Jag var på Hotell Sös idag.

Alla var hur snälla och hjälpsamma som helst. På eftermiddagen såg jag solnedgången över stan. Vackert!

Jag åkte rullstol ner till entrén framåt kvällen och sen taxi hem till dörren.
Jag fick för starka smärtstillande – tanken var god – och jag vaknade i natt med biverkningar och mådde hur illa som helst ända tills nyss vid 15-tiden.
Vad är bra att börja äta när magen är helt tom? Fyra chokladbitar gick ner. Fil. Flingor. Bara det börjar på F… Nu tar jag det lugnt igen ett tag med ätandet.
Jag är tacksam för att vi har en god sjukvård, som oftast fungerar. Jag är glad för att jag kan gå. Och börja äta.

Flyttar inte alla svanar söderut till vintern? Hur ska dessa hära klara sig i denna ångermanländska sjö?

Ett hus behöver skötsel och omvårdnad, precis som människor. Visst. Men fönstren i huset är riktiga mardrömmar på sina ställen. Trasiga, flagade, murkna, immiga och till vintern isiga.
Jag började renovera fönster redan första sommaren här för tolv år sedan. Det är sex fönster i källaren. Åtta fönster på bottenplanet. Sex fönster på övervåningen. Och ett fönster på vinden. Nej, jag har inte gått igenom alla. Och de jag började med för tolv år sedan behöver en omgång färg igen. Herregud, tolv år! Och på den tiden skötte jag fönstren i villan med. Oj oj oj… Fast jag minns att jag gillade det med.

Det är nu några år sedan som jag höll på med fönsterrenoveringar. Kraften gick ur mig. Orken tog slut. Lusten försvann. Myrorna tog över. Ja, det finns förklaringar. Och med samma resultat. Fönstren fortsätter att förfalla.

Men nu är det energisparardagar och städningsdags. Bort med flugorna. In med putsmedel. Jag tar bort innanfönstren, putsar glasen, lägger fönstervadd emellan och skruvar tillbaka fönstren igen. Några fönster får klisterremsor runtom. Blött och klistrigt är det att sätta upp dem. Men då har jag gjort det jag kan.
Det är ett hårt jobb för en som har ont i armarna. Tar tid. Flera dagar. Och alla fönster orkar jag inte med. Men de viktigaste inför vintern. Skönt att börja göra det här igen. Hur hann folk med det förr i tiden? Jag bara undrar…

Jag kan inte göra allt, men jag kan göra något. Fantastiskt skönt att jag har tid och orkar bry mig igen. Men hur fönstrens framtid ser ut, det vet jag inte. Just nu är jag glad för att jag kan se ut och inte bara se det oputsade och förfallna.
Fönstren är husets ögon.
”Det är arvet som bestämmer färgen på ögonen, men det är miljön som får dem att lysa.” hörde jag på ett föredrag för många år sedan. Så lyser några fönster nu.

När jag var ung, möblerade jag om både nu och då. Men sedan många år tillbaka vill jag ha saker på sina fasta platser. Det kan jag ju undra över… Är minnet inte vad det var? Är mitt behov av förändring inte lika stort? Är det en trygghet att hålla sig till det som är likadant? Antagligen svarar jag ja på alla tre frågorna.
Men plötsligt är det som om det som var, inte passar längre. Nu vill jag flytta om. Soffan åker till andra sidan i vardagsrummet. Fåtölj och litet bord flyttar till soffans gamla plats. Bordet i sovrummet åker ut. Vart? Det vet jag inte än. Lilla avlastningsbordet i köket flyttar tillbaka till sin gamla plats. Plasten som suttit för i badrumsfönstret skrapar jag bort i det översta delen av fönstret som en början. Vad vill jag göra med blåa byrån Granås? Den skulle ha varit antikvit…

Tänk om jag skulle sälja den och köpa en annan byrå? Hm… Vad vill jag? Vad behöver jag?
Förändringar ligger i luften… Undrar vad det blir för förändringar härnäst.

Min novemberkaktus börjar blomma nu. Den är så vacker med sina vita rosaskimrande blommor, som skjuter ut från knoppen. Tänk att en knopp kan rymma så mycket. Och de avbrutna bladen jag satte i kruka i somras, verkar ha rotat sig. Jag är nöjd!

Stjärnhimmel och lysande måne. Vad mer kan jag önska mig? Att vrida tiden tillbaka? Jo, det också! Tre i ett!
Tillbaka till normaltiden alltså, vad normalt nu är… Sova en timme längre just idag.

Promenerade ner till kiosken i snö och halka, ingen sandning på vägarna här inte! Köpte veckotidningen och glass. Ingen risk att den skulle smälta på vägen tillbaka. Solen hade precis gått ner och färgade himlen och vattnet rosa.

Och månen steg upp över bergen. Jag älskar månen. Undrar vad den står för, för mig. En del av nattens mysterier…

Och efter en härlig fredagsdans tillsammans med Mamma Mia-låtarna från filmen, värmer nu brasan gott till den stilla musiken från Inre harmoni. Inte för att jag når in dit helt. Saknar också. Men jag har det jag har och är tacksam för det.

Här är första snön jag ser i år. Eller är det hagel? Nå, vi står på tröskeln till vintern. Här är också första isen jag ser i vattnet i ett dike. Vackert.

Hoppas hemsidan fungerar som vanligt nu igen. Det var en kod som behövde bytas ut. Och tänk om det gick att uppgradera sig själv så, bara att byta ut en kod. Men så ångrar jag mig mitt i den tanken. Vi är människor, inga maskiner och robotar.

I parken nära där jag bor, var tidigare isbana och cementfabrik. Nu härliga gräsmattor, planteringar och pulkabackar.

Igår var lilla barnbarnet här. Jag hämtar från förskolan och säger att vi kan diska och måla idag. Vi går i vår gemensamma långsamma takt och hittar kastanjeblad som är jättestora. Vi tittar på vattnet i parkdammen. Vi åker karusellen på gården. Gungar.
Favoritsysselsättningen hemma hos mig har varit att leka med vatten och diska. Vill du diska? frågar jag. Nej. Vill du måla? Ja.
Så dukar vi upp allt på bordet, vaxduk, målarfärger, vatten, penslar och papper. Sedan målar vi av hjärtans lust…

Vattenlek

Så härligt att se vattnet fångat i en millisekund. Så snabbt kan inte ett mänskligt öga fånga rörelsen. Tur att det finns kameror. Eller kan ögat se? I alla fall fångades Johan av rörelsen och tog en så fantastisk bild.

Augustisnö

Och som motpol till rörelsen, är här något helt annat. Naturens under. Du ser det du ser. Vad ser du? Ser du samma som jag? Antagligen.
Reagerar du på bilden? Reagerar du på samma sätt som jag? Troligen inte.

Här kan de se fler av Johans fina bilder.

Här är fullmånen som lyser, som var den av glas. Jag tycker om att måna mig och yla i fullmånens sken. Månen talar till mig:
-Ta hem mig!
Ja, jag tror det blir så faktiskt!
Britt är en del av 3 x Nordenfelt, utställningen som just nu visas på Galleri 40. Tack för att jag får visa bilden här!
Här är Britts hemsida med mer konst.