Ja ha… Så har jag blivit egen företagare på riktigt. Äntligen har jag skaffat plusgiro och bankgiro till mina två firmor, Bella Förlag och Dana Gestaltterapi. Och så har jag mitt heltidsjobb som tal/specialpedagog. Det blir en hel del. Plus att jag går utbildning till gestaltterapeut.
Bokförlaget ligger mest i träda. Jag har liksom inte haft energin att gå vidare och vara säljare. Det intresserar mig inte. Gestaltfirman är igång och jag vill ha fler klienter. Helst nu! Det intresserar mig. Om ett år går jag upp till examen som gestaltterapeut. Jag vill vara så förberedd som jag bara kan vara. Och jag vill göra mitt jobb bra. Helst glimrande bra. Och då behöver jag öva, precis som jag fick öva till att sjunga på festen. Öva, öva, öva! Och får jag bara inspiration, kan jag mycket väl tänka mig att skriva en ny bok. Eller hitta något att översätta från danska.
Märkligt nog har någon startat ett Dana Förlag. Det kunde ha varit jag. Men det är det inte. Fler än jag tycker att det är ett fint namn. Det gläder mig. Förlagets första bok handlar om mindfulness i skolan. Det kan vara passande.
Att vara skapande och kreativ, det är verkligen viktiga delar av mig. Dana. Att skapa. Att gestalta. Jag är Dana.

Oj, Sickan har gått ur tiden, 96 år gammal! Många goda skratt förlängde kanske hennes liv. Jag gillade henne.

Jag gillar att vara på mitt smultronställe i Ångermanland. Jag är här nu. Men jag ser inte hur trädgården ser ut i den becksvarta kvällen. Månen har lyst så där halvt.
Den varma luften fortsätter att strömma upp ända hit. Det lovar gott, jag vill nog klippa gräset en gång till innan vintern kommer hit. Hoppas det går trots fukten.

I morgon är det kamindag. Den gamla ska bort och den nya ska in. Hoppas att allt går bra och att kamingubbarna inte behöver hugga upp alltför mycket i murstocken, för att få nya röret på plats. Å vad det blir spännande!

Att köra bil på novembermörka vägar, med antingen bländande ljus eller becksvart omgivning är inte kul. Jag orkar inte sånt mer märker jag.

Kisse fick vänta lös i bilen i Uppsala, medan jag hämtade min nya blått band-kruka med lock! Tänk, att jag till slut fick tag på ett lock. Och sen tog jag chansen att lämna kisse igen för en sväng in på Ikea. Jag köpte en rullvagn till köket. Hoppas den kommer passa.

Nu vill jag ha telefonsamtal! Och precis när jag skriver och önskar mig det, så ringer det!

Mina bilder med österländska citat, haikudikter och annan poesi blev uppskattade på höstfesten på NGI. I den fina och omsorgsfullt, kreativt, smyckade miljön i österländsk anda, passade de in som hand i handske. Får se hur det känns att komma tillbaka senare i november och se dem i den vanliga miljön. Här är några av de 24 bilderna.

Å så roligt att lyssna på den här cd:n Daughter of Tibet.
Tibets dotter heter Chime Arkhang. Hon har bott i Sverige i tjugo år.
Jag hörde henne sjunga på P2 i fredags och blev helt betagen. Hon sjöng med en kraft, en friskhet som jag blir glad av direkt. Nu har jag fått hem musiken och kan lyssna precis när jag vill på hennes sånger. Hurra!

Å, vad jag längtar efter ett nytt kollegieblock från Marimekko. Jag har så mycket att skriva och jag håller mig tillbaka, för jag vill inte börja skriva i ett annat nytt block. Det är något särskilt att skriva i marimekkoblocken. Jag blir glad av blommorna. Färgerna. Papperskvalitén. Och är jag glad när jag tar fram mitt block, då lyser världen upp mer.
Jag blir lätt nöjd med det lilla. De små tingen är viktiga för mig. Och samtidigt kan jag fastna i frustration om just desamma småsakerna inte finns. Jag kan vara nöjd med smulorna från de härskandes bord. Och får jag inte ens smulor, ja då är jag riktigt illa ute. Som nu till exempel, då jag inte hittar ett enda marimekkoblock någonstans.
Jag förväntar mig inte särskilt mycket av världen alltså. Samtidigt som det lilla är extra viktigt. Om jag skulle förvänta mig mer, skulle det göra någon skillnad till det bättre? Jag vet inte. Jag bara undrar.

Tur att jag har en vän som åker till Finland i helgen. En smula har blivit mer än så. Ett helt bröd.

Jag har hjärtklappning.
Vilken tur!

Visst är det trist
Visst är det trist att du
Visst är det trist att du inte
har anständigheten
att tala med mig mer.

Vilken vacker dag det var idag. I morse åkte jag till jobbet med solen i ryggen och fullmånen i blicken. Härligt frisk luft. Fina höstfärger att mättas av. En dag att vara ledig på och gå en lång promenad i solskogen. Igår var också en sån fin dag, då jag gott kunde ha tänkt mig att vara ledig och bara vara i dagen. Nå, det får bli en annan gång. Kanske på lördag eller söndag då.

Hur lång tid tar det egentligen, innan ljuset från solen når månen?

Längtar efter vila. En lång sån. En tid för eftertanke och grundning. Bara vara-tid. Att ha tid att konsolidera sig på.
Jag vet inte om det är själva oktober som triggar denna längtan. Kanske är det så. Morgonljuset i köket är vidunderligt vackert och påminner mig om tiden när jag var mellan jobb för en del år sedan. Jag skrev en sång då om det ljuset. ”Jag går upp en tidig morgon, när himlen färgas röd. Katten jamar hungrig när jag ordnar te och bröd… ” För ett år sedan, i oktober, gav jag upp en viktig del av mitt gamla liv.
Jag arbetar mycket och jobbet tar liksom inte slut. Det ska det för all del inte göra än. Men det där vardagsarbetet i skolan känns långt borta. Vardagen som ger plats åt en vila från nya saker och som bara är.
Jag håller på att lära mig sjunga på ett nytt och annorlunda sätt också. Jag har ingen vila med att sjunga som jag gjorde förr. Jag är mellan det gamla sättet och det nya. Sånglektionerna hos Marie Bergman är verkligen en utmaning. De blir också till gitarrlektioner. Hon utmanar mig att göra annorlunda. Att lämna de gamla spåren och finna en botten i mig och min kropp. Jag vet att jag inte kunde det förut. Nu kan jag. Jag vill. Och jag vill vila i mig. Och just nu också vila en stund från världen. Godnatt nu, i denna fullmånenatt. Natten får gärna vara lång.

Tänk vad bra att det finns bibliotek! Jag fick en idé till skolan. Genast kunde jag gå till biblioteket och låna både två böcker och en cd. Och himla fint att jag har två bibliotekarier i familjen. Det är flott. Jag är så stolt över dem.

Igår, en tråkig fredagskväll, fick jag äntligen ändan ur vagnen och började ett nytt projekt hemma i lägenheten.
Ända sedan jag flyttade hit har jag funderat på vad jag vill göra med golvplattorna vid ytterdörren i hallen. De har legat där sedan huset byggdes i slutet av 1950-talet. Några bitar var trasiga och det gick inte att få rent längre.
Men jag hade varken energi eller riktning till vad jag ville göra. Istället köpte jag en matta och la där. Efter några år var mattan smutsig och ful och den slängde jag för några veckor sedan. Nu är det äntligen dags att ta hand om golvet.
Det tog bara en knapp timme att få bort plattorna. De var tunna och lossnade lätt. Idag ska de kastas.
Så är det dags att ta nästa steg. Välja nytt golv. Ska jag ha samma i hela hallen? Då måste plastmattan också bort. Ska jag ha nytt klinker? Jag har lagt sånt förr.
Medan jag funderar och tittar på utbudet i affären kommer väl tiden att gå igen antar jag. Men kanske inte flera år. Nej. Det vore skönt att komma vidare och göra klart innan jul i alla fall.

Nu börjar zen-böckerna jag beställt, ramla in. Några har jag sen tidigare. De känns som en skattkista jag har framför mig. Jag bläddrar i dem och läser lite här och lite där. Jag har ingen riktig ro att sitta med en bok i taget och gå in i orden och känna efter. Zen i mig är inte där. Än.
Jo förresten, lite drar jag på munnen emellanåt. Och ibland funderar jag på undertexten i en dikt och förstår ingenting. Jag tror jag kommer göra det sen. I lugn och ro. Ta in och smaka. Vill jag ha det här? Passar det min livsstil? Hur kan jag göra det till mitt i så fall? Nå, jag ser fram emot att lära känna zen mera. En meditationspall har jag redan från en tidigare sväng in i zazen.

Thich Nhat Hanh: Uppmärksamhetens under
Ryokan: The Zen Fool
Ryokan: Between the Floating Mist
Ryokan: One Robe, One Bowl
Kaj Falkman: Vårregnets berättelse
Tim Pallis: ZEN træning og tradition
Casper Verner-Carlsson och Lennart Nyberg:
Sparvens triumf – Klassisk och modern zen-poesi.

Planer kan ändras hur som helst. När det gäller att vara farmor och få vara med sitt lilla barnbarn, då fungerar jag liksom så, att vad som än är, så vill jag vara med henne.
Jag glömmer bort huvudvärken och då är det promenad som gäller och att gunga och se på vattnet vid fontänen och gå omkring i gräset och titta på andra barn och hundar och löv och kajor och förundras över henne och hur mycket som finns att se.
Tuva är en gudsgåva och det var henne jag skulle få vara med om idag.
Vi har handlat en blomma till Tuvas mamma, som börjar jobba som bibliotekarie i morgon. Vi har gungat tillsammans i lekparken. Tuva har smaskat i sig en mandarin och bjudit mig en bit och när mitt ansikte blev som ett russin av surheten, skrattade Tuva. Tuva har lekt med fåret och jag har sjungit och Tuva har plumsat baklänges om och om igen i mitt knä och jag sa ”poj” varje gång hon ”föll” baklänges. En lika genialt enkel som rolig lek.
Sen gnuggar hon sig i ögonen och är trött. Vad svårt hon har att ta sig över sömntröskeln. Oj oj! Men till slut vinner tröttheten över vakenheten och hon somnar. Det är så gott att höra hennes andetag.
Snart vaknar hon, till en ny period av nya utmaningar, lek och upptäckter. Då ska vi gå hem till hennes föräldrar och äta middag.
När jag har tömt kameran, sätter jag in en bild med. Om planen går som jag tänkt. Men som jag sa förut… planer ändras hela tiden. I alla fall för mig.