Jag söker fler klienter till gestaltterapin. Jag arbetar sedan i höstas som gestaltterapeut under utbildning. Jag går på Nordisk Gestalt Institut
I december går jag till examen. Och tills dess vill jag ha många, många timmar av samtal och terapi med människor som behöver, vill och vågar lyfta på stenar och känna efter hur det känns och genom gestaltpsykoterapi hitta vägar till att må bättre med sånt som kan göra ont eller känns oavslutat.
Jag får handledning av erfarna gestaltterapeuter på vägen dit, allt för att jag och terapin ska bli så bra som möjligt.
Om du känner dig manad, hör av dig! Eller tipsa en vän eller en bekant om mig. Läs mer om mig och gestaltterapi på min hemsida: Dana Gestaltterapi
Jag är tacksam för hjälp att sprida det här. Det är inte långt kvar innan jag går upp till examen. Tiden går fort! Och vips, så är det redan december!

Jag är hemma och sjuk. Så kan det gå. Och i dagsljuset ser jag mig omkring…
Den sista tiden har jag sett hur några andra bor. Sen kommer jag hem och ser hur jag bor. Jag är inte helt nöjd. Jag är på gränsen till missnöjd. Men kära nån, hur kom jag hit? Och alla grejor och papper och damm och högar med saker? Har de inget ställe att ta vägen? Det verkar inte så. Det är fullt i alla lådor, skåp, klädkammare och källare.
Jag skulle behöva dörrar på mina bokhyllor. Böckerna samlar så mycket damm. Och alla småsaker som bara ligger framme, måste de ligga framme? Det är ju så jobbigt att damma då. Och alla papper, ska jag verkligen spara på allt? Släng bara! Våga? Våga!
Jag vill möblera om, byta ut byrån, soffan, köpa nya mattor, gardiner, lägga nytt golv i hallen, måla klart fönstren, måla väggar, tapetsera om. Ja, listan är lång!
Eller är det helt enkelt bara så att det är våren som är på väg? Vårstädningsyra? Göra om-lusten kommer säkert att lägga sig snart. Bara våren kommer igång. Vecka 10.
Håll ut!

Jag har lust att skriva något idag. Men om vad? Det vet jag inte. Och så direkt tappar jag lusten. Sjukdom är inget kul att skriva om.
Jag har paket att slå in idag. Ett paket till mina barns pappa. Han fyllde 60 år i veckan. Det är stort. Barnen ska dit och fira honom idag.
Tänk att vi blir så gamla. Jag tittar på min kropp och undrar hur det kommer sig att jag ser så gammal ut. Jag är ju inte det! Visst är det märkligt. Huvudet känner en ålder och kroppen har en annan. Så är det kanske inte för alla, men för mig då och då.

I natt drömde jag om ett gammalt bageri som fanns i Handen förr. Först är jag på en buss. En konstig busschaufför utan kläder på överkroppen, är irriterad på alla som kliver på och plötsligt, mitt i en nedförsbacke, struntar han i att köra och går därifrån. Nu åker bussen vidare utan någon vid ratten. Jag lägger mig ner med foten på bromsen, så den stannar, innan den kör över alla barnen som är utanför på vägen. Sen ligger jag plötsligt ute på vägen och ser bussen köra vidare. Jag får gå sista biten hem. Går förbi gamla bageriet och Jag vill dit och köpa smågodis. Går några trappsteg ner i lokalen. Där står en gammal handenbo bakom disken. De har inget smågodis där längre. Jag blir bjuden på ett vetebröd, tar en bit, som visar sig vara flera. Jag orkar inte äta upp det. Jag vill ha bullar med glasyr på. Såna de har i fönstret. Får inte köpa fyra. Bara tre. Till mig och barnen. Min pappa får vara utan då. Jag går vidare. Sen minns jag inget mer.

Ingen vidare dröm. Men som drömmar kan vara. Konstig. Gamla minnen som blandas med sånt som inte finns. Trappor ner, nerförsbacke, får inte det jag vill ha, blir lämnad. Tja… kanske är det så i livet för mig just nu. Livet är i utförsbacke.
Men också att jag förhindrar att barnen blir påkörda, får bröd och jag tar mer än jag orkar med, alla goda ting är tre. Något bra finns i det med.

Jag önskar jag kunde förhindra att barn har det så svårt. Att stå bredvid är inte lätt. Att sätta stopp för att barn ska fara illa är en viktig uppgift. Men vägen dit, hur går den? Måste barnen lida först innan det blir bättre? Vem avgör vad som är rätt och riktigt? Det gör de sociala myndigheterna. Tar de rätt beslut? Jag måste hoppas det. Det är först när barnen är vuxna som de möjligen kan säga:
– Vad bra att….
Eller så säger de:
– Varför gjorde ingen något? Såg ingen hur jag hade det?
Livet lovar en ingenting. Livet lovar inte att barn ska ha en smärtfri och lycklig barndom. Livet är bara livet. Men alla vi vuxna har ett ansvar för barnen. Om vi inte tar det ansvaret, far barn illa. Så är det bara.

Ont i halsen igår. Rivhosta idag. Ont i kroppen mer och mer nu ikväll. Vart är jag på väg?

Onsdag! Längsta arbetsdagen numera. Och sen kan jag se fram mot kortare torsdag och fredag. Och ljusare dagar. Varmare dagar. Fågelkvittrande dagar.
Fortfarande snöar det. Varje morgon har det kommit ett nytt lager snö. Mjukt och vitt. Det är fint.
Och mer fint är att jag äntligen lämnat in andra delen av PIM. Skönt! Hoppas jag blir godkänd med. Nu är det bara att gå vidare med den tredje delen.

Ingen längre sovmorgon här inte! Jag ska iväg på Familjekonstellationer inne i stan idag. Jag går på sånt då och då. Ibland ställer jag upp en egen konstellation om ett dilemma jag har, ibland är jag med i andras konstellationer. Det brukar alltid vara spännande att följa ett förlopp. Och takten är långsam. Inget snabbt klipp hit eller dit. Ingen vet vägen. LIvet är komplicerat, inget tvivel om den saken. Och alla har en grundläggande känsla för att förnimma något av det som var, är, har skett och sker. Det känns som magi emellanåt.
Får se hur dagen avlöper. I kväll är jag hemma igen.

Idag är jag inte lika trött som jag var förut. Skönt att dagarna kan vara bra med, utan frustrationer. Det snöar ute och jag är glad i vintern. Kanske för att jag sitter inne mest och har det varmt utan att behöva kämpa för det.
Men ska jag orka gå ut mera idag? Tror inte det. Jag skulle gå på ett informationsmöte på iTrim. Men det kan jag göra nästa söndag med. Jag har inte så bråttom att komma igång med att träna. Tids nog är jag där.
Kvällen är här nu och det räcker.

Vi hade en extra studiedag på jobbet idag. Istället för att jobba med eleverna, fick vi lärare sitta och prata om LPP och annat trist. Ja, jag tycker det är sååååå tråååååkigt!
Ny läroplan återigen ställer nya krav och så ska jag bara göra om mig och tycka om det. Nä, ingen kan ställa DET kravet på mig. Att jag måste jobba efter det är en sak. Tjänstemannakravet. En annan att tycka om det, det faller som tur är inom min egen njutning och skapandelust att avgöra.

Vandringslusten kommer när det går mot vår. Tänk, nu är det redan den sjätte veckan i år. Granen blev utkastad igår. Jag har lust att rensa i alla garderober. Jag får verkligen hålla i mig för att inte göra sånt. Och snabbt går lusten över med. Efter några skälvande sekunder inser jag att det inte är det jag vill med livet just nu. Men hur länge ska jag jobba kvar där jag är? Just nu är jag mindre och mindre talpedagog. Mer och mer specialpedagog och jobbar med läs och skriv och PU, ÅP, UP och sånt. Är det vad jag vill? Jag tror inte det. Och jag känner mer och mer krav på mig att jag ska göra annat än jag gör eller mer än jag gör och det är inte kul, när jag gör så gott jag kan. Undrar om någon vill byta jobb med mig? Nä, jag trodde väl det! Jag har mindre och mindre inflytande på jobbet. Och det är en av de största trivselfaktorerna. Att ha en känsla av inflytande. Att känna sig behövd och vara viktig med. Och jag vet de vill ha mer av mig där. Men hallå! Jag har inget mer att ge än jag gör. Och de goda cheferna har kommit och gått. Jag orkar inte med nya chefer och rektorsområden.

Jag har varit med om Lgr69 som elev. Lgr80, Lpo94 och nu Lgr11 som lärare. Jag är ingen skrivbordsmänniska och att lära nytt tar alltid tid för mig, långsam som jag är. Och när andra säger åt mig vad jag ska göra, ja, då händer något i mig… Jag säger inte vad. Jag har bara inte ork till att vara positiv. Jag kanske ska träna på att vara tyst i stället. Och jag lovar: medan jag har skrivit det här har jag inte öppnat munnen en enda gång!
I kväll grymtar jag skrivande. I morgon är det fullmåne. Då kommer jag öppna munnen och yla rätt ut mot månen! Jag lovar!

Fram med jospressen! Dags att vara nyttig och dricka färskpressad jos! Förra årets inköp ska ju användas med. Inte bara stå i skåpet och vänta. Mmmmm vad gott!
Att vänta förresten… Det gör jag mycket:
Jag väntar på att klockan ska bli 11.15 först.
Och jag väntar på att ett program på tv ska börja.
Och på att jag ska åka iväg och hälsa på en konvalecent.
Och jag väntar på rätta tiden att kasta ut julgranen. Kanske idag. Kanske en annan dag. Ok idag. Klart.
Sen behöver jag inte vänta mer idag tror jag. Har inga tider mer att passa just idag. Så finns det vanliga väntandet. Som bara finns där. Som en slöja över livet. Som inte har något särskilt i sikte, mer än ouppnåerliga händelser som aldrig inträffar. Längtan efter det magiska. Spännande. Roliga. Som inte går att planera in. Som bara är.
Men ska jag gå och dansa på fredag? Jag tror inte det. Tango och salsa är inte min grej just nu. Jag vill inte gå och vänta på det. Jag vill göra annat istället. Jag ska bita i det sura äpplet och avboka det. Så känns det nog bättre sen. Men när ska jag ringa? Jag väntar ett tag.
Och vänta på att det blir en ny dag, så jag kan pressa nästa apelsin och dricka mer jos. Mmmmm.

Här är det morgontyst. Kisse ligger utsträckt i sängen bredvid mig. Jag hör en traktor köra utanför och ploga vägen. Snön är fjäderlätt och ren. Enstaka skator sitter i tallarna här utanför, någon koltrast med. Det är kallt ute. -13 grader. Och soligt.
Jag har haft sovmorgon ända till kvart över åtta. Istället för att gå upp ligger jag kvar i sängen och funderar över livet som är. Jag tittar på ”Ved du hvem du er?” med den danske kreative tv-bonden Frank. Jag funderar över vem jag är. Vem jag var. Barbro Regina. Fanns hon någonsin? Fanns jag? Numera är jag i alla fall en abdikerad drottning.
Jag har dessutom bytt namn otroligt många gånger. En, två, tre, fyra, fem gånger. Ungefär. Nu är jag den jag är. Äntligen! JAG ÄR JAG!
Bonden Frank har rötter i Glimmingehus. Har jag det med? Mormor hette Rosenkranz som ogift. Glimmingehus och adelskalendern har Rosencrantz med c och tz. Det vore kul att veta mer om Rosenkranzarna och alla olika stavningar.
Rosencrantz är dansk uradel vet jag nu. Introducerad i Sverige 1756.
Franks gammelmorfar var med i första världskriget. Min mormor var liten flicka då. Hur hade hon det? Var hennes pappa med i kriget? Jag har ingen aning. Vi pratade inte om sånt när jag var liten. Tysklands skuld var stor. Så stor att det var omöjlig att prata om vissa saker hemma. Inte ens barnen gick fria från skuld på den tiden. Jag hoppas det är annorlunda nu. Barn har ingen skuld till krig. Ingenstans.
Skuld och skam. Det ligger alldeles säkert bakom tystnaden. Vem skulle orka bära allt det? Barnen?
Kanske skulle jag byta namn en gång till förresten? Tja… varför inte!

….löning på fredag!
Ja det är faktiskt lönefredag idag. Inte för att jag jublar något särskilt över det, som jag gjorde förr. Då kunde jag vänta och längta efter lönen. Nu gör jag det bara inte.
Nu är jag däremot ledig, DET har jag vänta och längtat efter! Hurra! Tolv arbetsdagar i rad är gjorda. Nu är de flesta barnen inne på att öva sina tangentkunskaper, jag får väl öva mig jag med. På kunskapsstjarnan.se kan man öva sånt gratis.
Jag övade sånt ett år på gymnasiet i kontorskunskapen:
Så här skriver jag utan att titta. Blev det npgpt föe eller är aööt rtt?
Ha ha… Första meningen gick ju bra, sen tappade jag bort mig. Bäst att öva lite till, det går bättre om jag inte blundar i alla fall. Jag har inte heller ordning på stor bokstav. Jag väljer fel sida att trycka ner på. Punkt och komma ligger inte heller i bekvämzonen direkt. Men jag kan nog öva upp mitt skrivande om jag bara övar lite.
Helg! Ledig! Ska ha middagsgäster i morgon kväll. Trerätters. På nobelporslinet. Fast jag saknar efterrättsskålarna. Det blir nästa investering jag gör.
Och nu… ner i soffan. Bara vara ledig. Äta och dricka. Städa? Nä. Tvätta? Nä. Betala räkningar? Nä. Glöm allt sånt nu ett tag! Slappa? Jaaaaaaaaaa!

Frostar av frysen. Sånt ska ju också göras. Bäst att passa på medan temperaturen ute är några minusgrader i alla fall. Vad måste slängas och vad kan sparas? Vad är det i burkarna och påsarna? Det blir till att gå på upptäcksfärd!

Vad ska jag sätta för rubrik på dagens blogg?
”Jag har moonat Köpenhamn”?
”Att leva i balans – vad är det?”
”För mycket bra skämmer?”
Jag har sällan råkat ut för så många saker som de sista två-tre dagarna. Jag vet inte om det är något som universum vill säga eller om jag bara har ren otur. Jag vet bara att jag hade flyt och kände mig väl tillrätta med att öva terapier på utbildningsdagarna. HELHÄFTIGT! Jag är NÖJD! Så in i vassen GLAD!
Det är alltså den ena sidan. Och så till motpolen:
1. Någon har tagit min mjölk i påsen som står i kylskåpet. Va! Så snopet att plötsligt inte ha min viktiga mjölk! Vem går i andras påsar? Inte jag!
2. Bettskenan låg i en kopp med vatten i badrummet. I tryggt förvar, trodde jag. Och vem skulle vilja ha den? En kurskamrat kommer smilande och säger att min bettskena ligger i vasken. Nu ligger den vid sidan om på diskbänken. Tack och lov hel. 3000 kr kostar den. Minst. Någon har haft städnoja antar jag.
3. Idag när jag skulle äta min lunch, var koppen i kylskåpet, med resterna av mozzarellan borta. Min mat stod framme på bordet, som om det var fritt att ta av den. Icke!!! Återigen blev jag drabbad av denna städnoja, medan jag själv var sen till lunchen, för jag höll på att städa upp efter oss på kursen. Nå….Ingen hade ätit av maten, medan mozzarellan låg slängd i vasken. Jag kunde rädda med mig resten hem och ha som matsäck på tåget.
4. Mina påsar i kylskåpet stinker av fisk. Den doften får jag ta med mig hem. Bu!
5. Jag brukar handla go´bröd på hovedbanestationen i Kbh. Nu vill jag ha ”Luksus giffler”, med grön fyllning. Vad upptäcker jag på tåget att jag fått? Kanelfyllning. Suck!
Och så toppar det här:
6. Jag kommer till min plats 4 på tåget. Jag ställer min ryggsäck och matkasse på min plats, en singelplats, framåtvänd stol vid ett fönster, en plats jag själv valt ut noga vid biljettbeställningen. En man ställer sig bredvid och börjar prata om att man ska vakta bagaget före avgång, så att ingen springer in och snor det. Så jobbigt det låter. Ja ja… jag lyfter ner mina saker på golvet, sätter mig ner och PLASK, stolen är blöt! Nej, inte av min kasse, jag kollade den först såklart. I så fall hade det varit pinsamt. Nu blev det i alla fall pinsamt. Byxorna blöta in på bara numsen. Fram med tunnare innebyxor, nya trosor. Omklädning i gången och bakom sätena. Rumpan bar, ut mot Köpenhamn. Nå, det kan de säkert klara. Men min bak kliar. Vad var det? Kiss? Tror inte det, men ganska säkert tvättvatten. Troligen inte helt rent.
Säga vad man vill om SJ och förseningar. Hjälpsam tågpersonal har de i alla fall! Snälla rara Hans ordnade en ny plats och jag fick önska mig kompensation. Det måste bli att få åka taxi hem och komma ur kläderna så fort som möjligt, duscha och bli ren igen. Det fick jag! Sköööönt!
Och så fundera på vad allt det här betyder. Betyder det att jag har haft det för bra och att jag bara kan förvänta mig plus och minus i nollpunkten? Kanske. Eller att jag bara råkat ut för sånt som kan hända vem som helst, som har bettskena, vill ha mjölken ifred, doftfria saker, bra med pistagebullar och sittplats. Jag vet inte fortfarande.

The Island text och musik: Paul Brady

They say the skies of Lebanon are burning
Those mighty cedars bleeding in the heat
They’re showing pictures on the television
Women and children dying in the street
And we’re still at it in our own place
Still trying to reach the future through the past
Still trying to carve tomorrow from a tombstone…

But hey ! Don’t listen to me!
This wasn’t meant to be no sad song
We’ve heard too much of that before
Right now I only want to be here with you
Til the morning dew comes falling
I want to take you to the Island
And trace your footprints in the sand
And in the evening when the sun goes down
We’ll make love to the sound of the ocean

They’re raising banners over by the markets
Whitewashing slogans on the shipyard walls
Witchdoctors praying for a mighty showdown
No way our holy flag is gonna fall!
Up here we sacrifice our children
To feed the worn out dreams of yesterday
And teach them dying will lead us into glory…

But hey! Don’t listen to me!
This wasn’t meant to be no sad song
We’ve heard too much of that before
Right now I only want to be here with you
Til the morning dew comes falling
I want to take you to the Island
And trace your footprints in the sand
And in the evening when there is no one around
We’ll make love to the sound of the ocean

Now I guess us plain folks don’t see all the story
And I suppose this peace and love’s just copping out
And I guess these young boys dying in the ditches
Is just what being free is all about
And how this twisted wreckage down on main street
Will bring us all together in the end
And we’ll go marching down the road to freedom
freedom…