Jag är så trött så jag somnade nästan direkt jag lade mig framför tvn. Sen vaknar jag av att jag hör mig själv andas så konstigt. Jag låter.
Dansen i morse gick så himla bra och det är en fröjd att arbeta med så fina elever och arbetskamrater. Alla är med på allt jag hittar på. Och min inspiration till sånger, prat, gester, allt bara finns där. Då är jag extra lycklig. Jag hör hemma och har, tar, får plats att vara.
När jag kommer hem gör jag i ordning mitt eget julgransplundringsgodis att smaska på framför tvn. Somnar sen. Alla julsaker står kvar när jag vaknar. Vem ska ta bort allt? Jag? Idag? Va? Redan?

Dagens oro är över nu. Tandläkarbesöket är avklarat och det gick himla smidigt och smärtfritt. Skönt. Nu väntar en kväll nerbäddad i tv-soffan, något gott att äta till och en kväll att bara vara i.
Morgondagens lektioner i stort sett klara. Ringdansordningen är fint nerskriven till julgransplundringen i skolan, kisse är nöjd, jag är nöjd. Vad mer kan jag önska?
En dansk lover då.

Jag klappade ekologiska kor på Fyn. Bra att det var ett staket emellan. Kor är STORA!

Idag var det ljust nog att se när vi åkte över Stora Bält-bron. Den är LÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅNG! Första bilden är en tillbakablick i backspegeln, mot Fyn och solnedgången. Sedan framåt, mot Sjaelland.

Stilla morgon i gryning på södra Fyn. Det blåser ute och är mulet, inte så kallt längre då, förutom att det blir kallare av blåsten. Jag ligger på madrasser under varmt duntäcke, bredvid kaminen, som nu har brunnit ut. Jag kan titta ut genom de stora fönstren. Strax går jag upp och äter morgenmad. En kurskamrat sitter i soffan bredvid med nykokt kaffe och stickar. Mycket hemtrevligt ljud och doft.
Idag arbetar vi vidare med något, sen ska vi hem igen. Stora Bältbron kan ibland bli avstängd om det blåser för mycket, hoppas inte idag då. Jag vill inte missa tåget ikväll.

Nu sitter jag på tåget mot Köbenhavn och sen vidare tillsammans med två andra, i bil, till Fyn. Det blir väldigt spännande att åka i en annan riktning den här gången och över stora Bält-bron. Hoppas det stämmer nu med danmarksgeografin.
Jag ska på kurs, vara på familjeweekend. Ja det låter som en avkopplande helg tillsammans med sin nära familj. Riktigt så blir det väl inte. Vi ska arbeta med oss själva och i grupp. Kvällarna är vikta till matlagning och avkoppling. Inte direkt tid till att lära känna Fyns landskap och göra utflykter, men resa till våra inre landskap och göra inflykter. Helst utan att flykta.
Undrar om jag kan sova en stund på tåget? Jag är trött. Det var en lång och intensiv dag igår på jobbet. Och sen somnar jag för sent och går upp tidigt. Jag ska i alla fall testa att blunda lite.

Sista jullovsdagen för den här gången. Så var det med det.

Tavlorna är dammade, sorterade och inställda i klädkammaren igen. Slänger inte något egentligen. Mer en omfördelning och stapling av sakerna på ett bättre sätt. Nu gäller det att finna ny plats åt det som är borttaget från hyllorna. Lyssnar på Carole King. Vad gör hon nuförtiden? Lever hon?
Livstecken kan synas på hemsidor och Facebook. Den som inte skriver något där på lång tid, lever den då? Eller är det just den som INTE skriver där, som HAR ett liv?
Jag läser Tommy Hellsten, Med människan. Den handlar om att våga vara svag och sårbar. Just då är människan som starkast, menar han. Jag har mycket att lära.
Idag är det trettondagsafton förstår jag. Det passar att dricka lite glögg. Det är – 18.6 grader ute. Brrr!
På torsdag jobbar jag. På fredag åker jag till Danmark. Jag längtar. När kommer jag finna en ny passion, ett nytt projekt kanske, eller en kärlek som kan fylla mig igen? Jag väntar på inspiration och kreativitet. Hur kommer den till mig? Väntar med spänning på vad framtiden månne komma med! Först städa klart bara.

En arbetskamrat har inspirerat mig till att spela piano och sjunga muminvisorna igen. Så hittar jag kassettbandet med visorna med en historia till om en kung som ska civilisera mumintrollen. Nä, det går ju inte. Han blir en bättre kung istället. Jag njuter verkligen av att höra sångerna. Så tidlösa och bra. Med Lasse Pöysti, Gunvor Sandkvist, Elina Salo, Gustav Wiklund, Gösta Ekman, Birgitta Ulfsson och kapellmästare Erna Tauro. Helt fantastiskt att höra dessa röster. De ÄR verkligen muminsångernas röster.

Samtidigt sitter jag i hallen och torkar av min dammiga undanställda samling av inramade fotografier, bilder, teckningar, (mina och barnens) och annat från klädkammaren. Där har de stått sedan jag och min exman sålde huset och flyttade hit. Nästan ett helt familjelivs samlade tavlor. Min del i alla fall. Plus några från min pappa och min moster. Det blir många tavlor det. Över femtio stycken. Sextioen, plus en samling med elva oramade tryck av Carl Larson. De som har trasiga glas är lätta att slänga ramdelen på. Vad ska jag göra med resten? Ta dem ur ramarna och kasta ramarna? Spara allt på ett annat ställe? Hänga upp dem igen? Ställa tillbaka dem? Jag får fundera på det. Och ta lite bilder.

Ja ha! Så har jag sytt lite! Å vad duktig jag är!
Och nu då väntar storverk i klädkammaren. I alla fall kan jag väl börja med att ta ut allt som står på golvet och rensa bland tavlor, tavelramar och annat. Och jag kan fortfarande höra musiken från rummet bredvid, mina gamla lp-skivor, Marie Bergmans Iris. James Taylors First. Nannie Porres. Norrbottens Järn. Ja, vad heter de nu alla…
Jag kan städa hela natten bara jag kommer igång….
Och kanske börja packa resväskan snart. Åker till Danmark på fredag över helgen.

Jag är inte helt frisk än. Har ingen energi till något om jag inte får besök eller nåt, då kan jag orka städa en stund. Nu tänker jag att ”hm… det vore ju bra att städa ut i klädkammaren…. det har jag inte gjort sedan jag flyttade in…. hm… finns säkert massor att kasta där.” Och sen händer inget och inget och inget. Jag kan säkert bo här i fem år till utan att städa där.
Jag behöver läsa med. Och göra klart ett powerpointprogram till skolan på torsdag. Oj, vad jag var entusiastisk med det innan jag blev sjuk. Varför gjorde jag inte klart det innan jag gick på jullov, efter jullunchen? Nä, jag ville hem och vara lat. Så var det. Inget annat.
Jag gör väl det jag absolut måste. Med kniven på strupen så att säga. Frågan är om jag hade haft energi om jag varit helt frisk? Tror inte det, uppriktigt sagt.
Nu har jag en del småsaker att sy och fixa med. Jag kan sitta i pysselrummet och ha det mysigt där med symaskinen, skivspelaren och mina gamla lp-skivor och dricka te och bara vara. Men gör jag det? Inte än har det hänt. Jag vill gärna. I tanken känns det bra. Men vad hindrar mig? Något är det, ett motstånd, ett berg att komma över. Jag vet ju att gör jag det blir jag också nöjd. Är det fel att vara nöjd för mig? Kanske. Jag är kanske hellre missnöjd.

Det finns en del av mig som går vidare, jobbar på, fortsätter med livet, bara för att det ska vara så. Jag gråter mindre, är till synes gladare, mer grundad, ser mer framåt, gör mina saker, om än inte alltid helhjärtat. Och så finns det en annan del av mig som fortfarande sörjer, har ont och är arg. Jag var inte klar att bli lämnad så här helt utan kontakt med honom. Skulle jag för övrigt någonsin ha blivit klar? Det vet jag inte.
Att slänga ut granen, att säga adjö till min son och sonhustru, att lämna, att bli lämnad, väcker den där separationsångesten hos mig. En del avsked är för alltid. Kan kännas både hemskt och skönt. Hemskt att aldrig ses igen eller skönt att slippa se varandra igen. En del farväl är ett På återseende, om Gud så vill.
Kanske kommer saknaden alltid att finnas där, i längtan efter den älskade.

Att slänga ut granen är inte bara en enkel handling. Det kan vara symbol för så mycket mer. Och sen ligger det barr kvar lång, lång tid efteråt, som nu och då kan ge smärtsamma stick. Precis som kärlekssorg som finns kvar och som emellanåt smärtar till.
Och ibland är det inget mer. Bara slut på att ha en barrande gran hemma i vardagsrummet.

Granen barrar och ska slängas ut idag. Jag ska genast gå upp och duscha och sätta igång med att packa ner julgranspyntet.
Idag åker mina gäster hem dessutom. Varför det? Kan de inte bo här för alltid? Måste jag bo själv här? Jag kan visst förstå att de ska åka tillbaka till Borås och plugga färdigt. Och jag kommer sakna dem!
Jullovet krymper ihop nu och blir till några futtiga dagar kvar. Jag har varit sjuk i stort sett två veckor. Det var ju inte så lovet skulle ha varit. Och så blev det.
Nå, upp och hoppa. Ta nya tag. Spotta i nävarna och gå vidare.

Nu är glada julen slut slut slut.
Julegranen bäres ut ut ut.
Men till nästa år igen, kommer han vår gamle vän (dvs julebocken)
för det har han lovat!

Jag saknar fågellivet som jag såg förr i huset med familjen. Här på tredje våningen har jag inget bra ställe att hänga upp talgbollar och lägga ut frö och bröd. Det får bli på fönsterkarmen. Inte bra pga smittorisken och för grannarna nedanför då, jag vet. Jag behöver komma på någon lösning för det här. Jag vill så gärna titta på fåglarna. De är så fina. Ibland kommer också ekorren hit. Nu är talgoxen och blåmesen här. Och vad heter den då? Hm… Jag har glömt, var är den i min fågelbok, jo, nötväcka. Skatan kan också komma hit. Alla fåglar.

Ny dag, ny månad, nytt år, nytt decennium. Fredag 1 januari 2010.

Och samma gamla jag, med samma gamla kläder, tankar, känslor och varande. Eller….