Tiden räcker liksom inte till… att vara i de stora livsfrågorna tar tid och behöver ha tid. Och tiden ska räcka till att skriva och städa och jobba och byta telefon och hitta felet på den gamla och resa till Danmark och allt möjligt.
Nu. Nu ligger jag faktiskt under täcket i Danmark och fryser. Tågresan var kall. Brrr… dörrar stängdes inte och det var dragigt. Och sen gå med allt bagage utmed Vesterbrogade. Hann precis in på Tiger och köpte glasögon innan de stängde. Och sen en sväng in på Fà¸tex. Men var fanns alla roliga billiga kläderna nu? Köpte bara ett grönt paraply för 40 dkr, två margaretheskålar, yoghurt och mjölk.
Tandsköterskan sa i morse: ”Köp en trisslott på centralen.” och tandläkaren sa: ”Jag har åtta stycken oskrapade hemma. De går ut i maj.”
Jag sa: Ja varför inte!
Och så sa jag: Ge bort lotterna till folk som jobbar här! Tänk vad glada de skulle bli om de vann. De skulle bjuda dig på middag då.
Så nu har jag en oskrapad trisslott. Jag skulle gärna vilja vinna en miljon och betala tandläkarräkningen. Eller ska jag ge bort lotten?
Och tänk om tandläkaren lägger ner en av sina trisslotter i kuvertet med fakturan. Och jag skulle vinna 10000 kr på den. Det skulle ju vara ett under, som vore väl värt en middag.
Och hade jag inte skrivit det här, så skulle jag ha skrivit om vänförfrågningar på Facebook. Om vilka fb-vänner man vill ha eller inte. Eller om att vara med eller inte. Det kommer kanske en annan gång, om jag känner mig inspirerad. Inte om jag har tid.

Söndag, o söndag!
Telefonen blev upplåst igår. Tyvärr är det något fel med kontakten med sim-kortet. Jag har väl slitit ut luckan där det sitter under veckan som gått, medan jag flyttat simkortet mellan den gamla luren och reservtelefonen.
Varje gång telefonen går in i vila, glömmer den bort att den har ett fungerande sim-kort och vill inte på igen. ”Inget simkort” står det, fast det finns. Jag trycker på luckan lite och vips, kommer meddelandet att telefonen är låst och jag får trycka koden. Om och om och om igen. Tröttsamt. Det gäller att folk ringer medan den är på.
Nu har jag satt den på att aldrig gå in i viloläge. Det är ju inte heller så bra. Men får duga, tills jag når kontakt med någon apple-support.
Jag har äntligen vågat mig på att ha en internetuppkoppling på telefonen. Bara för att testa. Och vad märkligt det är att se mina mejl…. på telefonen!
Jag har också laddat ner min första app! Den går till Daisy. Nu ska jag ner till biblioteket och se om jag kan få en kod att kunna låna daisyböcker. Jag behöver kunna det, så att jag kan lära ut den till andra. Skönt att jag har kommit i alla fall ett steg på väg!

Och nu, ner till bibblan! Söndagsöppet till kl 16! Jättebra! Men jag får inte låna daisyböcker. Snopet. Men ok.

Jag håller på och byter telefonoperatör. Undrar hur lång tid det kommer ta…
De skulle ha skiftat 2 januari. Då skulle jag haft tid att pyssla med det i lugn och ro. Inget hände. Sen sa de 9 januari. Då hade jag glömt bort det. Gick med en telefon utan service… ha ha.. typiskt. Upptäckte det idag i skolan. Så när jag kom hem bytte jag simkortet. Fungerade inte. Telefonen var låst till mitt gamla bolag. Ja ha.. Så kostade det 300 kr att få den upplåst. Nu väntar jag på koden som ska komma genom iTunes. Hur vet jag inte. Och inte heller när. Mellan 1-24 timmar kan det ta.

Och under tiden jag väntar packar jag upp en ny telefon jag fick med det nya abonnemanget. Den som jag tänkte sälja eller ge bort. Fick en briljant idé. Att ta fram min gamla telefon. Sagt och gjort. Men nej, simkortet fungerade inte där. Så nu är det bara att gilla läget. Vänta. Använda den nya telefonen ett tag.

Jag tycker inte om ny teknik. Det gör jag inte. Och sen när jag till slut lärt mig använda den, vill jag inte vara utan den och inte heller byta. Så fastlåst är jag.

Idag är det arbetsdag igen. Upp med tuppen!

Genom mina fuktiga, isiga sovrumsfönster finner jag ett torrt område att se ut på morgonhimlen. Som gjort för att ta en bild…

Nedräkning? Om tio år är jag ålderspensionär… ha ha ha…

Igår tog jag den här bilden på mitt älskade hus och älskade hängbjörk. Innan jag tog upp kameran satt det fullt av kajor högst upp i trädkronan. När jag fick upp kameran, endast två…

Tänk att jag blir så euforisk av att gå ner i källaren och såga ved. Hade jag vetat det, hade jag börjat med det för länge sen. Vilket lyckopiller! Jag kände till och med kärlek till min källare nu. Tänk att jag kan stå där och såga med min motorsåg! Wow! Ren lycka! Vad mer behöver jag?

Och sen att tända en brasa, eller två-tre om dagen ungefär, när det är så kallt som det är ute. I natt -13. Nu runt 0. Det gör livet i huset lättare direkt. Det drar från fönstren och i sovrummet är glaset täckt av is. Jag behöver byta det fönstret först av alla. Det är i riktigt dåligt skick. Ska ta reda på vad det kostar, steg nummer ett.

Nyårslöften? Tja, att göra det jag ska? Jag har många saker att göra…. PIM 2, läsa, laga mat… Men jag kommer liksom inte dit.
Så hur hindrar jag mig från att göra det jag behöver? Att jag har tv:n på antagligen! Först Harry Potter att glo på vid sidan av. Och nu Trollkarlen från Oz. ”Ovan regnbågen” är otroligt vackert gjord. Den håller än. There is no place like home. Ja, jag är hemma! Till och med i källaren!

Här är en sång som får vara min nyårsönskan om ett gott år 2012, till mina barn och deras familjer, mina danska och svenska holdkamrater, lärare och andra vänner på NGI, övrig släkt, kära vänner, mina ex-käraster, arbetskamrater, Österhaninge kyrkokör och sist, men inte minst, bloggens läsare av alla slag.

Livet lovar en ingenting. Vad som än händer, i våra liv, i andras liv, så är det bara att hålla fast vid modet, kärleken, hoppet, längtan och drömmarna.
Jag har hoppet om ett fint och bra år. Och om allt går som planerat, peppar, peppar, blir jag examinerad gestaltterapeut i december, jag förverkligar min mångåriga dröm, DET är mod för mig!
Tiden går så fort. Må jag, vi och tiden gå i lagom takt, så jag/vi hinner med att modigt uppleva årets alla dagar och nyanser i tillvaron!
Håll fast i dina drömmar! Lev dem! Gott Nytt År!

EN SÅNG TILL MODET
text och musik: Mikael Wiehe

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändå säger ”ja”

Ja, här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det hon vill

Ja, här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Ja, här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Och i Danmark såklart! Och i hela vida världen.

Idag har jag haft en väldigt fin dag. Solen sken. -7 grader ute. Varmt inne. Det är väldigt lite snö ute för årstiden, men så är det ju överallt, en ovanlig vinter. Gick en promenad. Sågade ved i källaren. Blev euforisk av det. Tänk att kunna stå i sin källare med motorsågen och såga! Läckert och enkelt!
Jag hade ro att läsa också. Och se på tv. Och elda. Och äta. Ja, en riktigt skön och avkopplande dag!

Här är en av mina största schlagerfavoriter genom tiderna. Den har alltid berört mig… undrar varför… hm… Jo då, jag vet! Och den är mäktig fortfarande. Kraften, utlevelsen, orden, allt!
Passar bra nu när det inte finns någon nära att hålla kvar, ingen att sjunga för, mer än mig själv just nu. Believe me!

YOU DON’T HAVE TO SAY YOU LOVE ME
Written by: Giuseppe Pino Donaggio, Simon Napier-Bell, Vito Pallavicini &
Vicki Wickham, 1966

When I said I needed you
You said you would always stay
It wasn’t me who changed, but you
And now you’ve gone away

Don’t you see that now you’ve gone
And I’m left here on my own
That I have to follow you
And beg you to come home?

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me
I can’t help but love you
But believe me
I’ll never tie you down

Left alone with just a memory
Life seems dead and so unreal
All that’s left is loneliness
There’s nothing left to feel

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me, believe me.

Sitter framför brasan, som är på väg att brinna ut. Jag lägger på en stor bit till. Tar den sig månne?
Tankarna snurrar en del. Vad vill jag göra? Ingenting just nu. Och det går ganska bra. Jag äter och dricker te ofta. Funderar på all mat som slängs. Jag slänger jag med. Jag tycker inte om det. Jag behöver bli bättre på att hushålla. Och frysa in det som inte går åt direkt. En bit supergod skinka har jag kvar. Ekologisk och egenkokt. Bäst att frysa in hälften nu. Och äta resten. Och laga mat och se till att salladen går åt. Julkorven har jag inte ens smakat. Kanske idag?
Mat. Matlust. Lust att laga mat. Det har jag inte alltid. Men maten jag lagar brukar jag bli nöjd med. Jag lagar helst maten från grunden. Inga färdiglagade köttbullar här inte. Jag vill veta vad som är i maten. Men ok, färdiglagad julkorv, den går an.

I dag i ingentinget. I morgon till Åhléns. Det är reor ute och jag kan gott behöva köpa något nytt. Och så är det fint att se mig omkring lite med. Och sen tillbaka till mitt hus. Till vilan och tankarna framför brasan.

Och så får jag fundera på hur jag ska såga veden som ligger i källaren. Med motorsåg inomhus? Med motorsåg ute i snön? På vedförrådet har plasten blåst iväg och jag har lagt en presenning på veden istället. Ja, det är mycket att fundera på.

Hemma i mitt hus i norr. Resan gick från en strålande dag, +9ºC till nollgradigt, lite snöigt mörker. Inte särskilt mycket snö här, för att vara slutet av december. Det finns en snövall vid vägen, som är hård av skaren. Men den körde jag bara över, för att komma in på min gård.
Det var några år sedan jag var här sist ett jullov. De senaste två var alldeles för snörika och kalla och jag var sjuk ena lovet med. Här är ett ingenstans. Tiden har liksom stannat. De flesta sitter inne i sina hus. Och möts vi ute, så säger alla jag går förbi ”Hej”. Eller jag säger hej. Någon gör det i alla fall.

Hela lovet har varit fyllt av olika åtaganden. I morgon är första dagen utan planer. Inte en tid är bestämd. Inte en enda sak är planerad. Så ska det få vara. Jag behöver gå in i ingentinget, i huset där tiden stannat.

Kisse är glad och nöjd. Han kan gå ut. Och komma in. Gå ut. Gå in. Äta. Sova.

Jag har satt upp julstjärnan. Ljus i fönstren. Adventsljusstaken. Eldar i kaminen och i elementen för att få upp värmen i kök och vardagsrummet. Mat har jag. Sällskap av katten. Böcker att läsa. Facebook-kontakter ut i världen. Tv med flera kanaler. En bäddsoffa att sova i. Det räcker långt. Äntligen här!

Det blir tydligen ännu en blåsig natt. Det viner i ventilerna och dörrarna slår. I går natt blåste det ner massor av stora grenar från tallarna runt husen där jag bor.
Jag har packat nu och är utan återvändo nu. Granen har flyttat ut på balkongen med ljus, glitter och stjärna. En av mina bästa, finaste granar någonsin! I morgon åker jag norrut. Kanske fungerar inte telefonen där. Kanske inte heller bredbandet. Kanske finns ingen el. Kanske kanske kanske. Hoppas hoppas hoppas att resan går bra och rimligt snabbt och att inga träd faller på fel ställe.

Jag vet fortfarande inte när jag åker norrut. Kanske i morgon. Bäst väder. Men säkert mycket trafik, efter stormen i norr. Eller på onsdag. Mindre stress. Sämre väder, nollgradigt. Hm… Ja, svåra beslut. Jag får väl känna efter och förbereda mig så gott jag kan. Tvätta, packa, laga middag till gästerna och duka. Jag behöver inte bestämma mig förrän i kväll. Just nu har jag ställtid. Vilotid. Skrivtid.
Det blåser fortfarande ute. Skönt att vara inne. Jag behöver egentligen inte göra något. Än.

Bilden är från Österhaninge kyrka, vid midnattsmässan på julaftons kväll.