DOER
Mår bäst av att vara i någon rörelse. Be a do, do, doer.
Planera. Göra. Tillfredsställa en nöjdhet.
Vad är stillhet? Vad är tystnad? Be a be, be, beer.
Den öppnar sorg-dörren.
Saknads-fönstret.
Känna efter-ontet.
Längtansfjärilen kommer flygande in och stannar ett tag.
Släpper ut den.
Stänger fönstret och dörren.
Har bara ont. Det räcker så. Dana 1 juli 2019
FÖRKORTAT
Hemma. Fredag. Lön. Trött.
Sol. Dis. Sand. Sahara.
Lövsprickning. Tussilago.
Onsdag. Födelsedag. Kyrka. 24. April. 25. År. Kvällsmässa. Grattis!
Vitsippor? Cykla? Sova? Äta? Handla?
Tomt. Tyst. Trist.
Nyheter. CNN.
Saknar. Dana 26 april 2019
SAKNADEN
Saknaden slår till med all kraft,
som en storm, en orkan, en tornado.
Den hivar iväg mig till det som var
en gång i tiden, som jag älskade.
Tankar på platser, prat, ger privata påminnelser
om det som blev fel.
Stunderna i skogen, i havet, på stranden,
i köket, vid matbordet, i soffan
är så långt borta,
bortblåsta, som om de aldrig funnits.
Åt vilket håll blåste vinden?
Var stoppades tiden?
Vem är jag att svara på det?
Jag är ingen.
Ingen svarar.
Saknaden är hård att vara i.
Men tyst tänker jag baske mig inte vara.
Amen. Dana 20 februari 2019
DIKT I OLUGN
Gode Gud, jag har inget liv.
Jag läser Kristina Lugn och blir med ens medveten.
Medveten om allt skit och trist och salighet och fans helvete.
Skurvatten på badrumsgolvet.
Borrhål i väggen.
Fel ska bli rätt och gör omvägen över punkterna c-ö
innan det blir rätt från a-b.
Irriterande livskvalité?
Förbannade skitliv.
Lugnet från dikterna är oroväckande stormigt.
Vattnet är fruset och snön tötäcker mark.
Solljuset avslöjar allt som skulle ha sett bäst ut i mörker.
Knasigheterna bara stolpar upp sig i en hög och jag orkar inte städa bort dem.
Gropen utanför är grävd och karlarna
som stått runtom
har gått hem.
Jag får vara kvar i min egen grop.
Gud bevare folket.
Och konungen.
Amen. Dana 20 mars 2018
I SMÄRTAN
Så till slut får jag veta något.
Plågsamt.
Nödvändigt.
Ont.
Slut på dröm och hopp.
Bara sådär.
Jag är trasig, sargad, ödelagd.
Ensam och tom.
Jag visste det ju.
Och ändå inte.
Blind. Döv.
Stum. Stympad.
Mitt stackars stackars jag. Dana 1 september 2010
HÄR ÄR JAG
Ibland undrar jag:
Är det verkligen i spåren efter andra jag ska gå?
Är det min väg? Eller bara din väg?
Guds vägar är för alla.
Där jag går, finner jag mening.
Och några går före. Andra går efter.
Att gå i någons fotspår…
Följer spåren i sanden.
Spårar i sanden.
Vart gick du?
Var är du?
Jag är här. Dana 11 februari 2010
DAG
Söndag.
Min dag.
Städdag.
Kall dag.
Kattdag.
Jag gör vad jag vill-dag.
Idag. Dana 11 oktober 2009
AMBIVALENS
När jag säger att jag ska göra någonting, gör jag ingenting.
När jag gör ingenting, har jag tråkigt.
När jag har tråkigt, vill jag göra någonting.
När jag vill göra någonting, orkar jag inte börja.
När jag inte orkar börja, fastnar jag framför något annat helt oväsentligt.
När jag gör något oväsentligt, går tiden.
När tiden går, stannar jag upp.
När jag stannar upp, händer inget.
När inget händer, så händer ingenting.
Bäst att inte säga något. Bara vara tyst.
Alldeles tyst. Schssss! Dana 16 juli 2009
MORGON-DIKT
Morgon. Sol. Sopbilsljud. Fågelkvitter. Trött.
Datorn susar. Sängvärme. Vind i tallarna. Grus i ögonen. Trött.
Stel i nacken. Gäsp! Trött.
Ser på klockan. Dags att vakna. Gå till jobbet.
Tankar snurrar. Dunk i huvet. Ögon kliar. Gäspar. Trött. Dana 24 april 2008
SÖNDAGSÅNGEST
I tomheten
slår ångesten till.
Så är jag inte tom längre.
Ångesten fyller ut min tid
liksom ett broderi
fyller en duk.
Som en bekant,
väl bekant,
som kommer
på besök.
Kommer.
Goddag.
God dag?
Och går.
Adjö.
Adjö?
På återseende! snarare.
Inte alltför snart bara. Dana 14 oktober 2007
JAG TROR PÅ DIG
Du kom till skolan för tal och språk,
en liten pojke, försiktig, du undvek bråk.
”Ja´ kan inte” var allt du sa.
Vi funderade mycket på dig, varje da´.
Vad förstod du? Antagligen ingenting.
Du var helt borta när du satt med kamraterna i ring.
De andra barnen ville hjälpa och pratade åt dig.
Du lät dem och kom tre gånger i veckan till mig.
Fröken var orolig, för du var så tyst.
Jag märkte hos mig att du vågade säga mer än ett knyst.
Jag såg att du lärde dig mer och mer,
orden blev sakteligt fler och fler.
Inne i klassen du grät och var stum.
Din fröken hade tålamod och gav dig rum
till att vara den lilla du var och du fick en liten och enkel läxa
och hon tog dig i handen med och hjälpte dig att våga växa.
Logopeden sa sen en dag:
”Hur står det egentligen till med pojken, jag
är orolig, han är överallt och vill ta
på grejor och det är nåt fel, tror ja´”
Jag kunde lugna: ”Han är bara gla´!
Han är nyfiken på världen ida´!
Det är precis som det ska!”
Din fröken är så stolt över dig och hon klarade att bära oron.
Och jag är glad när jag hör dig prata, jag ser att jag hade tron.
Du behöver vara hos oss ett tag till,
och lära dig böja orden mer så som jag vill.
Du har många omkring dig som vill dig allt gott.
Alla lär dig något, stort som smått!
Det finns inte en, utan många att tacka.
I ett samspel ihop, blir det kul att snacka!
Du leker med de andra barnen nu, precis när du vill.
Du är inte tyst, trots att orden ännu inte räcker till.
Idag gråter du när du har ont, ja, lessen kan du fortfarande bli.
och du skrattar och ler, för du är glad och språkligare fri
Du vågar uttrycka dig och märker att vi förstår vad du menar
och du har lärt dig ha roligt med att kunna rimma på ”stenar”.
Du arbetar villigt och vill göra rätt.
”Jag kan själv!” säger du ofta. ”Jag kan! på mitt sätt!”
Du är du! – en riktig skolpojke nu! Dana 2007
EN SÖNDAG I APRIL – IGEN
Har vaknat – igen.
Det är en ny dag – igen.
Har drömt om vatten och stränder – igen.
Dags att läsa om uppmärksamhetens under – igen. Och igen. Och igen.
Och att äta frukost – igen.
Så konstigt ord det är, detta “igen”. Åter. En gång till. En upprepning. Likadant.
Ändå är det aldrig lika igen.
Den här dagen har aldrig funnits förrän nu:
söndag 15 april 2007 Dana 2007
STANNA
Jag har kommit till vägs ände.
Här ska jag stanna ett tag. Dana 2007
EN DIKT TILL DIG (som miste din dotter i en totalt meningslös trafikolycka)
Om delad glädje är dubbel glädje,
så kan delad ilska vara jävligt stor.
Delad lust kan få jorden att gunga
och delad kärlek kan bära långt.
Att dela sorgen med andra kan märkligt nog ge tröst.
Ändå har alla sin egen sorg att bära.
I ett meningslöst och sekundsnabbt skifte
slår sorgen in som en kil
mitt i livet
och delar tiden mellan den vanliga dagen som var
och den tid som sedan aldrig mer
kommer att bli som förut. Dana 2006
ATT VAKA I NATTEN
Jag är vaken fast jag kunde ha sovit.
Jag väntar, tyst och stilla
och ser natten komma.
Jag ser månen.
Jag slutar att vänta och se.
Jag är i nattens evighet, ett med allt.
Jag är i Guds ljus. Dana 2005
INSIKT
Tänk…
att jag…
tänk att jag, till slut
kom på en enkel
sanning.
En riktig Sanning!
En enkel insikt
som de flesta vet om.
Bara inte jag,
förrän idag.
Idag! Dana 2005
MIN VÄG
Min väg är inte din väg.
Din väg är inte min väg.
Er väg är inte heller min väg.
Det vet jag.
Min väg är bara min
och jag måste gå nu.
– Vart leder den? undrar du.
– Jag vet inte.
– När kommer du fram då?
– Sen. Sen!
– Kommer vi mötas igen?
– Det vet jag inte. Jag vet ingenting
om det än. Dana 2005
Tankar mitt i natten, som blev en dikt:
LIVETS DAGAR
Om livet består av 25 550 dagar
och om 17825 dagar har gått,
när kommer jag att bli nöjd
med alla dessa dagar som jag fått?
Det är ju inte längden av livet som avgör kvalitén
utan hur jag har levt mitt liv i stort.
Jag kunde leva i hundra år
och ändå ångra det jag inte gjort.
”Så länge Gud vill ha oss här och inte där”
då ska vi ju leva det så gott vi bara kan
även om det inte alltid är helt lätt.
Gör det bästa av dagen! Åtminstone ibland.
Jag önskar jag ville vakna nöjd
till varje ny dag
och tacka för livets gåva
och för att Dana, det är jag. Dana 2005 och bearbetad 2007