Jag är på väg till Danmark. Jag har fastnat där. Han har fastnat i mig. Hur blir jag fri? Hur ger jag honom fri? Anne Linnet sjunger:
”Du har sat dig på tværs, i mit indre univers, univers, univers,
du har sat dig på tværs i mit univers.”
Precis så. Inte bara jag som känt så då. Skönt att dela en sån upplevelse med andra.
Kanske lär jag mig något om att komma vidare, när jag nu börjar andra året på gestaltterapeututbildningen på Nordisk Gestalt Institut i Fredensborg, strax utanför Helsingör. Andra året. Fortfarande pirrigt, spännande och obehagligt i en blandning. Jobbigt att arbeta med mig själv och att öppna dörrar till mitt inre som inte sett dagens ljus på många, många år. Dörrar till mitt eget inre och lilla jag. Är jag värd besväret? Ansträngningen? Pengarna? Satsa så mycket på mig själv?
Jag hoppas verkligen att jag är värd allt detta och mera därtill. Än så länge är jag inte helt säker. Jag arbetar på det.
Vill jag bli fri? Jag vet inte det heller. Jag ÄR fri på ett plan. Fri att gå mina vägar. Jag gör inte det på andra plan. Än. Kanske sen. Tills dess drar Danmark i mig och jag drar till Danmark och vill inte släppa taget.

Jag har tråkigt så här i kvällen. Hänger för mycket på fejsbok då. Och i morgon är det sista hela dagen här. Å, så trist att ha en hemresedag allaredan. Jag har skrivit klart det jag tänkte och har arbetat med självstudier ur boken Homecoming.
LIte tv bara nu och sedan godnatt.

1. Åkte till stan och handlade handskar, tröja, mjukisbyxor och glas.
2. Åkte inte skidor. Ont i kroppen.
3. Läste grundboken ”gestaltterapi” på danska. Om och om igen.
4. Bakade bullar.
5. Gjorde ingenting med kisses luktsättning i lilla hallen.
6. Skrev och skrev.
7. Funderade över vad det är som är läkande i gestaltterapi.

Jag tycker att januari är den absolut i särklass tristaste månaden. Jag vågar erkänna det idag. Den är trist. Avslutning på julen. Långt till ny lön. Slaskigt. Från favoritmånaden december, bonk, ner till botten. Stenbocksmånaden. Har ett nytt långt år framför mig utan större förväntningar, januari tänder mig inte alls till att se positivt på tillvaron.
Och ska jag ta hem projektionerna till mig själv, så låter jag såhär: Jag är tristast i januari. Jag har stängt av. Jag har inga tillgångar och inga förväntningar på mig själv just nu. Jag är slaskig. Jag tänder inte på något positivt i mig. Jag svänger kraftigt från upp till ner. Ungefär så.
Ja ja, andra kan ha det bra med januari. Visst. Jag håller ut. Låter dagarna gå. Tänker inte be någon januariälskare om ursäkt. Nix! Ack, så många dagar det är kvar. Suck!

Jag har dessutom klagat över januari förut.

Jag har skrivit ett ABC eller Från A-Ö några gånger förr. Vissa saker förändras och annat hänger med.

Arbetet är alltid viktigt.♥
Boken ♥ Bella = sant!
Cykellyset behöver nytt batteri. Hur öppnas det? I år eller nästa år?
Danmark. Danmark. Danmark. Ofta. ♥
Egotism är en både en kontaktform, motstånd och försvar.
Fredensborg, ett växtställe.
Gestaltterapi. ♥
H som i ♥.
Inuti.
Januari ijen.
Klippt håret i ny frisyr.
Läser teori.
Minns inte allt jag behöver minnas.
Narcissister behöver både vatten och näring. ♥
Orkar lite ofta.
Projektioner uppenbaras och tas hem.
Qvinnan i mig vilar.
Rosor är vackra. Inte bara rosor förresten. ♥
Sängen är mjuk och skön. ♥
Terapin fortskrider.
Utanpå.
Våga vara i det som är.
X är som en korsväg.
Ynklig och en stackare. ♥
Zenmeditation, är det bra det?
Året börjar om igen.
Äter mindre.
Övervikten minskar lite i taget.

– Att skilja mig och lämna allt viktigt, för en dödfödd passion?
– Att leva ensam?
– Att resa själv?
– Att satsa allt jag äger och har, på en utbildning till gestaltterapeut utan att veta om jag kommer bli klar eller inte?
– Att känna, trots att det är tungt?
– Att beställa en flygbiljett hem från Köpenhamn i maj, trots att jag är flygrädd?

Mod gränsar till dumhet kan jag tycka. Min pappa tyckte ofta att jag var dum i huvudet. Det kan jag också tycka nu. Introjektet har landat i mig och jag har gjort det till mitt.
Är jag modig eller dumdristig? Både och!

Det är en helg, hittills utan större inre frid. Jag känner hur arg jag är, vad liten jag blir och försvarsinställd.
Jag mår illa av introjekten som jag sväljer med hull och hår. Jag är uppvuxen med dem. Det är gamla kontaktmönster som lever kvar, svåra att förändra. Jag vet inte om det går heller. Jag vet bara att de är som gift för mig.
På plussidan är jag nöjd med att kunna se introjekten i mig tydligare och snabbare än förr. Nästa steg blir att skydda mig bättre och inte ta in dem. Jag behöver öva och öva och öva.
Vad är introjekt?
Det är något som sägs, en projektion, om mig som jag tar in som en sanning, fast det inte alls behöver vara så.
Det är bl a när andra tror de vet bäst vad du behöver och inte tvekar att säga det till dig. De ger goda råd som du inte frågat efter.
Det är när andra börjar meningar med: Du är…. Du borde… Jag trodde att du…. Varför gjorde du inte så?
Det är mer eller mindre dolda budskap som säger något om dig, som riktas in i dig. Kan vara dubbla budskap också. Det kan vara som en indirekt kritik: Det var bra, men…
Det är också när andra säger: Du är underbar. Du är bäst! Du är duktig. Alla projektioner/introjekt behöver inte vara negativa. Men det är bra att veta vad det är i alla fall. För att kunna bestämma själv om det stämmer med mitt inre jag, om jag vill ha en sån bild av mig själv eller inte.
Det är som en prägling kanske, när jag tänker efter lite mer. Föräldrar har mycket makt över sina barn här. Tänk efter vad du säger och varför. Mycket lite handlar egentligen om andra. Det mesta du säger handlar om dig själv. Så får också jag tänka till.

Nu känner jag frustration! Jag vill bli klar med det här bygget! Inte dagen innan jag ska fara hem, utan NU! Jag blir hela tiden påmind om allt som finns att göra. Och jag är beroende av min byggare att han bygger klart.
Jag har varit på jakt efter färg idag. Nu har jag bestämt hur jag ska göra med fönstren med linolja och lackfärg. Och så har linoljegrunden tagit slut i stort sett. Behöver mer. Och den finns inte att få tag på trots alla färgaffärer som finns i stan. Typiskt mig, att jag inte förutser sånt. Strutsen i mig igen! Vill inte se.
Precis nu inser jag att jag kunde ha målat ena sidan med lackfärg innan rutorna kommer på igen. Försent tänkt. Fönstren står hos glasmästaren och blir kittade idag och i morgon far han på semester. Så då får jag måla med tungan rätt i munnen. Ack ja! Jag får komma ihåg det till nästa fönsterpar jag tar ner.
Dessutom, när jag stod i duschen i morse slog det mig plötsligt: Tänk om jag hade lärt mig att handskas med introjekt för länge sedan. Vad mycket enklare och friare mitt liv möjligen kunde ha varit, om jag hade vetat vad jag kunnat svara, istället för att bli tyst och inom mig känna ett stort motstånd växa, utan att riktigt förstå vad som hänt.
Det här är ett gammalt mönster som jag har. Jag är SÅ trött på det.

(Introjekt är sånt som andra människor säger till dig: Du är så …. ! Det är en del av en tidig utvecklingsfas att introjicera, likaså är det en process senare, att ta in eller inte, att göra orden till sina egna eller inte. Bra att ha för att lära sig nya saker. Dåligt att ha om orden bara tas in och sväljs och om jag tror på allt som folk vill tycka om mig.)

Jag ska på vernissage strax och klä på mig lite finkläder då. En ny tröja ska jag inviga, trots att det tar emot. ”Du får inte vara för fin, bara klä upp dig till fest”, verkar det som om jag har något inom mig som säger. Varför inte? Jag vill ju vara fin. Hur kan man vara för fin? Jämfört med vad? Var kommer detta introjekt ifrån?
Det ligger något i det att vara praktiskt klädd, att inte slita på finkläderna, att spara, att använda kläder tills de går sönder och inte går att laga mer. Kläder jag trivs i också. Antingen köpa något fint ibland som inte ska slitas på och användas sällan, så håller det längre, eller köpa något mer praktiskt och bekvämt att använda jämt.
Något inom mig har svårt med nya kläder, i alla fall underkläder och överdelar, fina byxor, klänningar och kjolar. Jag tänker: vardagskläder och finkläder. En sån löjlig uppdelning, den hindrar mig att göra annorlunda. Jag vill ju vara snygg till vardags. Känna mig bekväm med det fina. Jag får öva mig på det. Jättesvår övning! Jag halkar tillbaka till gammalt beteende snabbt.
Jag har spelat piano uppe i kyrkan. Nu finns Pärt där och ett par av mina sånger, lagrat i väggarna. Jag har känt på mina namn på dopskålen. Konfirmanderna som var här när jag kom igår, fick läsa namnen på dopfunten högt. Det blev jag glad för att få veta. Kanske läste de mina namn med. Då finns jag också i väggarna.
Ikväll blir det mässa i kyrkan. Det ser jag fram emot. Det var länge sedan jag gick till kyrkan.
Idag är jag inne mest. Kanske sticker jag ut en stund och tar kort på hus i Skagen. Det är en plan i alla fall.
I morse kom jag på varför jag är här i Skagen. För att träffa nya människor. Prata vidare med gamla bekanta. För att jag hör hemma här. Inget konstigt alls. Skönt! Visst har det med gammalt att göra också, för utan kärleken till en dansk man hade jag kanske aldrig hittat hit. Det kan jag, trots allt, vara tacksam för. Kärleken till honom öppnade nya dörrar, inåt och utåt. Vad vill jag ha kvar nu och vad vill jag bli av med? Skagen? Ha kvar!!!

Jag har funderat på sanningar och lögner idag och uttrycken: ”Det är som att hälla vatten på en gås” och ”Att vara dum som en gås”.
Jag kan vara som en gås. Ingenting går in. Det är ett skydd. Det kan vara att jag vill se det jag tror är min sanning eller jag ljuger för mig själv. Eller en annan säger sin sanning eller döljer saker för mig. Men plötslig, i ett visst läge, så står sanningen som ett ljus mellan Jag och Du. Inga dimridåer finns, inga dubbla budskap, inga lögner. Fjädrarnas skyddande hölje släpper. Vattnet tränger in i fjäderskruden. Flytförmågan är borta. Meningen, som för gåsen är att simma och hålla sig flytande, är borta.
I gestaltteorin kan deflektionen vara det som gåsen gör. Det är ett försvar mot att ta in vad andra säger. Ett försvar, skydd och kontaktsätt. Ibland är det bra att ha. Ibland är det till skada.
Idag är jag som en skamsen, genomblöt gås. Och också befriad från ett skydd jag inte behöver ha. Jag vill trots allt, inte fortsätta leva mitt liv som en dum gås. Och jag kan simma utan simdyna.
Gåsen finns där i mig. Jag vet om den. Jag kan önska allt hade varit annorlunda. Det var inte så här jag ville det skulle bli. Det var inte min mening. Och så här är det precis just nu.

Jag vaknar upp till en ny dag. Solen skiner in rätt på mig. Vad ska denna dag föra med sig?
Jag ska gå ner till affären och köpa köttfärs. Jag får en middagsgäst och ska laga till köttbullar.
Barnsängen som står vid dörren, ska bäras upp till den stora garderoben.
Jag ska kontrollera rörskarven i källaren. Den droppar nu. Ångest och oro. Hoppas den håller så länge jag är här nu. Kanske är det en spricka i den med? Eller är det jag som inte drog åt den tillräckligt.
Jag har musik att dansa till. Laleh heter hon, en ny bekantskap.
Jag ska skriva brev. Jag fick ett långt jättekul brev i går, från en kvinna som bor utomlands.
Jag ska duscha och äta frukost. Kanske lyssnar jag på reprisen av spanarna med då.
Nå, det finns alltså saker att göra. Fint. Jag vet inte vad jag är rädd för egentligen. Något är det. Jo, när jag tänker efter så vet jag vad det kan vara. En oavslutad sak. En dag kanske jag tar tjuren vid hornen och tar tag i det.
I gestalt talar man om oavslutade gestalter, när något ligger och mal, eller något färgar kontakten och försvårar i mötet mellan människor. Så har jag det då och då. När jag inte stått upp för mig själv och visat mitt genuina jag, utan spelar med som i ett spel. Jag låtsas. Olika försvar tränger sig blixtsnabbt på och avbryter det som kan vara kontakt i ett möte. Ibland är det mina försvar som slår på, ibland är det andras. Ibland bådas. Helst ingens.
Jag hoppas att jag blir bättre på att göra klart saker numera. Jag vill inte fortsätta med att samla på mig nya oavslutade händelser. Jag tror att min awareness är tillräckligt igång nu, ett instrument för mig att använda i mitt dagliga liv. Awareness är som ett slags medvetande om att något händer med mig, inuti mig och runt mig. Den hjälper mig att reagera på världen utanför mig. Ungefär så.

Jag är SÅ trött, så att jag gick hem lite tidigare från jobbet, som tur är kan jag göra det när jag behöver det. Igår var jag ju kvar länge. Tröttheten sitter i. Jag ligger i sängen och läser gestaltteori. Om konfluens, introjektion och projektion. Om energicirkeln. Var, enligt cirkeln, går jag ur kontakt? Vad händer när jag inte står på mig, utan ger upp det jag känner? Vad gör mig så tillbakahållen, så förstenad eller energilös ibland? Så är det tack och lov inte alltid. Jag vet att jag har mycket i mig också, som jag tar plats med i mina olika världar (fält). Sköööönt!

Glädje och sorg, ilska och sexualitet är de fyra grundkänslorna enligt gestaltteori. Att ha dessa känslor hör till den mänskliga naturen. En del kan tycka det finns fler grundkänslor, andra säger bara två: rädsla och kärlek. I min uppväxt lär jag mig vad som tillåts, inom familjen och i det sammanhang jag hör till. Jag har lärt mig att ilska är något obehagligt, farlig och svårt. Och ändå är jag arg till tider såklart, jag är mänsklig! Jag har svårt att erkänna det bara ibland, jag är snabb att trycka ner det i mig, vända ilskan inåt, jag får ont i huvudet eller blir deprimerad. Bäst är när jag direkt känner stråket av ilska och kan säga direkt ut: Nu är jag arg! Då får jag ur mig ilskan på ett hälsosammare sätt utan att förneka den. Jag sätter ord på min känsla. Jag kan visa med kroppsspråk och tonläge att känslan stämmer, precis som en bebis kan, innan den är lärd annat. Därifrån kan något annat hända i ett möte med en annan. Möjligen. Och om inte andras försvar träder till, så att kontakten blir blockerad av den anledningen. Huvudsaken är, tänker jag, att känslan kommer fram och erkänns för mig själv och jag gör något med den rätt så direkt, inte förnekar den och vänder den inåt bara. Så finns det människor som inte uttrycker ilskan. De går med den i långa tider, varje gest, varje kroppsuttryck visar att de är arga. Det liksom pyser ut genom porerna på dem. Jag ser att de är arga och jag undviker dem. Det är jobbigt det med. De skriker ut ordlöst: ”Det är DITT fel att jag är arg!” I så fall skulle andra vara ansvariga för alla deras känslor och det ger andra en väldig makt över deras liv. Helst skulle jag vilja att alla sa rätt ut att de är arga, och inte går med den så här. Så jag fick veta det direkt. Då skulle luften få en möjlighet att rensas och bli fri lättare. Nu känns det svårare. Jag känner igen mig i det här sättet att vara med min ilska också. Jag läser i en bok att det finns ett ord för sånt. Det är en pusselbit på min väg att förstå och lära känna ilskan: Kall ilska. Ett annat mer känt ord är passiv aggressivitet. Boktips: Theodore Isaac Rubin: Boken om ilska. Joni Mitchell sjunger ”Love has many faces”. Det har ilskan också.    

Jag har köpt en statyett. Min första! Den är gjord av Arthur Percy och heter Diana. Hon är jaktens gudinna. Lite av Diana finns i mig, det hörs tydligt, eller hur, Dana – Diana. Som skytt jagar jag efter det ena och det andra. Och ibland är det jag som blir skjuten. Där finns den stjärnbildshistorien om Skytten som vill skjuta Antares i Skorpionens stjärnbild. Men varje gång pilen skjuts iväg, kröker Skorpionen på stjärten och pilen missar. Amors pilar har jag ju också hört talas om och så finns även andra vassa pilar som gör ont. Projektioner (lat. kasta fram) i psykologin har ju också en viss relevans i det här sammanhanget, vad pekar/siktar man ut att andra har, som man inte alltid vill kännas vid och som finns hos en själv? Intressant, må jag säga! Ta hem dina pilar, Dana!
Här är min Diana: