Syrran gick i musikskolan för att lära sig spela gitarr, men där hade jag ju redan varit och visste att det inte var något för mig. Istället lärde jag mig att spela gitarr själv och med hjälp av pojkvännen. Autodidakt. Jag spelade och spelade. Sjöng och spelade ännu mer. Jag fick sjunga tillsammans med ett par-tre år äldre duktiga musikerkillkompisar. Jag fick sjunga Maria Magdalena-rollen i Jesus Christ Superstar. Jag älskade verkligen att sjunga den rollen och öva musikalen med en hel grupp musiker och kör. Men jag älskade inte att uppträda. Jag var alldeles för nervös för att stå inför en publik och ta emot applåder. Det kunde jag inte med, tyvärr, jag som så gärna ville vara sångerska.

Jag blev ungefär samtidigt, på ett eller annat sätt, engagerad i FNL-gruppen där jag bodde. Och genom temöten och sånggruppen, kom min håg till att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det var Fria Proteatern för fulla muggar, Hoola Bandoola Band, Norrbottens Järn, Monica Törnell, Turid, Marie Bergman och annat. På engelska fanns folkrocken med James Taylor, Carole King och Joni Mitchell. Sång och musik. Jag sjöng och spelade. Då var det bra att jag kunde spela gitarr. Fast inte som killarna kunde. Men på mitt eget vis.
Lite senare fick jag vara med och sjunga in en valskiva för SKP. Det var skoj! Först då hörde jag mina lidingö-in. Jag har fortfarande kvar dem, trots att jag aldrig bott där. Och så kom folkmusiken in i mitt hjärta. Sången. Dansen. Danserna. Polskorna. Att dansa med en man som kunde föra, vilken lycka!

Allt detta var en viktig del i mitt liv, där jag kände mig hemma och kunde växa och lära. Vi var viktiga, både för världens politiska utveckling och för varandra.

Här är en lång låt som Fria Proteatern spelade, Bonnieroperan, ur Typerna och draken. Jättebra! Inspirerande! Kul! Viktigt i kampen! Jodå, jag kan hela!

Idag vill jag berätta om Joni Mitchell som verkligen förändrade min värld.
Jag visste ingenting om den stora världen. Jag var ung och gjorde det som jag trodde man skulle. Kunde ingenting om någonting, som var värt att kunna. Hade liksom inget känsloliv, jag var ytlig och oförmögen att förstå världen. Jag var kär i en riktigt fin pojke – lite smart var jag. Han spelade gitarr – så himla bra. Vi låg tillsammans i hans pojkrum, i mörkret, i hans smala säng. Han spelade musik för mig. Plötsligt såg jag stjärnor, ljus och pling, plong och andra underbara ljud. Det var Joni Mitchell och hennes LP Blue. Jag blev betagen. En ny värld öppnade sig för mig. Plötsligt visste jag att det fanns musik, sånger, liv att sträcka ut till, och bli en hel berättelse. Jag ville dit, jag med! Jag ville sjunga! Som hon!
Jag lyssnade mycket på Joni Michell i en hel räcka av år. Numera mer sällan. Men hon är viktigt för mig fortfarande, absolut!

Jag växte upp med en mamma som kunde spela piano. Det ville jag med göra. Tyvärr ville inte min begåvning att jag skulle kunna som hon. Jag övade – precis som många andra flickor – Fà¼r Elise, tills fingrarna glödde. Jag kom igenom den till slut. Nu kan jag inte lyssna på den ens.
Sen tog jag mitt eget instrument, rösten, och sjöng och sjöng, schlager efter schlager på svensktoppen, lika envist och outtröttligt som jag spelat, kära Anna-Lena Löfgren, Lill Lindfors, Siw Malmqvist, Ann-Louise Hansson, gjorde rullband efter rullband med sånger jag kunde sjunga med i, tills jag kunde texterna, harmonierna och stämsången. Jag skulle bli sångerska ju!

En sommar hos min kusin Anita, lärde jag, genom henne, känna Robert Brobergs musik och texter i ”Helrobban blandar och ger”, oj vad vi sjöng och tittade på honom på Liseberg en hel sommar.
Först var det Svensktoppen som gällde, sen kom engelskan med Beatles och Tio i topp. Vi började också dansa till Tio i topplåtarna, på klassfester på mellanstadiet. Och sjunga på svengelska.
När jag gick i sjunde klass ställde jag upp i en amatörsångtävling och sjöng Båtlåt. Kom på andra plats. Tja… Vilket mod! Alldeles själv!

Jag trodde dessutom på sångtexterna och levde mig in i det jag sjöng. Väldigt många gånger rann tårarna på mig när jag sjöng. Marie Bergman sa till mig för några år sedan: ”Dana, det är publiken som ska gråta, inte du!” Hahahaha… det hade jag behövt höra för länge sen. Då hade jag kanske blivit mer sångerska än jag är.

Jag kan/kunde väldigt många sånger i den svenska låtskatten. Allt från Bellman och Taube till Marie Bergman och Monica Törnell. Men det kom senare, när jag började spela gitarr…

Första dagen på året. 2016. Ser bra ut. Delbart med fyra. I mönster med 1208. Mina siffror. Hoppas vi får ett bra år, både hemma och ute i världen.

Igår på facebook, blev jag så att säga ”nominerad” av min kusin Anita, att lägga ut en låt/band/platta om dagen i sju dagar som förändrat/gjort mig till den jag är idag, samt nominera en person om dagen att föra denna lek vidare. Först blev jag mest trött och undrande, hinner jag med detta? Hinner jag verkligen LEKA? Och eftersom jag gillar att leka, blir jag med. Också här. Det kan bli en bra start på skrivåret.

När jag funderar på vilken musik och sånger som påverkat mig i mitt liv, så upptäcker jag att det finns ett barn/ungdomsperspektiv i musiken och ett vuxenperspektiv. Och med sju musikstycken, är det svårare än att bara välja ett eller två.
Mitt liv har alltid varit fyllt av musik, så det är inte konstigt att mycket i musiken har påverkat mig. Det tror jag kan vara fint för andra att fundera på med, också utifrån ett terapeutiskt perspektiv, vad musiken betyder och hur den påverkar våra liv.

Jag minns inte när jag lärde mig Gullefjun eller av vem. Av mina fröknar Gunvor eller Barbro antagligen. Och jag bara kan den. Orden sitter som fastgjutna. Så där som man bara kan lära sig en sångtext i barndomen. Och som lever kvar i en, om det är viktiga ord. Ungefär som psalmerna jag också lärde mig då på den tiden, av mina fröknar.
Jag tog upp den igen i jobbet, i skolan och vi dramatiserade den då med. Här är en version jag gjorde till youtube, bara för att jag vill att den ska användas och leva vidare.

Nå, vad har jag väl för förväntningar och önskningar inför nya året? Jag ska nog inte förvänta mig så mycket, jag blir så besviken om det inte blir av eller om någon lovar mig något och inte håller ord.
Vad är viktigt? Kanske är viktigt ett bättre sätt att ta sig an året på.
A – arbeta
B – bada
C – cykla
D – dansa
E – elska
F – flyga
G – gulla
H – hoppas
I – inse
J – jubilera
K – kramas
L – läsa
M – meditera
N – njuta
O – orka
P – promenera
Q – quizla
R – räkna
S – skriva
T – tro
U – utge
V – vilja
X – kryssa
Y – ylla
Z – zurra
Å – åka
Ä – äta
Ö – önska

Så är ännu ett år gånget, strax lagd till det förflutna och in i glömskan.
Tv sänder årskrönikor och det är mycket av mord, krig, terror och flyktingkris som de visar. Det har varit ett sånt år. Frågan är om det blir mer eller mindre i framtiden av det. Lugn och ro är alltid förhoppningen. Sedan blir det som det blir. Vi vet numera att det mesta kan hända. Vi lever inte längre i en ankdamm, vid sidan av den stora världen. Vi är numera en del av den, med både mörker och ljus.

Jag har genomlevt stambyte i fastigheten och kommit ut på andra sidan, ganska energilös och ännu inte klar med allt. Året blev inte som jag hoppades med gestaltgrupper, för stambytet drog ut på tiden och jag förmådde inte mer än jag gjorde. Däremot har jag masserat och mediterat. Dessutom var jag i Danmark som co-ledare och har nu fått träning och erfarenheter. I Danmark har jag också hunnit med att vara hos min gode vän och njutit av himmel och hav i ett lugn och ro, som jag inte trodde kunde finnas. Och dessa bokskogar älskar jag att gå i. Bad har det också blivit, både i Norrland och i Danmark. Underbara och kalla bad. Det hann inte bli så varmt i vattnet, men jag badade ändå.

Min ekonomi känns stabil och i balans, i alla fall för ett tag framöver. Min vikt är likaså stabil, men inte i balans, har inte kommit tillbaka på banan än, efter stambytet.

Bokslut ska göras, inte bara här, utan också för min firma och den ideella föreningen jag är kassör i. Puh! Det är lite mycket just nu. En ny hemsida är sjösatt, för föreningen lekarbetspedagogik. Ett nyhetsbrev till föreningens medlemmar är avsänt igår. Men hur gör jag en mejlinglista? Det får blir en utmaning till januari.

Jag jobbar mer och mer, undrar vad det kan bero på? Kan det vara för att det är skoj att jobba i en ideell förening, eller för att mitt liv runtom inte fyller helt? Jag är osäker. Jag behövs i alla fall i föreningen, för att genomdriva förändringar för framtidens lekarbeten.
En utmaning för våren blir också att starta en drömgrupp och en gestaltgrupp för pedagoger.
Jag hoppas att jag kommer tillbaka till Danmark. Jag vill det gärna. Det är de små sakerna i livet jag njuter av. Promenader i en skog med en vän, ett bad, närhet. Och att vara med barnbarnen och följa deras utveckling. Kullerbyttor och teckningar. Sjungande barn, tågbanor och bilintressen.

Jag önskar alla ett Gott Nytt År 2016. Tänk vad tiden går!

Julaftonssmorgon. För många en tid av glädje och förväntning om en härlig helg tillsammans med sin familj, släkt, vänner. För andra en mer ansträngd tid, vare sig de firar med sin familj eller själv.
Vare sig det är på det ena eller andra sättet eller något annat sätt, så är tiden förgänglig och julen tar också slut. Både med tillfredsställelse över vad som varit eller med en utandning: Puh!

Idag gläds jag åt mina lunchgäster som kommer och äter gröt och skinkmacka. Jag gillar att fixa mat åt dem jag älskar. Får jag sällskap i köket är lyckan total. Det händer sällan dock.
Tiden från min födelsedag och fram till idag har varit fylld av ångest. Något har rört mig i djupet och stört. Har inte orkat fixa gran, som jag brukar älska att ha. Har ägnat mig åt att snickra, städa, se på tv och gå promenader. Prata med vänner. Hålla mig i rörelse helt enkelt och göra bra saker.

Och nu är julafton här. Paket är inslagna och namnade, ej rimmade. Skinkan griljerad och god. Bröd, gröt, sill, pepparkakor finns också. Ska sjunga i kyrkan i natt och i morgon bitti. Det mesta är bra.
Tänd ljus. Sprid ljus. God Jul alla.

Dagen före julafton gör jag klart det som väntat ett tag. Och det är väl inte så illa, eftersom adventstid betyder väntan.
I köket sätter jag upp en ny kakellist, eftersom den gamla inte går att använda där, hantverkarna i stambytet satte kakelraderna svajigt. Och eftersom jag har både grått, vitt och svart i köket, får listen vara svart den här gången. Kanske kan jag måla den sen med magnetfärg.
Jag känner mig kreativ och beslutsam. Jag hittar lösningar för att få den på plats, eftersom jag bara har två händer att hålla med. Jag är inte heller rädd för att borra. Blir fel, så blir det. Och det här ska bli klart idag.
Jag ska vara hemma på jullovet. Det är ovanligt. Inga resor varken norrut eller söderut. Så har jag tid att fixa med mitt hem, det som är kvar att göra efter stambytet. Med en suck, inser jag att det är det jag har att göra. Jag kan drömma och önska så mycket som helst, det blir inte som jag hade velat.
Tystnaden är här och jag får fylla den själv, med det jag kan påverka. Göra mitt bästa med tiden. Göra det bästa för mig och de och det som faktiskt finns här. Dagen före dopparedagen.

Hushållen i min kommun har fått en fin broschyr i brevlådan, om enkla miljötips för ett renare vatten.
Där tipsar de om att vi ska köpa miljömärkt tvättmedel, dosera för mjukt vatten och dammsuga innan vi våttorkar. Och i toan ska bara sånt vara som har med det att göra. Inget skräp dit.
De skriver att vi ska se till att inte använda gula och röda konstnärsfärger som innehåller kadmium och lämna färg, lacknafta och liknande till återvinningscentralen. Medicin ska till apoteket. Inget konstigt med det. Vi måste påminnas om det så att alla vet.
Men sen kommer det konstiga, för det är inte helt enkelt, det står:

Undvik produkter som är antibakteriellt behandlade.

Högfluorerande ämnen består av mycket svårnedbrytbara änmnen som PFOS och PFOA. De används som vatten- och smutsavvisande impregnering i arbets- och fritidskläder, skor och polish och släckskum. Förutom fluorisenade ämnen kan ämnesgruppen kallas fluorkarbonater, fluororganiska ämnen, perfluorföreningar , polyfluorerade ämnen ets. De skadar fortplantningen och orsakar sannolikt cancer.

Jag förstår ingenting! Vi vet och misstänker detta. Varför finns det kvar? Varför gör vi inte mer än så här och får en fin broschyr i brevlådan.
Som enskild konsument kan jag ha svårt att göra rätt, det är därför vi behöver ha kontrollorgan i samhället.
Men när jag själv ska läsa den pyttesmåiga texten på tandkrämen, för att kunna välja rätt, då fattar jag inte varför det är tillåtet att tillverka sånt. Jag är inte heller utbildad kemist, så att jag kan tolka allt som skrivs. Om allt nu redovisas.
Jag köper så mycket jag kan av ekologiska varor för jag kan välja. Alla har inte råd med det. Då måste andra välja bort det skadliga i affären. Det ska inte tillverkas mer. Det ska bort.

Och tills dess får jag ta med mig vattenbroschyren till affären, tillsammans med förstoringsglaset. Bättre att göra något än inget. Bojkotta de farliga produkterna. Välj miljövänligt.

Från ”Musik till tröst”

Gud, för dig är allting klart, allt det dolda uppenbart.
Mörkret är ej mörkt för dig och i dunklet ser du mig.

Läk mitt öga, att jag ser hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig är du allra närmast mig.

Och om jag ej mer förmår gå i tro den väg du går,
led mig vid din fasta hand, steg för steg mot livets land.

När min tanke, tvivelstrött, obetvingligt motstånd mött
och ej mera mäktar strid – inneslut den i din frid.

All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig famn
Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet.

Psalm 217, text E Malmström (1937) musik G Ch Strattner (1691)

Näe! Vad sjutton ska jag göra på jullovet? Har planer, men vete tusan om jag har lust till det. Helst skulle jag vilja ta bilen och ge mig ut på en långtur. Kanske till Danmark. Inte så särskilt originellt bara. Vore Skagen och Göteborg originellare kanske? Varför inte resa någonstans där jag aldrig varit? Bornholm? Eller för länge sen Öland eller Gotland? Skulle jag hinna ner till Tyskland om jag gasar på? Från Danmark är det väl inte så långt dit heller.
Hm… jag får se. Gran eller inte? Resa eller inte?
Ett vet jag, jag reser inte norrut i år. Och jag reser inte till Norge. Men vem vet? Till Finland! Eller England! Frankrike! Italien! Spanien! Marocko! Det vore ju häftigt, på ett vanligt jullov. Oj oj!
Kan man hänga upp lampor i tallarna till glädje, så kan jag väl fantisera fritt. Eller hur!

Jag bakar lussekatter, för jag ska fira min födelsedag andra advent. Inte för att jag fyller år den dagen, men för att jag är hemma i lugn och ro. Och jag vill dessutom ha lussebullar till Lucia tredje advent. Vad passar väl då bättre än att baka lite innan dess!

Jag har bestämt mig för att baka en tårta. En rosa prinsesstårta. Det gillar de flesta! Jag gör en botten som blir riktigt fin och med egengjord hallonsylt från landet, det mesta är ekologiska ingredienser i tårtan. Men skalet är köpt, bara att kavla ut lite och lägga på. Jag gör en ros av lite rester som jag skurit bort.
Söndagskalasets mysterium kvarstår: Hur kommer det sig att min släkt börjar skära upp tårtan och äta av den utan att jag är med? Det är oartigt. Jag håller fortfarande på att fixa i köket. Och vem äter upp rosen? Ingen vill berätta det, men jag har mina aningar.

Sånt här blir jag mest rörd av. Mitt barnbarn som ritat….. och

…. pepparkakor som min dotter har bakat.

På självaste födelsedagen åker jag in till stan efter jobbet, med en kär vän. Vi går på terapibio och sen ut och äter lite och dricker lite vin. Promenaden till centralen, genom gamla stan är bedårande vacker, med Stockholm i ljus. Här är Tyska kyrkan.

Och här är inne på Centralen, nästan som en kyrka det med, medan jag väntar på pendeltåget hem.
Så fint att det finns människor som pyntar och julfixar till allas glädje. Så fint det blir ser jag. Ser du det med? Jag gläds åt traditionerna. Inte alltid orkar jag fixa. Men ibland gör jag det.
Jag går upp och tittar på Lucia på tv nu på morgonen. Det är vackert, så berörande vissa ögonblick och fina sånger och skön musik. Jag förvånas över applåderna bara. Är det en upplevelse av Lucia, musik, ljus och traditioner vi får, eller är det ett uppträdande? Nå, det är bara en undring. Jag vet vad jag tror.
God tredje advent och fin Lucia.

Så fort ett år gick och nu är det adventstid igen. Tomtarna har blivit synliga och i halvmörkret står de och planerar den närmaste tiden hos mig. Jag får inte veta något. Och jag tror inte att de såg att jag smög på dem. Det är ju så i juletider att vi har hemligheter och pysslar med sånt som ännu inte ska uppenbara sig för andra. Fast vad vet jag? Ingenting. Vad såg du? Ingenting. Vad gjorde du? Ingenting. Det är bästa svaret på alla nyfikna frågor. Och ibland också helt sant.

Igår började jag sätta upp ljusen inför advent. Inte tjuvstarta. Det är en vits att vänta och låta dagarna ha sin magiska tjusning. Barnet i mig gillar det här med advent, adventskalendern, S:t Nikolaus, födelsedag, Lucia, skolavslutning, fler födelsedagar och dagen före dopparedagen. Men sen? Jag vet ingenting – än. Du okända framtid.
Tomtarna stod nog och planerade något för mig, helt säkert så.
God första advent!

Här är en bild av den danske konstnären Bjørn Wiinblad. Jag såg hans bilder, målningar, keramik och fantastiska skapelser av olika slag, i somras, på konstmuseet Arken vid Ishøj, söder om København.
Bilden väcker olika känslor i mig. Den är på ett sätt sinnebilden av en förälskelse. Ungdom. Stor kärlek. Passion. Och samtidigt är det min bild av ett lyckligt, passionerat, kärleksfullt äktenskap.
Jag vet inte om det går att behålla känslan i så många år, i ett livslångt äktenskap. Inte utan arbete med att hålla relationen levande. Att välja varandra, varje dag och att vilja varandras bästa.

Jag har varit gift två gånger tidigare. Kanske blir det en tredje gång innan livet tar slut. Jag önskar jag vore gift igen. Och att jag hade en sån här relation med stor kärlek. Önska går ju. Sen gör jag inte så mycket mer med det hela. Kommer kärleken, så gör den. Kommer den inte, så tja… så lever jag i kärlek till mig själv, barnen, barnbarnen, vännerna, arbetet och naturen. Och så sätter jag upp bilden, så jag kan se på den varje dag och påminna mig om vad viktig kärleken är; att ge och få kärlek, i acceptans och med utrymme för hela sig.

Här är guldringar som finns på museum i Köpenhamn, från medeltidens Danmark. Jag såg dem för ganska precis ett år sedan. Kanske var deras bröllopsdag just idag? Grattis på bröllopsdagen i så fall.
Och för prick ett år sedan återsåg jag en av mitt livs största kärlekar. Det var fint. Så något finns att fira idag, för mig åtminstone. Och en kopia av den ena ringen har jag på mig.

På facebook såg jag en genial idé. Multiplikationsbilder i en trappa. Jag startade projektet på min skola, att fixa multiplikationstabellerna i trappan. Fast jag ändrade på färgordningen. Färgcirkeln appelerar mer till mitt sinne för process.
Så här blev den.
Barnen har haft roligt under tiden jag fixade den, det tog en dryg månad, nästan två. De har gissat nästa färg, slagit vad och varit nyfikna. Nu kan någon säga: ”Jag kan femman, nu ska jag ta fyran.”
Varje dag är det någon som säger något om siffrorna.
Ska jag göra om det här igen, skulle jag göra siffrorna i skolstil. Inget annat typsnitt gör siffrorna på skolsättet. Och det var en miss att jag inte gjorde det. Finns inte på min Mac i skolan. Finns inte för Macdatorer, än. Bara på app.
Och jag ska göra om de gula raderna, jag gjorde rutorna för stora där.
Annars är jag nöjd, särskilt som det är en så enkel idé. De är bäst. Synd att jag inte kom på den själv. Men jag är en bra härmare. Nu kommer säkert fler att göra den. Och alla barnen lär sig lätt som en plätt att rabbla tabellerna, eller hur!