Jag är i Köpenhamn, på Vesterbrogade, utanför Köpenhamns stadsmuseum. Här sitter jag och sköter mina affärsmejl. Nu ska jag gå vidare. In på Tiger och shoppa lite roliga saker kanske. Där kostar det mesta 10 eller 20 dkr. Där kan jag tröstköpa något.

Ångesten är stor och jag måste stå ut med allt som är. Jag åker till Köpenhamn över helgen på kurs. Min lilla katt är hemma med min kära kattvakt. Det är jag så tacksam för att han har det bra i alla fall. Eller är han verkligen pigg och kry? En liten varningsklocka ringer i mig.
Varningsklockor. Intuition. Verkliga varningar eller i fantasin? Jag vet inte. Här är något jag behöver utveckla, en bättre känsla för vad som stämmer eller inte. Jag vill ju inte alltid lyssna efter varningsklockor. I så fall skulle jag inte våga göra något alls. Och innan något har skett, så finns det ju inte. Rent fenomenologiskt. Som gestalt är. Eller handlar det om att uppfatta de små signalerna som finns där, knappt synliga, kanske förträngda och omedvetna? Jo, så kan det gott vara. Visst.
Min bok, min upplevelse, det känns som det jag varit med om fortfarande är förenat med smärta. Och jag som trodde jag skulle bli så glad och nöjd… ha! Icke! Jakten på glädje och någon inre tillfredsställelse fortsätter!

De här dagarna, sedan jag fick böckerna från tryckeriet, skulle inte ha varit så här. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att det skulle bli så fel. Men det ÄR fel med böckerna och jag kämpar på med att få boken sån som jag ville ha den.
Ja, det är hårt att vara egen företagare och inte än veta hur det ska bli. Pengar verkar vara nyckeln till allt. Hade jag bara haft pengar skulle jag kunnat trycka om boken, utan att bry mig. Men jag har ju inte det överflödet av stålar. Snarare ett underflöde då. Och drömmar.
Allt jag skulle göra innan releasepartyt hänger i luften. Jag orkar inte mycket nu. Det här tar all min kraft. Jag ska dessutom åka till Köpenhamn på kurs i morgon och resväskan gapar tom än så länge, fast klockan är nästan sovdags.
Och allt annat som ska fixas, ja jag vet inte om det blir gjort. Jag klarar knappt en dag i sänder nu. Utan glädje. Utan lust. Utan motor. Har gått i baklås. Igen.

Idag börjar skolan på riktigt. Vi ska inte ta i hand när vi hälsar, har vi fått veta. Men hur kan man låta bli att hälsa på barnen med en kram? Det blir nog svårast.
Och jag ska till stan och få rådgivning till firman också. Det kan jag verkligen behöva.

Och däremellan faller jag hårt och smärtsamt ner i bekymrens och besvikelsernas träsk. Där vill jag ju inte vara. Där får jag stå ut att vara.
Långsamt, lite i taget häver jag mig uppåt. Jag har ju min riktning att följa och mitt hjärtas röst skriker till mig att hålla ut ett tag till.
Jag tror mycket. Jag bara måste tro. Det är det enda jag har att hålla mig till. Den enda vägen.

Jag reklamerar. Målar ett element. Jobbar. Läser söta mejl.

Jag lyssnar på massor av podcaster-program nu för att kunna rensa i listan inför hösten. Sen går jag över till att skriva listor. En Vad ska jag göra idag?-lista. En annan lista med Vad tycker jag om och ger mig njutning?. Och en lista med Vad tycker jag inte om?.
Jag ser en riktning i det hela. Och jag är faktiskt en bit på väg att leva efter min känsla för det jag tycker om. Ibland gör jag saker som jag inte tycker om. Ibland behöver jag kanske göra saker som jag inte tycker om med. Då bekräftar jag att jag fortfarande håller fast vid att jag inte gillar vissa typer av liv.
Mina listor ger mig en vink om hur jag med gott samvete kan leva ett för mig gott liv, när jag nu kan välja mellan att ha det gott eller ont, spännande eller tråkigt, djupt eller ytligt osv och kunna växla mellan polariteterna. Listorna visar också vad jag kan attraheras av hos en man eller inte. Bra att veta.

Idag har jag tagit mig i kragen och fogat det sista på kaklet. Kan jag då säga att jag är klar med kaklingen? Det har bara tagit fyra år… Imorgon ska jag måla lite har jag tänkt. Och lägga silikon i hörnen och i överkanten. Det blir säkert bra med det. Jag behöver motiveras att göra saker här hemma numera. Att det kommer folk hit om ett par veckor är en god anledning att göra klart och snygga upp stället.

Idag har jag så ont i tänderna, så det är inte riktigt klokt. Hoppas jag får en tandläkartid till måndag, och att jag står ut tills dess. I drömmar kan det att tappa sina mjölktänder betyda ett skifte till en ny fas i livet. Jag önskar att det i det verkliga livet också kunde betyda något sånt. Då är det lättare att stå ut. Men jag är väl bara gammal och trött… ett sånt skifte, till ålderdom och kroppens förfall.
Igår höll jag igång på balkongen med en gammal vän och det är jag inte heller van vid. Men whiskeyn dämpade att jag hade ont. Dock ingen medicin jag rekommenderar mer än en gång vart tionde år ungefär.
Nu ska inbjudningar ut. Boken ska firas. Och så hoppas jag att den blir både köpt och läst. Då kan det finnas en mening med allt.

Den är här nu, min bok. Böckerna ligger på skrivbordet i vardagsrummet. Jag är inte helt nöjd. När är jag det? Bilden har blivit mörkare och inte alls så lysande klar och ljus som på provtrycket. Tja… Jag får trycka om den på vitt papper i nästa upplaga. Nästa upplaga? Ja, det vore fint om jag fick sålt alla nu. Då kanske jag blir nöjd. Men det är inte säkert.
Jag läser dikterna inuti och där är jag nöjd. Skönt. Och jag blir fortfarande berörd av orden. När slutar det?
Hoppas den kommer sälja slut fort, fort. Köp den! Läs den!

Boken kommer idag. Ska jag våga öppna en låda och titta på dem? Å, så spännande! Och läskigt.

Ikväll är jag tröttare än igår och har bara jobbat två dagar än. I morgon ska jag till tandläkaren igen. Hoppas han hittar vad som felas mig och kan göra något åt det. Antagligen behöver jag en ny bettskena med.
Jag är nog inte så glad idag. Något händer på väg hem från jobbet. Vad väntar hemma? Inte särskilt mycket. Inga kärleksfulla mejl. Ingen sötnos i sikte. Visst är det trist att vara ensam jämt. Nå, så är det. Jag får väl städa i linneskåpet och diska istället.

Jag lyssnar på dansk morgonradio och låtsas jag är i Danmark lite grann. Jag ska strax iväg till jobbet. Skönt att börja med egna dagar att boa in sig på. Jag står och kopierar papper, lagom ansträngande och mycket trist. Men bara att göra. Och att fika tillsammans. Ta det lugnt. Börja långsamt. Och så komma hem och låtsas ännu mer, att det fortfarande är semester och inte ta med jobb hem. Sån är jag. Rätt så lat. Helt ok.

Min kära vän och fd arbetskollega Berit, är en som har vågat utmana sig själv. Hon är talpedagog liksom jag och tillhör liksom jag den skaran, som inte bara vill vara nöjd med det som är. Hon utmanade sig själv och gick en utbildning till logonom. De arbetar med att utveckla röstens, talets och kroppens uttrycksförmåga. Det låter jättespännande. Nu har hon tagit ett kliv till och startat sin egen firma och håller också på att arbeta fram en hemsida till firman Vera Vox, som verkar bli himla snygg. Nu gäller det att skriva in allt som ska stå på den med. Skynda dig, Berit! Jag vill i alla fall veta mer om vad du kan och få veta mer om vad en logonom gör.

NU behöver jag klaga lite:
Jag har sån tandvärk. Tur jag ska till tandläkaren på torsdag. Det blir värre och värre.
Jag har ont i ryggen. Har burit alldeles för tungt när jag flyttade tillbaka till stan igen, uppför alla trapporna.
Jag har ont i kroppen. Ja, det är inget nytt.
Vad finns det för bra saker då?
Har skaffat nytt bredband, som ska fungera i Danmark, utan extra kostnader. Peppar, peppar, hoppas det blir så med.
Har fått hjälp av Micke att skriva en fin inbjudan. Måste testskicka den nu till någon och se om mac och pc kan fungera ihop.
Något i mig känns konstigt. Jag gör saker, planerar för en framtid, skriver om det som ska hända, men det viktigaste av allt saknas fortfarande, finns än så länge bara i min fantasi. Finns kanske här på fredag.