Veckan som gick:
”Du unnar dig många guldkanter på tillvaron utan att tänka så mycket på vad det kostar. En liten spelvinst kommer väl till pass. Även i kärlek har du tur. En spännande person uppvaktar dig.”
Kommentar: Mitt nya bokförlag känns som en guldkant för mig. Jag blundar för kostnaderna som kommer rusande emot mig där. Har inte spelat. Har inte heller känt mig uppvaktad.

Veckan som kommer:
”Du har obearbetade upplevelser inom dig, och nu vill du ta fram och försöka analysera dem. Vissa av dina ytliga bekanta upplever dig som ”svår” men andra blir väldigt intresserade av din utveckling.”
Kommentar: Jag ska till Köpenhamn på fredag och träffa delar av min gestaltutbildningsgrupp. Där ska vi dela med oss av våra liv. Det kan stämma rätt så bra alltså.

Det står inget om att jag har ont i magen. Att jag ska flyga hem. Att jag tar mig vatten över huvudet. Att jag står inför ett par av mina största utmaningar på lång tid.

Kära nån vad mycket det är att tänka på att göra. Och dagarna är fulla av arbete. I skolan kör slutveckorna igång med alla utvecklingssamtal, olika möten och nyanställningar. Dessutom ska nya skolhuset vi ska flytta till om ett par år planeras. Var ska datoruttagen sitta i rum som ännu inte finns? Och får vi vatten på rummet och ljudisolering? Jag är inte riktigt där att tänka mig in i sånt.

Hemma har jag en rik fritid nu, som gör mig fattig. Ha ha, det är så sant som det är sagt! Har man pengar, går allt att fixa! Jag skulle antagligen behöva en rik samarbetspartner. Jag kommer inte kunna ge bort en enda bok. Alla måste säljas för att det här ska gå runt.
Jag är verkligen galen som ger mig in i sån här business med ett eget bokförlag. Och alla jag anlitar måste verkligen vara de bästa för sina uppgifter. Jag är beroende av andra till alla praktiska delar. Och så ska boken kännas som min ändå, i hela utförandet. Tur att dikterna redan är skrivna. Något har jag att vila i.
Ja, det är stort för mig det jag gör. Jag hade ingen aning om att jag skulle ta ett sånt här steg. För en månad sedan visste jag det inte. Nu vet jag. Oh dear, säger jag bara.

Nu måste jag ha is i magen för att stå ut med att jag inte fattar något av att lämna in en annons till en katalog. Jag kan inte sånt här. Vad har jag givit mig in på? Vad tänkte jag? Var det verkligen så himla roligt det här? Och än finns ingen bok ens. Eftertänksamhetens kranka blekhet är bara att stå ut med.

Jag känner inte riktigt igen mig själv. Jag har sått frö, det var flera år sedan sist. Tusenskönor. Bellis perennis. De ska växa någonstans där det passar. Kanske klarar de inte det ångermanländska klimatet? Då får de växa här istället. Jag hittar en plats. Och så har jag lagt luktärtor i blöt. De har tjockt skal. Kanske får jag slipa dem med för att de ska gro. De ska jag ha uppe i Norrland i sommar hade jag tänkt.
Dessutom var jag och hälsade på vid graven jag har tagit över ansvaret för. Där ska saker förändras med. Men det är ingen brådska.
På vägen hem från kyrkogården såg jag svalört och vitsippor i stor mängd. Nu finns det såna också i rabatten utanför min port.
Jag har en annan energi att göra saker med. Bella Förlag har med det att göra. Gestaltutbildningen med. Danmark. Jag går nya vägar. Mina vägar.

Oj vad det snurrar i skallen av alla idéer och allt jag har att göra. Och vad gör jag då? Ligger kvar i sängen fast klockan är efter tolv. Idéerna behöver ha utrymme såklart och det får de här i tiden av ingenting.
Jag är tacksam för mina stöttande vänner som ger mig feedback på mina idéer och annat. Tur att jag har er!
Jag behöver mina listor på det som ska göras. Och mina planeringar för skolan. Och
dagen T kommer, fast den ännu är långt borta.
Vad händer inte? Vad har jag missat? Sånt är lika viktigt att ha reda på. Måste göra nya listor. Och tvätta bilen. Och packa. Och fixa min rabatt utanför porten.

Har bakat äppelpaj på ett eget sätt. Ska göra en dansk vaniljsås vi åt sist jag var i Dk. Hoppas det blir gott för vännen och mig att smaska på. Ska packa utflyktskorgen med kaffe och saft.

Ska börja packa till köpenhamnshelgen nästa vecka också. Det hör till utbildningen. Jag har skrivit det mesta av uppgiften. Behöver kika igenom det kanske. Ska upp tidigt tidigt, kl 4.30, för att hinna med tåget på fredag och sen flyga hem på söndag. Behöver känna efter om jag fortfarande är rädd att flyga. Antagligen är jag det. Kan nog ta en whiskey innan. Eller två.

Men sen då? Eller nu rättare sagt. Jag städar. Tvättar. Gör praktiska saker. Skulle behöva göra helt opraktiska saker med. När gråter jag egentligen? Stoppar undan den. Känner inte efter. Har inte tid. Gör annat.

1. Jag hittar inte kontrolluppgifterna till deklarationen. De ligger i en plastficka, väl gömda någonstans. Jag får lita på staten då att allt stämmer.
2. Jag håller på att bli förkyld. Ont i halsen och hosta. Inte kan det vara av pollen väl?
3. Fotografierna från fotografen är klara. Nu ska jag välja. Spännande. Det är jag och ändå inte jag.
4. Hur gör jag eller någon annan en logga till mitt nystartade förlag?
5. Hur ska jag klara att sköta ekonomin? Jag är inte den mest ekonomiskt sinnade människan inser jag. Pengarna rinner iväg. Tänk om mer stålar kunde rinna in. Det vore bra.
6. Jag har ringat in program på tv som jag vill se. Sen gör jag något annat istället. Hm… tv-tittande är inte så viktigt längre. Fast jag såg på nåt annat jag aldrig förr sett istället och skrattade gott åt det.
7. Ska jag kunna sova nu då? Vaknar tidigt, somnar sent.

Ny månad och vår. Äntligen vår. Min vår. Konstigt med två personliga pronomen i samma mening, utan att det låter fel.
Långsam morgon. Jag kommer inte upp så att säga. Eller jag går upp, gör något och hamnar sedan i sängen igen. Har sovit lite, men är ändå inte trött, än. Såg klart på filmen ”En geishas memoarer” i morse. Vacker. Sorglig. Om att längta och att inte helt acceptera sitt öde. Jag känner igen mig. Det var några ord på slutet som jag fäste mig vid:

”Hjärtat dör en långsam död. Det tappar varje förhoppning, som löv som faller, tills det inte finns några kvar. Inga förhoppningar. Inget återstår. Hon målar sitt ansikte för att dölja sitt ansikte. Hennes ögon är djupa vatten. En geisha ska inte vilja. En geisha ska inte känna. Geishan är en konstnär i en värld av luft. Hon dansar. Hon sjunger. Hon underhåller dig. Allt du kan önska. Allt annat är skuggor. Allt annat är fördolt.”

Antagligen flyr jag ifrån mina sysslor med att ligga kvar här i sängen. Det är en riktig D-dag:
Disken. Deklarationen. Dammsugningen. Dattlådan.
Nu kommer Demonstrationståget förbi. Härligt med det. Som i gamla tider. Fast idag får jag sjunga: Upp till kamp emot Dvalan!

Det är långhelg och jag kan njuta av den som jag vill. Har grillad kyckling med gott bröd, ost och tomat. Wienerbröd. Mat hjälper lite mot ensamhet och kärlekssaknad. Jag har inte orkat ordna med sällskap ikväll. Ingen har bjudit in mig heller. Jag väntar mig inget särskilt av helgen mer än vila, sol, någon promenad och förhoppningsvis en utflykt med en vän. Lite arbete har jag. Eller mycket. Beroende på hur jag ser det. Jag har startat en firma och den behöver skötas om. Och bilen måste tvättas. Och jag måste till apoteket, för kisse behöver ha nya piller.
Jag behöver se lite folk. Går till kyrkan och lyssnar på valborgsmässosången. Det blir bra. Jag saknar kören då och då. Men det finns inte plats för den just nu i mitt liv. Jag struntar i majbrasan. Där går gränsen för vad jag orkar.

Vad jag än vill skriva om så känns det inte bra. Jag har inte mått bra idag. Har ångest inför framtiden. Kanske blir det bättre i morgon kväll. Då vet jag hur morgondagen har förlöpt.
Och så har jag en helg att se fram emot med, ja vaddå? Jag ska hälsa på en god vän en dag om han orkar. Annars vet jag inte. Kanske börja ta små promenader? Äta mindre? Skriva lite. Börja packa till köpenhamnsresan om en dryg vecka? Tvätta!

Varför är inte livet mer spännande än så här? Fast det är ju spännande också. Jag håller ju på med mitt projekt på egen hand nu. Det, om något, är spännande. Och så går jag min gestaltutbildning. Visst. Men mer då? Jag saknar min sötaste vän. Det blir väl en livslång saknad. Bara att stå ut med det. Ingenting varar för evigt. Ingenting! Varken det dåliga eller det bästa.

Att jag är så in i vassen självgående är ett hinder emellanåt. Bra att jag ser det.

”Dagens hjerteblad
Kære Dana
Giv dig selv lov til at være en kanal for universets healende kærlighedsenergier.”

Kan någon annans helande kärleksenergier få flöda lite över mig istället? Jag har svårt att hitta min egen källa av förlåtelse och helande.
”Tyck om mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst.”
Ungefär så känns det nu. Och att skratt på morgonen ger gråt före kvällen. I alla fall idag.

Idag känns dessutom kärleken, orden och närheten bara som en dröm. Overkligt. Borta. Tomt.

Hur kan jag göra mina drömmar mer synliga? Eller ska jag sluta drömma här och nu?

Förvirring och tomhet. Ångest och svarta hål. Glädje och hopp. Allt finns i mig. Bara inte samtidigt.

Ja visst ja, i nättidningen påminns jag om att deklarera. Det har jag fullständigt glömt bort att jag måste göra. Jag vet inte ens var jag lagt alla papper. Det får bli veckans spänning att leta efter dem. Kommer jag hinna eller inte?
Å, vad jag ville sova längre idag med. Minst en timme i alla fall. Sovmorgon för mig numera är att jag sover en timme längre. Tänk förr, när jag obekymrat kunde sova till 10-11. Det var då det.
Fotograferingen igår kändes bra. Fotografen känner förra årets fotograf. Och jag känner årets fotograf. Jag kände mig helt trygg med det. Det blir också en del av veckans spänning att vänta på resultatet.

Ännu ett år med en söndag i april. Men i år har jag ingen lust att sjunga den sången. (Söndag i april med Anne Linnet.) Jag vill inte sjunga alls.
Vad gör jag istället då?
Bakar scones till söndagsfrukost.
Tittar på den filmen Pianisten på video.
Bankar huvudet i väggen för att jag inte kan förstå varför inte all statistik kommer med på statcounter.
Förstår inte en massa om min dator och hur jag ska sortera bilder och föra över bilder till hemsidan och ändra storlekar och rita och en hel massa annat. Oj, vad macdatorn ska vara bra. Varför förstår jag mig inte på den då? Hjääääälp!
Ska träffa en fotograf i kväll. Så får jag fixa till mig lite till det. Kanske köpa nya jeans. Det behöver jag. Och gå ner 8 kilo. Att önska går ju. Men sen gör jag inget med det. Jag gör annat istället.
Saknar. Längtar. Drömmer. Skriver. Planerar. Funderar. Väntar. Jobbar. Ser på tv. Mitt liv i ett nötskal.

Kisse fyller 13 år idag. Han ska få lax till middag. Mjau, vad gott!
Tänk om jag kunde få in en bild här med? Dags att gå ett steg vidare, att föra över bilder från kameran till nya mac-datorn och prova nya programmet för att ladda bilder till hemsidan. Hm… tja… det vore ju på tiden…. Ack, nej. Det blir att gå från gamla datorn. Kan inte alls på en mac. Men en bild blir det i alla fall på min katt, min sötnos.

Jag måste åka till Danmark, till Skagen. Mina vattenbilder duger inte. Behöver nya.
Vill åka dit NU!