… ta mig till Ikea idag och beställa en ny säng. Då skulle jag kunna möblera om här hemma sen och göra om lite annat med. Och bygga något kanske. Bli inspirerad.
Det kan bli som dominobrickor som faller. Börjar en bricka falla, faller alla. Allt faller på plats. Startar jag det här projektet, så kan allt hända.
Först ska jag bara komma upp ur sängen och klä på mig och åka till jobbet. Jag ska bara… Det har jag hört förr.

Veckan är snart slut igen och i morgon väntar middag med en vän. Helgen har jag också planer för. Jag ska baka något till måndagsfikat och jag ska ta tjuren vid hornen och sätta mig ner med alla papper till förlaget och börja skriva brev ut till tidningar och sånt. Göra PR för min diktbok med andra ord.
Jag funderar över vad som håller mig tillbaka. Jag anar en del. Och jag är både ovan vid och känner mig olustig med att vara försäljare. Därför vill jag helst vara anställd. Det känns tryggt och säkert i jämförelse med detta otrygga och osäkra.

Tiderna förändras. Vill jag förändras? Vill jag det här tillräckligt mycket? Vill jag lära mig branschen och våga vara tuff nog i den?
Jag vet inte. Än.

Ack så trött jag är på kvällarna. Ack så pigg jag är vid sovdags. Ingen ordning alls.
Kisse är hungrig och jamar och vill ha mat. Han får mat. Sen äter han inte. Inte heller någon ordning.
Jag väntar och väntar. På vad? På ingenting. Ingenting. Inte på nåt. Suck!

Jag känner mig gnällig idag. Och jag vill inte gnälla om det här. Det är så pyttigt. Och ändå blir jag irriterad. Det gäller de nya hastigheterna på vägen till jobbet. Jag vill inte säga mer om det här och nu.
Jag kom hem redan klockan 15.30 idag. Jag ville hem tidigt för att ha qualitytime med katten. Vi har gossat och nu sover han igen. Jag är trött och funderar på att sova lite middag, jag med. Varför inte?

Ikväll var jag på föredrag på Gestalt Akademin om narcissism, som Björn Wrangsjö höll.
Han sa: ”Se din egen narcissism, innan andra gör det.”
Oh, yeah…

Här är min nya och sannolikt väldigt ovanliga cabaré som först hette ”blå handmålad”, och som sedan gick upp i porslinet Blått band. Jag har inte funnit modellen på bild i någon priskurant.

Mitt fynd borde vara en föregångare till den rätt så vanliga cabarén som har en hållare i mitten, som syns till höger på bilden här. Den fick jag ärva för länge sedan långt innan jag förstod att jag skulle samla på Blått band.

Kvällen tillbringade jag i kyrkan med Mariakyrkans kör, delar ur hovkapellet och solister. De framförde Mozarts Requiem. Mycket vackert och helande att lyssna på.

Jag blir GALEN på kameran, som inte visar samma display som före reparationen. Jag FÖRSTÅR INTE hur jag ska få tillbaka allt så som jag är van vid. Jag AVSKYR förändringar med tekniska saker. Först har jag svårt att lära mig hur saker fungerar. Sen har jag svårt att lära om. TOTALT KAOS och FRUSTRATION och IRRITATION och ALLT!
Dessutom ska jag räkna procenträkning och få siffror att stämma och det är samma sak där, totalt OFÖRSTÅENDE är jag. Är det samma del av hjärnan som aktiveras möjligen? Just nu är jag ÖVERHETTAD och ARG!
Jag har tagit ett beslut att köpa en ny säng. Jag måste lära mig hur jag ska bokföra mina räkningar i firman. Just nu är jag i ett ekonomiskt KAOS, utan överblick. Det är också ÅNGESTSKAPANDE!
JAG BEHÖVER HJÄLP av tekniskt mattesnille, som kan bokföring och med ett STORT tålamod. Finns du? Eller är ni flera?
Bäst att gå till köket och laga mat innan svälter ihjäl. Jag är HUNGRIG och SVÄLTFÖDD med.

Ska jag jobba med mitt företag idag?
Ska jag fotografera cabarén jag köpte nyligen?
Ska jag fortsätta städa?
Ska jag se klart allt inspelat på tv?
Ska jag gå ut?
Ska jag gå på konsert ikväll?
Ska jag vara nöjd med allt?
Ska jag diska?
Ska jag tvätta?
Allt detta och himlen därtill. Det finns många val att göra en sån här frågvis dag. Börja med att byta ut ”ska” mot ”vill”, för tydlighetens skull. Då blir jag mer ansvarig för mina val.

Skönt att sova riktigt länge. Jag har mindre ont och katten är gammal och tröttare och sover hela natten han med. Jag har energi och lust att städa idag. Balkongen blir vinterfin och tusenskönan i krukan får vatten och kommer in i värmen. Undrar hur det går? Det blir ett experiment. Afrikanska liljan ska in den med före frosten. Den har inte blommat alls i år.
Jag har blivit lite mer intresserad av att sköta om blommor igen och har dem samlade i köksfönstret. Nu blommar julkaktusen. Jag har kärleksörter som ska ner i en kruka. Kanske kan de klara vinterkylan ute på balkongen sen.
Och jag, hur kommer blomman Dana att klara vintern? Jag tänder ljus varje dag. Och snart åker jag till Danmark igen. Första året på gestaltutbildningen tar slut i januari. Hoppas jag blir godkänd. November, december och januari. Så långt fram i tiden finns bra saker som jag kan se fram emot. Tja, det finns hopp alltså.

Hela kvällen har jag druckit myntate. Myntan är från min trädgård i norr. Jag planterade om några stackars klena rötter i somras och i början av november kunde jag skörda en del, den hade verkligen tagit sig och återuppstått rehabiliterad på den nya platsen.
Jag har inte märkt av någon särskild otur idag. Det var en vanlig dag. En helt almindelig dag. I alla fall för mig. Utom med det här då:
I matsalen har småbarnen i en klass en viktig fråga till mig:
– Hur säger man ”Jag älskar dig” på ditt språk?
Jag svarar att på mitt språk heter det ”Jeg elsker dig”.
Jeg elsker dig.

Äntligen fredag, säger kroppen som vill sova längre på morgonen. I morgon är det tid för det. Idag är det arbete som gäller, en dag till. Otur denna fredag den trettonde? Inte just än. Men finns det inget varmvatten idag heller, är det både dåligt och otur, jag behöver duscha och tvätta håret, annars vet jag inte hur jag ska klara av dagen. Kanske med parfym då och uppsatt hår en dag till. Nå det slapp jag… jag är tacksam för varmvatten i kranen!
Det är en helt vanlig dag. Inget annat. Eller en otursdag. Eller lyckodag. Det beror på vem man är och vad som händer. I morgon vet vi.

Lång dag borta. Trött kväll hemma. Har varit på terapin. Ibland undrar jag vart vägen leder. Jag går och går, envist och beslutsamt, oftast öppen för att ta tag i det som känns. Jag har ett mål att gå mot. Det är jag tacksam för att ha. Och att åka till Danmark ofta, ofta! Att få vara med om den här gestaltutbildningen är fantastiskt. Inte alltid kul eller lätt. Ofta svårt och hårt. Som att öppna en ask, min ask, med alla känslor och händelser som jag lagt ner, sparat, gömt och glömt. Som att packa upp efter en resa. Och som att packa till en ny resa. Vad ska bort? Vad behöver jag ha med mig?

Skönt att dagen gick, intensiv och rolig som vanligt… ja faktiskt är de flesta dagarna på jobbet glada. En elev som jag bara träffat på språksamlingar en gång i veckan förra året, men inte träffat enskilt hos mig, men som jag har en särskild relation till ändå, hade jag ett roligt replikskifte med. Hon klär på sig ytterkläderna och taxichauffören står strax bakom och väntar.

– Ska du gå hem nu?
– Ja, vad trodde du!!!!! (glad-vresigt-starkt)
– Nästa gång jag äter samma tid som du, vet du var jag ska sitta då? (säger jag med samma tryck i rösten som hon har)
– Ja, bredvid mig. ÄNG-KLIGEN!!!

När jag satte mig vid matbordet bredvid hennes igår, slängde hon ett riskorn i håret på mig. Det var ett sätt att säga: Jag saknar dig och dumma dig som inte sätter dig hos mig och här får du för det! Se mig!
Såna barn rör vid mitt hjärta. Kära, underbara, söta, vilda. Och när hon grät i fredags – hon brukar inte gråta ofta, och jag gick lite stressad över gården, kunde inte bara gå förbi henne, våra blickar möttes och jag satte mig framför henne och frågade: får jag krama dig? Och jag fick. Sen tog det fem sekunder. Det gick som en våg genom henne, hon blev stark och klar och reste sig och sen var det bra. Då kunde hon gå med sin lärare, till mellis. Hon vände med känslorna, som en pannkaka. Läraren som stått där länge och tröstat och pratat och som jag inte kollade av med först, undrade vad som hände. Jag undrade också vad som hände. Kanske får vi inga svar på det.
Kära barn, tack för att jag får vara där med dig, jag är förundrad, tacksam och glad.
Jag ser dig. Du ser mig. Det är vad möten handlar om.

Först jobba jobba jobba och sen till tandläkaren. Där får han jobba.

Jag och bilen har och har haft många tider att passa senaste veckorna. Inte vilka tider som helst. Omsorgstider kanske jag kan kalla det för. Det är till doktorn, gynekologen, tandläkaren, terapin, rekonditioneringsfirman och däckfirman. Jag och min bil, vi behöver båda skötas om. Bilen körde jag in i biltvätten med, så den är skinande blank och fin på utsidan nu. Hur kan jag bli skinande och fin? Finns det någon, en som hjälper mig att fixa lite nya kläder kanske? Jo då, hon finns!