En dag har gått, i ett töcken mest. Då och då vaknade jag till och gjorde något.
Körde och handlade. Men hur kom jag hem igen? Har ingen aning. Vart tog jag vägen? Jag var helt borta i tankarna.
Sen sov jag middag framför tvn. Skönt att bara somna.
En stund var jag ute i trädgården och tog tillbaka mer gräsmatta från ogrässnåren. Bort med nässlor, hundkex och vildhallon! Jag hittade fler svartvinbärsbuskar där mitt i allt. Och hägg, som också ska tas bort innan den blir för stor. Kanske är den redan för stor för att grävas bort.
Matlust är det dåligt med. Jag har mat, men den bara är. Kanske lagar jag något i morgon.
Jag ordnar musik till bokfesten i augusti. Planerar danmarksresan. Drömmer om hårbrist. Sitter styrkan i håret? Vad tyder det på i så fall? Lyssnar på en väns musik och njuter av vad bra den är.
Det är för kallt för att känna att det är sommar. Men syrenerna håller sig blommande länge i det här vädret.

Så är jag igång med att flytta in och ställa i ordning mina saker för att bo på landet hela sommaren. Myrorna vill göra mig sällskap. Jag vill inte ha dem.
Stora rödmyror bor i marken och i murgrunden. De kom upprörda upp från marken i tusental, när jag klippte gräset i hörnet på huset. Vad krävs det för att få bort dem en gång för alla? Jag måste nog mura igen hela sidan mellan grund och fasad, alla hålrum. Där finns också nu ett humlebo. Nu tog jag klorin och Anticimex pulver mot småkryp och hällde över myrboet i riklig mängd. Tre rödmyror i köket dog av klämskador.
Låssmeden kommer nästa vecka. Likaså Anticimex och tvättmaskinsmannen. Rörmokaren kanske aldrig. Golvläggaren som ska hjälpa till att regla en snedvägg bättre, där gipsskivorna nu bågnar, kommer i juli. Har man pengar går allt all fixa. Nej, jag har inte pengar. Jag bara blundar och kör. Jag kommer väl bli ett fall för Lyxfällan en vacker dag.
Det är bara första semesterdagen. Allt går inte att ordna idag. Fast jag önskar allt var i ordning redan. Nu.
Nu är i alla fall gräset klippt och utemöbler ställda på plats. När kommer sommarvärmen då? Nu? Jag hoppas ständigt. Först på kärlek, sen på vänskap, sen på inköpt hjälp, sen på sol och värme, sen på solstunder mellan regnskurar. Sen på att det kan bli en vacker solnedgång, trots regndagar, osv. Nå, det har i alla fall inte regnat idag. Bra så.

Jag är hemma i norr nu och det är ljust ute fastän det är mitt i natten. Det är både skymning och gryning på samma gång liksom. Huset är lite kallt. Gräset är klippt hyfsat bra av grannens pojke. Skönt att slippa börja om från början.
Resan upp gick bra, med ”umleitung” två gånger, långa sträckor på okända vägar, pga asfaltering. Rörmokaren har inte jobbat alls här. Får höra i morgon varför inget hänt.
Kisse är nöjd att vara här. Nu ligger han uppe på soffkanten och håller mig sällskap. På tv är det Mordkommissionens första del av trettio. Danskan flyter runt i mig. Jag är yr av trötthet. Orkar inte göra något mer nu. Ska jag se klart på tv? Borsta tänderna och gå och lägga mig nyduschad och i nybäddad säng är mer lockande.
Idag är första semesterdagen.

I tidningen Svensk bokhandel nr 12, Höstens böcker, på sidan 457, finns en annons, en bild av mig. Märkligt och sant. Går att se i tidningen på biblioteket eller i bokhandeln.
Än så länge finns boken bara i min dator. Det är också märkligt, att den ska ut därifrån, ut i världen. Mina dikter. På Bella Förlag. Mitt förlag. Jag fattar ingenting!
Från ett hjärta till ett annat. Så heter den. Min bok.
Köp min diktbok! Den kommer ut 14 augusti.

Här är förra årets debutantsida, med halvfel titel och helrätt förlag.

Jag sliter och släpar för att få allt klart till semestern. Vilken paradox! Först slita, för att sen koppla av.
Nå, det är bara att tvätta mattor som ska tillbaka till landet, packa väskan som ska med till Danmark, packa kontoret för att kunna göra klart boken, packa symaskin och sånt för att kunna sy, packa ordböcker och texter för att kunna översätta, packa gestaltlitteraturen för att kunna plugga. Packa blommorna, så att de inte dör av torka hemma. Packa studion, så jag kanske kan spela in något. Packa gitarren, så jag kan spela på min fina gitarr. Bäst att inte glömma katten och lådan heller, för att katten ska få vara på landet hela sommaren. Jag kommer inte ha svårt att hitta på något där i alla fall. Och så kanske jobba något med huset med. Men, säger jag något om det, så gör jag väl ingenting där, min vana trogen. Men visst, att tänka med huvudet kräver sin motpol, att jobba med kroppen. Och att lukta på blommorna. Och att vara ute. Laga sommarmat. Njuta av friden. Slippa klockan. Jag fattar inte riktigt att det bara är två dagar kvar att jobba. Två dagar! Sen är det min egen tid jag rår över.

Vem vakar över mig? Vem ser mig, just mig? Vem bryr sig om hur jag har det? Någon annan än jag själv alltså. Det är denne någon jag saknar mest av allt.
Den som frågar: Hvordan har du det sà¸de? Som säger: Hold ud. Och Jeg er her.
Den som gick.
Han.

Nu har jag varit hos doktorn och fått kortisonspruta igen. Aj! Kan knappt gå efter det. Har fått andra piller. Kanske kan de hjälpa på natten, så jag kan få sova en hel natt.

Micke är hemma! för sommarlov och semester.
Skivspelaren är inkopplad och står på sin nya hylla! Jag kan nu lyssna på mina gamla vinyler.
Det är faktiskt bättre än bra alltihop.

Jag har en egen censur för vad jag skriver. Allt jag skriver och känner och tänker kommer inte till bloggen. Såklart inte. Ibland behöver jag bara formulera mina tankar. Ibland ser jag snart vad trist jag skrivit. För mycket. För personligt. Antingen tar jag bort allt och börjar om. Eller så sparar jag det i ett utkast och tittar på det en annan gång. Då känns det oftast inte likadant, fast grundkänslan är kanske lika.
Jag saknar en riktig vän, en kärlek, att dela det mesta med. Jag tror att alla har en sån. Sin man, sin kvinna, ja, sin allra käraste, den bästa vännen. Jag saknar det mycket. Och jag har ändå haft det bra. I större delen av mitt vuxna liv har jag haft en sån. Kanske är det därför jag saknar det ännu mer nu. I ömsesidigheten. Att vara någon annans bästa vän. Att få vara viktig för någon. Att ha någon där att kramas med och älska och vara trygg med. Är det värt priset, för att sedan känna smärtan i att skiljas? Jag vet inte.
Ska det här gå igenom censuren? Äsch, nej, inte på det här. Så här är det bara. Men det jag skrev innan det här, är borta för vinden eller sparat i ett utkast.

06.30. Dags att vakna. Vill inte. Trött. Ont! Kroppen säger nej. Vill sova! Sju arbetsdagar till. Sedan sommarlov.

Jag vet inte alltid hur det kommer sig att jag är som jag är. Jag kan ha planer: ”Det här ska jag göra idag, sen.” Då vet jag med stor säkerhet att jag inte gör det. Så det gäller att inte utlova något, inte komma med löften om något som handlar om vad jag ska göra. Istället får jag hitta omvägar att gå, som katten runt het gröt, som gör att jag lurar mig själv till att arbeta med det praktiska. Eller lova mig en belöning. Eller ha en press på mig att göra det för att andra ska komma och det blir en yttre anledning till att jag gör det. Eller ha en lista på saker som inte tar för lång tid att göra, eller är omständliga. Då går det lättare att bli klar.
Att kakla, att foga, att måla, att förbereda, sortera papper, det som tar tid och energi, det har jag så svårt att komma igång med. Sen blir det gjort på ett par timmar, det vet jag ju. Men hur det kommer sig att jag sällan numera kommer dit, det vet jag inte.
Kanske hade jag det lättare förr när jag var gift. Då var vi två om sakerna. Han kunde avsluta det sista åt mig. Det hände ofta. Jag kunde kratta, men att ta bort högarna sen, var svårt för mig. Nu finns ingen som knyter ihop säcken och avslutar, det får jag göra själv. Kanske är det därför jag inte börjar.
Något i det här är viktigt. Det handlar om ett motstånd. Om vad som är i förgrunden. Om energicirkeln. Det vill jag faktiskt ha som en arbetspunkt. Undrar om jag kommer dit då, till slutet, så jag förstår vad som händer? Det är en paradox i det hela märker jag.
Idag har jag extra ont. Då slipper jag göra något alls.

Så kan jag klappa mig själv på axeln och säga till mig själv att jag är duktig! Hyllan är på plats. Skivspelaren står på den, dock inte inkopplad. Pysselrummet är hyfsat städat och balkongen med. Något har jag gjort i alla fall. Skönt.
Nu väntar fotboll Sverige-Danmark. Matchen slutar med vinst till…. ja, vilka vinner? Danmark såklart, med 1-0.
Och medan jag ändå är igång och det är lördagskväll, frostar jag av frysen. Äntligen!
Va, en lördagskväll? Ja. Det gäller att använda tiden väl. (obs, ironi)

Jag har berg att ta mig över. Börja städa. Hänga upp hylla. Göra klart. Det är utmaningar för mig. Hur ska jag bära mig åt? Det är bara att börja. Det är svårast. I rörelsen kommer känslorna i gång. Måste stå ut med det, för jag står inte ut med att ha det som jag har det hemma längre.
Det är det enda jag vet just nu.

Nu har jag jobbat en vecka igen och igår var det studentuppvaktning för min brorsson. Puh! Kan jag ha sovmorgon nu? Icke! Vaknar samma tid som nästan alltid. Det tar några dagar innan kroppen ställer om sina sovtider, så jag får vänta till sommarlovet med att sova länge.
Danmarks grundlagsdag har varit. Såklart fanns det danska flaggor på personalrummet och jag sjöng Det er et yndigt land för mig själv och lyssnade på en instrumentalupplaga av den från Youtube.
Men vad är detta med Spotify? Jag såg något av det hos brorsan igår. Helt fantastiskt att få musiken spelad så där rätt ut. Undrar om jag skulle kunna ha det med, om mitt tunna bredband kan klara det. Antagligen inte.
Sen drömde jag en absurd dröm om Oscar I. Jag var med i en teaterpjäs, skulle jobba på ett slott och ett hotell och kisse skulle få följa med och jag bytte liv totalt. Mycket att packa.
Och så är det också i mitt vanliga liv. Jag ska packa trunken, byta liv och åka hit och dit. Och kisse är med litegrann på det. Men jag ska inte spela teater och se en utpressare bli skjuten och resa till Mallorca i december, på kurs.

Jag har undrat hur det skulle vara att få svar på en hälsning från en av mina största idoler. Nu vet jag. Det känns HELT FANTASTISKT BRA!!!!
Och så vet jag hur det är att vara så överväldigande glad och vara nära både skratt och gråt, att inte ha någon nära mig att berätta det för, som känner mig och vet hur galen jag är i just denna personen. Det kändes helt enkelt JÄTTETRIST, ända tills mina barn svarade i telefon och jag fick berätta det för dem. Då blev jag glad igen.
Undrar om jag kommer kunna sova i natt då. Antagligen inte.