Länge sen jag skrev här… Jag tycker om orden i rubriken. Det är också en boktitel. Ed MacBain skrev den boken i en serie om poliser i 87:e distriktet. Jag läste dem mycket för länge sen. Long time no see.
Numera gör jag annat. Ingen tid för deckare. Det känns som jag har läst precis så många deckare som får plats i hela min livstid. Om det nu finns ett sånt mått. Jag är totalt ointresserad av den ”nya” tidens deckare och intriger. Jag vet ingenting om dem. De må vara hur spännande som helst. Jag är ointresserad. Livets mysterier intresserar mig mer.
Ett av de mysterierna är hur jag så kategoriserat planerar vad jag ska göra och sen inte utför det. Det är verkligen konstigt. Samtidigt som andra människor tror att jag är så himla praktiskt lagd och alltid är igång. No, no, no!
Ett annat mysterium är hur barnen i skolan ska kunna lära sig vad matematik är bra för, när liksom grunden i tillvaron inte längre går att räkna ut med pengar i vardagsmatematiken. Barnen får ingen veckopeng. Ett så gammalt otidsenligt ord förresten: veckopeng. Föräldrarna betalar med kort och har inga kontanter hemma. Å så trist! Jag minns glädjen över att räkna ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar och kronor. Det var verkligen matte! Och skolan som vi hade, som är borta nu, den ledde alla Pisaundersökningar i världen. Skolan då, är som en mördad figur i en deckare. Kommer aldrig mer igen.
Ett till mysterium: Varför finns det inte stöd att låna i ishallen till alla de nya små skridskoåkarna? Jag tog med min pappas gamla träpall till ishallen igår och den var hårdvaluta, både för små och lite större barn. En del ville byta till sig den. En kille tog den helt sonika. Jag protesterade och blev bemött av en otrevlig liten röst som sa:
– Den är ju inte din!
Jo, du! (du lilla ouppfostrade valp!) Den är min och du behöver få lära dig att fråga fint, innan du tar andras saker. Sån var min första reaktion. Att inte bli trodd skapar känslor, också hos en gammal tant som jag.
Denna attityd, kaxighet och otrevlighet, var kommer den ifrån och vart har trevligheten och artigheten tagit vägen? Också ett mysterium. Jodå, den finns också, men en del barn, (och vuxna för den delen) saknar det där sociala kittet som behövs i samvaron med varandra. Glada och nöjda barn har inte den attityden. Ledsna och missnöjda barn kan ha den, mer än nog. Barnen verkar sakna tillit.
Ordet tack är undervärderat sedan lång tid tillbaka. Jag minns en tant i tobaksaffären som kunde använda ordet tack till massor av betydelser, med en varierande intonation.
– Tack? (Vad önskas?)
– Tack! (Ja det ska jag ordna!)
– Tack? (Något mer?)
– Tack, det blir fem kronor, tack!
– Tack, tack!
– Tack och adjö!
Hon var verkligen tackets mästare! Vart tog hon och hennes likar vägen? Ett mysterium!
Jag uppskattar det lilla ordet tack. Och här ska du få det av mig:
TACK! Tack, tack! Tusen tack! Tack för att du finns!

Äntligen är vintern här med snö och kyla. Det är så kul att vara ute och leka i backen och dra pulka. Och barnen är så glada med. Vilken fröjd att se pulkorna susa nerför backen, fyllda med både stora och små barn.
Jag har börjat flytta in mina saker på nya jobbet. Visst är jag tveksam till om jag verkligen kommer använda sakerna. Gamla facktidningar? Nej. Gamla läseböcker från 1940-talet? Nej. Gamla arbetshäften från 1980-talet? Nej. Gamla s-lådor från 1998? Nej. Jag jobbar inte så. Det är dags att ta ett till steg till att minska ner mängden saker i min ekorr-tillvaro som lärare. Men vad behöver jag då?
Absolut bollar. Men bollen jobbar jag med begreppen fram- och tillbaka. Jag och du. Räkna på olika sätt. Motorik. Relationen.
Några spel. Med spelen hör jag språket. Samspelet. Vinna och förlora, kan barnet det? Barnet behöver kanske få vinna tusen gånger först, innan det går att förlora med flaggan i topp.
Papper och pennor. Tuschpennor och färgpennor. Här ritar jag och åskådliggör jag något som behöver synas. Barnet blir delaktig i det hela. Väljer färg. Ritar med. Fyller i. Vi samskapar. Som att rita en karta över något som behöver bli synliggjort.
Och så finns det vissa läromedel som är mina favoriter. För barn som har svårt att lära sig läsa och koppla ljud och bokstav och skriva. Lästräna är bra till det.
Leksaker har jag haft nytta av från lekarbetsutrustningen. Just nu har jag inget lekarbete. Jag vet inte när jag kommer ha det igen. Än finns tråkigt nog ingen plats och möjlighet till det.
Vissa datorprogram finns också som grundträning för en del barn.
Och jag vill ha min egen gitarr på jobbet. Musik och sång fungerar också. Jag saknade verkligen min gamla svarta gitarr på gamla jobbet. Ingen spelar på den nu. Men det var skolan som betalade den och då är den skolans. Inte min. Jag vill ha en egen skolgitarr, även om jag inte spelar så mycket som jag gjorde förr. Händerna är stelare och fingrarna vill inte alltid. Men det möblerar ett rum så bra, om inte annat. Ett piano med. Men det kommer jag väl aldrig mer ha som del av min undervisning igen. Dock har jag haft det tidigare på en del ställen.
Och så finns allt det nya som ännu inte har blivit integrerat i min undervisning. iPads. Paddor. Läsplattor. Appar. Jag har bara inte orkat ta in det. Det får väl bli min nästa utmaning. Jag har en vän som är bra på sånt. Hon ska lära mig mer om det. Men ska jag köpa en egen? Eller ska jag få en på jobbet? Det är frågan. Vill jag samla på teknikprylar? Känns inte så. Tekniken förändras hela tiden. Men basen består. Ett tag till. Åtta år till. Har jag haft mina saker som stöd och trygghet i min skoltillvaro i alla dessa år, så kan jag nog ha kvar dem i åtta år till.
Vill jag byta spår i skolan? Jag har alltid jobbat med barnen i skolan. Jag är som ett helt paket med kompetens och utrustning. Mångsidig och skapande i mina bästa stunder. I lek och allvar. För kunskap och skapande. För mig hör allt ihop. Jag vill ha många möjligheter för att göra mötet med eleven meningsfullt. Att vara nyfiken och glad är steg till lärande. Både för eleverna och mig. Så ibland får jag jobba med vägen dit. Med bollen och lekglädjen som ett första steg.

”An apple a day, keeps the doctor away.” Särskilt om det är goda ekologiska äpplen!

Här är min fina gran. Granar blir aldrig bra i helfigur på bild. Den är mäktigare i verkligheten och det är ju det viktigaste. Den går ända upp till taket och jag fick ta bort en dryg halvmeter i toppen. Jag valde ut den redan i somras. Jag har en liten granodling och den här var först ut. Toppengran. Snäll och ljuvlig. Som en juvel som lyser i mitt vardagsrum. Hade det gått skulle jag haft kvar den ända till påsk. Men det går inte. I morgon är sista grandagen för den här gången. Jag längtar redan till nästa jul och nästa julgran.

A – ALLT UNDER HIMLENS FÄSTE
B – BARNBARN OCH BÅT
C – CAFà‰BESÖK
D – DRÖMMAR
E – EKOLOGISKT SÅ MYCKET DET BARA GÅR
F – FRIHET OCH FIRMA
G – GESTALTTERAPI SÅKLART I DANA GESTALTTERAPI
H – HANDLEDNINGSKURS
I – IS FÖR SKRIDSKOÅKNING
J – JOBBA PÅ EN NY SKOLA
K – KÖREN
L – LÄSA IGEN
M – MASSAGEKURS
N – NYFIKENHET
O – O
P – PLASTÅTERVINNING MYCKET VIKTIGT
Q – Q
R – RIDA
S – SPELA
T – TRÄNA, TRÄNA, TRÄNA
U – UTFORSKA VAR MINA FÖRDOMAR KOMMER IFRÅN
V – VINN PÅ LOTTERI
X – X?
Y – Y?
Z – ZEN
Å – ÅTERVINNING AV ALLT SOM BARA GÅR
Ä – ÄRTSOPPA
Ö – ÖPPENHET

Jag lyssnar på mina gamla stenkakor ibland, från tider som flytt och med människor som inte finns mer. Här är en refräng från en skiva i högen.
Klicka här och lyssna, tyvärr inte i ett nytt fönster:
Lys Assia: Das gibt’s nur einmal.

Das gibt’s nur einmal das kommt nicht wieder.
Das ist zu schön um wahr zu sein!
So wie ein Wunder fällt auf uns nieder
vom Paradies ein goldner Schein!
Das gibt’s nur einmal das kommt nie wieder
das ist vielleicht nur Träumerei!
Das kann das Leben nur einmal geben
vielleicht ist’s morgen schon vorbei!
Das kann das Leben nur einmal geben
denn jeder Frühling hat nur einen Mai!

ungefärlig betydelse med hjälp av Googles översättningshjälp:
Det är bara en gång som inte kommer tillbaka.
Det här är för bra för att vara sant!
Precis som ett mirakel faller ner på oss
av paradiset en gyllene glöd!
Det är bara en gång som inte kommer tillbaka
som kanske bara drömmar.
Detta kan ge livet en gång
kanske är morgondagen redan över!
Detta kan ge livet en gång
eftersom var och en bara har en vår i maj!

Lev i nuet! Dagen kommer inte tillbaka! Året 2013 har gått. Det nya året är kanske redan förbi i drömmen. Gott Nytt Nu. Eller Gott nytt Whatever…

Högg min egen gran idag och tog in den i stugan. Myskväll i huset, med granens ljus och glitter, kaminens eld och tv med fin musik. Skinkan är griljerad och god. Saffranslängden smaskig och gott att dricka till.
Adventsstjärnan lyser i takfönstret och rummen håller på att värmas upp. Adventsljusstakar och julpynt har fått komma fram ur sina gömmor. Det är jul. Idag med.

Ekorren vill också ha nötter, inte bara talgoxarna… Mums!
Och mums är också pepparkakorna jag bakade. Lite skoj får jag ju ha med kakorna. Längtan efter en gubbe finns emellanåt, men det får jag se mig i stjärnorna efter… Julmusik, julmat och ljus är goda påminnare om vad helgen kan betyda in i hjärtat. Utan gran och skinka är det inte riktig jul än. Men kanske i morgon. Får se vad som stundar då. God Jul!

Jag målade den här i måndags. På tisdagen när jag åkte till jobbet, lyste fullmånen precis så här över grantopparna.
Det bor en konstnär i oss alla. Precis som det finns en sångfågel i alla med.

Igår var det äntligen slut på terminen och ett välförtjänt jullov väntar nu.
Det är alltid lika roligt att få presenter som tack och adjö. Jag vet att många kommer sakna mig på skolan och några från min gamla arbetsplats med. I fantasin kunde jag drömma om att få min svarta gitarr som avskedspresent därifrån, men sånt händer ju inte. Gitarren står i ett hörn av mitt gamla arbetsrum och är ospelad, oanvänd. Hoppas den kommer i någons goda händer i framtiden. Och jag köper mig en egen skolgitarr. Så får det bli. En svart. Det har jag råd med.
Det är svårt att lämna människor jag tycker om och svårt att lämna saker jag tycker om med. Det är därför jag investerar i egna saker som jag tar med mig när jag byter jobb. Så slipper jag börja om från början varje gång med att samla favoritspel och andra saker. Och pussel har jag köpt massor från loppisar. Och leksakerna till lekarbetet står hemma och leks lite när barnbarnen är här. Och mina barns gamla böcker får ta svängar till skolan då och då. Huvudsaken är att sakerna används och kommer till nytta. Precis som jag då!
Jag ska börja på ett nytt jobb i januari. Hoppas det blir bra. Jag kommer fortsätta jobba med elever med svårigheter och diagnoser av olika slag. Och jag kommer jobba deltid. En semesteranställning. När hände det sist? När jag jobbade på Åhléns centrallager för hundra år sedan? Att bara vara kreativ under arbetstid blir en ny erfarenhet. Att vara ledig, säger fri, när jag är hemma likaså. Det har aldrig hänt under min långa skolkarriär. Kanske är det nyttigt att släppa tankarna på jobbet hemma. Koppla av. Göra annat. Håll tummarna för att jag klarar det.
Idag är jag hemma och låter julen vara. Städar och plockar. Tvättar och diskar. Bara vara. Njuter av tiden som är. Städar ut skolväskan. Har en sak kvar att göra. Det får ligga och mogna. Sen är jag fri. Ett helt jullov!

Orden som en kollega lämnade till mig värmer i regndiset:
”Tack för att jag har fått arbeta nära dig den här terminen. Jag har lärt mig så mycket av ditt tålamod, din tydliga struktur och din stora klokskap. Jag kommer verkligen sakna dig Dana, och din närvaro i rummet. Skolan mister en kompetent pedagog. Jag mister en fin kollega. Önskar dig all lycka och styrka inför nya äventyr. KRAM”

Tack detsamma kära vän. Utan dig hade jag inte klarat mitt uppdrag. Vi behöver varandra i skolan. Till stöd och uppmuntran, skratt och gråt. Hoppas vi ses igen!

Dagarna går och snart är terminen slut. Mitt uppdrag är också slut på skolan då. Med friskt mod går jag ut i världen för att söka mig nya jaktmarker, eller vad det nu kan heta. En dörr stängs. Öppnas en annan då? Det vet jag inte än. Jag är lugn och trygg i mig själv och vet att jag klarar mig fint ändå. Jag drar igång min terapifirma på allvar och gläder mig åt att jag har nått mitt mål till slut, jag är gestaltterapeut! Vem säger att vägen är viktigast? Nej, jag tror ju att målet är viktigast. Sen kommer nya mål att uppnå. Det är i alla fall min drivkraft, att nå dit jag vill. Jag har siktat mot stjärnorna och tja… jag har faktiskt varit där.
Det finns ett uttryck, ett idiom: ”Be careful what you wish for; you may recieve it.”
Vad viktigt det är att längta rätt. Att önska sig rätt saker. Att tänka tanken klart. För önskningar kan ge konsekvenser som är oöverskådliga och oförutsägbara inför framtiden.
Jag har verkligen levt mina drömmar ibland och längtat och har också fått ta konsekvenserna av det. Att ta konsekvenserna är att ta ansvar.
Jag ska akta mig för att drömma stort om framtiden. Att drömma är att inte vara i världen och verkligheten alltid. Kanske kan jag leka med en tanke hit eller dit, men släppa taget om den innan den biter sig fast i mig. Att leva här och nu är inte så dumt det heller. Nå, drömma om julen kan jag göra. Och att längta till mitt hus i norr. Hoppas taket ligger kvar på huset och att träden står kvar. Det har ju stormat nyss. Jag måste dit snart. Längtar, tänker, önskar…

Mina tankar om det här är inte färdigtänkta. Jag åtekommer kanske senare med mer om drömmen, den innersta längtan, önskningarna och tankarna.

When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires
Will come to you

If your heart is in your dream
No request is to extreme
When you wish upon a star
As dreamers do

Fate is kind
She brings to those who love
The sweet fulfillment of their secret longing

Like a bolt out of the blue
Suddenly it comes in view
When you wish upon a star
Your dreams come true

When a star is born
They possess a gift or two
One of them is this:
They have the power
to make a wish come true

Text: Ned Washington Musik: Leigh Harline

Idag fyller jag 57 år. Låter konstigt och är ok. Jag har levt största delen av mitt liv, helt klart så. En stund till är kvar. Vad är egentligen en ålder? Inuti har jag alla mina åldrar ändå kvar.
Utanför mitt fönster kommer småfåglarna och vill ha mat. Det är den kallaste morgonen hittills denna vintern, som nyss har börjat, -7 Cº.
Jag har ställt en liten fågelmatare i trä på fönsterbrädan och bundit fast den. Undrar hur min enbente talgoxhona har det. Hon har inte synts till på några dagar. Jag saknar henne. Min och min förresten. Hon är sin egen, precis som jag. Vad är livet egentligen? Först fästa sig vid någon. Sedan skiljas. Liv och död. Glädje och sorg. Och leva däremellan polariteterna. Vad spelar det för roll om det är en människa, en katt eller en liten enbent fågel jag fäst mig vid?
Jag ska göra en tårta. Planera maten. Fixa med plåtarna. Bakade lussebullar igår kväll. Ska tänka mig för nästa gång innan jag gör en hel omgång. Bättre att dela upp och baka fler gånger. Och inte ta fel smörpapper, som jag gjorde på en plåt. Och inte använda creme fraiche istället för kesella. Utifall att det nu blev skillnad. Nå, det är av misstagen jag lär mig. Och att prova nytt är aldrig fel.
Bada. Göra tårtan. Läsa ur Trollvinter och dricka mera te. Så kan jag starta födelsedagen.

Äntligen rullar dagarna på med kurs mot jullovet och sen tar resan upp till Norrland vid på juldagen. Nikolaus delar ut sina presenter idag. Godis i stöveln till den som varit snäll och ris till den som varit dum. Svart eller vitt. Inget däremellan. Eller ris i ena stöveln och godis i den andra. En möjlig kompromiss. Jag får dock inga fler nikolausdagar i mitt liv. Bara barnen får.
I helgen ska jag röja upp lite, diska, dammsuga och förbereda födelsedagen på söndag. Min egen dag. Som jag delar med alla andra som fyller år samma dag. Inga andra. I så fall går jag. Fast det är svårt att gå hemifrån.
Födelsedagen är verkligen en öm punkt i tillvaron. Jag har alltid längtat efter att vara en egen person, en egen individ, in divid. Odelbar. Hel. Jag blir istället liten och delad, om och om igen. Inte ens i Danmark förra året fick jag ha min dag för mig själv. Å vad jag önskade att jag hade flytt fältet och varit med mig själv i lugn och ro, på min magiska födelsedag, som inte blev ett dugg magisk. Det finns nog inga såna dagar. Jag skulle gärna vilja tro att det finns såna dagar. Men födelsedagar, de blir som de blir, de också.
I all evighet. Amen.

Tredje. Trettonde. Och idag den tjugotredje. Jag har inte skrivit särskilt mycket här i november. Månaden känns oövervinneligt lång och mörk. Tur att det inte finns någon trettiotredje dag då.
I mörkret tänder jag ljus. För att betvinga mörkret. Och nästa helg, äntligen, är det dags för ljusslingor och adventsljusstakar till första advent. Längtar. Och Familjen Hedenhös i adventskalender. Den läste vi, pappan och jag, för våra barn när de var små. Hoppas den blir kul.
Jag har börjat tänka på julen lite. I kören har vi börjat öva till advent och två julkonserter 22 december. Vi ska sjunga flera tyska stycken ihop med en orkester och tyskan känns ovanlig och svår. Inte har jag någon fördel av att ha en tysk mamma. Jag kan knappt minnas min skoltyska. Jag kommer också sjunga i antingen midnattsmässan eller på julottan. Inte båda. Åker upp till mitt hus i Ångermanland och sågar en gran, som jag har på tomten. Om den blir klädd på annandagen spelar nog inte så stor roll. Jag älskar doften av gran och se glittret glänsa.
November. Ännu är det november. Mörker. Regn. Sol. Blåst. Vinterdäcken är på. Idag cyklar jag en sväng till affären. Det är en konst att leva i nuet. Jag slirar hit och dit med det. Nu och nu och nu. Och sen.

Novemberkaktusen blommar och sprider sitt ljus nu.

ERMUTIGUNG

Du, laß dich nicht verhärten
in dieser harten Zeit.
Die allzu hart sind, brechen,
die allzu spitz sind, stechen
und brechen ab sogleich.

Du, laß dich nicht verbittern
in dieser bittren Zeit.
Die Herrschenden erzittern
– sitzt du erst hinter Gittern –
doch nicht vor deinem Leid.

Du, laß dich nicht erschrecken
in dieser Schreckenszeit.
Das wolln sie doch bezwecken
daß wir die Waffen strecken
schon vor dem großen Streit.

Du, laß dich nicht verbrauchen,
gebrauche deine Zeit.
Du kannst nicht untertauchen,
du brauchst uns und wir brauchen
grad deine Heiterkeit.

Wir wolln es nicht verschweigen
in dieser Schweigezeit.
Das Grün bricht aus den Zweigen,
wir wolln das allen zeigen,
dann wissen sie Bescheid

Text och musik: Wolf Biermann 1968

Uppmuntran i svensk tolkning av Per Olov Enquist och Caj Lundgren 1972, i versionen som Turid sjunger. Lena Granhagen har också spelat in den, med ursprungstolkningen.

Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
De alltför hårda brister,
de alltför styva mister
sin vassa udd därvid.

Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
ty grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.

Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
De hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.

Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Du, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.

Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid.
En dag ska saven stiga,
då blir vi hederliga,
då är den här vår tid.