”And the seasons they go round and round.
And the painted ponys go up and down.
We´re captured on the carousel of time.
We can´t return, we can only look behind
from where we came
and go round and round and round
in the circle game.”
Joni Mitchell

I mig sjunger Joni Mitchells ord och melodi. Ja, precis som årstiderna går runt runt, går året likaså. Ännu ett år har gått och ett nytt år väntar, antagligen med både glädje och sorg och annat som hör livet till.
Har jag inte skrivit tillräckligt här nu? kan jag undra ibland. I snart sex år har jag skrivit. Ibland om ingenting alls. Ibland om något viktigt. Ibland något som jag blir riktigt glad av att ha skrivit. Alltid i ett nytt Här och Nu. Ibland märks inte det.
Oj, vilket år det har varit! Jag har startat på en gestaltterapeututbildning på Nordisk Gestalt Institut i Fredensborg i Danmark. Jag tar ett år i sänder där. Första året är i stort sett klart. Jag har förstått mer av mig själv, hur jag fungerar och inte fungerar. Självkännedom är viktiga saker. Jag har gått i regelbunden utbildningsterapi och det är verkligen en lyx som jag kostar på mig.
Jag har gett ut mina dikter, Från ett hjärta till ett annat, på mitt eget Bella Förlag. Jag förstår inte riktigt att jag har gjort det. Tänk vilken kreativitet och mod jag visade här! Hur ska jag gå vidare? är frågan. Jag vill ju sälja alla böckerna och göra dikterna kända och lästa. Och få pengar till att ge ut en till bok. Firman ska ju gå runt med.
Jag har fortfarande med mig kärlekssorgen, den har antagligen blivit en del av mig med mitt mörker och ljus. Och det är helt ok. Så blir vi formade på olika sätt av människor vi möter. Så blev jag formad av kontakten med honom.
Jag är evigt tacksam för att jag har två vuxna barn som lever sina liv med sina kärlekar. Behöver de mig så finns jag här, det vet de.
Jag har mycket att upptäcka av världen omkring mig. Kanske vågar jag vara mer nyfiken nästa år? Jag har börjat lite smått med att prova nya saker. I alla fall ibland.
Jag går på min väg framåt nu. Står inte stilla så långa stunder. Drömmer mig bort ibland såklart. Hoppas för det nya året att min väg blir kantad av goda kärleksfulla upplevelser, lagom kryddade med spänning och utmaningar.
Uppmärksamhet. Kontakt. Ansvar. Här och Nu.
Och hoppas att du också får det år som du helst önskar. På ditt sätt. År 2010.

Bonaden hänger i mitt kök och är en gåva från en vän. Jag tycker om orden mer och mer. Jag är glad varje gång jag känner den värmen finnas här. Kära vän, du är alltid välkommen!

Julgranskulor från New York och Macys. Presenter från Astrid och Erik. Så nu har jag en del av NY hemma.

Julgranskatt från min kära arbetskamrat och kollega. Hon vet vad jag gillar!

Julgranskula från Arken, Ishöj i Danmark, för tre år sedan. Present till mig själv.

Vaknar om och om igen i natten. Har drömt i flera omgångar. Kisse har sovit mest. Och så helt plötsligt är klockan halv nio. Dags att vakna. Gå upp. Duscha. Och sen då?

Micke och jag lagar mat ihop. Sedan pratar vi om kontaktmönster och han söker på internet om det finns forskningsuppsatser som passar in i nya tidens sätt att ha och vara i kontakt med varandra, föräldrar och barn. Eller var det bättre förr? Faktiskt tror jag inte det alltid. Barnen har alltid fått stå tillbaka för föräldrarnas (omedvetna) behov och det är ju inget nytt. Ja det här är något som behöver forskas om i alla fall. Förr pratade man om kvalitétstid och/eller kvantitetstid. Barndomen går inte i repris för någon. Och i bästa fall är den trygg och till glädje.
Å, vad jag önskar att det fanns någon med körkort som ville följa med norrut… jag orkar inte köra hela vägen själv än. Och så ska det bli kallare. Och snöa. Och vara halt. Och ju färre dagar det är kvar på lovet, desto mindre motivation har jag att åka. Har mindre lust nu att värma upp ett fruset hus. Suck!
Kvällens tröst blir med te och kransekager framför tvn:
DR1: De vilde svaner av HC Andersen kl 20.
Axess tv: Hos terapeuten kl 21.30.
4+: Medium kl 22.

Vad finns att göra? Jag skriver. Oj, vad jag skriver. Tar inte orden slut snart?
Jag läser utvecklingspsykologiska teorier till teoridagen i januari. Och Alice Miller. Allt i ett snurr. Behöver läsa Stern med. Nu eller sen?
Jag gör ingenting också. Ligger mest i sängen. Glor på datorskärmen. Inte ens tvn drar. Och det jag vill titta på, glömmer jag bort att titta på.
Mina gäster hade väl önskat sig lite fred och ro här hemma. Jag hade tänkt jag skulle vara i Norrland. Så kan det gå.
Måndag. Ont i huvudet. Ont i halsen. Behöver vila. Har tråkigt. Tar en dag i taget.

Söndag. En helt vanlig söndag. Om det nu finns såna vanliga dagar. De går i alla fall. Över en vecka har gått av jullovet i influensa och halsont. Jag förstår mer det engelska uttrycket ”a sore throat” nu, i svengelsk översättning – sårig hals. Jag blöder. Aj!
Det är inte så många dagar kvar av året och 00-talet. Är det dags att se tillbaka och summera? Kanske, kanske inte. Eller se framåt. Eller båda delarna. Att sluta sina dagar av året som en vis, vacker, nöjd och tacksam gammal kvinna är en möjlighet. Och att börja om på nytt, med ett nyfött litet flickebarn att dra försorg om, se! det är också en möjlighet och ett stort ansvar. Mitt ansvar.
Nyårets bildspråk om hur tiden går, är en passande allegori för livet också.

Jag ligger i min säng och hör ljuden från min familj, deras prat och skratt och tv:n och musik och skrammel. Vad jag känner mig vanlig då! Skönt. Jag trivs med att krypa till ro med bakgrundsljuden och veta att de är där. Tryggt. Jag ler nöjd. Nästan som förr.

Vaknar tidigt efter en varm, drömfylld och orolig natt. Skönt att vara ledig. Behöver inte tänka på om jag ska upp och jobba eller inte. Inga krav på vad jag ska eller inte. Här är det, som tur är, jag som bestämmer.
Idag vill jag städa ur kylskåpet. På julafton var det fel dag. Idag är en annan dag, precis passande arbete för en annandag.
Där finns en burk sill som stått ett halvår för länge upptäckte någon. Där finns säkert mer som har stått för länge. Det kan vara som ett livstema, att inte vara uppmärksam och göra sig av med sånt som har tjänat ut. Det har hänt förut. Det kommer säkert hända igen. Det är bra att öva upp förmågan att se när gamla mönster upprepar sig. Först när jag ser dem, kan jag välja om jag vill ha dem kvar. Mönstren har skyddat mig en gång i tiden. Nu kanske de bara är som gamla konserver i ett kylskåp, bortglömda och värdelösa.
Vad smakar bra och vad är gott för mig idag? Vad behöver jag nu? Vilka värderingar är livsviktiga för mig? Hur lever jag mitt bästa liv för mig? Jag är Dana, på upptäcksfärd i livet. Idag. Sannolikt också en annan dag, som i morgon. Och i övermorgon. Då och då kommer jag städa ur mina skåp och hyllor och hitta sånt som jag inte behöver mer. Möjligen hittar jag annat med, som jag vill ha kvar.

Förr:
När juldagsmorgon glimma, jag vill till stallet gå
där Gud i nattens timma, re´n vilar uppå strå,
där Gud i nattens timma, re´n vilar uppå strå.

Numera:
När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå.
Guds Son i nattens timmar där vilar uppå strå.

Till dig vårt lov vi höjer, du barn i krubban där,
och våra knän vi böjer för dig, o Jesus kär.

Jag kokar gröt och lagar palsternacksgratäng.
Sedan åter vila i min rosenbeströdda säng.
Köttfärsen röres och blir sen till bollar
Micke får rulla och jag bara kollar.
Några granen kan pynta, någon annan bord kan duka
massor att göra, inte allt av den sjuka.
Julen är här nu och kan jag så klara
att i ett gott Här och Nu bara vara?
Finns det några snälla barn här som hjälper sin mamma?
I så fall får de klappar av mig meddetsamma!
God Jul tillönskas alla av Dana.

Jag fick upp en gran till oss idag. Hurra! Mina gäster fixade den i sista stund. De ville tydligen också ha en gran, visade det sig. Bra! Jag har sågat och satt den i julgransfotenfoten. Klä den? Ja, det blir morgondagens utmaning. För vem? Inte för mig i alla fall. Jag är fortfarande sjuk. Fyra friska fränder ska väl kunna det. Något har de väl lärt sig när de växte upp, det är jag säker på.

Finns det ork i mig att göra något till i morgon? Idag? Skura golv? Ringa och vara arg på fastighetsskötarfirman, som inte meddelar mig vad de gör? Be Micke att hämta upp bordet från källaren och sätta ihop det fast han inte gillar sånt? Jo då! Jag klarar det. Fast jag mår inte bra av det. Det var inte så här dagarna före julafton skulle vara. Jag ville också pyssla och städa och fixa och ha mysigt. Jag älskar det. Och nu? Vara svag, orkeslös och sjuk. Det som jag avskyr. Vara behövande. Känna mig ensam. Allt på en gång. Vilken utmaning för mig. Nå, det blir en jul här med. På något sätt. Fast utan gran. Vad är väl en gran till jul? Alldeles underbar!

Vaknar tidigt. Har så ont. Svårt att svälja. Illröd i halsen. Vill inte prata. Till jul. Typiskt. Ingen matglädje här inte. Och ingen värme i tre element. Kaaaaallt!
Vad finns för glädje då? Märkligt nog på Facebook. Kul att läsa om andra, skriva till andra. Som tidsfördriv och nöje. Jag glömmer mig en stund.
Min enda önskningar nu är att mina gäster som bor här inte blir sjuka. Att jag snart får slippa ha så attans ont. Värme. Annorlunda julönskningar med andra ord. Allt är relativt.

Nix, fick inte göra halsprov på vårdcentralen. Får fortsätta liiiiiiida! Och lät kisse lida med… glömde honom ute på balkongen i natt. Kan du förlåta mig lilla kisse?

Själv är bäste dräng. I alla fall på att få igång värmen i elementen. Nu har jag spolat ur minst 3 liter ur varje element. Sånt tar tid. Och nu blir de kanske fisvarma i alla fall. Behöver göra om det senare.
Jag är avundsjuk på alla som är friska och krya och som kan julhandla och vara igång med julklappar, bakning och matlagning. Och samtidigt betvivlar jag inte att det också blir en jul här. På ett annat sätt än vi planerat.
Just nu är jag inte hungrig på något. Inte ens te och godis smakar bra. Och jag är mätt innan jag ätit något. Har ingen aptit. Och ingen kramar mig och pussar mig. Ingen vill komma i närheten av en sjuk såklart. Inte jag heller. Men tydligen gjorde jag det.