I affären är tårtbottnarna slut. Jag orkar inte jaga runt, så jag bakar en rulltårtebotten. Tårtan räcker till fyra. Jag får äta för fyra. Den kommer hålla i morgon också. Två idag och två i morgon. Om jag inte får besök såklart. Då delar jag med mig av den.
Tårtan är fylld med krusbärmarmelad, nygjord och hemgjord av egna krusbär. Så ett lager mosade jordgubbar och vaniljkräm. Grädden är blandad med riven mandelmassa. Och överst riven choklad med några jordgubbar.
1/3 av jordgubbarna i lådan var bara att kasta. 15 kr bort i soppåsen. Men ok, hur ofta köper jag jordgubbar? En gång om året högst.
Så gjorde jag lökpaj, det var det enda jag längtade efter. Sillen får jag ta i morgon.
Inspirerad av bakningen, fortsatte jag att vara bagare. Medan solen gick ner bakom träden, bakade jag bröd av dinkelmjöl. När bakade jag bröd sist? (förutom scones) Gott var det.
Jag är mätt och trött, denna midsommarnatt. Vad hjälper det att det är ljusaste natten på hela sommaren? Jag vill sova. Nu. God natt!
Som ett dominospel.
Snuvig – typiskt – går jag här hemma och städar. Solen skiner, men jag städar. Ur led är tiden.
Ugnen behövde få en skurning. Och sen såg jag smutsigt kakel ovanför diskbänken. Och varför inte skura runtom spisen och bakom. Och golvet, lika bra att ta en omgång där med. Så var jag igång. Det var enkelt att börja. Svårare att sluta. För medan jag höll på, var det lika bra att titta i skåpen och ta bort onödiga saker och leka Vad ska bort?-leken. Men de tre sista skåpen, de får vara till en annan gång, för till sist tog energin slut.
Nu har jag börjat packa sommarsaker. Bra att ha-saker. Behöver-saker. Så lite som möjligt-saker. Blommor, har för många i år. Böcker, väldigt få och tunna. Kanske en eller två. Mat-saker. Lite favoritkläder-saker.
Och under tiden nyser jag. Allergipiller, kan det vara något? Hellre allergisk än förkyld.
Dominobrickorna faller och jag blir klar med det ena och det andra. Några brickor har jag ingen kontroll över. Hoppas andra sätter igång med sina brickor nu. Hög tid att spela klart, så att något nytt kan börja. Till exempel att ligga på gräsmattan och titta på moln. Den leken kan gärna få börja nu.
Gör mig av med hundra saker.
På facebook såg jag ett tänkvärt inlägg: gör dig av med 100 saker under ett år!
Jag tänkte att det är väl ingen konst. Det klarar jag på ett par veckor. Men ack vad jag bedrog mig. Så enkelt är det inte. Och köper jag nytt och ersätter det jag har tagit bort, tja, då räknas det inte. Annars vore det enklare.
Först skrev jag upp det jag tog bort, men det kändes för jobbigt. Nu har jag en kasse i hallen, där jag bara lägger ner det som antingen ska slängas, säljas, eller ges bort. Så får jag hålla räkningen med en kasse i taget.
Nu går jag igenom rum för rum. Tittar i skåp, bokhyllor, lådor. Vad använder jag? Vad har jag en bindning till? Vad är mig helt likgiltigt? Vad är trasigt och slitet? Många frågor är det. Och det mesta vill jag ha kvar. Konstigt nog. Jag som trodde jag hade massor av saker att göra mig av med, hade fel. Men på ett år kanske jag kan klara det. Jag är absolut övertygad om att jag kan avstå från hundra saker i mitt liv. Annars vore det illa. Materialist vill jag inte vara. Bara med en del saker.
Klar med PIM.
Äntligen! är jag klar med min tredje PIM-stjärna! Det har tagit sin tid och det brann i knutarna, eftersom projektet skulle avslutas. Jag har haft mycket ont i magen för det här. En både rolig och utvecklande uppgift, som har varit krävande. Nu är jag klar! Toppen! Tjoho!
PIM är en satsning från Skolverket, för att personal och chefer i skolan ska utveckla sina praktiska it- och mediakunskaper. Det finns upp till fem stjärnor. Jag behöver bara ha tre och kunna:
– göra en inbjudan med bilder och med olika textstorlekar och redigerat på ett trevligt sätt. Att kunna låsa fast bilder minns jag att jag lärde mig. Då.
– göra en powerpointpresentation med bilder och ljud.
– göra ett bildspel, redigera det, spela in ljud, lägga till musik, göra en startbild med ett bildredigeringsprogram. Det kunde handla om ett pedagogiskt minne.
Åååååå, så skönt att äntligen vara klar. En nästan treårig cirkel är sluten. Tre cirklar i den stora cirkeln är gjorda.
Nu kan jag gå vidare med mitt liv och vara fri att göra vad jag vill med mina kunskaper. Jag är glad för det jag kan nu. Jag är absolut inte fullärd. Jag har bara skrapat på ytan av något, som möjligen kan fascinera en del människor som gillar teknik och media.
Jag kan lägga en ram runt en bild till exempel nu. Här är en bild på min fina kissemisse, som jag saknar jättemycket. Bäst att öva mig så jag inte glömmer bort vad jag lärt mig…
Lycka.
Lycka är att ha en liljekonvaljebacke.
Lycka är att se liljekonvaljerna blomma.
Lycka är att känna den berusande doften av liljekonvaljer.
Jag är lyckligt lottad som får njuta det här.
S:t Eskilsmässan.
Jag letar efter ordet som bäst kan förklara hur det var att för tredje gången vara med och sjunga S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer. Tacksamhet? Lycka? Energi? Nej, inget av orden täcker känslan jag är fylld av. Ordet finns nog, men jag kan inte finna det just nu. Jag kommer kanske på det senare.
Jag var med på uruppförandet 2004, CD-inspelning 2005 och så nu idag 2 juni 2013.
Att jag hade en röst att sjunga med var också underbart. Å, det var mäktigt. Jazztonerna i musiken svänger och orden i sångerna rymmer djup, mänsklighet och närhet.
Det här kommer jag leva på länge, länge.
Här är jag bredvid skaparen av verket, Boo Egebjer. Som sagt, vilket ord täcker upplevelsen… hm… stort? STORT var det!
Ordet jag söker är benådad. Jag känner mig fylld av nåd. Välsignad. Så.
När får jag sjunga den igen? Jag längtar redan!
Utsikt.
Va! Är det redan söndag igen? Nu går dagarna så snabbt, så jag inte ens tar mig tid till att tänka på att skriva. Kanske lika bra det med, skönt att ha annat att göra med.
Jag har varit i skatteskrapan i veckan. Inte för att betala skatt eller så, men för att gå på baren där. Högst upp, på våning 26 finns Himlen.
Vilken fantastisk utsikt, om än det var en mulen, kulen dag. Dit går jag gärna igen. Men maten var dyr. Den åt jag inte. Och ett glas vin för 85 spänn, blev jag bjuden på, av min vän. Tja, hälften är väl då utsiktskostnaden.
Och idag går jag till kyrkan för att sjunga S:t Eskilsmässan. Kanske kommer jag till himlen igen då.
Gott.
Söndag, söndag. Vaknar tidigt som jag brukar göra. Går bara upp för att väga mig.
Idag visar vågen ännu ett hekto mindre. Så bra! Kommer jag ner till en ny kilosiffra i morgon tro? Hoppas.
Jag är en viktväktare som tagit semester i flera år. Under våren har jag insett att semestern är slut nu. Jag behöver komma ner i en mer hälsosam vikt. Ibland är det annat som behöver göras innan. Och det har jag gjort nu. Motiverad och inspirerad är jag på väg, igen. Sommaren blir en utmaning. Det blir nog ingen rosévinssommar, det är bäst att inse det redan nu. Men glass är ok. Och små chokladpuddingar. Och en och annan Tupla om jag hittar det. Absolut scones med russin i. Och små tablettaskar med viol.
Dagens planerade båttur blev inställd p g a regnet. Vädret är inget vi råder över. I morgon simning. Då är det ok med vatten. Till och med en förutsättning.
Jag tycker inte om när andra ställer in och lämnar återbud. Så det är bäst att jag själv lever upp till att göra det jag lovat. Hoppas jag är sån oftast. På tisdag till kören. Gode Gud låt min röst bli mer stabil. Att återigen lämna återbud till körövningen är helt otänkbart. Konsert på söndag. S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer. Jag var med på uruppförandet 2004. Såklart vill jag sjunga den igen. I ett himmelskt lyckorus.
Inspiration tack.
En arbetsvecka har gått och jag är trött, så trött och har ont. Inte är det så kul att jobba då. Tack och lov är det inspirerande att träffa barnen i skolan och då kan jag glömma bort en stund, att jag har ont. Men hemma kommer värken igen med förnyad intensitet. Jag har väl inget inspirerande liv här hemma kantänka. Diska. Sova. Ligga och titta på tv i soffan. Njä. Det är inte tillräckligt avledande.
Idag åkte jag och handlade en ny baddräkt. Men jag är inte säker på att det är min rätta baddräkt jag köpte. Jag ska nog ta en till tur i affärerna i morgon. Det är ett viktigt inköp. Den ska hålla i tjugo år, som den gamla gjorde. Fast då har jag inte simmat i badhus på fem år. Men nu är det dags, jag har börjat simma igen! Nå, simma och simma… Jag är som en ko i vattnet än å länge. En gång i tiden kunde jag. Men det var då det. Det var i alla fall härligt att vara i vattnet.
En annan inspiration som är som uppåttjack är att sjunga S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer. Jag var med och sjöng den i kyrkokören, på uruppförandet i S:t Eskils kyrka i Handen 2005, på den tiden jag hade ork och en sångröst. Nu får jag vara försiktig och inte överanstränga mig. Förkylningarna avlöser varandra och jag hade nog halsfluss nyligen. Men jag vill verkligen vara med och sjunga den igen.
I går var jag på ett föredrag i kyrkan om ökenmässan. Så spännande. Prästen Gunnar Lind, från Högalidskyrkan, gjorde en jämförelse mellan kyrkans liturgi och barnens lek. Båda behöver tas på största allvar. Jag ska gå på en ökenmässa, helt klart. Jag behöver leka mera. Lek är också inspirerande.
Här är inspirerande blommor från 14 maj. Jag vill också ha en sån blommande kulle.
Begravning.
Idag var jag på begravning av en kär och nära vän. Hur kan vi människor överleva sådan smärta att mista den som är oss kär? Jag förstår det inte. Och ändå gör vi det på något sätt. Jag känner hur tom jag blir inuti. Jag saknar honom. Jag pratar med honom, fast egentligen pratar jag mest med mig själv.
Jag fick intala mig själv att gå. Jag ville smita. Göra något annat. Jag fick säga till mig själv, som jag har sagt till andra, som tvekat att gå på begravning:
– Gå! Det brukar kännas bättre efteråt.
Jag vet inte om det är så nu. Inte än.
Eftersom dagen idag var så varm och strålande, i vitsippstid och lövsprickning och skir grönska, ville jag ut och göra något mera på kvällen. Jag åkte till kyrkogården där jag har en grav att sköta om. När jag rensat bort lite ogräs och städat upp runtom, gick jag en spankulerande tur genom raderna av gravar. Jag såg namn jag kände igen. Namn jag inte kände igen. Hur olika kan gravar se ut! En del nyare gravar visar ett porträtt, av den förr så levande människan. Funderade också på hur det blir om alla strör askan i havet. Hur kommer vi få ihop våra rötter och få hjälp att minnas de människor som fanns i vår uppväxt – föräldrar till våra vänner, syskon till våra vänner, vänner, våra lärare, affärsägare, författare, vår egen familj och släkt. Det blir helt klart svårare. Kommer döden kanske på ett större avstånd då, när ingenting i denna världen längre påminner om dem som lämnat denna världen? Är de inte helt borta och döda, när de istället finns strödda omkring oss, i hav och natur?
Det gör inte ont att se graven som jag sköter om och att minnas de döda. Människorna där som levt, är borta sedan länge och jag känner ingen sorg längre över att de är i skugglandet. Sorgen är här och nu. I påminnelsen om min egen dödlighet. I smärtan över att bli kvar och lämnad. I tomrummet min vän lämnar efter sig, i mig och andra.
Jag är glad över att ha en grav att gå och kontemplera vid. Att gräva lite i jorden och göra fint. Att ha omsorg om graven. De dödas gravar är en del av mina rötter, som jag kan stanna till vid och ordlöst bara vara.
Kära vän, förut saknade du mig. Nu får jag sakna dig. Jag kommer aldrig glömma dig. Tack för alla goda spår du lämnade kvar.
Murkna stubben med myror.
Jaha… så är det dags igen för myrbekämpning. För ett par år sedan såg jag hästmyrornas drottning fly fältet när jag började bearbeta stubben i hörnet vid vedförrådet. Jag skulle leta efter hästmyrornas huvudbo. Tyvärr blev jag så chockad av att se denna stora myra med vingar, så jag hann inte tänka på att fånga in den. Jag vet inte vart hon tog vägen sen.
Dags att ta nya tag för att få bort stubben. Nu har den multnat ännu mer, är seg och vattnig och med yxa, motorsåg och spade får jag undan fem säckar med gammal stubbe. Den är tung och stor och under marken är den helt mjuk.
Sist häller jag myrr i gropen. Jag är inte populär i myrvärlden. Här lever jag inte alls ekologiskt.
Jag har haft myror i huset i flera år. Och i år är det ännu osäkert om de är kvar. Det knarrar mer och mer under vardagsrumsgolvet. Jag skulle inte vara förvånad om hästmyrorna har ett bo där. Jag såg ju några hästmyror i vardagsrummet för några år sedan.
Men småmyrorna verkar vara borta. Får se hur det blir. En myrsommar? Nej tack! Men fortsätta att leta murkna stubbar och ta bort myrbon är viktigt. Hästmyror kan ha satellitbon 200 meter runt sitt huvudbo. Jag vill inte ha dem här runt mitt hus. Och de vill nog inte ha mig där heller.
Danas fredagsäpple.
Mat har inspirerat mig den sista tiden. Jag håller dels på spara in på matpengarna och handlar så lite som möjligt och tar av det jag har i frysen, och dels äta så att jag går ner i vikt snabbt, utan att försaka alltför mycket.
En fredagkväll utan godis, går det? Nej. Jag fick fundera en stund innan jag kom på vad jag kunde göra för lagom-nyttigt.
Så här blev DANAS FREDAGSÄPPLE:
Jag skalade ett äpple, tog bort kärnhuset, skivade äpplet och la det i stekpannan i lite margarin.
Hällde på lite brunt strösocker, väldigt lite.
Och sen en halv tesked honung.
Och sist kanel.
Sen vände jag på bitarna och la på ytterst lite riven mandelmassa – jaja… jag ville testa och jag ÄR en sockerbagare.
När det stekt klart på låg värme, tog jag och smaskade i mig det hela ihop med ekologisk keso.
Mumsigt var det. Kan inte ha varit fler kalorier är i onyttigt godis tänker jag. Bild på det hela tänkte jag inte på att ordna. Men jag kommer göra om det här. Det var så himla gott!
Maten.
Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man.
Jag tycker det är så sorgligt med alla matvarningar som kommer, slag i slag. Och att de har uppmätt höga miljögifter i en bebis blod, är bara så hemskt!
Än sen då, kanske någon tycker? Inte jag.
Idag räcker det inte att äta vanlig mat som vi alltid har ätit och mått hyfsat bra av. Nu kommer larmrapporter om gifter i östersjöfisk, köttet är inte att lita på vad det står på förpackningen, en del frukter ska man bara undvika helt hur gott de än smakar, för de innehåller farliga halter av bekämpningsmedel.
Numera går det inte att låta smaken avgöra om det är ätligt eller inte, köttet är manipulerat, vindruvor är till exempel något att undvika. Mycket giftrester finns kvar i dem. Fisk som är så nyttigt, är inte för barn att äta mer än ett par gånger om året, om de kommer från insjöar och Östersjön.
Vad är det här för värld vi har? Är det så jag vill ha det? Nej! Och ändå säger jag inte nej till sånt som förstör miljön, plaster och farliga medel i kläder och datorer, mobil och bensinbil. Listan kan göras lång.
Jag tycker inte att jag ska behöva laga särskild mat, bara för att den vanliga maten är så dålig. Jag vill laga vanlig mat med vanliga livsmedel. Den möjligheten finns kanske än idag. Jag köper ekologiskt så mycket jag kan. Jag lagar till maten i järnpanna istället för teflonpanna, jag lagar maten från grunden, istället för att köpa färdigmat. Jag köper svenskt kött. Inte rött kött särskilt ofta. Helst svenska grönsaker och frukter om det finns.
Jag har ont i magen precis nu. Något jag har ätit har nog inte varit bra. Men vad? Det syntes inte utanpå att det var dåligt. Kanske kände jag en lukt, när jag tänker efter, men lyssnade inte på det.
Mat går att äta även efter sista bästa förbrukningsdagen. Det är inte det som är farligt. Det är dags att öva upp mina sinnen så gott jag kan. Se, lukta, smaka. Köpa ekologisk mat. Det är ingen garanti, men bättre än att chansa. Undvika östersjöfisk. Och laga mat från grunden. Barnen kan inte välja vilken mat de får, det måste vi som lagar maten ta ansvar för. Och har de redan nu höga gifthalter i sig, måste vi verkligen se till att de inte får högre halter. Gifterna stannar kvar i kroppen. Påverkar fortplantningsförmågan, ökar fetmarisken och är cancerframkallande bland annat. Det här är bara början.
Och nej, maten är inte det enda som är ”smittat”. Också kläder och lakan är giftiga. Inte bara snygga. Osynligt sveps vi in i en bedräglig värld.
Det är dags att börja reagera. Matuppror! Kläduppror! Var är massrörelserna som fanns på 70-talet? Var är alla upprörda människor? Sönderstressade? Datoriserade? Förkrympta? Trötta? Uppgivna? Så fruktansvärt rädda, så vi stänger av? Antagligen.
Frågor, frågor, frågor.
Jag tror jag behöver hitta något nytt att lägga energi på. Vad då månntro?
Matlagning? Motion? Mode?
Eller ska jag ta upp något gammalt ur verktygslådan?
Dikta igen? Sjunga igen? Gräva i trädgården igen?
Eller kanske något helt nytt?
Lära mig dyka? Lära mig dansa tango? Eller något som jag fortfarande är oviss om?
Jag tror jag väljer något från varje.
Vill motionera igen, så fort jag blir frisk. Lovar! Cykla och simma!
Och snart börjar gräva-säsongen i norr. Och jag kan redan nu gå ut och gräva lite i min rabatt här.
Och så väntar jag med spänning på det ovissa. Kan bli vad som helst.
Och mitt skrivande i bloggen då? Tja… Nästa år har jag bloggat i tio år. Kanske dags att sluta och göra annat. Jag säger inte att det blir så, men det kan bli så. Jag behöver goda och spännande förändringar i mitt liv.
Å så spännande!
Vem skickar blommor till mig? Det är dagens mysterium. Det är inget jag som Misa, är bortskämd med alls. En blomsteraffär ringde och frågade om jag är hemma i morgon, för de kommer leverera blommor till mig. Va? Jag fyller inte år. Jag har ingen namnsdag.
Är det en uppmuntran från någon av mina vänner? Nog finns det en som skulle kunna det…
Eller är det syrran? Hon köper faktiskt blommor till mig ibland, om jag firar något.
Har jag vunnit något pris? Fast vad skulle det vara för tävling i så fall?
Är det någon som vill be om ursäkt kanske?
Å så spännande!
Antagligen är det inte alls som jag tror. Men jag tycker om blommor, så jag gläder mig till det och uppskattar det här jättemycket.
Vem, vem, vem skickar blommor till mig? Fredag eftermiddag vet jag bättre.
Ur Misans klagovisa
”Och om jag vore vacker, min näsa underbar,
beundrad utav alla och dyrkad av envar,
så skulle kanske någon, som vore stor och rik,
tillsända mig en ros, i cellofan, från en butik.”
av Tove Jansson