Forbrydelsen II är här. I danska DR 1.
Och House har börjat. Ugly Betty börjar snart. Försvunnen med. Och en ny komediserie Nurse Jackie. Top model 12 håller på. Kanske ser jag på Parlamentet också.
Vad mer behöver jag denna hösten?

Titta på sista avsnittet av första Forbrydelsen här.

Natten ger plats för dagen. September ger plats åt oktober.
Ny dag. Ny månad. Vad med dem? Det återstår att se.

Sista dagen i september. Hösten är här på allvar nu. Igår var det svinkallt och lönnarna färgar i rött, gult och orange.
Jag har fullföljt drömmen om att vara på bokmässan med min bok. Vad återstår nu? Att boken säljer? Absolut. Att jag börjar drömma nya drömmar? Att nya längtor tar plats?
Eller så räcker det med det jag gör just nu? Ja faktiskt. Jag behöver inga nya drömmar precis än. Jag gör redan mer än tillräckligt. Jag behöver ta hand om det jag har. Det räcker.

Köp diktboken ”Från ett hjärta till ett annat”! Beställ här:
litenupplaga.se
Bokus
adlibris

Ikväll är det en längtans kväll. Inom mig finns ett tomrum av saknad. Han kommer aldrig mer söka kontakt med mig. Han kommer aldrig mer prata med mig. Jag tycker det är hårt. Jag önskar att mycket hade varit annorlunda. Hans liv går vidare. Mitt liv går vidare.
Ikväll gråter jag. Det är en sån kväll. En ont-i-hjärtat-kväll. Tomt. Saknar.
I morgon är en ny dag.

Tillbaka till vardagen och till det välbekanta. Behöver inga nya intryck nu på lång tid framöver känns det som. Nu gäller det att klara av och vara i vardagens små och stora bekymmer och glädjeämnen.
Skönt att kisse är en katt och ingen hund. Jag slipper gå ut med honom i morgonens blöta. Han sitter här bredvid och vill ha lite mat och klapp. Det får han.
Jag ska till tandläkaren i eftermiddag. Och behöver beställa tid hos doktor och ringa verkstaden som gjorde rent hjulen och fråga om något hände där med vatten i bilen. Vad kan han säga? Ja eller nej?
Jag är nödd och tvungen att sluta stoppa huvudet i sanden och inte förtränga det som är obehagligt och kostbart. Det får bli veckans och livets arbetspunkt.

Lördag 26 september:
Har sovit uselt, med ångest och tankar på pengar och mögel och annat. Sätter mig och skriver ett manus. Tänker på Spanarna, som trots sina långvariga vanor att prata i direktsändning, har sina manus. Jag glömmer nästan bort att åka när jag fastnar i skrivandet. Sitter och finslipar talet på spårvagnen. Missar att kliva av vid rätt hållplats.
Träffar min svärdotter och hennes mamma på mässan. De finns som stöd idag när jag ska prata från den lilla scenen. Skönt. Och hurra, hurra, jag säljer tre böcker precis då. I alla fall bättre än en eller två!
Jag funderar på att lägga ut det jag sa sen på Bella-sidan.
Sedan vimlar jag runt i mängden med böcker och människor igen. Det är verkligen fullsmockat idag. Jag känner igen en del kända ansikten. De kommer in på bilder sen i en kändiskavalkad. Alla tog jag inte kort på, men en del.
Jag köpte lite böcker med, bl a den om Hoola bandoola, en bok om islam, en bok med dikter av Hafez. Tröjan jag såg igår och ville ha, var slut idag i min storlek, den får jag söka på annat sätt. Det är dyrt att gå på mässan. Maten är dyr, drickan är dyr, köerna långa. Nöjen kostar.
Jag åker därifrån nöjd och trött. Missar återigen att kliva av på Marklandsgatan. Står i tystnaden på Axel Dahlströms torg ett tag och vilar öronen innan jag åker tillbaka en hållplats. Hem till Klippan och en skön testund innan jag kör hemåt, med middagspaus i Borås.
Jag håller på att somna i bilen framåt midnatt, och tar mig en sovpaus på ett par timmar. Sen går det bra att köra sista biten hem. Kommer fram kvart över två på natten.
Det var mitt bokmässeäventyr. Jag har sett massor. Och jag vet nu jag kan prata om mig själv, för okända människor. Fast helst inte. Det är både roligt och hemskt. Inte hemskt roligt.
Roligt var att sitta och lyssna på andra som vågade prata avslappnat. Och att möta andra människor och prata med dem. Kända och okända. Det var roligast.

Fredag 25 september:
Åker mot Göteborg. Följer Eniros krångliga anvisningar. Kör fel direkt. Kommer märkligt nog fram till Korsvägen där Svenska Mässan ligger.

Ringer min kusin som yrvaken guidar mig genom stan. Hon är duktig, Jag är duktig. Vi är ett bra team ihop. Vi skulle ha vunnit i klassen: ”Kör fel mitt i Göteborgs city och bli guidad mitt i rusningstrafiken”-tävlingen under all möjlig stress och press.

Installerar mig. Duschar. Tar spårvagnen till Mässan. Kommer in. Stort. Tar mig till min distributörs bokstånd. Rekognoserar. Pratar med andra författare som också ska prata från den minimala scenen. Går runt och tittar, insuper atmosfären, känner att jag är där.

Här pratar e-poeten. Det är rätt så tomt här just då.
Klockan 12 ska jag prata. Har små kort med stödord. Har övat kvällen före. Det blir inte tio minuter, men sex. Det får gå. Jag är orolig och illamående. Vet att det här är min värsta utmaning av alla, att prata om mig själv om mitt viktiga och känslosamma inre, för andra. Jag har alltid haft svårt för det, i alla publika sammanhang. Jag är darrig och rösten sviker och kroppen står i alla fall kvar där. Känslorna kommer och går. Ibland går det bra en stund. Sen inte. Jag vågar säga att jag är säker på att ingen därnere på golvet vill byta med mig. Folk nickar och håller med. Fint att någon lyssnar. Och ett par stödpersoner kan jag vila blicken hos ibland. Så här är det bara för mig. Jag står på scenen och pratar ändå. Gör och är i det svåra. Och ju längre jag står där, desto säkrare känner jag mig. Synd att jag måste över oros- och känsloberget vareviga gång. Efteråt är jag hög. Jag har gjort det! Njuter av att det är över. Äter lunch med en trevlig kvinna som stod stadigt och professionellt på scenen. Hon är min idol idag.
Sedan vandrar jag omkring. Pratar med Ingvar Storm. Han är trevlig och artig. Han får min bok som tack för alla program jag somnat gott till. Snart ska Spanarna sändas live från Sveriges Radios plats på mässan. Innan dess lyssnar jag på Lill Lindfors och Agneta Lagerkrantz, som pratat fram en bok tillsammans. Jag känner igen mig och Lill får min bok som tack för all musiken. Och Agneta för artiklar jag läst då och då i Svd. Hoppas de läser den och tycker om den.
Sen till Spanarna. Där är helt fullt redan en halvtimme innan. Jag sätter mig mitt framför scenen, på golvet nedanför spanarna och njuter varenda sekund att se dem så nära, Jessica Gedin, Jonas Hallberg, Göran vad han nu heter och min störste radioidol: Ingvar Storm, med denna goa röst, snabbtänkta repliker och de smarta sammanfattningarnas man. Jag tror han tittar på mig vareviga gång han faktiskt bara kikar på sekundklockan. Jag blir lurad nästan varenda gång. Suck!
Alla levererar roliga spaningar. Jessica pratar om typsnitt. Och om att böcker ska sättas i en balans på sidorna. Det vet jag något om. Hon får också en bok av mig, som tack för den spaningen.
Sedan är den dagen i stort sett över. Min bok har inte sålt ett enda exemplar. Det finns miljoners miljoner böcker där. Hur i himlen ska min bok synas, säljas och köpas bland alla andra? Ett dilemma.
Jag åker nöjd hemåt till Klippan. Glömmer att kliva av spårvagnen. Är i tankarna. God middag tillsammans med kär släkt. Sover dåligt. Tankar snurrar. Har kul med fantasin med att jag vinner en miljon. Nej, förresten varför bara en miljon? Fyra miljoner minst!

Jag vaknar i min egen säng. Kisse är glad att jag är hemma, jag hör att han pratar med mig. Han klagar. Maten är inte bra och att dörren till balkongen är stängd på natten numera gillar han inte heller. Det är höst nu, svarar jag och maten är kalorifri och bra för dig om du börjar få diabetes. Då blir han tyst.
Hemresan var jobbig, för jag var så trött. Hade sovit dåligt och lite, två nätter i rad. Fick stanna och sova bredvid en bensinstation ett par timmar, innan jag kunde köra vidare den sista en och en halva timmen. Nyss har jag drömt en verklig, märklig dröm, som jag redan glömt bort. Då har jag i alla fall sovit djupt.
Sammandrag över mina två dagar på bok- och biblioteksmässan kommer senare.

Och så en gång till ska jag prata idag. Vad är det här för liv egentligen? Vad är meningen med allt? Jag ångrar mig så…
Natten var svår, med tankar som snurrade. Bilen stinker av mögel. Pengar fattas i massor. Idag är det helt mulet, både inne och ute. Hoppas det blir bättre sen när jag kommer igång med dagen.

Nu åker jag vidare från Borås till Göteborg. Första utmaningen blir att hitta till min kusin. Andra utmaningen blir att hitta till mässan. Tredje utmaningen blir att prata kl 12.
Varför gör jag sånt här egentligen? Hade jag det inte rätt så lugnt och skönt i min tillvaro? Uppenbarligen inte tillräckligt med spänning då.
Och i mina tankar finns också han, som jag skrev dikterna till. Jag hade önskat att han var med mig här på något sätt. Men så är det inte. Ack nej. Jag får klara det själv. Jag har själv satt mig här. Det får jag ta ansvar för.

Efter jobbet åker jag till Borås. Bilen stinker av mögel. Vad har hänt där? Det har blivit värre och värre efter sommarlovet, efter däckrengöringen och däckbytet. Hur ska jag hitta mögelstället? Jag brukar tappa rösten av mögel. Och där ska jag sitta och öva på vad jag ska säga på Bokmässan. Tänk om jag inte har någon röst då? Ha ha, det vore rätt skönt samtidigt. Hjärtat dunkar hårt idag. Hur ska det då inte göra i morgon?

Köp diktboken ”Från ett hjärta till ett annat”! Beställ här:
litenupplaga.se
Bokus
adlibris

Jag väntar på rörfirman som ska lufta element. KOM NU! Jag har inte tid att vänta.
Jag är egentligen bara hemma och vänder. Ska packa trunken igen och fara till Borås i morgon eftermiddag och sedan till Göteborg på fredag morgon till min kusin och till mitt stora hägrande mål: BOKMÄSSAN! Där ska jag stå på en pytteliten scen och prata om min diktbok. Jag är inte klok. Galen är vad jag är. Spritt språngande galen. Hur ska jag klara det?

Att komma tillbaka till skolan efter gestaltkursen i Danmark och se alla barnen och mina arbetskamrater glädjer mig mycket. Låt hundra blommor blomma. Det är en glädje i att se mångfalden i allt. Inuti och utanför. Min och andras.

Jag färdas från värme och sol i Danmark, till regn och kyla hemma. Från sommar till höst är det bara några timmars resa.
Natthimlens stjärnor finns att njuta av, både här och där.

Att kunna blogga medan jag är på omvälvande gestaltterapiutbildning, är ett märkligt ting. Tekniken är med överallt numera om bara jag vill. Och att se mina blommor hemifrån, ger mig en känsla av att jag har mitt hem, min rot kvar oavsett vad.
Dessa vita orkidéer finns i en vit kruka med röda hjärtan, de ger mig hopp och glädje. Bildens svärta, blommornas vita och ljusets gråa skuggor, tycker jag om att titta på. Ungefär så kan jag ha det här på utbildningen i Danmark just nu.