I can feel a new expression on my face
I can feel a glowing sensation taking place
I can hear the guitars playing lovely tunes
Every time that you walk in the room
I close my eyes for a second and pretend it’s me you want
Meanwhile I try to act so nonchalant
I see a summer’s night with a magic moon
Every time that you walk in the room
Maybe it’s a dream come true
Walkin’ right along side of you
Wish I could tell you how much I care
But I only have the nerve to stare
I can feel a something pounding in my brain
Just any time that someone speaks your name
Trumpets sound and I hear thunder boom
Every time that you walk in the room
Every time that you walk in the room
Vilken mys-pys-helg det blev. Så fylld av upplevelser, skratt och musik.
På bion i fredags somnade jag. Den var sååååå långtråkig. Måste jag låtsas att jag förstod den? Nix!. Och just när ”det bästa” i den hände, då slumrade jag… Måste jag se om den då? Nä!
Och igår lyssnade jag på musik ute. Tre gitarrister som spelade på sina stålsträngade gitarrer och sjöng, kan musik bli bättre? Nej, inte då i alla fall! Häftigt. Jag var helt vaken!
Och så mina käraste vänner, vad ni är viktiga för mig! Vad vore jag utan er? I mötet med er, blir jag till. Att kunna slappna av och känna att jag duger som jag är, vad det är viktigt för en människa, för mig.
Det är som natt och dag. Att bli kärleksfullt bemött eller inte. Mött eller avvisad. Det är hela skillnaden.
Och så idag, en egen dag hemma i mitt eget hägn. Jag putsar fönster på balkongen. Tvättar av mina stenar och snäckor. Njuter solens strålar och värme. Har ett projekt på gång: att ta fram nya låtar till min repertoar. Och att märka inspelade dvd-skivor som jag ännu inte sett klart. Får se om jag har lust att hålla på med det idag.
Och nu är det bara en arbetsdag kvar i veckan. Jag räknar ner dag för dag nu. Varje dag är som ett helt liv, en berättelse. Med en början, ett mitten och ett slut. Jag har så mycket att göra och hålla reda på, intensiva dagar är det. Och året ska sammanfattas och trådar dras samman och knytas ihop till ”den röda tråden” som vi pedagoger helst vill att våra elever ska kunna följa. Att se verksamheten både med detaljerna och ur helikopterperspektivet. Allt samtidig. Och få ihop alla papper och möten och utskrivningar och nya elever och tusen saker att ha koll på och avsluta. Det är nu de flesta i skolan har sina nerver utanpå skinnet och är mer än vanligt känsliga och lättirriterade och allt möjligt. Jag med såklart. Så då gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt. Dessutom kör stora maskiner runt på skolgården för att göra den till skolgård. Just nu är det mest en lerig grushög. Vilket tålamod vi har som står ut!
Ja, räcker inte det, säg? Och mitt i den stora ensamheten har jag vänner som jag vill träffa och som vill träffa mig. I morgon bio och mat ute. I övermorgon middag och musik. Hur bra får jag ha det egentligen? Hur bra som helst! Då mår jag som bäst.
Och det som inte blir gjort, blir inte gjort just nu. Kanske sen. Både i skolan och hemma. Men vad skulle jag verkligen önska bli gjort? Jo, att någon hör av sig och vill gå i terapi hos mig. Börja på något nytt. Mitt i våren. Här och nu. Med lust och fägring stor.
Skönt, bara två arbetsdagar kvar den här veckan. Låt dagarna gå, hej och hå!
Men vad är viktigt i livet egentligen, mer än arbetet? Katten. Barnen och deras familjer. Vännerna.
Det här med nära relationer, är loppet kört? Har jag fått min tilldelade ranson? Jag undrar bara. Just nu känns det så.
Jag längtar nog mest efter mycket nära vänner. Själsfränder, hjärtevänner. ”Bosom friends,” som Anne på Grönkulla sa. Som vill vara med mig och som behöver mig, precis som jag behöver och vill vara i deras sällskap. Där vi duger som vi är för varandra. Och har ett mer eller mindre dagligt behov av att ses. Som i ett ömsesidigt beroende. Ja tack!
Vad är det för aprilväder i månaden maj egentligen? Igår haglade det när jag var ute på rastvakt. I dag på morgonen snöar det. Ja ja, det ska väl vara några rundor av sånt här väder med. Men i maj? Njä.
Den här veckan har jag bara ett enda åtagande efter jobbet. Sista qi gongen i morgon kväll. Jag njuter att komma hem direkt efter jobbet. Fast igår handlade jag. Men idag, då åker jag hem direkt. Skööööönt! Och på torsdag med. Och på fredag med. Ska inte iväg på något annat. Vill inte. Ska inte. Behöver är en annan sak.
Jag läser i DN att Annica Östberg blev frigiven idag, efter 30 år i fängelse. Jag blir glad åt det beskedet. Jag har i många år önskat henne det. Hennes öde har gripit tag i många genom åren. Och nu är det sant. Hon är fri!
Tömmer en låda i frysen idag och börjar baka en kaka när det nästan är läggdags. Hittar på att baka en paj med rabarber, vita vinbär, mandelmassa, ägg och mjölk. Hoppas smakerna passar ihop.
Jag glömmer bort att använda bären jag har från landet. Jag får väl ta med dem upp till Norrland igen i sommar. Eller passa på att baka i maj, så att de tar slut. Jag har ju trots allt bara en liten frys. Önskar jag hade en större frys ibland. Men vad ska jag ha det till, när jag inte använder det jag har i den? Att bara spara bären är ju ingen vits. De ska användas med! Och ätas upp! Så jag bakar ikväll. Baka, baka, liten kaka!
Ny dag och ny månad. Har på nytt huvudvärk för andra dagen i rad, hoppas det bara är tillfälligt. Ny tandlagning kan spöka.
Idag ska jag till kyrkogården och se till graven som jag tagit ansvar för. Bäst att göra det då. Ta ansvar alltså. Först åka ut och se hur den ser ut bara. Ta med lite fika med. Vill passa på att ta bilder av vitsippor med, till den nya hemsidan som förhoppningsvis kommer inom kort. Hoppas jag får hjälp med den. Och så, inte att förglömma, kontrollera alla siffrorna i deklarationen, innan jag trycker på skicka-knappen. Vilken tur jag har som får hjälp att deklarera och ordna hemsidor. Annars hade jag inte kunnat starta mina firmor.
Sen är det hjälp att få snurr på bokförsäljningen igen, som jag behöver. Och få kontakt med de som vill gå i terapi / samtal hos mig.
Jag börjar snart det fjärde och sista året på gestaltterapeututbildningen på Nordisk Gestalt Institut. Jag arbetar nu som terapeut under utbildning. Kanske vill du börja i terapi? Eller känner du kanske någon som skulle vara intresserad?
Ta tillfället i akt och våga pröva nya vägar. Lär känna dig själv mera. Vem är du? Vad vill du? Vart är du på väg? Hur blev du den du är? Vad finns i ditt liv som inte känns färdigt, som kanske ligger och mal. Vad håller dig kvar i gamla mönster, när du egentligen skulle vilja pröva nya saker? Är det annat som du vill prata om?
Eftersom jag har min grund i skolan (lågstadielärare och tal/specialpedagog) är du också välkommen att ta kontakt med mig för tal/skolrelaterade ämnen t ex mobbning, selektiv mutism, talsvårigheter, sånt som har funnits eller finns. Eller finns det annat som du varit med om i barndomen eller i skolan och som lämnat ohälsosamma spår?
– Som klient hos mig får du min uppmärksamhet Här och Nu.
– Det du pratar om sker under sekretess.
– Jag får handledning av erfarna gestaltterapeuter på vägen, det är en förutsättning så här under utbildningen.
– I gengäld betalar du en mindre summa, 300 kr för en timme.
Hör av dig! Mejla eller ring, så berättar jag mer.
Välkommen!
mejla dana-at-danajergefelt.com ring 070 262 67 67 Vi träffas i Handen.
Tillbaka till skolan och vardag, så mycket vardag det nu är, så här i slutet av en termin. Nå, med massor av arbete framför mig där, gäller det att ha koll på tingen hemma. Så i kväll får jag hjälp att deklarera. Så blir det klart idag förhoppningsvis. Så skönt att få hjälp, annars vet jag inte hur det skulle gå.
Jag vill komma igång med att ha klienter med. Jag börjar bli otålig, som en häst som står i spiltan och skrapar med hovarna och vill ut på banan! Börja! Nu! Sätt fart! Allt är klart för start! Var finns du som vill gå i terapi hos mig? Jag väntar på dig.
Den här har jag hört många gånger, sedan min syster Rebecca gick med i Södra Bergens Balalajor för länge länge sedan. Några gånger har jag kompat på gitarren till den. Det var då. Nu är nu. Hon spelar fortfarande. Jag gör det inte så ofta längre.
Hon sitter i första raden som fyra från vänster. Det är tre som har röda klänningar. Inte de som syns först alltså.
Jag har gått i baklås nu känns det som. Har så mycket att göra, så jag vet inte var jag ska börja. Vill eller ska. Måste eller önskar. Behöver eller är tvungen. Språket är lurigt. Med olika nyanser. Som olika färger, som ger olika tryck och utfall.
Att prata mer positivt är alltid bäst, för hela ens organism. Med språket tänker jag och orden ger hela mig ett tryck eller stöd. Hur är jag bäst stödjande för mig själv idag?
Jag vill mitt bästa.
Ta en sak i taget. Skriv en lista. Gör det som känns mest pockande.
Hur vet jag vad som känns viktigast? Var finns energi? Vad vill jag?
Tvättar. Lätt.
Städa. Nä. Jo, som avledning.
Handla. Ja, sen.
Bestämma namn på firman, betala avgift och göra hemsida. Vill. Behöver hjälp. Har inte tänkt klart. Ska det vara .com eller .se? Såna förhållandevis små beslut är svåra för mig.
Här ligger en massa energi obrukad och fast i obeslutsamhetens träsk. Jag tycker inte om att vara där. Och det är jag. Fast. Se vad språket gör, vilken makt språket har över mig. Jag märker det. Jag känner det. Jag får ta makten över språket istället.
Kan gå. Kanske. Sen. Jag är inte där än. Jag håller fortfarande på att smaka på orden. Inget känns rätt för mig än så länge. Tills dess – håll ut. Eller släpp!
På väg hem från Norrland, lyssnar jag på en cd med Mikael Wiehe. Jag lyssnar om och om igen på ”Jakten på Dalai Lama”. Jag hör min systers röst i refrängerna.
Hon är med i Södra Bergens Balalajkor och de spelade in låten tillsammans med Hoola Bandoola Band för länge länge sen.
Hon sitter i första raden i en röd klänning med vita band på och vit rosett i håret. Bakom gitarristen till vänster. Rebecca heter min syster. Hon är bäst!
Och Dalai Lama var i Huddinge för ett par veckor sedan. Så den är ju verkligen passande.
JAKTEN PÅ DALAI LAMA
Jag är utsänd av landets ministrar
för att söka vår blivande prins
Jag har lovat att jag inte ska komma tillbaks
förr´n jag kan berätta för dem var han finns
Jag fick två stycken tecken att hålla mej till
när jag började resa omkring:
ett födelsemärke, som såg ut som en ros
och en märklig gyllene ring
Jag började leta på finare ställen
dit en prins kunde tänkas gå
Sen fortsatte jag på krogar och sjapp
och överallt där jag kunde komma på
Och jag sökte den gyllene ringen
i varenda juvelerares bod
Och sen gick jag ut på avskrädeshögarna
bland lumpor och sopor och skrot
Och jag vandrade långt och länge
överallt där människor bor
Och fast de flesta väl har sina märken
så var det inget som såg ut som en ros
Och många har ringar och smycken
och ett fåtal har mycket mer
Men att allt det som glimmar inte är guld
det har jag lärt mig av erfarenhet
De fattiga i Calcutta
som inte har nån mat
samlar koskit och silar den, för att se om det finns
några osmälta risgryn kvar
Och så måste också den som vill finna
och inte söker för sökandets skull
var redo att leta överallt
och inte vara fördomsfull
Så nu sitter jag här på ett ungkarlshotell
i en främmande, skrämmande stad
Och bland lumpor och lort och bland trasor och stank
ligger mänskliga spillror på rad
Och bland dessa krokiga kroppar
ska jag söka en ros och en ring
för kanske just en ibland spillrorna här
ska visa sej vara en prins
