Idag har jag massor att göra. Bäst att gå efter lista, så jag inte glömmer bort något. Och listan blir längre och längre… Hur ska det gå? Det är bara att köra på, utan att fundera så mycket tror jag. Bara göra. Det som blir gjort blir gjort. Och det som blir kvar, blir kvar. Smart va!

Nu är jag hemma och börjar genast att ordna med framtidsplaneringen. Måste, måste, måste få bytt badkarskranen och få ett nytt handfat uppsatt. Om jag går till affären i morgon, så kanske jag fogar det sista kaklet. Då har jag press på mig. Kanske behöver jag det.
Idag blir det tårtkalas för min australiensiske bror. Han reser tillbaka i morgon. Då får jag i alla fall se honom en gång och mina andra syskon. Och så kommer mina barn hit. Det är min tröst för att ha kommit hem; jag får se dem alla.
Och innan dess: bära upp två tunga krukor, två tunga matpåsar, en tung resväska och otympligt småplock, tre våningar upp. Varför bor jag inte i ett hus med hiss? Obegripligt!

Aj, vad ont det gjorde att komma hem till en tystnad, inga mejl, inga brev, inget välkommen hem, ingenting. Tur att jag och kisse har varandra då. Nu handlar det om att boa igen. Packa upp. Lära mig tv-kontrollerna igen. Hitta i lådor och skåp. De stora blomkrukorna med oblommande afrikas liljor och höga blommande luktärt, står nere i trappen. Orkade inte bära upp dem ikväll.
Idag, söndag, ska jag träffa mina barn och deras kaereste, varför finns inget bra ord på svenska för det? Nu ska jag sova och drömma om…. ja vad då?

Packa. Städa. Packa. Städa mera. Ett rum i taget gör jag i ordning. Det är nästan som att bo på vandrarhem och göra i ordning till nästa gäst. Som blir jag då. Bäst att köra fram bilen och få undan det som står i hallen. Jag hade ju dubbla packningar med mig. Dels till danmarksresan och dels för att sommarbo här. Det jag inte har använt är olästa böcker och studion. Det grämer mig lite att jag inte har spelat in något. Den startsträckan är så lång, att ensam och okunnigt koppla ihop allt. Jag var där nästan. Och det räcker inte. Och jag har inte orkat såga vinterved. Jag får väl stå nere i källaren i höst och göra det. Nu finns det bra med plats där.
Mest glad i huset är jag för att avloppet är klart. Måtte det nu aldrig mer behöva grävas upp. Och snedväggen är klar att fortsätta arbetas med. Sånt som jag inte har klarat själv är klart. Igår kväll plockade jag bär och kokade sylt. Så kan jag bocka av det på listan med.
Tur att jag inte har någon tid att passa, jag kan köra hela natten om jag vill. Jag kan göra i min takt, som är långsam.

Här är en tusensköna som följde med mig från Danmark i somras. Jag ska inte köra över den med gräsklipparen bara. Då kan den inte växa och blomma har jag nu lärt mig.

Här är en frösådd tusensköna. Lagom tills jag ska åka kommer en knopp upp. Av alla plantor jag hade, kommer en knopp upp innan jag åker hem. Det är fint. Några kvar har jag i en kruka. De tar jag med hem. Kanske kommer fler blommor upp. Tusen kanske.

ur Vaggvisa för vakna av Barbro Hörberg:

Långt långt bort härifrån, ligger det ett berg
som är en mil högt, en mil långt och en mil brett.
Vart hundrade år,
bara en gång vart hundrade år,
kommer det en liten fågel flygande
och vässar sin näbb mot berget.

Och när hela berget är bortnött,
då är evighetens första sekund förbi.

Den här texten överraskar mig varje gång jag hör den. Den ger mig en bild av evigheten. Så oändligt oändlig.
Inte som livet då. Hela tiden ändligt. Livet tar slut. Liksom sommarlov.
Dags att åka hem snart och fortsätta leva ett annat slags liv, som inte är ett sommarlovsliv. Inte idag, men i morgon.

Jo da. Brevet kom. Korrekturet stämde helt. Jag hittade i alla fall inga fel nu. Kanske sen. Det blir alltid fel. Förhoppningsvis uppstår felen och rättas till innan boken kommer ut. Alla på tryckeriet och Micke har verkligen gjort sitt bästa för att få allt att flyta. Jag är så glad för allt idag.
Och snedtakets gipsskivor har fått extra reglar. Jag sa till hantverkaren: Om det jag känner idag är lycka, vad är det då att känna lycka?
Nu orkar jag nästan inget mer. Bara dra ut det gamla urtunga pingisbordet ur källaren ner till tomtgränsen, sopa lite i källaren, fixa vattenavrinningen från vattenberedaren ner i nya brunnen. Bara sånt småtjafs. Sen duscha, vila, andas och vara i fullmånekvällen efter en bra och konstruktiv dag.
Och kisse fick vara ute hela natten. Han ville inte gå in. Jag tänkte: Låt honom njuta av natten med fullmånen med.

Medan jag väntar på posten, plockar jag hallon till frukostfilen. Härligt att bara kunna gå ut och plocka så mycket jag vill ha. Och sen äta upp direkt. Inte spara till sylt och annat, nej. Här och nu-ätande är en lyx.
Lyx är också att ha min favorithantverkare här, som ordnar med extra reglar i snedväggen i gästrummet, så att inte gipsskivorna ska bågna. Jag vill gärna gå vidare och tapetsera där, kanske redan nästa sommar.
Ha ha ha, drömma kan jag ju!
Jag väntar på posten. Expressbrevet tar tid på sig. Kommer det inte snart? Kom NU!

I morgon kommer provtrycket av boken. Jag fattar inte riktigt att den dagen äntligen kommit. Jag kan verkligen känna stor sorg över att inte kunna dela den glädjen tillsammans med mannen jag skrev dikterna till. Så sorgen och glädjen får vara på delad förstaplats.
På tredje plats kommer spänningen.

Jag är fortfarande trött, och arbetar sakta. Sakta leder också framåt. Nu börjar det bli dags att knyta ihop säcken, att få ihop alla trådarna, att avsluta, att göra klart för återgång till vardagslivet.
Jag har lagt ut alla stenarna till trappan ute. Frågan är om den blir stabil nog. Fast den lägger väl till sig i vinter. Och så har jag planterat ut mina frösådda tusenskönor. Det blir ett test för att se om de kan överleva häruppe. Några tar jag med hem. Och så har jag satt upp lite tapetbård i sovrummet. Och bara på den väggen där vattenskadan var. Jag tror faktiskt inte jag vill ha mer i rummet. Det är inte riktigt min stil att ha bårder. I lilla sovalkoven har jag också satt upp bården. Den är bra för att den döljer att väggen saknar list. Då är det ok med en bård. Och arbetsbesparande. Sista snedväggen där behöver spacklas innan bården sätts upp. Det blir inte nu. Det kan bli om några år eller så. Jag har ju inte bråttom.

Vilken dag! Full av aktivitet. Från att klippa gräsmattan till ett försök att bygga en trappa ute, från att göra om en bild och symboler i boken som blivit fel, till att hämta bilen från verkstad och totalt ruinera mig på nya däck. Men bilen går som ett spjut nu igen. Fint. Boken provtrycks i morgon och går som expressbrev hit till mig sen för korrekturläsning. Om allt går som det ska, blir den tryckt på riktigt på måndag.
Och vad vill jag bli beundrad för idag då? Jo, jag önskar någon skulle säga att jag är duktig som bygger en trappa alldeles själv. Ingen bild på den här heller. Batteriet på kameran laddar. Jag får väl säga det själv då: Vad duktig jag är! som bygger en trappa. Äsch, den blir inte klar idag. Kanske i morgon.
Och inte har jag tid att åka hem än. Klematisen har inte börjat blomma än. Luktärtorna har bara slagit ut med två blommor. Huset är inte klart än. Jag är inte klar. Blir jag det någonsin? Antagligen inte.

Oj vilken morgon! Och jag har inte ens stigit upp ur sängen. Tänk att den stora världen är öppen för kontakt genom internet. Jag är helt överväldigad av morgonen. Av alla mejl. Av goda ord. Av kontakt med mina viktiga människor, familj, vänner och tryckeri. Jag är verkligen glad för er.
Det är så mycket som händer i augusti, så jag får ta några dagar i taget och verkligen vara i dem. Inte se för långt fram, så att jag missar det som är just nu. Nu kan jag planera tre nya dagar framåt. Jag är kvar i mitt hus i norr, bonusdagar. Jag är inte klar här än. Nu vill jag njuta av hallen ett tag med. Den är så annorlunda nu med hatthyllan. Och jag har städat på byrån med. Först igår gjorde jag det. Det tog två minuter. Inte mer. Men det var inte viktigt förrän igår.
Vad är viktigt idag? Kanske kan jag hämta bilen från verkstaden? Kanske kan jag fixa sten att lägga på framsidan av huset närmast fasaden? Klippa gräset, absolut! Och göra allt och ingenting. Några dagar till.

Nu är hatthyllan på plats och dörrkarmen till höger om den målad. Fantastiskt bra gjort av mig! Tänk så bra det är med att göra oplanerade överraskningar att njuta av. Eller tog det tid? Sådär en sju-åtta år? Oplanerat? Hm…
Annat som är bra är att skrivaren jag har kan skriva ut så fantastiskt fina kort. Har jag väl börjat är det svårt att sluta. Kort efter kort skriver jag ut. På mina barn, på havet, på stenar, på hatthyllan, på jordgubbar och annat.
Och så till det mest fantastiska, som är så helt otroligt och vackert. Det är otroligt fint. Fångat på kort. Det får stå på hedersplatsen i min stora sal här. Lycka att se på.

Idag är det bara boken som gäller. Boken. Boken? Boken! Nu ska tryckeriet arbeta med den. Felet måste åtgärdas med. Håll tummarna nu att allt går bra.
Och bilens framdäck läcker upptäckte bilmekanikern. Bara 0,8 i trycket där, mot 2,3 som det ska vara. Vilken tur att jag lämnade in bilen då.
Fel är inget kul att upptäcka. Men bra att de upptäcks innan de gör ordentlig skada.

Nu har Bella Förlag en ny hemsida. Gå dit och titta. Klicka på bilden till höger i marginalen. Lätt som en plätt.